Helt Perfekt Glob

Critters av J

Familjen Brown är en vanlig amerikansk familj som lever ett stillsamt liv på deras farm någonstans i Kansas. Deras lugna tillvaro vänds upp och ner en kväll när ett utomjordiskt rymdskepp plötsligt landar på deras ägor och de snart finner sig under attack från en grupp dödliga utomjordiska varelser kallade Krites. Samtidigt anländer två intergalaktiska prisjägare till den intilliggande staden för att utrota Krites-problemet – med metoder som är allt annat än subtila…

När jag var liten hade jag en kompis som bodde i samma by som mig som brukade spela in skräckfilmer från den tyska kabelkanalen RTL 2. Det var bland annat igenom honom jag kom i kontakt med Child’s Play filmerna för första gången då han hade spelat in Child’s Play 3 från RTL 2. Kruxet var bara att filmen var för det första otextad, men också dubbad till tyska. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket i det just då då jag ändå inte hade förstått vad de sa då mina engelskakunskaper var lika med noll. Det jag brydde mig om var att det var en skräckfilm.

Vad har då detta med Critters att göra? Jo, min första kontakt med Critters franchisén var nämligen en tyskdubbad inspelning från RTL 2 av Critters 3 som min kompis hade gjort. Något år efter att jag hade fått se den tredje installationen i franchisén visade TV4 den första Critters filmen sent en natt, så jag ställde in timern på våran video och såg sedan filmen dagen därpå – och föll pladask för den.

Critters är alltså en av de filmer som har hängt med mig ända sedan min barndom och är en av många filmer jag håller mycket varmt om hjärtat, men som jag samtidigt inte har direkt sett om speciellt mycket sedan dess. Det är en film som jag återkommit till ett par, tre gånger sedan mina tidiga tonår även om det borde vara en film jag återkommer till oftare, speciellt då den tickar av alla boxar för en underhållande monsterfilm från 80-talet; den är lagomt lång, den har högt tempo, den har gapskrattsrolig humor, riktigt coola och roliga monster, bra skådespel och karaktärer och riktigt snygga effekter (för att inte tala om en Billy Zane med hår!).

Efter den här omtitten av Critters har jag förstått att det är en film som måste åka i spelaren oftare – gärna back-to-back med Critters 2. Det här är God Underhållning och ytterligare ett bevis på att film var bättre under 80-talet. Två stora tummar upp, rekommenderas varmt.

Sniper: Ultimate Kill av J

Den colombianske knarkkungen Jesús Morales (Juan Sebastián Calero) har lejt en krypskytt kallad El Diablo (Felipe Calero) för att slå ut sina konkurrenter, en efter en. Utan några rivaler kvar börjar Morales att få mer makt och tar kontrollen över fler smugglingsrutter in i USA. Oroliga över hotet mot landet skickar DEA agenten Kate Estrada (Danay Garcia), som varit efter Morales i flera år, och krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) till Colombia för att döda El Diablo och gripa Morales för att skicka tillbaka honom till USA och dra honom inför rätta – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Sniper: Ultimate Kill – vars arbetstitel var Sniper 7: Homeland Security – är den sjunde (duh) och hittills sista filmen i Sniper franchisén. Filmen tar ett steg tillbaka från Ghost Shooter och ska jag vara helt ärlig hade jag lika gärna kunnat kopierat mina recensioner av Reloaded och Legacy och klistrat in vad jag har skrivit i de recensionerna här då filmen i stort sett är samma sak – igen. Enda riktiga skillnaden här är väl att Tom Berenger och Billy Zane återförenas i franchisén för första gången sedan originalet och även om bägge dessa herrar har mindre roller i filmen så är bägge viktiga för storyn, vilket är tacksamt för mig som ett fan av dem bägge.

Sniper: Ultimate Kill är, precis som Reloaded och Legacy, en okej action-thriller. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men har man tagit sig så här pass långt i franchisén kan den vara värd en titt skulle jag säga. Med det sagt; Sniper franchisén överlag är en ganska stabil serie filmer, även om kvalitén varierar från film till film så är det ingen av dem som är direkt usel – vilket är bra, antar jag.

Sniper: Ghost Shooter av J

Elit krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) och hans grupp, ledda av Richard Miller (Billy Zane), får i uppdrag att beskydda en bensin rörledning i Georgien från arabiska terrorister som är ute efter att stationera ut ett exempel. Men när de väl hamnar i strid med fienden blir flera i deras team dödade av en fientlig krypskytt som vet deras exakta positioner…

Efter Sniper: Reloaded och Sniper: Legacy hade jag inga större förväntningar på Sniper: Ghost Shooter. Jag antog att den skulle vara som de filmerna, rätt och slätt. Tji fick jag då det visade sig att film nummer sex i Sniper serien faktiskt var förbannat bra. Den är dummare än en säck med hammare men den har jävligt bra action, även om manuset är bitvis ganska förutsägbart – vilket jag kan ursäkta här. Skådisarna är bra och karaktärerna är lite mer intressanta att följa här än i de två ovannämnda filmerna. Effektmässigt är det ganska bra, bortsett från – i alla fall vad jag kunde se – rätt usel CGI som använts på några ställen.

Vad mer finns att säga egentligen? Sniper: Ghost Shooter är en dum och högljudd action-thriller, men en fan så underhållande sådan. Rekommenderas – i alla fall till de som sett de fem första filmerna.

Dead Rising: Endgame av J

Två år har gått sedan den tredje zombieepidemin bröt ut i East Mission, Oregon. Reportern Chase Carter (Jesse Metcalfe) lyckades med nöd och näppe att ta sig ut ur karantänområdet innan platsen blev eldbombad av den amerikanska militären. Efter att ha återvänt till East Mission för att exponera arkitekterna av utbrottet från två år tidigare upptäcker han att någonting mer ondskefullt än vad han hade kunnat tro är på väg att inträffa. När han senare kommer i kontakt med den före detta chefen för läkemedelsföretaget Phenotrans, George Hancock (Ian Tracey), inser han vad; militären, med General Lyons (Dennis Haysbert) i spetsen för operationen, har planer på att utplåna 1,5 miljoner smittade, men icke zombiefierade, människor genom att detonera chip de har fått implanterade i sig. Enda sättet att stoppa operationen är att infiltrera East Mission och stänga ner servrarna som är programmerade att utlösa chipen, vilket kommer bli betydligt lättare sagt än gjort…

I förberedelse inför Dead Rising: Endgame såg jag om den första Dead Rising filmen (som vid dess release fick titeln Dead Rising: Watchtower, trots att dess inspelningstitel var rätt och slätt Dead Rising). Jag tycker fortfarande den filmen har en del problem här och där, men att den fortfarande underhåller och är klart mer sevärd än mycket annat skit som kommit i zombiegenren de senaste femton åren. Och tur var det väl att jag faktiskt tog mig tiden att se om den då jag ärligt talat inte mindes så mycket från den mer än en handfull scener och då den här filmen återkopplar en hel del saker från sin föregångare hade jag nog fått sitta och klia mig en del i huvudet annars.

Hur som så är Dead Rising: Endgame en energisk och fartfylld uppföljare som tack vare sin ca tjugofem minuter kortare speltid är tightare än sin föregångare och jag skulle nog våga säga att den är lite mer actionpackad också för den delen. Handlingen kanske inte är lika välskriven och känns bitvis lite som en ursäkt för att visa CGI-fyllda actionscener där zombies massakreras men tempot är högre och de smått långdragna partierna från den föregående filmen är nästintill icke-existerande här. Det jag skulle kunna tänka mig att klaga på är väl att kameraarbetet inte är det bästa och emellanåt blir det lite väl skakigt (speciellt om man ska jämföra med den första filmen). Sen undrar jag vart den välkända Dead Rising-humorn tog vägen då det verkar som att de slängt ut den genom fönstret här.

Jag tycker Dead Rising: Endgame är God Underhållning och även om den inte är felfri (likt sin föregångare) så underhåller den gott de strax över nittio minuterna den rullar på under. Nu är det bara att vänta till nästa år då ytterligare en Dead Rising film verkar vara planerad att släppas, då i form av en prequel till den här filmen tydligen.

Läs gärna min recension av den första filmen också.

The Mule av J

Den amerikanska journalisten Sofie Talbert (Sharon Stone) är känd för att hänga ut liberala politiker som kämpar för illegala invandrare, men hennes ståndpunkt blir satt på prov då hennes bror Aaron (Billy Zane), som jobbar för en hjälporganisation som hjälper människor att ta sig över den amerikansk-mexikanska gränsen illegalt, plötsligt försvinner i Mexiko. I väntan på hjälp från polisen inleder hon sin egen efterforskning som i sin tur snabbt leder henne in i en mörk värld av människosmuggling.

The Mule (eller Border Run, som verkar vara en mer vanligt förekommande titel för filmen – däribland i Sverige) är en dussinthriller som berör ett allvarligt tema på ett ganska hyfsat sätt. Filmen är ganska välspelad och blir fläckvis spännande, men känns stundtals väldigt framstressad. Det hade nog inte skadat filmen om den hade fått tjugo minuter extra speltid så de hade kunnat fördjupa karaktärerna något, om vi säger så.

The Mule är en okej thriller hur som helst. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att få se, men kommer man över den på ett eller annat sätt duger den en slö söndag.

Sniper: Reloaded av J

Under UN’s fredsaktion i Kongo blir Sgt. Brandon Beckett (Chad Michael Collins), Thomas Beckett’s son, och hans grupp och utvalda lokala militärer ivägskickade till en farm där de ska evakuera farmens ägare då platsen ligger mitt i fientligt rebel territorium. Men vid deras ankomst blir de attackerade av en mystisk krypskytt som skadar Beckett och dödar alla andra. Han lyckas ta sig tillbaka till sin bas och börjar där att förbereda sig för att utkräva hämnd.

Den fjärde filmen i Sniper serien kom faktiskt i år och var den största anledningen till att jag såg igenom de tre första filmerna igen. Varför de valde att återuppliva en franchisé som varit död sedan 2004 och som jag antar inte är eller har varit speciellt välkänd förstår jag inte riktigt. I alla fall…

Sniper: Reloaded är okej för vad den är. Den har en helt annan ton än de tre tidigare filmerna och är bitvis väldigt oengagerande. Collins’ karaktär som ersätter Tom Berenger’s karaktär från de tre första filmerna är föga intressant att följa och filmen blir bitvis ganska seg. Det som räddar filmen från att haverera totalt är dess actionscener som är ganska underhållande, även om jag kände under min titt att jag hellre hade sett om originalet igen än att se den här filmen. Billy Zane återvänder som Richard Miller från originalet, även om han är extremt underanvänd här så är hans filmens highlight varenda gång han står framför kameran.

Sniper: Reloaded är en uppföljare som ingen bad om och är man inget fan av de tre första behöver man inte heller se den.

Sniper av J

Thomas Beckett (Tom Berenger) är en av den amerikanska marinkårens farligaste män; en krypskytt, med en hel lista av dödade mål. I hans senaste uppdrag blev hans utkik dödad av en fientlig krypskytt – tack vare att ledningen skickat hämtning under dagtid, även om Beckett krävt hämtning efter nattens intrång.

När N.S.C. (National Security Council) får nys om att en panamansk rebelledare ska ha ett möte med sin finansiär/knarkkung skickar de in Beckett för att döda målen. Till sin hjälp får han rookien Richard Miller (Billy Zane), en S.W.A.T. tränad krypskytt som aldrig dödat någon. Men det uppdrag som skulle vara av varianten ”get in, get out” visar sig bli betydligt mer komplicerat än vad de tänkt sig från början…

Jag såg Sniper för över 10 år sedan för första gången på VHS och jag älskade den då – och det gör jag fortfarande. Storyn är rätt klassisk och vi har sett den bli filmatiserad många gånger, fast i olika former, men tack vare Berenger’s och Zane’s samspel och att det faktiskt rör på sig nästintill hela tiden filmen igenom gör att filmen blir en top notch rulle i mina ögon.

Sniper levererar både god action och en väluppbyggd stämning och spänning filmen igenom, samtidigt som de två karaktärerna vi får följa är intressanta att titta på – vilket gör att man får en viss medkänsla för dem. Nåväl. Jag sätter punkt där. Se filmen istället. Rekommenderas.

BloodRayne av J

Rayne (Kristanna Loken), en halv-vampyr, är det stora dragplåstret på en omkringresande karnevals freakshow i Rumänien. Efter att ha lyckats fly stöter hon på en spåkärring som berättar att hennes moder blev våldtagen av vampyrernas konung – Kagan (Ben Kingsley) – som dessutom mördade modern inför Rayne’s ögon. Rayne bestämmer sig för att förgöra Kagan och beger sig iväg för att hitta tre talismaner som tillsammans kan ge henne kraften att förgöra sin fader. Under sitt sökande stöter hon på Vladimir (Michael Madsen), Sebastian (Matthew Davis) och Katarin (Michelle Rodriguez) – tre stycken vampyrjägare från Brimstone-sällskapet som också är sugna på att nita Kagan.

Okej. Jag tänker gå rakt på sak. BloodRayne är inte en direkt skitdålig film.. men det innebär så klart inte att den är bra heller. Filmens koregrafi är fruktansvärd och rent utsagt skrattretande när skådisarna springer mot varandra för att stanna upp i ett par sekunder för att sedan börja veva med svärden. Effekterna är sisådär; blodutgjutelsen är helt okej och blodet skvätter åt alla håll (om än i ganska överdrivna fontäner) vilket gör filmens actiondelar hyfsat underhållande, medans de (få) CGI-effekter som används ser förjävliga ut, i sann Boll anda. Storyn är inte överdrivet intressant och händelseförloppet kunde lätt ha kortats ner lite grann för att filmen skulle ha blivit lite snabbare i svängarna.

Skådespelarlistan innehåller ett par ”stora” B-skådisnamn (samt ett par namn som faktiskt har varit med i större produktioner ett flertalet gånger) dessutom. Kristanna Loken visar tuttarna och är sisådär som Rayne – helt okej. Ben Kingsley ser vi inte så där fruktansvärt mycket av men agerar som han brukar. Michael Madsen ser ut att bara vilja lägga sig ner och få en hjärtinfarkt när som. Matthew Davis gör ett hyfsat jobb och slickar Loken på tuttarna. Michelle Rodriguez kan inte bestämma sig för en dialekt. Udo Kier spelar nån munk eller nåt och dör i vanlig ordning. Meat Loaf spelar härligt över och verkar inte ta produktionen allt för seriöst. Och Billy Zane dyker upp i en snabb roll som Rodriguez farsa – tror jag.

Ingen av de två första (utav tre, varav den tredje kom nyligen) filmerna kan kopplas samman på något som helst sätt till spelen de är baserade på – mer än att det handlar om en halv-vampyr som heter Rayne. Mjae.. njae.. jag föredrar jag nog faktiskt spelen före den här filmen, även om den duger att dötitta på om man verkligen inte har någonting annat i filmhyllan för tillfället. Läs också gärna H’s hyfsat korta recension av filmen här.