Helt Perfekt Glob

Talk To Me av J

Tonåringen Mia (Sophia Wilde) kämpar med den andra årsdagen av hennes mor Rhea’s (Alexandria Steffenson) bortgång och hennes avlägsna förhållande till hennes far, Max (Marcus Johnson). En kväll smiter Mia, hennes bästa vän Jade (Alexandra Jensen) och Jade’s lillebror Riley (Joe Bird) ut till en hemmafest där huvudattraktionen är att använda ett kraftfullt mediums avskurna och balsamerade hand för att komma i kontakt med andar på den andra sidan. Mia bestämmer sig för att prova och blir uppeggad av upplevelsen.

Några dagar senare samlas gruppen hemma hos Jade och Riley för att på nytt använda den balsamerade handen, men den här gången går någonting fruktansvärt fel som leder till tragiska konsekvenser för Riley och att Mia börjar se sin döda mor, som försöker vägleda henne. Frågan är bara vem hon ska lita på; de levande eller de döda?

Talk To Me från förra året är ännu en i raden av skräckfilmer där demoniska krafter står i fokus och även om filmen är helt okej för vad den gör så levererar den absolut ingenting nytt. Filmen i sig är hyfsat generisk och bjuder på väldigt få överraskningar, men har samtidigt en handfull scener som – även om de inte är nämnvärt läskiga – är hyfsat obekväma att titta på. Skådespelet är bra, effekterna lika så, men även om själva idéen om ett mediums avskurna och balsamerade hand som kan ge andra kontakt med den andra sidan är orginell så faller resten av filmen in i de gamla klyschorna som de flesta filmer med liknande teman brukar göra.

Men med allt det sagt så är Talk To Me, som sagt, en okej film, även om den egentligen inte bjuder på speciellt mycket nytt för subgenren. Den är välspelad, ser bra ut och har en exemplarisk speltid på runt nittio minuter (vilket är ovanligt för den här typen av filmer). Godkänd.

En uppföljare – med den ”fyndiga” titeln Talk 2 Me (som jag tycker borde ha fått titeln Talk To Me Too) – verkar, i skrivande stund, vara i pre-production. När eller om den kommer ut återstår att se…

House Of Wax (2005) av J

Carly (Elisha Cuthbert), Nick (Chad Michael Murray), Wade (Jared Padalecki), Dalton (Jon Abrahams), Paige (Paris Hilton) och Blake (Robert Ri’chard) är på väg igenom Louisiana för att gå på en viktig fotbollsmatch. De bestämmer sig för att övernatta i tält i en skogsdunge och noterar en vedervärdig stank. Wade upptäcker dagen därpå att hans bils fläktrem har gått av och efter att gruppen stött på en lokalbo (Damon Herriman) som erbjuder dem lift in till den närliggande småstaden Ambrose beger sig han och Carly iväg för att försöka få tag i en ny fläktrem.

Men väl där finner de en tillsynes öde spökstad. Det är tomt på gatorna och bensinmacken är obemannad. De hittar så småningom den lokala mekanikern, Bo (Brian Van Holt), i en kyrka mitt under en begravningscermoni och medan de väntar på att den ska bli klar bestämmer de sig för att besöka House Of Wax, ett dammigt gammalt museum med poserande vaxfigurer. Men ingenting med den lilla staden är vad det verkar och de inser snart att de måste fly från Ambrose innan det är försent…

Jag minns så väl när House Of Wax remaken från 2005 kom. Alla – och jag menar verkligen alla – som jag pratade med som hade sett filmen sa att den var urusel. Varför alla tyckte så minns jag inte, men skulle jag gissa så här arton år efter att den kom så skulle jag nog säga att det var för att Paris Hilton råkade ha en roll i den, samtidigt som det så klart var populärt att hata på remakes kring den här tiden då ett flertalet hade börjat poppa upp. Det var hur som helst tack vare att alla andra hatade filmen och det faktum att Paris Hilton var med i den som gjorde att jag aldrig såg den när den kom – vilket har visat sig nu ha varit ett gigantiskt misstag från min sida.

Hade jag inte varit så trångsynt och på förhand fördömande av en film jag inte ens hade sett så hade jag högst troligen fallit pladask för den här filmen om jag sett den när den kom. Visst, speltiden är lite lång för en slasherfilm, men jag har svårt att tro att jag hade brytt mig i det då filmen levererade på precis alla andra plan. Filmen är en dum men ack så underhållande slasherfilm, som dessutom lyckas med det lilla konststycket att också vara smått obehaglig på sina ställen.

House Of Wax från 2005 föll mig helt i smaken och jag kommer utan några som helst tvivel att se om den. Även om filmen är dum som en säck med hammare så är den ändå God Underhållning och en definitiv rekommendation från min sida.

Nightmares av J

Helen Selleck (Jenny Neumann) är en ung skådespelerska med ett trauma från barndomen som precis fått en roll i en ny teateruppsättning. Allting verkar till en början gå bra, men det dröjer inte länge förrän Helen finner sig i en ny mardröm när en psykotisk galning börjar stalka och mörda hennes kollegor en efter en.

Är man ett fan av slasherfilmer får man tyvärr vadda sig igenom mycket skitfilmer, men samtidigt så är man inte beredd att utforska mer okända titlar än titanerna inom subgenren så missar man en hel del guldklimpar också – i synnerhet om man inte utforskar titlar som inte är producerade i USA. Nightmares (alternativt Stage Fright som den hette i USA eller Nightmare On The Street som den hette i Västtyskland) är en australiensisk slasherfilm från 1980 och jag skulle väl inte kalla den en guldklimp, men den är samtidigt en hyfsat intressant liten bit Ozploitation – mycket tack vare hur märklig och skev hela filmen är.

Till att börja med så är det extremt uppenbart vem som är filmens mördare, trots att filmen envisas med att försöka vara en whodunnit och dölja mördarens identitet fram till slutet. Utöver det så har filmen några av de märkligaste övergångarna jag någonsin har sett i en film, vilket ger filmen en ännu mer skev känsla än vad den redan har rent manusmässigt.

Skådespelet varierar från träigt till hyfsat, men Jenny Neumann var åtminstone lätt på ögat även om hennes skådespel kanske inte var det bästa någonsin. Filmens speltid på knappt åttio minuter var förvisso exemplariskt för en slasherfilm, men i det här fallet hade nog filmen gott kunnat varit i alla fall tio, kanske till och med femton minuter längre då det kändes som att flera scener avslutades extremt abrupt.

Nåväl. Nightmares är långt ifrån det bästa jag har sett inom slashergenren, men det är samtidigt långt ifrån det sämsta också.

Early Frost av J

Detektiven Mike Hayes (Guy Doleman) jobbar på ett skilsmässoärende när han snavar över en serie av mörkläggningar som leder honom till ett lik. Hans undersökningar för honom in i två familjer som bor i en av Sydney’s förorter. Även om de verkar på ytan vara helt vanliga människor är en av dem en mördare.

Hayes stöter på den underlige tonåringen David Prentice (David Franklin), som har satt ihop en klippbok med artiklar om våldsamma dödsfall och mord, och Val Meadows (Diana McLean), en änka som tror att någon är ute efter att mörda henne. Ju djupare undersökningen går, desto konstigare och mer komplext blir fallet. Det verkar som att de enda som hatar Val tillräckligt mycket för att vilja se henne död är hennes egen familj. Kan det vara hennes två söner, som fått nog av hennes dominanta natur, hennes älskare eller kanske hennes bästa vän?

Early Frost är en australiensisk slasher-thriller från 1982 som inte bara var seg, tråkig och fullständigt ointressant, den var också så pass osammanhängande att jag vart tvungen att kolla upp vad fan den egentligen handlade om efter att ha tittat på den. Den bästa aspeketen av filmen är dess skådespel, även om det känns mer som att man sitter och tittar på ett TV-drama från 80-talet än en slasherfilm från tidigt 80-tal.

Filmens slut är en ordentlig huvudkliare också och jag vet inte riktigt vad fan som hände där egentligen. Vem var mördaren egentligen? Med tanke på att filmens regissör (enligt producenten David Hannay i en kort kommentar på filmens IMDB sida från 2005) blev borttagen och de två producenterna Geoffrey Brown och Hannay fick agera okrediterade regissörer för att försöka fixa ihop filmen så gott det gick så verkar det som att Early Frost hade sin beskärda del av problem.

Nej, Early Frost är inte en bra film och det är ingenting du behöver spendera någon tid framför. Filmen är bortglömd av en anledning. Skippa.

