Helt Perfekt Glob

Near Dark av J

Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.

Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…

Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.

Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.

Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…

Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.

Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.

No Comments

Mortuary av J

Christie (Mary Beth McDonough) har lidit av fasansfulla mardrömmar och sömngång sedan hennes far drunknade i familjens swimming pool. Hon är övertygad om att hennes fars blev mördad, men ingen tror henne och snart inser hon att någon i en svart huva förföljer henne. Tillsammans med sin pojkvän Greg (David Wysocki) börjar hon att undersöka saken och inser snart att alla spår leder till det lokala bårhuset…

Mortuary från 1983 har troligtvis en av de mest missvisande posters som någonsin gjorts för en film. Har man ingen större koll på film överlag är det nog lät att tro att filmen är en zombiefilm när den i själva verket är en slasherfilm. Hur som helst så är jag lite kluven kring den här filmen. Filmen är välspelad och jag gillar ju Bill Paxton (som troligtvis är filmens starkaste kort), Lynda Day George och Christoper George som alla dyker upp här i viktiga roller, samtidigt som filmens slutkläm är underhållande (i synnerhet den sista framen i filmen, som jag inte alls var beredd på). Men jag hade ärligt talat svårigheter att låta bli att börja pilla på telefonen istället för att koncentrera mig på filmen tack vare det sävliga tempot den hade. Den är bitvis extremt långsam och dess body count är förvånansvärt låg för att vara en slasherfilm från 1983, så att det är lång tid mellan morden kommer nog knappast som någon större chock. Att mördarens identitet dessutom är extremt enkel att klura ut gjorde inte saken så mycket bättre heller då det effektivt dödade spänningen, i alla fall för min del.

Nå. Jag tyckte överlag att Mortuary var en rätt meh film; den har definitivt sina stunder och är välgjord, men det är ingenting jag kommer ha speciellt bråttom att se om.

No Comments

Club Dread av J

Pleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

No Comments

Nightcrawler av J

Louis Bloom (Jake Gyllenhaal) är en ensamvarg som är arbetslös och ägnar sig åt att stjäla och sälja av koppartråd, stängsel och i stort sett allting han lyckas lägga vantarna på. När han en sen kväll snavar över en olycka som blir filmad av frilansjournalisten Joe Loder (Bill Paxton) tror han sig ha hittat någonting han kan bli bra på. Han skaffar sig en billig videokamera och polisradio och spenderar snart sina nätter med att jaga de senaste heta scoopen i form av bilolyckor, eldsvådor, mord och annan förödelse. Han utvecklar snabbt ett arbetsförhållande med Nina Romina (Rene Russo), en redaktör på en lokal Los Angeles TV-station.

Allt eftersom kvalitén på hans videoinspelningar blir bättre desto mer ökar hans arvode varpå han hyr in Rick (Riz Ahmed), en arbetslös yngling, för att få hjälp med sitt arbete. Men ju mer framgångsrik han blir desto mer står det klart att Louis kommer att göra vad som helst – vad som helst – för att få de bästa vinklarna och inspelningarna från brotts- och olycksplatser.

Nightcrawler är nog en film jag troligtvis inte hade ens tänkt tanken att se om det inte vore för att jag blev tipsad om den i en Facebook grupp där jag är med i, där det diskuteras filmer av olika slag och former. Jag ångrar hur som helst inte att jag sett den, tvärtom. Nightcrawler är utan tvekan en förbannat bra film och kanske en av 2014 års bästa filmer? Skildringen av den ensamme nattugglan som inte riktigt klickar socialt med andra människor och som lever sitt liv under nätterna framför datorn påminner mycket om mig själv. Jag tycker inte om sociala tillställningar och människor överlag och jag känner bitvis igen mig i en del av det som händer i filmen (inte för att jag är ett narcissistiskt rövhål som Jake Gyllenhaal’s karaktär är i filmen, utan för att jag föredrar att jobba och fördriva mitt liv under nattetid).

Hur som är Nightcrawler välspelad (Jake Gyllenhaal gör i synnerhet en suverän prestation här), intressant och underhållande rakt igenom. Har du missat den tycker jag att du ska ta och införskaffa och se den snarast. Jag ger den en stor tumme upp och en solklar rekommendation.

No Comments

Commando av J

Den pensionerade Delta Force operatören Överste John Matrix (Arnold Schwarzenegger) lever ett tillbakadraget liv tillsammans med sin dotter Jenny (Alyssa Milano) i en isolerad bergsstuga efter att ha dragit sig tillbaka från det beväpnade livet som ledare för ett specialförband av elitsoldater. Lugnet får emellertid ett tvärt slut då John’s gamla vän och chef General Franklin Kirby (James Olson) dyker upp och informerar honom om att hans gamla team har blivit mördade av okända legosoldater. Strax därpå blir John och Jenny kidnappade av dem.

John blir snart varse om att Bennett (Vernon Wells), en australiensisk före detta medlem i Matrix’s team som fick sparken för att han gillade dödande för mycket och som troddes vara död, är inblandad i det hela. Planen är att försöka tvinga John till att lönnmörda presidenten i (det fiktiva landet) Val Verde åt Arius (Dan Hedaya), en krigsherre och ex-diktator som tidigare blivit störtad av Matrix som vill leda en militärkupp och återta presidentskapet i landet, annars dör Jenny. John accepterar tillsynes motvilligt ultimatumet, men har helt andra planer och inleder en kamp mot klockan för att leta reda på vart de håller Jenny och, om det så behövs, starta ett enmansvärldskrig…

1985 års Mark L. Lester och Arnold Schwarzenegger samarbetet Commando behöver väl ingen närmare presentation egentligen va? Nej, jag tänkte väl det. Commando står sig lika bra än idag som då och är en av Arnie’s bästa filmer med hutlös, stenhård och absurd action, one-liners och ett manus så oförankrat i verkligheten att det stundtals blir löjligt men ack så underhållande. Om du av någon outgrundlig anledning inte har sett det här klassiska stycket actionfilm tycker jag att du ska ta dig en titt per omgående. Rekommenderas.

2 Comments

Edge Of Tomorrow av J

En utomjordisk ras kallad Mimics har attackerat Jorden och har intagit större delen av Europa. Men med hjälp av exoskelett har mänskligheten lyckats att börja slå tillbaka horderna av det utomjordiska hotet – eller det är åtminstone vad man tror. Major William Cage (Tom Cruise) är en amerikansk PR-officer i United Defense Force som får order av sin överordnad General Brigham (Brendan Gleeson) att han ska följa med invasionsstyrkan som ska inta Frankrike för att dokumentera invasionen som ska genomföras. Cage accepterar inte ordern och hotar Brigham, som i sin tur får honom arresterad, nedgraderad till menige och tvingad till att följa med invasionsstyrkan oavsett om han vill eller inte.

Men invasionsplanen går käpprätt och deras utomjordiska fiende har redan förutsett anfallet, vilket blir ödesdigert för den mänskliga armén. Cage lyckas döda en Mimic och blir nedsmetad med dess blod, men dör samtidigt själv och vaknar i nästa stund upp dagen innan på militärbasen han var på. Han inser snart att han har slungats in i en tidsloop där han kan starta om föregående dag genom att dö, vilket tvingar honom att återuppleva samma strider om och om igen. Men med varje strid blir Cage bättre och bättre och med hjälp av krigsveteranen Rita Vrataski (Emily Blunt) tar de striden till utomjordingarna, då varje upprepad strid för dem ett steg närmare att besegra deras fiende.

Den amerikansk-kanadensiska Edge Of Tomorrow är en film som helt hade passerat mig utan att jag märkt av den, av någon konstig anledning. Jag plockade i alla fall upp den för en femtiolapp på Dollarstore för några månader sedan och filmen är värd vartenda öre och lite därtill skulle man väl kunna säga. Konceptet om att en person slungas in i en form av tidsloop och måste återuppleva samma saker om och om igen genom att dö och försöka göra annorlunda nästa gång är ingen ny idé, men den fungerar perfekt här (nästintill i alla fall). Filmen är actionpackad, den har bra skådisar, bra effekter och är överlag underhållande under majoriteten av filmen. Varför jag inte sett den här filmen tidigare begriper jag inte då berättelsen passar mig som handen i handsken. Den får givetvis en rekommendation och jag kommer troligtvis att se om den – nån gång.

Uppföljare utan satt datum i skrivande stund verkar vara på gång. När och om den kommer återstår att se – jag hoppas så i alla fall.

No Comments

Navy Seals av J

Under ett räddningsuppdrag av en amerikansk helikopterbesättning finner ett Navy SEALS team bevis på att terroristgruppen Al Shu-hada har kommit över amerikanska Stinger raketer, som de planerar att använda mot civila mål. Teamet hinner emellertid inte spränga raketerna i tumultet som uppstår under aktionen och raketerna försvinner spårlöst. En jakt på de spårlöst försvunna raketerna påbörjas och det är nu bara en tidsfråga innan terroristerna slår till mot sitt nästa mål.

Det var bra jävla länge sen jag såg den här filmen på en köpt VHS farsgubben hade och ska jag vara ärlig kom jag inte ihåg ett skit ifrån den när jag satte mig för att se den. Nu när jag har sett den igen efter en så där 15 till nästan 20 år så tycker jag att den är okej, men inte så mycket mer. Charlie Sheen och Michael Biehn är båda suveräna i vanlig ordning, Bill Paxton varken hörs eller syns speciellt mycket som han brukar göra i de filmer han är med i utan får nöja sig med att stå lite halvtyst i bakgrunden. Övriga skådisar är dussinskådisar man har sett i andra produktioner, ofta såna där skådisar som får bakgrundsroller – eller nåt åt det hållet. Jag kände då inte igen speciellt många fler än de här tre herrarna jag har nämnt nu. Skådisarna är hur som helst bra ganska rakt igenom.

Det filmen faller på är tempot. Under actionscenerna är det underhållande; det skjuts, det smäller och folk dör till höger och vänster. Men under scenerna mellan actionscenerna är det trögt.. ååååh så trögt. Ett bra exempel är runt en timme in i filmen, då det kommer en runt 20-25 minuter lång sektion i filmen där det mest pratas och det händer ungefär ingenting (av intresse åtminstone). Det känns som hela filmen tvärstannar och står på tomgång fram till den sista halvtimmen av filmen då vi får se lite mer action som förnöjer och underhåller. Hade de klippt ner filmen med runt en halvtimme (och möjligtvis ändrat lite i manuset) så hade man kunnat komma undan dödtiden som infinner sig under delar av filmen, då speltiden på nästan 1 timme och 50 minuter är på tok för lång för den här typen av film.

Nåja. Navy Seals är inte dålig, men det är ingen film man säger ”Wow” åt heller. Finns bättre, finns sämre.

No Comments

Spy Kids 3-D: Game Over av J

Spoilervarning. Juni (Daryl Sabara) har sagt upp sig ifrån OSS och Spy Kids-programmet och arbetar nu mer ensam som privatdetektiv. Detta vänder dock då han blir kontaktad av OSS, som förklarar för honom att Carmen (Alexa Vega) har försvunnit under sitt senaste uppdrag; att infiltrera och stänga ner det nya spelet Game Over, som är skapat av den ondskefulle Leksaksmakaren (Sylvester Stallone). Juni tar på sig uppdraget att hitta sin syster, rädda henne och stänga av Game Over en gång för alla – innan det är för sent.

Jag börjar med rollistan (bortsett ifrån Sabara, Vega och Stallone): Antonio Banderas, Carla Gugino, Holland Taylor, Matt O’Leary, Emily Osment, George Clooney, Steve Buscemi, Tony Shalhoub, Alan Cumming, Danny Trejo, Cheech Marin och Bill Paxton. Vad har alla dessa personer gemensamt? Alla har varit med i minst en tidigare Spy Kids film – och i den här tredje filmen har de också roller, men otroligt små. Vi fortsätter: Ricardo Montalban, Salma Hayek och Mike Judge. Vad har de här personerna gemensamt? De har större roller än personerna nämda här ovan. Dessutom har både Montalban och Judge medverkat i en respektive två tidigare Spy Kids filmer. Och.. ehum.. slutligen har vi Elijah Wood i en löjligt kort roll mot slutet av filmen. Han är med i ca 10 sekunder, eller nåt.

Meneee… hur är filmen då? Ptja, mjae. Hyfsad. Bättre än tvåan, men sämre än ettan. Den här tredje installationen känns lite mer sammanhängande och inte lika flängig som den andra filmen, men den lider precis som sina föregångare av utdaterade CGI effekter som ser rätt töntiga ut i dagens läge och framkallar mer gapskratt än flämtningar. Att många av de gamla karaktärerna utelämnats till större delen tycker jag är rätt snålt också. Jag får helt enkelt känslan av att.. eh.. att Spy Kids 3-D: Game Over inte är en Spy Kids film när jag tittar på den. Den hade lika gärna kunnat heta Game Over och det hade passat ungefär lika bra. Varför? Enkelt; man tappar den röda tråden till de tidigare filmerna titt som tätt och då och då hajar jag till och funderar vilken film det egentligen är jag tittar på.

Men som sagt; den tredje filmen är bättre än den andra, men sämre än den första. Dessutom tycker jag att det här inte är någonting som ligger i toppskiktet på Robert Rodriguez karriär – eller någon av de andra som var inblandade. Så. Slutdomen blir; urmjölkning, men helt okej rulle. Den är nog mer underhållande för den yngre publiken, skulle jag tro.

No Comments

Spy Kids 2: Island Of Lost Dreams av J

Spoilervarning. Carmen (Alexa Vega) och Juni (Daryl Sabara) har nu blivit värvade till OSS byrå och ingår i Spy Kids-programmet. Efter att en kupp inträffat mot OSS blir Juni utpekad som den som gjorde så att förövarna hade en chans att genomföra det hela och blir därmed sparkad. Men när uppdraget som går ut på att hitta den ansvarige för kuppen går till två andra Spy Kids syskon bestämmer sig Carmen och Juni för att sno uppdraget ifrån dem och ta reda på själva vem som står bakom det hela – och rädda jorden.

Spy Kids nummer 2 är inte alls lika bra som den första filmen. Dels för att storyn känns ganska osammanhängande på flera punkter och det hela blir ganska hattigt och flängigt en bit in i filmen. Och dels för att filmen är en CGI-bomb utan dess like, som dessutom är helt fantastiskt utdaterad. I stora delar av filmen finns det CGI-effekter och greenscreens som ser skrattretande ut och jag får känslan av att filmen borde egentligen ha blivit producerad ett par år efter sitt produktionsår – med en bättre och mer sammanhängande story så klart.

I rollistan utöver Vega och Sabara ser vi återkommande ansikten så som Danny Trejo, Cheech Marin, Antonio Banderas, Carla Gugina, Tony Shalhoub och Alan Cumming i både stora och små roller. Holland Taylor (Evelyn Harper i Two And A Half Men), Christopher McDonald och Bill Paxton gör gästframträdande och Steve Buscemi gör en hyfsat liten, men ändå viktig roll. Och Robert Rodriguez står för både manus och regi även den här gången.

Ehum. Spy Kids 2: Island Of Lost Dreams är rätt överflödig, onödig och känns mycket som en urmjölkning av konceptet. Å andra sidan kanske den är bättre för de yngre tittarna. Vad vet jag? Okej film som inte är i närheten av den första hur som helst. Nästa.

No Comments

The Terminator / Terminator 2 (Blu-Ray) av H

Som uppvärmning inför Terminator: Salvation släppte man Terminator 2 på blu-ray i en finfin Skynet Edition. Jag är inte sämre än att jag hänger på och klämmer ettan och tvåan i HD.

Om jag måste berätta för dig vad filmerna handlar om så är du en omätbart enorm tönt som jag aldrig vill ha med att göra mer. Jag lägger förstås bara tyngdpunkten på kvalitén hos utgåvorna.

The Terminator från 1984 finns i dagsläget endast utgiven på Blu-Ray i USA. Extramaterialet är okej, men snålt i jämförelse med den Ultimate Edition som finns på DVD. Bilden är bra och skarp, men någon extensiv restaurering kan knappast ha skett då flera bakprojektioner och speciellt stopmotion-sekvenserna på slutet har massvis med skräp kvar. Dock ger jag bilden godkänt med tanke på filmens låga budget och förmodade usla grundmaterial. Ljudet är mycket bra med en aktiv surroundmix, med kanske en något för hög dynamik (för tyst i lugna partier, för högt i aktiva partier). Troligen det bästa sättet att se T1 – komplettera med UE på DVD då extramaterialet är mycket bra.

Terminator 2 från 1991 fanns tidigare utgiven på DVD runt om i världen, dock aldrig med svensk text. Dessutom hade USA bara bioversionen, och England bara Director’s Cut. Den nya Skynet Edition fixar allt. Bioversion, Director’s Cut, ytterligare en specialversion, DTS 6.1, och mängder av extramaterial som är både nytt och gammalt: picture-in-picture-kommentarer, storyboards, manus, spel och fan och hans moster.

Bilden är felfri. Dock kan jag inte påstå att jag fick nån direkt wow-känsla när jag såg den. Missförstå mig inte, den är jättebra men inte så att man reagerar på skärpan eller detaljer i texturer. Vissa CGI-klipp är softare än andra, men kan relateras till den tidiga tekniken som använts. På det hela taget troligen så bra T2 kan se ut, men jag hade hoppats på mer.

Ljudet presenteras i DTS-MA 6.1 och lider av en oerhört hög dynamik. Lugnare dialoger kan låta som små viskningar, och ibland vräker man på nåt enormt som t.ex. vid atombombssekvensen. Halvvägs genom filmen verkar man dessutom ha glömt bort surrounden som håller sig mestadels tyst därefter. Ljudkvalitén i sig är dock mycket hög, och det kanske låter bättre hemma hos dig.. Jag tycker flera filmer på sistone haft ljudproblem så det kanske ligger hos mig? Oh, well.

Jag kollade bara lite snabbt över extragrejerna, eftersom jag tidigare grundligt gått genom Extreme Edition DVD:n. Jag kan bara säga att det är sjukt bra skit. Trivialäget är inte bara små popuprutor med text som kommer här och där under filmens gång, utan detaljerade texter och pilar och linjer och skit som visar en massa information du aldrig tänkt på. Det är enkelt sagt en T2-fans våta dröm.

Har du en tusenlapp till övers kan du köpa ett stort jävla Terminator-huvud med en massa skivor i – själv nöjde jag mig med den vanliga skivan. Som har ett sjukt fult omslag. Vi tar en titt.

Man misslyckas redan med filmtiteln – den klassiska logotypen har helt fel typsnitt och borde se ut som nedan. Sen slösar man bort 10% av utrymmet med en massa jävla åldersgränser?! Vem fan bryr sig? Det är dessutom SAMMA ålder på alla länder så det hade ju faktiskt räckt med en liten ”15” i hörnet om man nu nödvändigtvis måste sabba framsidan på det sättet. Vi är ju faktiskt befriade från de sjuka lagarna man har i England och Australien där man MÅSTE ha åldersgränsen tydligt utsatt på 52 olika platser. Australien är faktiskt värst. Där ändrade man lagen bara för några år sen så att åldersgränsmärkningen blev STÖRRE…

Baksidan är rent patetisk. Jag räknar till 14 logotyper, återigen dessa åldersgränser, en ”detta är en Blu-Ray”-ruta, liten text om bild och ljud-format, samt en knappt läsbar liten ruta med historiens minsta text där man räknar upp allt extramaterial. Hallå? Universal? Har ni den minsta aning om vad ni håller på med? Troligen inte, eftersom ni till och med stavar fel på filmtiteln. Suck.

Lite om själva Blu-Rayen då. Efter discens istoppande får man vänta c:a 24 minuter, sen får man välja sitt land. Sen får man vänta 294 minuter till och se en Studio Canal-logga. Efter 2841 minuter till kommer faktiskt filmens meny, där man via olika dropdown-menyer kan välja filmversion, ljudspår och extramaterial. Här konstaterar min flickvän att hon aldrig skulle lyckas få på filmen på egen hand. Jag avslutar min recension här.

No Comments