| Subcribe via RSS

Jurassic World: Fallen Kingdom av J

juni 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Tre år har gått sedan Jurassic World slog igen och dinosaurierna har levt i det fria på Isla Nublar sedan dess. Men när den vilande vulkanen Mount Sibo på ön börjar visa tecken på att den snart kommer få ett utbrott och utplåna allt liv på ön sätter miljardären och John Hammond’s föredetta partner Benjamin Lockwood (James Cromwell) ihop en hemlig operation för att föra en handfull dinosauriearter ifrån den dödsdömda ön till en ny och säker ö där de kommer få leva utan människans inblandning. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt), som överlevde incidenten vid Jurassic World tre åt tidigare, blir snabbt involverade i operationen. Väl på ön börjar Owen att söka efter Blue – ledarraptorn han hade hand om medan parken fortfarande var aktiv – och upptäcker snart en konspiration som har potential att rubba hela planetens naturliga ordning…

Att en uppföljare till Jurassic World skulle komma var väl ganska oundvikligt och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget vart förvånad när Jurassic World: Fallen Kingdom blev utannonserad som en kommande film. Så… hur är filmen?

Jurassic World: Fallen Kingdom är ett förutsägbart, högljutt och actionpackat action-äventyr som inte bjuder på några speciellt stora överraskningar och följer varenda standardmall för den här typen av film till punkt och pricka. Jag har jävligt svårt att tro att någon som ser filmen blir överraskad av de olika vändningarna som förekommer i filmen. Fast å andra sidan, vem tittar på en Jurassic Park/World film för att bli överraskad? Även om filmen är sjukt förutsägbar så är den så klart underhållande för vad den är; en stor, svindyr och dum popcornfilm.

Vad mer finns det att säga egentligen? Det är en underhållande summer blockbuster med snuskigt snygga effekter – likt flera av de tidigare filmerna i serien – som swischar förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en rekommendation, i alla fall till fans av de tidigare filmerna och de som vill ha en skön popcornfilm att kika på. Nu är det bara att vänta på den tredje Jurassic World filmen som spikats för release i Juni, 2021.

Läs gärna min recension av Jurassic World och H’s nästan tio år (!) gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

1 Comment

Tomb Raider (2018) av J

mars 17th, 2018 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension

No Comments

San Andreas av J

december 31st, 2016 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

san-andreasRaymond Gaines (Dwayne Johnson) är en sök- och räddningshelikopterpilot i Los Angeles som ligger i toppen av sitt yrke och som aldrig har misslyckats med några räddningsförsök i jobbet. Detta har emellertid förstört hans familjeliv och försatt honom i en skilsmässa med hans ex-fru Emma (Carla Gugino). Raymond har hur som helst lovat sin dotter Blake (Alexandra Daddario) att köra henne till San Francisco då hon blivit antagen till en skola där, men när San Andreas-förkastningen i Kalifornien utlöser en massiv jordbävning som tillintetgör Hooverdammen blir Raymond tvungen att bege sig dit för att hjälpa till i räddningsarbetet. Blake får emellertid åka med Emma’s nya man, billjardären Daniel Riddick (Ioan Gruffudd), till San Francisco då han har affärer att uträtta där.

Samtidigt har forskaren Dr. Lawrence Hayes (Paul Giamatti) upptäckt att den första jordbävningen bara var början och att fler jordbävningar kan väntas. Jordbävningar som kommer tillintetgöra San Francisco…

Jag hade hört att San Andreas skulle vara en ganska usel film. En stor, dum blockbuster med få överraskningar och lite underhållningsvärde. Att det är en stor och dum blockbuster med få överraskningar kan jag förstås hålla med om, men att den skulle vara utan underhållningsvärde är en ren lögn. När det väl är action är det pedalen i botten och fullt ös som gäller – det blir jävligt intensivt, överdrivet och underhållande.

Letar man efter en sofistikerad film med bägge fötterna i verkligheten kan jag förstå att man tycker San Andreas är en skitfilm. Är man däremot ute efter en katastroffilm med stort K där realism till större delen slängs ut genom fönstret och där den ena actionscenen byter av den andra är den här filmen ett riktigt bra val att titta på. Personligen älskar jag den här typen av galna och överdrivna katastroffilmer och inte blev det sämre av att Dwayne Johnson och Alexandra Daddario stod framför kameran.

En klar rekommendation från mig hur som helst för den actionsugne. En uppföljare verkar vara under produktion också, vilken jag ser fram emot.

No Comments

Le pacte des loups av J

oktober 31st, 2016 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Le pacte des loups (Vargarnas Pakt)Året är 1764. Efter att hundratals människor har fått sätta livet till vid attacker från en mystisk best bestämmer sig Kung Ludvig XV av Frankrike för att skicka sin naturforskare Grégoire de Fronsac (Samuel Le Bihan) och hans bästa vän, indianen Mani (Mark Dacascos), till Gévaudan-provinsen i den södra delen av Frankrike för att undersöka fallet. Skeptisk till historierna han får berättade för sig sätter Fronsac igång med sin undersökning och börjar sakta men säkert att inse att det är mer i görningen än vad som till synes var.

Jag minns att jag såg Le pacte des loups (Vargarnas Pakt i Sverige och Brotherhood Of The Wolf internationellt) snett efter att den hade kommit ut på video och filmen lämnade aldrig något större intryck på mig mer än att jag tyckte att den var bra. Nu, cirka femton år efter att jag såg den för första (och enda) gången har jag sett om den och den håller sig ganska bra än idag. Skådespelarna är suveräna, storyn är fängslande och överlag intressant (och fläckvis spännande) och bitarna där det förekommer action (i det här fallet mestadels martial arts) är underhållande. Men även om filmen överlag är bra så märks det att den har femton år på nacken tack vare dess föråldrade och rent av fula CGI-effekter som porträtterar besten i filmen. Just CGI-delarna står ut som en sårig tumme i ögonen, men kan man ha överseende med dem har man en väldigt bra fransk film att kika på här. Jag ger den definitivt en rekommendation, med reservation för förlegade effekter.

Det sista jag har att säga om filmen är att den tydligen ska vara löst baserad (eller inspirerad) av verkliga händelser som inträffade i Gévaudan-provinsen år 1764 till och med 1767, då en vargliknande best ska ha attackerat och dödat mer än hundra personer. Vill du veta mer om ämnet kan du fortsätta läsa här.

No Comments

The Green Inferno av J

juni 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

The Green InfernoCollegestudenten Justine (Lorenza Izzo) åker med en aktivistgrupp till Amazonas för att protestera mot regnskogsskövlingen som pågår där. De har stora planer om att kunna rädda de folkslag som riskerar att förlora sina hem. Men efter en lyckad aktion kraschar deras plan mitt i djungeln, där de snabbt får stifta bekantskap med urbefolkningen – vilket snabbt grusar deras fredliga föreställningar. De hälsas inte som frälsare utan tas om hand som jakttroféer… som byten… som stammens nästa festmåltid…

Som vanligt är jag sen till festen. Den amerikansk-chilensk-kanadensiska samproduktionen The Green Inferno var på tapeten förra året och jag såg att många skrev om den bland annat på Facebook. En del hyllade den, en del avskydde den. Filmen (som blev inspelad redan 2013 men fick ingen release förrän 2015) är ett kärleksbrev till 70- och 80-talets våg av kannibalfilmer (som även nämns i filmens sluttexter) och det märks väldigt väl att regissören Eli Roth har en viss kärlek till den subgenren av filmer. Själv tycker jag att The Green Inferno är bra, men att den samtidigt har vissa brister.

För det första tar det lång tid innan det faktiskt börjar hända något och för det andra är många av karaktärerna så stendumma (eller rövhåliga) att det är svårt att hålla på dem. Men filmen bjuder samtidigt på blod och gore med en del snygga praktiska effekter (även om några av dem slängs ut genom fönstret tack vare skakig kamera), vilket lyfter filmen – i alla fall för mig. Jag satte mig för att se en blodig kannibalfilm och jag fick en blodig kannibalfilm. Förväntar man sig att få någonting annat lär filmen sjunka ganska snabbt i värde för den tittaren.

Skådespelarinsatserna är bra och flera av de som står framför kameran var även med i Eli Roth-samproduktionen Aftershock (recenserad här). Dessa var Ariel Levy, Nicolás Martínez, Matías López, Ramón Llao, Lorenza Izzo och Ignacia Allamand (varav de två sistnämnda även var med i Eli Roth’s Knock Knock – recenserad här).

Hur som helst gillade jag The Green Inferno. Det är inget mästerverk men den gjorde det den hade utlovat och jag är nöjd över min titt. Gillar man kannibalfilmerna från 70- och 80-talet tycker jag att man absolut ska ta sig en titt. Annars inte. Rekommenderas hur som helst.

No Comments

Warcraft av J

maj 28th, 2016 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

WarcraftDet fredliga kungadömet Azeroth är på kanten till ett krig då dess civilisation står inför en fruktansvärd ras av inkräktare: orcher, krigare som flyr från sin döende värld för att kolonisera en annan. Medan en portal öppnas mellan de två världarna med en mörk magi som hotar att förinta allting den vidrör står de två armérna inför total tillintetgörelse. Från bägge sidor är två hjältar inställda på en kollisionskurs som kommer att bestämma ödet för deras familjer, deras folk och deras hem.

Jag har alltid varit ett fan av Warcraft spelen (fram till World Of Warcraft som aldrig har intresserat mig överhuvudtaget) och är än idag det. Det är gamla men ack så underhållande och bra real time strategy spel som står sig än idag. Rykten om att en film baserad på det universumet flöt runt redan kring 2005, 2006 vill jag minnas och nu har den alltså släppts. Uppenbarligen.

Jag har sett en del arga recensioner på den där folk tvärsågar den och påpekar bland annat att den har på tok för mycket platt CGI och att de mänskliga karaktärerna känns betydligt mindre levande än CGI-karaktärerna och så vidare. Själv hade jag inga direkta problem med CGI-delen. Jag menar, det är trots allt en CGI-blockbuster där CGIn står mycket i fokus. Rent av otroligt mycket. Men med det sagt vill jag också säga att jag kan tycka att de gott hade kunnat gjort filmen till en 100% datoranimerad långfilm istället, speciellt med tanke på vilka fläskiga cutscenes och videos Blizzard Entertainment (skaparna av Warcraft universumet, för dig som inte är insatt) har skapat i sina spel så tidigt som 90-talet.

Det jag personligen hade problem med var att storyn kändes som att den var skriven över en kafferast. Klyschorna haglar under hela filmen och kan man inte förutse huvudpunkter i filmen tusen år innan de händer kan jag börja undra under vilken sten den tittaren har legat de senaste tjugo åren. Det blev hur som helst helt enkelt att jag satt och väntade på att allting skulle hända i filmen och spänningen som ska finnas där fes ur sig ganska snabbt. Jag är inte imponerad.

Men trots att jag tycker att den var otroligt klyschig så vill jag inte kalla den för dålig heller. Filmen har sina ljusa stunder och är man bekant med spelen känner man igen många namn och platser där filmen utspelar sig, vilket är ett rätt gott tecken på att filmen är gjord för fansen och har man inte spelat spelen eller är ett fan av dem så har jag väldigt svårt att tro att man skulle gilla den här filmen överhuvudtaget.

Warcraft är inget mästerverk i mina ögon, men kan man se förbi alla klyschor och om man är ett die hard fan av spelen så bör man absolut se filmen.

Ingen uppföljare är annonserad i skrivande stund, men jag skulle tro att det nästan är skrivet i sten att en eller flera sådana kommer dyka upp med tanke på hur den här filmen utspelade sig…

No Comments

Mad Max Beyond Thunderdome av J

maj 6th, 2016 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Mad Max Beyond ThunderdomeEfter att hans fordon och alla hans ägodelar blir stulna av den excentriske piloten Jerediah (Bruce Spence) och hans son Jerediah Jr. (Adam Cockburn) anländer Max Rockatansky (Mel Gibson) till ökenstaden ”Bartertown”, som är till synes styrd av Aunty Entity (Tina Turner), där folk som lever i det postapokalyptiska Australien kan byteshandla mat, vatten, vapen och utrustning. Men bakom kulisserna pågår en maktkamp mellan Aunty Entity och duon Master Blaster (Angelo Rossitto och Paul Larsson), som bestämmer över ett underjordiskt metanraffinaderi beläget under ”Bartertown” som drivs av avföring från grisar som i sin tur ger ström till staden.

Max blir hyrd av Aunty Entity till att provocera fram en strid med Blaster i den så kallade ”Thunderdome”; en gladiatorarena där två män går in, men bara en går ut. Men efter att ha brutit deras kontrakt blir Max utvisad ut i öknen för att dö, men får hjälp från ett oväntat håll i form av en grupp barn som överlevt i en flygplanskrasch under kärnvapenkriget som inträffade för många år sedan.