Brahms: The Boy II av J

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

Next Of Kin av J

Efter hennes mors död ärver den unga kvinnan Linda (Jacki Kerin) ålderdomshemmet Montclare. Kort efter sin ankomst finner hon sin mors gamla dagböcker, som beskriver underliga händelser som inträffat i den stora villan genom åren; kranar som sätter på sig själv, ljus som tänds och röster som hörs i natten. Kort därpå börjar det hennes mor beskrivit i sina dagböcker även inträffa kring Linda och hon börjar sakta men säkert att inse att Montclare ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som kan kosta henne livet.

Next Of Kin från 1982 är en av de där filmerna jag har spanat in under många år. Jag har sett det ikoniska omslaget av filmen otaliga gånger men aldrig brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till att jag inte sett den tidigare har nog berott på att jag under alla år av någon outgrundlig anledning inbillat mig att filmen var en spökhusfilm, vilket den inte är. Next Of Kin är en slow burn slasher med en tät atmosfär som genomsyrar hela filmen. Filmen är både välgjord och välspelad, men hade nog mått bra av att ha varit tio minuter kortare – vissa scener pågår lite för länge och blir mer utfyllnad än något annat. Förväntar man sig dessutom mycket slasheraction lär man bli besviken då filmen är väldigt återhållsam med det. Den är faktiskt så pass återhållsam med det att det känns som att filmens slasherdel blev instoppat med skohorn i sista stund bara för att slashergenren var populär kring då filmen spelades in.

Nåja.. Next Of Kin är överlag en okej film. Även om den inte levererade det jag förväntade mig att den skulle göra så finns det definitivt sämre filmer där ute från samma tidsperiod. Det kommer emellertid nog att dröja innan jag ser om den.

Strange Behavior av J

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

The Loved Ones av J

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

Better Watch Out av J

Det är juletider och tonåringen Ashley (Olivia DeJonge) ska sitta barnvakt åt tolvåringen Luke (Levi Miller), likt många gånger tidigare. Men det som börjar som vilken annan kväll som helst tar en ordentlig vändning då en grupp inkräktare bryter sig in i huset. Ashley inser dock snart att det här inte är ett ”normalt” inbrott.

Better Watch Out från 2016 tar home invasion konceptet (som jag personligen tycker har börjat bli smått uttjatat nu) och kör sin egen grej med det. Istället för att göra som precis alla andra home invasion filmer bjuder filmen på någonting fräscht med en hel del vändningar fram och tillbaka, vilket jag personligen uppskattade. Filmen är inte helt oförutsägbar givetvis, men det är en välspelad och underhållande popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer. Den förtjänar en rekommendation och det är just det jag kommer ge den. Rekommenderas.

Red Christmas av J

Matriarken Diane (Dee Wallace) har bjudit in sina barn för att fira den sista julen i deras familjehem. Mitt under firandet får familjen plötsligt en mystisk, huvbeklädd och utvecklingsskadad besökare som presenterar sig som Cletus (Sam Campbell), som de bjuder in. Men när Cletus börjar att uppföra sig på ett underligt sätt bestämmer sig familjen för att slänga ut honom – vilket de inte skulle ha gjort.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få när jag satte mig för att se Red Christmas från 2016, men jag hoppades i alla fall på något annat än vad jag fick. Förstå mig rätt här; skådespelet är överlag okej (Wallace är givetvis den bästa framför kameran här), effekterna ser överlag okej ut för den här typen av film och manuset fungerar helt okej även om det knappast är nyskapande. Det stora problemet jag har med filmen är dess kamera arbete. Jag har sett found footage filmer som har haft bättre kamera arbete än det som förekommer i den här filmen. Skakar inte kameran är bilden in-zoomad till max och ur fokus, vilket medförde att jag i flera scener satt och undrade vad fan som pågick egentligen då kameran slungades åt alla möjliga håll.

Hade kamera arbetet varit bättre i Red Christmas hade det varit en genuint bra modern lågbudget slasher, men tack vare att de tillsatte en klåpare som filmfotograf sjunker betyget avsevärt i mina ögon. Jag kan ta halftafligt filmmakeri så länge jag kan se vad fan som pågår i filmen – vilket man stundtals inte gör här. Bortser man från det är filmen okej för vad den är, men det är troligtvis inte något jag kommer att börja se om varje år kring juletid.