| Subcribe via RSS
Snabbrecension av ”Madagascar 3”: Ganska rolig uppföljare där gänget går med i en cirkus för att kunna åka med dem tillbaka till New York. Mest underhållande är den franska poliskvinnan förstås. Ungefär lika bra som tvåan, inte alls lika bra som ettan.
No Comments
För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.
Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.
Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.
Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…
Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…
Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.
Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.
Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…
Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.
Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.
Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.
Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.
No Comments
”Cats & Dogs” var en familjefilm som var roligare än väntat, och jag tyckte att tvåan kunde vara nåt att se. Den var helt okej men nådde inte upp till ettans nivå. Läs en mer extensiv recension av J här.
Ghiblis senaste, som jag tidigare kort recenserat här på bloggen, har jag nu recenserat ordentligt för DVDKritik.se här. Läs den.
No Comments
Egentligen en prequel till Shrek, där vi får veta vad som hände Mästerkatten I Stövlar (Antonio Banderas) tidigare i livet. Det visar sig att hans bästa vän Humpty Dumpty (Zach Galifianakis) och katten Kitty Softpaws (Salma Hayek) lurat med honom på jakt efter en gås som lägger guldägg i slottet ovan molnen över de magiska bönornas klängranka. Är ni med? Bra.
”Mästerkatten” är en kul film – som förmodligen är ännu bättre i 3D – med humor och fartfyllda äventyr. Inget som går till historien, men helt okej för dig som gillar den här typen av film.
Lite besviken över att den nya blurayen inte har den klassiska julaftonsdubben.. ja, och sen var ju inte själva filmen så värst heller. Sången ”Två små rara siameser” var rolig. Typ så.
No Comments
Jack Black återvänder som pandan Po i en hygglig och actionfylld historia som lyckligtvis tonat ner på snubbelskämten och Blacks värdelösa improviserade ”skämt”. Det blir kul ibland och fighterna är bra koreograferade med lagom mycket dunder och brak. Helt okej.
Recension av ettan hittar ni här.
En kameleont med aktiv fantasi lever ut sina skådespelardrömmar i sitt terrarium, när detta plötsligt ramlar ur bilen det färdas i. Rango (röst av Johnny Depp) finner sig nu mitt ute i öknens ödemark där han snart finner sig i en klassisk westernsituation: han anses vara räddaren i en by som hotas av vattenbrist. Den klumpige och ganska dumma Rango tar tillfället i akt att spela sheriff. Ganska underhållande med många kul referenser, funkar bra en lördagkväll både för vuxna och barn.
Följande recension är skriven ur en synvinkel av en 3D-biografupplevelse – så jag har ingen aning om hur den här filmen kommer bli hemma i TV-soffan när den väl släpps på video.
För att friska upp minnet vad som hände i del 1 satte jag mig, tillsammans med familj, och tittade på den tidigare idag. Ett par timmar senare blåste vi iväg till bion där vi skulle kika på den nyaste/sista Harry Potter filmen. Lite mer än 2 timmar efter att vi entrade biografen vinglade jag ut ur biosalongen, smått yr i skallen tack vare 3D-brillorna vi blev påprackade vid entrén – och jag har nu hunnit reflektera och fundera lite över filmen.
Sista Harry Potter filmen tar hur som helst vid precis där del 1 tog slut; Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) fortsätter sin jakt på de återstående horrocruxerna, för att en gång för alla förinta Voldemort (Ralph Fiennes). Men allt eftersom de mystiska dödsrelikerna börjar blottas, och när Voldemort blir varse om deras uppdrag, påbörjas den största och slutliga striden – vilket kommer förändra allt…
Om man tyckte att del 1 av The Deathly Hallows var seg, tråkig och trög så lär man gilla del 2 betydligt bättre. Det är inte speciellt ofta det är ren dödtid utan att det händer någonting och jag måste faktiskt säga att jag blev imponerad av 3D-upplevelsen, även om filmen inte är packad till bredden med 3D-grejer…
Filmen i sig är förbannat bra också och hade faktiskt kunnat klarat sig lika bra utan 3D-grejerna som med. Filmens manus är riktigt bra och skådisarna levererar det de ska, även om händelseförloppet emellanåt blir på snudden till förutsägbart (slutet var ganska självklart, hrm). De har inte sparat på effekter heller i den här avslutande delen, utan vräker på effekt efter effekt och det hela blir en ren kavalkad av effekter som slängs (emellanåt) rakt i ansiktet på tittaren.
Ska jag vara ärlig gillar jag faktiskt Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 – och jag tycker att det är en väldigt värdig avslutning på en ganska varierande filmserie. Del 1 av Deathly Hallows känns som en ren introduktion till del 2 – nu efter att jag har sett del 2, that is. Gillar man de tidigare Harry Potter filmerna lär man inte bli besviken på den här iaf. Rekommenderas.
No Comments
Ghiblis nya dyker upp, och ehh… ja, det är helt klart en besvikelse. Storyn om småfolket Arietti och hennes föräldrar som bor under ett hus är gammal, förutsägbar, tråkig och inte spännande. Mary Nortons böcker om ”Lånarna” har filmats ett flertal gånger och aldrig blivit särskilt bra. Varför Miyazaki valt att skriva och producera denna långfilm kan jag verkligen inte förstå. Troligen den sämsta Ghibli-film jag sett.