Mad Max Beyond Thunderdome (eller Mad Max bortom Thunderdome, som den hette i Sverige) är den tredje och var menad att bli den sista Mad Max filmen (vilket det också var fram till 2015 när Fury Road släpptes). Ärligt talat tycker jag att det här är den svagaste av dem av en enkel anledning; den känns mer riktad mot yngre publik (12, 13 år) än en vuxen, som de två tidigare filmerna var helt riktad mot. Filmen var emellertid från början inte ens meningen att bli en ny Mad Max film heller, utan den skulle vara en postapokalyptisk variant av Lord Of The Flies där en stam med barn och ungdomar blir hittade av en vuxen. Den blev den tredje Mad Max filmen då filmseriens regissör och en av dess skapare, George Miller, fick förslaget att Max kunde vara den vuxna personen som fann barnen. Med det sagt så tycker jag inte att filmen är dålig, nej, men den hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är. Barnelementet i filmen känns väldigt forcerat och rent av onödigt helt enkelt.

Filmen är hur som helst välspelad och de actionscener som förekommer är fortfarande imponerande (åtminstone fram mot slutet av filmen), även om det är längre mellan dem mot hur det var i Mad Max 2. Filmens största behållning för mig är dock att jag känner igen många repliker som har blivit samplade i gamla hardcore techno låtar så som ”Welcome, to another edition of Thunderdome!” och ”We want Thunderdome!”.

Nåja. Mad Max Beyond Thunderdome är en bra film överlag, men tack vare det forcerade konceptet att inkludera en massa ungar och det halvsömniga tempot filmen har gör knappast filmen gott. Jag gillar den dock, men inte alls lika mycket som dess föregångare.

No Comments

Aftershock av J

december 2nd, 2015 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

AftershockDe tre vännerna Gringo (Eli Roth), Ariel (Ariel Levy) och Pollo (Nicolás Martínez) är i Chile på semester för att festa och ha kul tillsammans och då Pollo’s far råkar vara en välkänd miljardär kan de göra precis vad de vill och de kommer in överallt. De bestämmer sig för att bege sig iväg till Valparaiso, där en exklusiv fest på en underground klubb ska äga rum, i sällskap av halvsystrarna Monica (Andrea Osvárt) och Kylie (Lorenza Izzo) och deras vän Irina (Natasha Yarovenko). Festandet tar emellertid ett abrupt slut när en plötslig jordbävning inträffar. När de väl tagit sig ut ur klubben inser de att deras problem bara har börjat; ett närliggande fängelse har kollapsat tack vare jordbävningen och fångarna som överlevde skalvet har lyckats rymma, samtidigt som en tsunami är på väg rakt mot Valparaiso…

Jag undrar om inte manusförfattarna till den amerikansk-chilenska filmen Aftershock (däribland Eli Roth) ville göra varsin film, men istället för att göra det gjorde de alla filmerna till en enda film. Aftershock är en av de rörigaste filmerna jag har sett på bra länge. Samtidigt som den försöker vara en katastroffilm försöker den att vara en skräckfilm med en nypa action inslängt i mixen. Filmen i sig är inte dålig, men det hela blir bara jävligt rörigt när filmen drar igång ordentligt (vilket är kring 34½ minuter in) och jag sitter nu och undrar hur de egentligen tänkte när de skrev manuset. Filmen försöker lite för mycket och hade de istället koncentrerat sig på en sak istället för tjugo och gjort den längre än strax under 90 minuter hade filmen troligtvis blivit bättre än vad den blev.

1 Comment

The Abyss (Special Edition) av J

november 11th, 2015 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

The AbyssUnder Kalla Kriget sjunker den amerikanska atomubåten USS Montana, som är bestyckad med atombomber, under mystiska omständigheter ner i en svåråtkomlig havsavgrund. I tron om att ryssarna ligger bakom det hela skickas en grupp Navy SEALS soldater in för att med hjälp av en grupp undervattens oljeborrare leta reda på vraket och undersöka orsaken till att ubåten gick under. Men efter flera oförutsedda händelser blir gruppen strandade långt under ytan utan att kunna kontakta omvärlden och de inser snart att de inte är ensamma där nere i mörkret…

Jag har alltid varit ett stort fan av James Cameron ända sedan jag såg The Terminator för första gången. Filmer som den, Aliens, Terminator 2: Judgment Day och True Lies har alltid legat mig varmt om hjärtat och är filmer jag har sett oräkneliga gånger och är filmer jag ser om titt som tätt. The Abyss var en av de filmer han gjort som hade undsluppit mina ögon trots att jag hade sett fodralet hos den (nu mer nedlagda) lokala videobutiken. Jag visste inte så mycket om filmen egentligen mer än att det var någon form av sci-fi film och jag hade väl i början vissa förhoppningar att få se en film i ungefär samma anda som Leviathan (som kom samma år) fast större och mer påkostad, vilket jag givetvis inte alls fick.

Istället för en actionfylld sci-fi skräckfilm fick jag istället ett nära tre timmar (som special edition versionen av filmen är, bioversionen av filmen är kring tjugofem minuter kortare än den versionen och då jag i regel tycker att Cameron’s filmer är bättre i de förlängda versionerna valde jag således den versionen över bioversionen) långt halvsegt drama-äventyr med influenser av sci-fi. Jag tycker att filmen i sin helhet var helt okej, men sci-fi delen (som var den största anledningen till att jag ville se filmen från första början) känns otroligt tunn och nästan bortglömd under stora delar av filmens speltid. Inte förrän i sista akten av filmen började det kännas som en sci-fi film, men då var det ungefär 20 minuter kvar av filmen och det kändes helt enkelt för lite med tanke på att Cameron hade gjort Aliens tre år tidigare…

Jag fick aldrig någon direkt wow-känsla heller när jag såg på filmen. De delar som skulle vara spännande kändes ganska förutsägbara och höll inte min puls uppe nämnvärt. Det kändes bara väldigt platt. Utöver det tycker jag att filmen tog lite för många vändningar också, vilket gjorde att det kändes som att filmen inte riktigt visste vad den skulle vara. Jag förstår tanken bakom filmen och dess samhällskritiska meddelande, men även om det är ganska klart och tydligt så lämnade det mig oberörd och faktiskt ganska uttråkad – vilket får mig att undra om jag inte valde fel version att se?

Skådespelarna är dock förbannat bra och de effekter som förekommer i filmen är imponerande för sin årgång och lär ha varit ganska mäktiga vid dess biopremiär 1989. Men det gör inte filmen per automatik till ett mästerverk som tydligen många ser den som. Jag själv tycker (som jag skrev här ovanför) att den är okej, men den är underlägsen Cameron’s Aliens och T2 utan några som helst tvivel och är ingenting man behöver springa benen av sig för att få tag i och se, även om man är ett Cameron fan.

1 Comment

Jurassic World av J

juni 11th, 2015 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

Jurassic World22 år har gått sedan John Hammond’s dröm om att öppna en park på ön Isla Nublar med dinosaurier, kallad Jurassic Park, gick i stöpet efter en katastrofal testhelg där flera personer omkom. Under tio år har en ny och fullt fungerande dinosauriepark, Jurassic World, blivit driven på samma ö och har blivit det John Hammond föreställde sig.

Besökssiffrorna har emellertid börjat sjunka i parken och för att göra finansiärerna nöjda skapar parkens forskare, med hjälp av år av forskning kring genetik, en helt ny dinosaurie för att få upp besökssiffrorna igen. Saker och ting går emellertid snabbt åt skogen och kaos bryter ut på ön.

För några år sedan fick jag nys om att Jurassic Park 4 var på gång och då jag, som så många andra, är ett stort fan av Jurassic Park filmerna jublade jag högt. När Stan Winston (som var involverad i de tre första filmerna) tragiskt gick bort i benmärgscancer den 15 Juni, 2008, trodde jag att Jurassic Park 4 var dödsdömd. Vi skulle helt enkelt aldrig få se en fjärde film i serien. Efter Winston’s död försvann alla nyheter om en fjärde film och hoppet verkade ute….

…tills det att nyheten om att Jurassic World skulle släppas. Jag har väntat ivrigt på den här filmen och nu har jag äntligen kommit hem från bion som visade den och.. wow.. det är nog det enda jag har att säga egentligen. Filmen påminner mycket om Jurassic Park; den börjar väldigt lugnt, men när kaoset bryter ut så blir det ett riktigt spännande (trots några förutsägbara grejer) action/äventyr som underhåller fruktansvärt väl under de två timmar den rullar på under. Effekterna ser mycket bra ut och actionsekvenserna är suveräna (speciellt slutstriden). Skådespelarna är också riktigt bra, även om jag bara kände igen Chris Pratt (Guardians Of The Galaxy) och Vincent D’Onofrio (Full Metal Jacket).

Jurassic World gjorde det jag hade hoppats på; de tog steget vi aldrig fick se i Jurassic Park. Vi får se en fullt fungerande park, med besökare, där dinosaurier löper amok och skapar kaos och det är så jävla underhållande. Jag är fantastiskt nöjd över mitt biobesök och det här blir definitivt en film i min hylla när den anländer till dvd och bluray. En värdig uppföljare till Jurassic Park och en solklar rekommendation från mig. Utan tvekan en av de bästa filmerna som hittills har släppts i år, 2015.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud