Helt Perfekt Glob

Barbarian av J

När den unga kvinnan Tess (Georgina Campbell) anländer till sin Airbnb i Detroit upptäcker hon att huset har blivit dubbelbokat och att en man, Keith (Bill Skarsgård), redan är där. Mot bättre vetande bestämmer hon sig för att övernatta i huset ändå, men upptäcker snart att det finns mycket mer att vara rädd för i huset än bara Keith…

En god vän rekommenderade Barbarian till mig för ett tag sen och sa att hon trodde att det skulle vara en film för mig, så den fick hamna på min lista över filmer jag tänkt se – och helvete vilken film det visade sig vara.

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag satte mig och tittade på den och jag skulle säga att det är den rätta vägen att gå när det gäller Barbarian; gå in i den blind. Jag var inte alls beredd på vägen filmen tog och älskade hur den gick från mörk till komplett nattsvart i en handvändning ungefär i mitten. Mer än så tänker jag inte säga om filmen.

Är Barbarian värd din tid? Definitivt. Hur den står sig under en omtitt har jag ingen aning om, men det är någonting jag kommer att ta reda på så småningom. Rekommenderas.

It Chapter Two av J

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

Deadpool 2 av J

Efter att ha förlorat det enda som någonsin har betytt något för honom – varpå han sprängde sig själv i bitar – blir Wade Wilson aka Deadpool (Ryan Reynolds), motvilligt, intagen till X-Men programmet av Colossus (Stefan Kapicic’s röst) som lärling. Saker och ting går hur som helst snabbt åt skogen när Wade tillsammans med Colossus och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) anländer till en incident involverande en ung mutant, Russell (Julian Dennison), som går berserk vid ett hem för unga mutanter. Russell och Wade blir gripna och skickade till Ice Box; ett specialfängelse för mutanter. Samtidigt anländer den mystiske Cable (Josh Brolin) från framtiden med ett specifikt mål i siktet; Russell.

Jag är inget die hard fan av Marvel’s superhjältefilmer och lär aldrig bli det heller, men tack vare att jag älskade Deadpool spelet som kom för några år sedan vart jag sjukt taggad inför den första filmen om karaktären – och den gjorde mig knappast besviken, vilket står klart om man läser min recension av den. Hur som helst var jag lika taggad inför Deadpool 2. Jag blev inte besviken den här gången heller.

Ska jag vara ärlig gillade jag nog faktiskt Deadpool 2 mer än föregångaren. Jag förstår givetvis att den första filmen behövde förklara vem Wade/Deadpool är och hur han blev den han är, men jag har ändå ofta svårt för originfilmer och även om jag älskar den första Deadpool filmen så slår Deadpool 2 den på fingrarna just på grund av att den inte behöver förklara hans bakgrund och kan således bara pumpa på med våldsam och komisk action – med någon enstaka lugnare scen för att driva storyn framåt så klart. Deadpool 2 känns hur som helst mer fartfylld och mer actionpackad än sin föregångare, samtidigt som humorn inte staplas lika mycket som i den första (det jag menar är att skämten avlöser inte varandra precis hela tiden, man får lite andrum här och där).

Skådespelarna (speciellt Reynolds så klart) är riktigt bra och bortsett från nämnda skådespelare ser vi även Bill Skarsgård och Matt Damon i mindre roller samt Brad Pitt i troligtvis filmhistoriens kortaste cameo (blinkar du missar du honom). Specialeffekterna är vad man kan förvänta sig av en Marvel film.. så det finns väl inte så mycket mer att tillägga där, antar jag.

Hur som helst är Deadpool 2 en suverän action-komedi och är, likt sin föregångare, det här årets bästa film hittills. Rekommenderas.

It (2017) av J

Sommaren 1989. Barnen i den lilla sömniga småstaden Derry, Maine har börjat försvinna spårlöst och de vuxna verkar stå handfallna inför de mystiska försvinnandena. Till den grad att ingen verkar bry sig – eller orkar bry sig…

Efter att ha förts samman tack vare att de alla är utstötta och mobbade formar sju stycken ungdomar ”The Losers’ Club”, en klubb enbart för dem där de står upp för varandra. Men de har samtidigt någonting mer gemensamt som för dem samman ännu mer. De har alla varit med om skrämmande och mystiska händelser på sistone där alla har en gemensam nämnare; ett ondskefullt väsen som förverkligar deras innersta rädslor och som tar formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen…

En av årets mest hypade filmer måste väl ändå vara rebooten av It – eller Det som den heter i Sverige. Jag menar, vart man än har vänt sig det senaste året har man kunnat beskåda reklam, artiklar och diskussioner om den. Jag själv brukar vara extremt skeptisk när det gäller hypade filmer och brukar i regel undvika att göra ett biobesök av den enkla anledningen att hypade filmer i mångt och mycket brukar visa sig vara mediokra eller rent av usla. Rebooten av It var inget undantag, jag var väldigt skeptisk till hur den skulle vara innan jag hade sett den då jag håller miniserien från 1990 med Tim Curry i rollen som Pennywise väldigt kär – antagligen mest för att det var en av de första (om inte DEN första) skräckrelaterade produktionen för vuxna jag såg i mina barndomsår. Hur som helst visade sig min skepsis vara obefogad…

Rebooten av It var – som du antagligen redan vet eller kan lista ut själv av det jag skrivit här ovanför – riktigt jävla bra. Istället för att göra precis samma sak som miniserien från 1990 behandlar den här rebooten sitt källmaterial – Stephen King’s roman that is – på ett betydligt mörkare och mer ruskigt sätt. Bill Skarsgård är perfekt som Pennywise och karaktären porträtteras på ett betydligt mörkare och mer ondskefullt (för att inte tala om creepy) sätt här än i miniserien. Hur mycket jag än älskar den cheesiga (men ändå briljanta) prestationen av Tim Curry i miniserien så föredrar jag nog faktiskt Skarsgård i rollen. Ungarna som medverkar gör även de imponerande insatser och det är ganska svårt att inte fatta tycke om gruppen av karaktärer som står inför hotet från Pennywise.

Trots en speltid på 2 timmar och 15 minuter (som kommer bli en kvart längre när extended utgåvan släpps i början på nästa år) så blir filmen aldrig tråkig. Det händer hela tiden någonting som får storyn att gå framåt på ett eller annat sätt. Filmen har dessutom överhanden när det kommer till vad de kunde visa här mot vad de kunde visa i miniserien. Att miniserien var ganska mild i sitt våld och gore är ganska förståeligt; året var 1990 och den skulle visas på amerikansk TV – vilket säger allt. Filmen visar inte avsevärt mycket mer våld eller gore, men den är helt klart mer grafisk än miniserien.

Som sagt var jag skeptisk till den här rebooten men blev alltså motbevisad, dock verkar det finnas de som fortfarande håller hårt i miniserien och menar på att den här rebooten är både onödig och dålig. Exempelvis har jag läst klagomål om att CGI används här och att filmen borde ha följt miniserien mer än vad den gör.

Jag kan förstå om folk håller miniserien kär, dels för att det är nog en av de mest ikoniska produktionerna i skräckgenren i semimodern tid och dels för att den troligen är upphov till många sömnlösa och mardrömsfyllda barndomsnätter, men jag tycker samtidigt att folk borde ta och inse att året är 2017, inte 1990. Praktiska effekter brukar se bättre ut allt eftersom en film åldras, ja, men CGI är här för att stanna. Dessutom hade vissa saker i den här filmen inte kunnat genomföras utan CGI, så varför ens lägga ner energin på att gnälla om en sån sak?

Och vadå inte följer miniserien? Både miniserien och filmen är baserad på en bok, så varför skulle filmen behöva följa i miniseriens fotspår då den inte är 100% trogen boken? Jag har inte läst boken själv – skamligt nog – men det finns jämförelsevideos på youtube där de jämför boken mot miniserien och skillnaderna är ganska många. Sen om den här rebooten är mer trogen boken eller inte har jag ingen aning om, men jag misstänker att så är fallet. Det jag vill ha sagt är att ibland kan nya filmer som har kopplingar till äldre filmer (eller som i det här fallet, produktioner) vara jävligt bra och att man ibland skulle behöva ta av sig nostalgi-glasögonen och inse att allt nytt är inte dåligt – eller sämre än sin föregångare. Andra bra exempel på det är ju John Carpenter’s The Thing och Zack Snyder’s Dawn Of The Dead som bägge är remakes, men som båda är bra filmer i sig.

Hur som helst tycker jag att rebooten av It var en förbannat bra film och ger den en rekommendation. Nog störde jag mig på en och annan smågrej som inträffade i filmen, men de har så minimal betydelse för filmen i helhet att jag inte ens tänker ta upp dem i den här texten. Nu ska jag invänta extended utgåvan av filmen och även den andra och sista delen av It – när nu den kommer…

Läs gärna min recension av It miniserien också.