| Subcribe via RSS

Charlie’s Farm av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vännerna Jason (Dean Kirkright) och Mick aka Donkey (Sam Coward) har bestämt sig för att åka ut på en road trip till den australiensiska bonnvischan för att besöka den beryktade platsen ”Charlie’s Farm”, som tros vara hemsökt. De lyckas övertala Jason’s flickvän Natasha (Tara Reid) att ringa hennes bästa vän Melanie (Allira Jaques) så att de bägge kan följa med på resan. De talar emellertid aldrig om för tjejerna om platsens blodiga förflutna; under 1980-talet ägnade sig farmarparet John Wilson (Bill Moseley) och hans fru Merideth (Trudi Ross) sig åt att tortera, mörda och äta otaliga offer på platsen tills det att de blev lynchade av en mobb – men inte innan Merideth hann gömma deras förståndshandikappade son Charlie, som aldrig återfanns.

Väl på plats bestämmer sig gruppen för att övernatta och utforska området närmare dagen därpå, ovetandes att Charlie (Nathan Jones) fortfarande bor på farmen – och att han har vuxit upp till ett över två meter högt och hundrasjuttiofem kilo tungt vidunder av psykotiska muskler!

Charlie’s Farm är en australiensisk slasherfilm från 2014 som går i ungefär samma fotspår som Wrong Turn och Hatchet filmerna. Skillnaden på den här filmen och de filmerna är att det är väldigt lång build-up här, nästan onödigt lång faktiskt. Förvisso är det två flashback-sekvenser där det händer saker, men det är först när det är i runda slängar kring trettio minuter kvar av filmen det börjar röra på sig i nutid.

Trots den långsamma build-upen gillade jag filmen. Skådespelarna är bra, karaktärerna är (överlag) underhållande att titta på och gore-effekterna är både praktiska och slafsiga – score! Även om Bill Moseley och Kane Hodder har små roller här så är filmen som bäst när dessa två herrar står framför kameran. Nathan Jones var dessutom helt rätt person att sätta i rollen som Charlie – karln är för fan gigantisk!

Charlie’s Farm var för mig ett blindköp när jag handlade hem en hel bunt med slasherfilmer från brittiska Amazon och den visade sig vara en av de bästa av den högen. Rekommenderas.

No Comments

Wyrmwood av J

maj 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Ett meteorregn över Jorden är startskottet till slutet då den lyckas utlösa en zombie apokalyps. Mekanikern och familjemannen Barry’s (Jay Gallagher) liv slits i stycken i och med det annalkande slutet. Hans syster, Brooke (Bianca Bradey), har i sin tur blivit kidnappad av en grupp gasmaskklädda soldater och blir experimenterad på av en psykotisk doktor. Medan Brooke planerar sin flykt beger sig Barry, ovetandes om sin systers situation, ut på vägarna för att hitta henne och slår sig ihop med tre andra överlevanden, Benny (Leon Burchill), Frank (Keith Agius) och Kelly (Cain Thompson). Men att hitta Brooke och samtidigt göra det i ett stycke är lättare sagt än gjort då vägarna kantas av horder med köttätande bestar som vill se gruppen som sin lunch…

Likt fransmännen vet australiensarna i regel (i alla fall av vad jag har sett) hur man gör underhållande film – och Wyrmwood är inget undantag. Den bjuder inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men var å andra sidan en av de bättre zombiefilmerna som kommit sista tjugo åren. Filmens action var underhållande och de små referenserna till Mad Max som var strödda över hela filmen var kul (exempelvis påminner huvudkaraktären en hel del om Max Rockatansky). Det filmen faller lite grann på är dess humor som är ganska hit ‘n miss, i alla fall för min del. En del gags var klockrena, medan andra föll väldigt platt.

Wyrmwood bjuder som sagt inte på någonting nytt eller speciellt överraskande, men den fungerar utmärkt som en kul popcornfilm och utklassar en hel del skit i genren. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig – även om jag hade klarat mig finfint utan de komiska elementen, som verkar vara ett måste i dagens zombiefilmer av någon underlig anledning.

En serie baserad på filmen verkar även vara under produktion, under titeln Wyrmwood TV. Flera karaktärer från filmen verkar även ska dyka upp i den. Den som lever får se…

No Comments

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

No Comments

Lake Mungo av J

juni 18th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Lake MungoJulen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slow burn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Alien: Covenant av J

maj 20th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien - CovenantÅret är 2104. Koloniseringsskeppet Covenant, med två tusen kolonisatörer och tusentals embryon ombord, är på väg till den avlägsna planeten Origae-6 på den andra sidan galaxen när de plötsligt blir träffade av en neutrinostråle som orsakar kraftiga skador på skeppet. Under reparationerna av skeppet mottar besättningen en mystisk radiosignal som verkar vara av mänsklig härkomst från en intilliggande planet som verkar vara bättre för en kolonisering än deras målplanet. De inser dock snart att den tillsynes vackra planeten besitter ett hot bortom deras fantasier…

Ridley Scott återvänder efter fem år till Alien universumet med den nya Alien: Covenant, som verkar vara en engelsk-australiensisk-nyzeeländsk-amerikansk samproduktion. Hur som helst var det här den första Alien filmen jag fick beskåda på stora duken och, well, jag tänker inte sticka under stolen med det; filmen har en hel del problem och hål i sin plot. Karaktärerna är inte speciellt intressanta egentligen och gör det ena korkade beslutet efter det andra, vilket i stort sett är nödvändigt för att filmens berättelse ska röra sig framåt. Actionscenerna är hyfsade i mitt tycke. Det är dock lite mycket snabba klipp på sina ställen och det är ärligt talat ganska långt mellan dessa scener med bland annat en del onödiga utfyllnadsscener.

Att jämföra Alien: Covenant med 1979’s Alien vore ett rent skämt, likt att jämföra Terminator: Genisys med The Terminator. Tyvärr verkar många göra just den jämförelsen. Bara för att Ridley Scott stått för regin av bägge filmerna innebär det inte att allt karln tar i blir guld. Alien: Covenant är en stendum popcornfilm, ingenting annat. Av den anledningen gillade jag den. Den är långt ifrån felfri och kan säkerligen ses som ett rent hån mot Scott’s mästerverk från 1979, men den hade tillräckligt med idiotunderhållande scener för att jag skulle ryckas med i den.

Det största problemet jag personligen hade med filmen var dess slut. De hade lätt kunnat gjort slutet så mycket mer spännande än vad de gjort här. Några enkla modifieringar av manuset hade kunnat skapa ett riktigt nagelbitande slut likt det i Alien, men istället blev det ett väldigt generiskt och sjukt förutsägbart sådant.

Alien: Covenant må vara en idiotisk film (troligtvis på gränsen till kalkon), men jag var åtminstone inte uttråkad när jag såg den och i mitt tycke är väl det ett godkänt betyg – trots att filmen har en hel del problem.

Om du är sugen på mer läsning kan du alltid klicka dig vidare och läsa följande recensioner:
Mina 9 (!) år gamla recensioner av de fyra första Alien filmerna, där jag recenserar både bioversionen och director’s cut/assembly cut av filmerna. Ni finner dem här, här, här och här.
H’s recension av special edition versionen av Alien: Resurrection.
H’s recension och min recension av Prometheus.
H’s recension och min recension av AVPR: Aliens vs Predator – Requiem.
Min recension av Alien rip-offen Alien 2 sulla Terra (aka Alien 2: On Earth).
Min recension av Alien rip-offen Contamination.

No Comments

Beckoning The Butcher av J

januari 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

beckoning-the-butcherChris Shaw (Damien E. Lipp) var en blivande internetsensation då han spelade in videos där han provade ritualer han kom över på webben för att pröva deras legitimitet i att kalla på andar. Hans sista video laddades hur som helst aldrig upp – fram till nu…

Chris, hans flickvän Tara (Stephanie Mauro), deras vänner Brent (Tristan Barr), Lorraine (Tilly Legge) och Nicole (Sophie Wright) begav sig iväg till Brent’s semesterhus som är belagt ute på vischan för att prova den senaste ritualen Chris hade kommit över; Beckoning The Butcher, en ritual som ska locka in ett paranormalt väsen till vår värld. Dagen efter var alla som medverkade i ritualen spårlöst försvunna och det enda som fanns kvar var Chris’ inspelningar.

Beckoning The Butcher är en australiensisk mockumentär/found footage skräckis som blev släppt 2014 och hade en budget på cirka tretusen australiensiska dollar (cirka tjugotusen svenska kronor i skrivande stund). Filmen lånar uppenbart en hel del ifrån The Blair Witch Project och det märks ganska väl att de fått stor inspiration därifrån, men det gör samtidigt inte filmen dålig. Visst hade väl kameraarbetet kunnat varit lite bättre (kameran blir ganska skakig till och från) och visst hade den kunnat varit lite läskigare än vad den är, men överlag är det en ganska bra found footage film. Den har några genuint kusliga scener och ett par jumpscares som överraskar samtidigt som den inte stannar längre än vad den behöver. Med knappt sjuttio minuter i speltid är filmen över innan man ens vet ordet av det och även om inledningen är hyfsat långsam så börjar det hända saker så pass snabbt att det inte är något som egentligen stör.

Det enda manusmässigt jag kan tänka mig att gnälla över är att manusförfattaren av någon konstig anledning tyckte det var en bra idé att lägga in korta ”intervjuer” mitt i händelsernas centrum för att förklara vad som pågår i filmen. Jag fick känslan av att bli skriven på näsan och idiotförklarad, speciellt då de upprepar att informera tittaren om vad som händer fem minuter senare. Att de förklarar de här sakerna för tittaren är dessutom totalt onödiga då man måste vara en total idiot för att inte begripa dem själv – speciellt med tanke på att det har använts i flertalet andra filmer innan den här.

Slutligen vill jag säga att min storybeskrivning av filmen inte är helt sann. Hade jag å andra sidan skrivit den mer sanningsenlig hade jag spoilat slutet helt och hållet, vilket jag inte tänker göra då jag tänker ge Beckoning The Butcher en svag rekommendation. Den är grov runt kanterna, men den får jobbet hyfsat gjort – en sevärd found footage film i mitt tycke.

No Comments

Rogue av J

juli 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

RoguePeter McKell (Michael Vartan) är en amerikansk resejournalist som anländer till Kakadu nationalpark, Australien, för att åka med på en flodtur för turister. När båten är på väg tillbaka ser gruppen en nödraket som skjuts upp. Guiden, Kate (Radha Mitchell), bestämmer att de ska undersöka saken och det dröjer inte länge förrän den idylliska flodturen förvandlas till en mardröm då båten blir attackerad av en gigantisk saltvattenskrokodil. I paniken som uppstår åker de till en liten ö i den undangömda sjön de befinner sig på och upptäcker nästa problem; tidvattnet håller på att stiga och kommer dränka hela ön inom ett par timmar…

Jag gick in i den australisk-amerikansk-engelska samproduktionen Rogue (som hette Territory i Sverige när den kom, men släpptes sedan under titeln Dark Waters på dvd – även om de inte ändrade titeln i filmens förtexter) med inga större förväntningar och blev måttligt förvånad då den visade sig vara en riktig nagelbitare – i alla fall fram till de sista tjugo minuterna då det känns som att filmen fiser ur sig. Skådespelarna är bra, spänningen är bra under den andra tredjedelen av filmen och även om filmen gör ett mindre magplask mot slutet så håller den sig ganska stadigt igenom. Den får definitivt en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

The Rover av J

juli 16th, 2016 | Postad i Drama, Film

The RoverTio år har gått sedan den globala ekonomin kollapsade en gång för alla. I ett postapokalyptiskt Australien reser den kallblodige Eric (Guy Pearce) runt med sin sista återstående ägodel – hans bil. Men när han plötsligt blir bestulen på bilen efter ett kort stopp beger han sig efter tjuvarna. På sin väg stöter han av en ren slump på en av tjuvarnas bror, Rey (Robert Pattinson), som han tar med sig varpå duon formar en orolig förbindelse sinsemellan under den farliga resan.

När jag satt och spelade Mad Max spelet som kom förra året satt jag och pratade med en god vän som jag har känt sedan barnsben. Han hade nyligen sett en postapokalyptisk film som han absolut tyckte att jag skulle ge en chans och den filmen var den australisk-amerikanska samproduktionen The Rover. Han berättade inte så mycket om vad den handlade om men att det var en av de bästa filmerna han hade sett på ett tag. Då jag och han alltid har haft hyfsat lika filmsmak tvivlade jag inte på hans omdöme och införskaffade således filmen.

The Rover är, som min barndomsvän sa, bra men jag hade samtidigt lite svårt för den. Det är ett ganska våldsamt drama satt i en postapokalyptisk värld lik Mad Max fast utan alla överdrivna karaktärer som har stora benpipor genom näsan eller som är sminkade vita i ansiktet och som skriker om att komma till Valhall. Filmen är väldigt välspelad, Pearce och Pattinson gör väldigt bra prestationer och kemin mellan dem är suverän – även om jag blev smått förvånad över att se Pattinson framför kameran (ärligt talat förväntade jag mig nästan att han plötsligt skulle börja glittra).

Problemet jag har med filmen är väl att den blir lite långdragen på sina ställen. Hade de klippt bort ett par av miljöbilderna som användes tror jag att filmen hade kunnat bli lite mer tight och spännande. Den funkar som den är, men när de visade den tjugonde miljöbilden blev det ganska tröttsamt.

The Rover är en bra film utan tvekan, men den lider samtidigt av en del totalt onödiga saker som gott hade kunnat klippts bort och gjort filmen mer flytande – eller vad man ska säga. Jag gillar den hur som helst, men jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid. Gillar du postapokalyptiska filmer bör du ge den en chans, räkna inte med en Mad Max-isch film dock. Rekommenderas.

No Comments

Primal av J

maj 22nd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Primal12 000 år tillbaka i tiden målade en urinvånare en varnande väggmålning vid ingången till en grotta. Antropologiststudenten Dace (Wil Traval) och hans fem vänner ger sig ut i den australiensiska vildmarken för att leta upp det mångtusenåriga mästerverket. Vad de inte vet är att den sedan länge döda konstnären själv blev offer för det vidunder han varnade för och till skillnad från honom lever det än idag, vilket gruppen ganska snart blir varse om…

Hur kommer det sig att i varenda jävla film där karaktärerna riskerar att förvandlas till groteska monster så ska det alltid vara en karaktär som ska bete sig som en komplett idiot? Primal är verkligen inget undantag när det kommer till den punkten och även om jag har börjat irritera mig på den klyschan så fungerar filmen utöver det ganska bra. Skådisarna är bra och det snålas inte nämnvärt på gore och effekter, vilka ser förbannat bra ut – åtminstone fram mot slutet då fruktansvärd CGI används som sticker i ögonen å det grövsta.

Primal är väl egentligen ingenting speciellt men den underhåller ganska gott under de cirka åttio minuter den rullar på under och jag tycker den är ganska bra. Dessutom gillar jag den australiensiska engelskan som talas i filmen, vilket i sig är ett plus i mina ögon. Filmen får en rekommendation hur som helst.

No Comments

Mad Max: Fury Road av J

maj 6th, 2016 | Postad i Action, Film

Mad Max - Fury RoadÅr har gått sedan kärnvapenkriget som slutligen förvandlade Jorden till ett gigantiskt ökenlandskap och kollapsade civilisationen inträffade. Den före detta polisen Max Rockatansky (Tom Hardy) är fortfarande i livet och strövar fortfarande omkring ute i ödemarken, ensam, förföljd och plågad av minnena av sin döda familj. När han blir överrumplad av en grupp War Boys, den tyranniska Immortan Joe’s (Hugh Keays-Byrne) armé, och fraktad till Joe’s citadell blir han designerad som en universell blodgivare, fängslad och används som en ”blodpåse” åt en sjuk War Boy kallad Nux (Nicholas Hoult).

Samtidigt skickas Imperator Furiosa (Charlize Theron), en av Joe’s löjtnanter, iväg i hennes bepansrade tankbil till Gas Town för att hämta bränsle. Men när hon plötsligt väjer av från den utsatta rutten inser Joe att hans fem fruar – kvinnor som blivit utvalda att användas till fortplantning – är borta och beger sig efter henne med hela sin armé, däribland Nux som knyter fast Max på sin bil. Efter ett misslyckat anfall mot Furiosa’s tankbil korsas hennes och Max’s vägar och även om de till en början inte litar på varandra inser de snart att de måste samarbeta för att komma undan Immortan Joe och hans armé av War Boys.

Mad Max: Fury Road var i utvecklingshelvetet i många år. Förproduktionen av filmen började så tidigt som 1997 och flera försök till att spela in filmen genomfördes 2001 och 2003, men sköts upp tack vare 11 September attackerna och Irak Kriget. 2007, efter att ha fokuserat på Happy Feet året innan, bestämde sig George Miller för att ta upp produktionen av filmen igen. Han funderade ett tag på att göra filmen datoranimerad men övergav det konceptet i förmån för en live-action film. 2009 meddelade Miller att inspelningarna skulle börja tidigt år 2011. Tom Hardy fick rollen som Max i Juni 2010, med tanken att produktionen skulle påbörjas i November samma år. Inspelningsstarten blev uppskjuten ännu ett par gånger innan den påbörjades i Juli 2012 och var klara i December samma år, men ytterligare material spelades in i November 2013. Filmen hade slutligen världspremiär den 7 Maj 2015 på TCL Chinese Theatre biografen i Hollywood och släpptes den 14 Maj 2015 till resterande världen.

Med allt det sagt; Mad Max: Fury Road är en suverän actionfilm även om jag hade fått intrycket av att filmen skulle ha balls to the wall action från första till sista bildruta utan några som helst lugna stunder, vilket är helt fel. Filmen har rejält med ruskigt bra action men har även några lugnare stunder där tempot vrids ner lite i ett par minuter inför nästa actionscen. Det är inget fel med det egentligen men jag blev lite förvånad över hur filmen dippade i tempot emellanåt även om den aldrig blir speciellt tråkig.

Det finns inte så mycket mer att skriva egentligen. Jag antar att de flesta redan sett filmen och att jag som vanligt är en eftersläntrare men jag ger den hur som helst en stor tumme upp och en rekommendation. Nästa Mad Max uppföljare är under produktion redan också, när den kommer får vi nog se ganska snart.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud