| Subcribe via RSS

Fantasy Island av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.

Ska jag vara ärlig så är jag lite av en fan boy när det gäller Blumhouse Productions. Jag gillar många av deras produktioner, stora som små, men har även märkt över åren att de emellanåt är ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta komma ut med två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar.

Fantasy Island kanske inte har försvunnit, men det är utan tvekan en av deras mer mediokra titlar i mina ögon. Filmen är inte dålig eller så, men tack vare en på tok för lång speltid och det faktum att filmen inte riktigt vet om den vill vara en äventyrsfilm för vuxna, en skräckfilm eller en mjuk actionfilm gör att den i slutändan känns en aningen platt.

Konceptet med filmen (som de tydligen har lånat från en TV-serie som gick mellan 1977 och 1984 med samma namn) är det inget fel och jag tvivlar inte en sekund att det hade kunnat fungera bra i en regelrätt skräckfilm, men det känns å andra sidan som att det har slarvats bort lite grann här tyvärr.

Men ja, överlag är Fantasy Island en okej film. Det är en av Blumhouse Productions’ mer mediokra titlar i mina ögon, men en helt okej söndagsfilm att slöglo på. Mer eller mindre.

No Comments

Alita: Battle Angel av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

No Comments

Kamisama no iu tôri av J

februari 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

No Comments

Scoob! av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

No Comments

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

december 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

No Comments

Jumanji: The Next Level av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

No Comments

Jumanji av J

november 16th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Året är 1969. Tonåringen Alan Parrish (Adam Hann-Byrd) har problem att stå upp för sig själv och har således blivit utstött och mobbad av sina jämnåriga. En dag efter att han varit på besök hos sin far på dennes skofabrik hittar han ett underligt brädspel med namnet Jumanji. Väl hemma sätter sig han och hans bästa vän Sarah (Laura Bell Bundy) ner och börjar spela det mystiska spelet, varpå Alan blir insugen i det.

Tjugosex år senare flyttar Nora Sheperd (Bebe Neuwirth) in i det gamla Parrish huset tillsammans med sina brorsbarn, Judy (Kirsten Dunst) och Peter (Bradley Pierce), som hon har fått vårdnaden av efter att hennes bror och dennes fru omkommit i en bilolycka. Judy och Peter finner snart det mystiska brädspelet och sätter sig för att spela, varpå den nu vuxne Alan (Robin Williams) kommer ut ur spelet – och med honom livsfarliga djur och naturkrafter. Trion inser snart att de måste spela klart färdigt för att återställa allting, vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

Med den fjärde filmen – som kommer vara en prequel till den här filmen – i franchisén på ingång, Jumanji: Level One, så tyckte jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och se om Jumanji från 1995 och sedan se dess uppföljare från 2017 respektive 2019.

Jag såg Jumanji för första gången kort efter att den hade släppts på VHS i Sverige, antagligen någon gång under 1996. Jag mindes absolut ingenting av filmen nu när jag skulle se om den och ska jag vara helt ärlig så tog det emot lite grann att faktiskt sätta mig och se den, mycket tack vare hur effektstung jag visste att den skulle vara – och tjugofem år gamla CGI effekter brukar se väldigt daterade ut.

Filmen var hur som helst helt okej. Den är en ganska typisk 90-tals komedi med äventyrsinslag i sig. Den är välspelad och humorn håller väl överlag ganska bra än, effekterna å andra sidan ser ut precis som man kan föreställa sig; daterade och tidig CGI från 90-talet. En del av effekterna ser fortfarande helt okej ut, medan andra sticker ut som en sårig tumme. De praktiska effekterna som använts ser emellertid både plastiga och förjävliga ut.

Nåja. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av filmen egentligen och fick en helt okej stund i soffan i slutändan. Effekterna ser som sagt daterade ut, men det rör hela tiden på sig och filmen är överlag hyfsat underhållande i all sin 90-tals glans.

No Comments

The Mummy (2017) av J

september 5th, 2020 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

No Comments

The Lion King (2019) av J

december 26th, 2019 | Postad i Film, Äventyr/Fantasy

Jag brukar i regel skriva någon form av plot synopsis för varje film jag skriver om, men när det gäller live action remaken av The Lion King från i år känner jag att det inte finns någon anledning till det. Alla har väl sett den tecknade filmen från 1994 med samma titel, eller hur? Ja, precis. Storyn och händelseförloppet i filmen är de exakt samma som de i den tecknade filmen; har du sett den tecknade filmen har du även sett live action versionen.

På så vis kan jag tycka att filmen känns ärligt talat onödig. Visst, den är förbannat snygg och de animerade djuren ser riktigt bra ut men jag tycker att de hade kunnat gjort fler ändringar i berättelsen än vad de faktiskt gjort för att ge filmen en ny och fräsch känsla. Filmen i sig är inte dålig (med tanke på att de i stort sett gjort samma film en gång till så hade det nog varit svårt att klanta till det rent manusmässigt), det är bara det att jag hade förväntat mig fler förändringar i manuset än vad som faktiskt gjorts. Jag tror inte jag är riktigt rätt målgrupp för The Lion King remaken heller i och för sig, men med tanke på hur många gånger jag har sett den tecknade filmen och att jag växte upp med den hade jag någonstans en viss förhoppning att den här live action remaken skulle göra något nytt med originalmaterialet – vilket den överlag inte gjorde.

Nåja. Om man av någon outgrundlig anledning inte har sett originalfilmen från 1994 så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud