| Subcribe via RSS

God Of War (bok) av J

februari 25th, 2019 | Postad i Action, Äventyr/Fantasy, Övrigt

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret (bok) av J

december 1st, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2033 Universum - Resan Till MörkretDet har gått en månad sedan den ökände stalkern Taran och hans nu mer adopterade styvson Gleb begav sig iväg med en tungt beväpnad trupp av stalkrar till marinbasen Kronstadt, en bit utanför Sankt Petersburg, för att undersöka mystiska ljussignaler som hade observerats. Taran och Gleb upptäckte att ett helt orört område från atombombskriget fortfarande existerade i den Finska viken, kallat Mosjnyj.

Men när en atombomb detonerar i Mosjnyj överlever en handfull sjömän som befinner sig på fartyget Babylon. Sjömännen tar sin tillflykt till en övergiven station i utkanten av metron och anklagar metroinvånarna för att ligga bakom attentatet och hotar att utplåna allt liv på stationerna. Taran får uppdraget att finna de skyldiga och dra dem inför rätta. Då försvinner Gleb spårlöst från deras bunker…

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret är inte bara den andra boken i spin-off serien till Metro 2033, utan är också den andra boken i Andrej Djakov’s trilogi om stalkern Taran och hans styvson Gleb. Den första boken är Resan Till Ljuset och den tredje boken, som ännu inte har släppts i Sverige, vars titel kan översättas till Över Horisonten.

Resan Till Mörkret är likt sin föregångare uppdelad i tre delar men är betydligt längre än den, vilket dessvärre märks fläckvis. Den första och tredje delen är bäst av boken, då det oftast är spännande och det händer nästintill hela tiden någonting. Den andra delen (som troligtvis är den längsta av dem) är den svagaste delen av boken. Även om det nästan hela tiden händer något fastnar jag inte för händelseförloppet. Jag tycker det inte är speciellt spännande utan mest tradigt och långdraget, så när som på något enstaka kapitel.

Medan Resan Till Ljuset hade en mer head-on och action orienterad stil rakt igenom har Resan Till Mörkret en mer delad stil. Bitvis är det mycket action och fart, för att i nästa stund bli långsammare och mer… gaggig. Det är inget fel med ett lägre tempo, men när flera kapitel i rad går ut på att samma sak inträffar på olika platser så tappar jag ganska snabbt intresset.

Boken börjar starkt och avslutas starkt, men mittenpartiet känns väldigt svagt för att vara en Metro 2033 bok och jag hoppas att nästa installation (om nu den släpps i Sverige) återgår till att vara mer actionfylld, likt den första boken i trilogin. Med det sagt; Resan Till Mörkret är inte en uselt skriven bok. Problemet jag har med den är att jag hade andra förhoppningar på den än vad den gav mig. Trots att jag blev lite smått besviken på boken vill jag ändå ge den en lite svagare rekommendation, för den är välskriven och trots att den har sina söliga partier så finns det fortfarande en del läsvärde i den – om man har läst Resan Till Ljuset alltså.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033, Metro 2034 och Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset också.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset (bok) av J

juli 15th, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

2033 Universum - Resan Till LjusetSnett efter att jag hade läst klart Metro 2034 upptäckte jag att i Ryssland är Metro en franchise; det finns en hel serie med böcker och ännu fler korta berättelser och noveller ute på internet, skrivna av fans, som utspelar sig i samma universum som Dmitrij Gluchovskij’s böcker utspelar sig i. Resan Till Ljuset, skriven av Andrej Djakov, är den första boken i serien Metro 2033 Universum som släppts i svensk översättning, vilken jag nu har läst klart.

Året är 2033. Jordens yta har varit obeboelig i 20 år efter atomvapenkriget år 2013 och den ryska populationen har tagit skydd nere i de ryska tunnelbanesystemen. Gleb, en föräldralös pojke boendes på Moskovskaja, blir en dag utplockad av stalkern Taran efter att denne har utfört ett jobb för ledningen på stationen. Tillsammans med sin mästare påbörjar Gleb en hård och utmattande träning inför vad som komma skall…

En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt som ligger på en ö utanför staden. Taran, Gleb och en grupp stalkrar får i uppdrag att bege sig till Kronstadt och undersöka saken. Ett uppdrag som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort…

Resan Till Ljuset är en värdig första bok i Metro 2033 Universum serien. Den är riktigt spännande och har många twistar igenom sig (speciellt i slutet), för att inte tala om cliffhangers i nästan varje kapitel vilket får mig som läsare att vilja fortsätta läsa även om jag kanske borde släcka lampan och lägga mig och sova. Det märks dessutom att det är en annan författare, även om boken utspelar sig i samma universum. Medan Metro 2033 och 2034 hade en mer krypande spänning har Resan Till Ljuset en mer head-on och action orienterad stil.

Gillar man sci-fi och action (i bokform) så är Resan Till Ljuset ett givet val i mitt tycke; det händer nästan hela tiden någonting och jag har stora svårigheter att lägga ifrån mig boken även om jag borde. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033 och Metro 2034 också.

No Comments

Metro 2034 (bok) av J

juni 23rd, 2013 | Postad i Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2034På stationen Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem väntar man spänt på patrullerna som skickats iväg till Hansan stationen Serpuchovskaja för att hämta hem förnödenheter. Dagarna går på Sevastopolskaja och inte ett ljud hörs ifrån patrullerna som skickats ut. Ammunitionen börjar sina tack vare otaliga attacker mot en av gränsposteringarna och stationens framtid ser mörk ut. I ett desperat försök att ta reda på vad som hänt patrullerna bestämmer sig stationsledningen för att skicka ut en mindre trupp på en handfull stridsdugliga män; den unge fadern Ahmed, den gamle metroinvånaren Homeros – som kan metron och dess legender bättre än någon annan – och den mystiske ”brigadören” som dök upp på stationen för en tid sedan. Trion beger sig iväg in i metron för att leta reda på svaret, vilket snart visar sig vara mer fasansfullt än vad de hade kunnat ana…

Äntligen har jag läst klart Metro 2034 och jag kan säga att jag inte är ett dugg besviken, faktiskt helt åt det andra hållet. Till skillnad från dess föregångare, Metro 2033 (recenserad här), är det inte alls många partier i boken där det känns gaggigt eller utfyllt utan storyn rullar på och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Det enda klagomålet jag har på boken är att en av karaktärerna är totalt blåst och blir mer ett irritationsmoment än behövlig för storyn. Nåja…

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om Metro 2034. Det är en bra sci-fi bok som är jäkligt spännande och intressant och personligen drogs jag med ganska ordentligt under vissa partier. Det är hur som helst en bok jag kan varmt rekommendera. Nu ska jag invänta Metro 2035, som tydligen ska följa samma story som Metro 2033 spelets uppföljare, Metro: Last Light. Det kommer troligtvis tyvärr dröja något år då det tog dem 2 år att översätta Metro 2034 till svenska, så..

Om du, som jag, gillar Metro böckerna har jag funnit lite intressant information ute på internet om att i Ryssland har Metro blivit en franchise – med runt 20 (!) böcker i Metro 2033 universumet. I Sverige finns det tyvärr dock bara två av dessa böcker utgivna; Resan Mot Ljuset och Resan Mot Mörkret. Så, fram tills det att 2035 släpps får vi nog gott suga på dessa två.

No Comments

The Dark Half – Bok & Film av J

april 27th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

The Dark Half (bok)Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

The Dark HalfStoryn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

No Comments

Pet Sematary – Bok & Film av J

augusti 24th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.

1 Comment

Cujo – Bok & Film av J

maj 20th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.

3 Comments

Creepers (aka Intrång) (bok) av J

januari 14th, 2012 | Postad i Skräck/Rysare, Thriller, Övrigt

Asbury Park, New Jersey, var under första hälften av 1900-talet ett blomstrande sommarnöje som lockade badturister från hela New York. Juvelen i kronan var det exklusiva Paragon Hotel – byggt av en excentrisk miljonär med en mayapyramid som förebild. När Asbury Parks glansdagar var över och staden förföll barrikaderades alla ingångar till hotellet och sedan 1970 har det stått orört.

En kylig oktoberkväll samlas fem personer i det nu nedgångna Asbury Park. De är urbana utforskare, dvs personer som undersöker övergivna byggnader och deras döende hemligheter, och har ställt in siktet på Paragon Hotel – vilket är ett drömobjekt för en urban utforskare. De tar sig in via en servicetunnel, men väl inne står det klart att en i gruppen har en egen agenda för intrånget – och att de inte är ensamma där inne i mörkret…

Jag är inte direkt en bokmal om vi säger så. Jag kan läsa ett par kapitel i taget, ett par kvällar på raken, men det är inte direkt så jag skulle kunna sluka en bok på bara några få dagar. Creepers (eller Intrång som den heter i Sverige) är en roman av David Morrell (som skrev First Blood, som blev en filmatisering med Sylvester Stallone i huvudrollen som Rambo) och det är definitivt en av de bästa romaner jag läst på senare år. Enda partiet i boken jag tyckte var lite gaggigt var början. Det tar helt enkelt ett par kapitel innan det faktiskt börjar röra på sig, men när det väl gör det så blir boken en riktig nagelbitare och jag personligen hade svårt att lägga ifrån mig den även om klockan började glida in på småtimmarna.

Gillar man böcker med skräck- och thrillerelement i sig med hög spänning så är Creepers (Intrång i Sverige, yes) ett givet val. Nu ska jag försöka få tag i den uppföljande boken Scavenger, som Morrell skrev året därpå.

No Comments

Metro 2033 (bok) av J

september 20th, 2011 | Postad i Sci-Fi, Skräck/Rysare, Thriller, Övrigt

År 2013 inträffade en apokalyptisk händelse som ödelade jordens yta och utplånade större delen av mänskligheten. Jordens yta förvandlades inom loppet av ett par sekunder till en giftig ödemark där nya livsformer sakta men säkert började födas. I en av mänsklighetens nordligaste utposter, Ryssland, lyckades överlevande att ta sig ner i det gigantiska tunnelbanesystemet under Moskva – vilket var det första steget in i en ny mörk tidsålder för det mänskliga släktet.

20 år senare, år 2033, har mänskligheten fortsatt sitt liv under ytan i det ryska tunnelbanesystemet och en hel generation av nya människor har blivit födda och uppfostrade i de mörka och fuktiga tunnlarna under Moskva. Artyom, född dagarna innan den apokalyptiska händelsen 20 år tidigare men uppvuxen i metron, lever sitt liv på stationen VDNCH i utkanten av metron tillsammans med sin styvfar. Artyom har aldrig rest utanför sin stations gränser, men när ett hot ifrån ytan försöker tränga sig in – endast känt som De Mörka – i metron får Artyom ett uppdrag av stalkern, tillika hans styvfars vän, Hunter; om inte Hunter är tillbaka morgonen därpå ska Artyom bege sig in i hjärtat av metron för att kontakta styrkorna i stationsstaden Polis, för att varna om det annalkande hotet från ytan. Hunter återvänder aldrig och Artyom måste nu bege sig iväg på en lång och farofylld resa igenom metron…

Första gången jag fick höra om Metro 2033 var när spelet, som är baserad på den här boken, släpptes förra året (recension av spelet finner ni här). Efter att ha plöjt igenom spelet (som jag var hyfsat kritisk till första vändan igenom det, men som jag efter lite mer spelande lärt mig att älska) införskaffade jag boken och.. ja, det har tagit lite tid att läsa den, mest tack vare att jag haft dåligt med tid och ork till att göra det.

Hur som helst, Metro 2033 är en intressant grej faktiskt. Redan år 2002 dök boken upp på internet och blev senare ett interaktivt experiment, som drog tusentals läsare runt om i Ryssland. 2005 blev boken slutligen tryckt av en etablerad utgivare och blev en storsäljare i hemlandet. 2009 hade 400 000 exemplar av Metro 2033 sålts enbart i Ryssland.

Med det sagt kommer här min åsikt om boken. Boken är jävligt bra i min mening. Det rör på sig väldigt mycket i den och nästintill varje kapitel har någon form av nagelbitare, men samtidigt finns det rätt gaggiga och sega partier i boken där vi får läsa om exempelvis Artyom’s tankar som ofta är viktiga för bokens handling, men som lika ofta också, tyvärr, bara känns som utfyllnad. Men samtidigt som boken kan plötsligt bli rätt långdragen så kan den lika plötsligt bli hur jävla spännande som helst och ganska ofta har jag faktiskt svårt att lägga ifrån mig boken.

Metro 2033 är en suverän bok i min mening och jag kommer säkerligen att plöja igenom den flera gånger. Nu ska jag bara införskaffa uppföljaren, Metro 2034, och plöja igenom den tills det att uppföljaren till spelet Metro 2033 har släppts.. som, enligt källor, inte ska vara baserad på Metro 2034 utan följa en egen storyline. Hur som haver; Metro 2033 boken rekommenderas varmt till sci-fi älskare.

1 Comment

The Making of Star Wars: The Empire Strikes Back (bok) av H

augusti 27th, 2010 | Postad i Sci-Fi, Övrigt

När boken ”The Making of Star Wars” kom ut häromåret köpte jag den på rekommendation av min favorittidning SFX. Det var ett mycket bra köp. En stor och fin coffeetable-bok med massor av stora och exklusiva bilder från produktionen av Stjärnornas Krig – men den beskrivningen vore att förringa textmaterialet som berättar precis allt. Recensionen jag skrev på LivingSocial då var kort och koncis:

”Did you think you knew everything there is to know about the first Star Wars movie? Unless you’ve read this, you should think again.”

I oktober släpps uppföljaren ”The Making of Star Wars: The Empire Strikes Back”. I senaste numret av Empire får man en bilaga med lite smakprov, och det ser mycket bra ut. Förhandsbokningen är lagd.

Tjacka egna kopior på AdLibris.se vetja.

Tags: , ,
No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud