Helt Perfekt Glob

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

Jumanji: The Next Level av J

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

Jumanji av J

Året är 1969. Tonåringen Alan Parrish (Adam Hann-Byrd) har problem att stå upp för sig själv och har således blivit utstött och mobbad av sina jämnåriga. En dag efter att han varit på besök hos sin far på dennes skofabrik hittar han ett underligt brädspel med namnet Jumanji. Väl hemma sätter sig han och hans bästa vän Sarah (Laura Bell Bundy) ner och börjar spela det mystiska spelet, varpå Alan blir insugen i det.

Tjugosex år senare flyttar Nora Sheperd (Bebe Neuwirth) in i det gamla Parrish huset tillsammans med sina brorsbarn, Judy (Kirsten Dunst) och Peter (Bradley Pierce), som hon har fått vårdnaden av efter att hennes bror och dennes fru omkommit i en bilolycka. Judy och Peter finner snart det mystiska brädspelet och sätter sig för att spela, varpå den nu vuxne Alan (Robin Williams) kommer ut ur spelet – och med honom livsfarliga djur och naturkrafter. Trion inser snart att de måste spela klart färdigt för att återställa allting, vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

Med den fjärde filmen – som kommer vara en prequel till den här filmen – i franchisén på ingång, Jumanji: Level One, så tyckte jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och se om Jumanji från 1995 och sedan se dess uppföljare från 2017 respektive 2019.

Jag såg Jumanji för första gången kort efter att den hade släppts på VHS i Sverige, antagligen någon gång under 1996. Jag mindes absolut ingenting av filmen nu när jag skulle se om den och ska jag vara helt ärlig så tog det emot lite grann att faktiskt sätta mig och se den, mycket tack vare hur effektstung jag visste att den skulle vara – och tjugofem år gamla CGI effekter brukar se väldigt daterade ut.

Filmen var hur som helst helt okej. Den är en ganska typisk 90-tals komedi med äventyrsinslag i sig. Den är välspelad och humorn håller väl överlag ganska bra än, effekterna å andra sidan ser ut precis som man kan föreställa sig; daterade och tidig CGI från 90-talet. En del av effekterna ser fortfarande helt okej ut, medan andra sticker ut som en sårig tumme. De praktiska effekterna som använts ser emellertid både plastiga och förjävliga ut.

Nåja. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av filmen egentligen och fick en helt okej stund i soffan i slutändan. Effekterna ser som sagt daterade ut, men det rör hela tiden på sig och filmen är överlag hyfsat underhållande i all sin 90-tals glans.

The Mummy (2017) av J

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

The Lion King (2019) av J

Jag brukar i regel skriva någon form av plot synopsis för varje film jag skriver om, men när det gäller live action remaken av The Lion King från i år känner jag att det inte finns någon anledning till det. Alla har väl sett den tecknade filmen från 1994 med samma titel, eller hur? Ja, precis. Storyn och händelseförloppet i filmen är de exakt samma som de i den tecknade filmen; har du sett den tecknade filmen har du även sett live action versionen.

På så vis kan jag tycka att filmen känns ärligt talat onödig. Visst, den är förbannat snygg och de animerade djuren ser riktigt bra ut men jag tycker att de hade kunnat gjort fler ändringar i berättelsen än vad de faktiskt gjort för att ge filmen en ny och fräsch känsla. Filmen i sig är inte dålig (med tanke på att de i stort sett gjort samma film en gång till så hade det nog varit svårt att klanta till det rent manusmässigt), det är bara det att jag hade förväntat mig fler förändringar i manuset än vad som faktiskt gjorts. Jag tror inte jag är riktigt rätt målgrupp för The Lion King remaken heller i och för sig, men med tanke på hur många gånger jag har sett den tecknade filmen och att jag växte upp med den hade jag någonstans en viss förhoppning att den här live action remaken skulle göra något nytt med originalmaterialet – vilket den överlag inte gjorde.

Nåja. Om man av någon outgrundlig anledning inte har sett originalfilmen från 1994 så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick.

Kong: Skull Island av J

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

God Of War (bok) av J

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

Jurassic World: Fallen Kingdom av J

Tre år har gått sedan Jurassic World slog igen och dinosaurierna har levt i det fria på Isla Nublar sedan dess. Men när den vilande vulkanen Mount Sibo på ön börjar visa tecken på att den snart kommer få ett utbrott och utplåna allt liv på ön sätter miljardären och John Hammond’s föredetta partner Benjamin Lockwood (James Cromwell) ihop en hemlig operation för att föra en handfull dinosauriearter ifrån den dödsdömda ön till en ny och säker ö där de kommer få leva utan människans inblandning. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt), som överlevde incidenten vid Jurassic World tre år tidigare, blir snabbt involverade i operationen. Väl på ön börjar Owen att söka efter Blue – ledarraptorn han hade hand om medan parken fortfarande var aktiv – och upptäcker snart en konspiration som har potential att rubba hela planetens naturliga ordning…

Att en uppföljare till Jurassic World skulle komma var väl ganska oundvikligt och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget vart förvånad när Jurassic World: Fallen Kingdom blev utannonserad som en kommande film. Så… hur är filmen?

Jurassic World: Fallen Kingdom är ett förutsägbart, högljutt och actionpackat action-äventyr som inte bjuder på några speciellt stora överraskningar och följer varenda standardmall för den här typen av film till punkt och pricka. Jag har jävligt svårt att tro att någon som ser filmen blir överraskad av de olika vändningarna som förekommer i filmen. Fast å andra sidan, vem tittar på en Jurassic Park/World film för att bli överraskad? Även om filmen är sjukt förutsägbar så är den så klart underhållande för vad den är; en stor, svindyr och dum popcornfilm.

Vad mer finns det att säga egentligen? Det är en underhållande summer blockbuster med snuskigt snygga effekter – likt flera av de tidigare filmerna i serien – som swischar förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en rekommendation, i alla fall till fans av de tidigare filmerna och de som vill ha en skön popcornfilm att kika på. Nu är det bara att vänta på den tredje Jurassic World filmen som spikats för release i Juni, 2021.

Läs gärna min recension av Jurassic World och H’s nästan tio år (!) gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Tomb Raider (2018) av J

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension