| Subcribe via RSS

Fight Club av J

augusti 9th, 2020 | Postad i Film, Thriller

En ung man (Edward Norton) lever ett olidligt tråkigt liv och jobbar med att undersöka bilkrascher för att fastställa om bilföretaget han jobbar hos ska kalla tillbaka modellerna för att fixa problem som kan finnas med dem. Han lider även av kronisk sömnlöshet och besöker terapigrupper för de som överlevt olika sjukdomar eller andra trauman. När han möter Marla (Helena Bonham Carter), som likt honom varken är ett offer eller en överlevare, verkar hans liv bli lite mer uthärdligt.

Hans liv tar emellertid en ny vändning en dag när han möter den karismatiske tvålförsäljaren Tyler Durden (Brad Pitt) på flyget hem. Tyler verkar vara allt som han inte är och tillsammans skapar de en hemlig klubb enbart för män, där medlemmarna slåss bare knuckled mot varandra. Saker och ting börjar snart spåra ur och när han inser Tyler’s dolda agenda med klubben måste han acceptera den hemska sanningen att Tyler kanske inte är den han utger sig för att vara…

Sist jag såg Fight Club var i tonåren och om jag inte minns fel såg jag den bara en enda gång. Likförbannat kom jag ändå ihåg hur filmen slutade trots att det var nära tjugo år sedan jag såg den. Det här hade väl egentligen inte spelat så stor roll om det inte vore för det faktum att – som jag misstänker de flesta redan vet – filmen har ett slut som ska fungera som en bildlig käftsmäll till tittaren.

Vetskapen om hur filmen slutar gjorde ju inte den sämre, men med en speltid på två timmar och tjugo minuter blev den bitvis nästan outhärdlig då den är menad att vara konstig på ett sånt sätt att man ska få en känsla av ”Aha!” i slutet när förklaringen kommer – som lös med sin frånvaro tack vare att jag hade sett filmen för nästan tjugo år sedan. Dessutom tycker jag nog att uppbyggnaden i början av filmen pågick lite väl länge. Återigen, den fungerade bra första gången jag såg den i tonåren, men tack vare att jag visste vad som komma skulle så vart det mer en transportsträcka än någonting annat…

Med det sagt tycker jag att filmen är bra, men det känns samtidigt som att filmen är menad att bara ses en gång (såvida man inte har ett extremt dåligt minne). Den är sjukt välspelad och dess mörka humor fungerar överlag riktigt bra än idag, jag önskar bara att jag hade kunnat se den med ”nya” ögon och inte kommit ihåg vart allting var på väg.

Om du av någon outgrundlig anledning missat Fight Club så tycker jag att du ska se den. Det är en välgjord, skruvad och bitvis komisk thriller som vid den första titten är som att få ett knytnävslag i ansiktet – så man får väl se det som en rekommendation, antar jag.

No Comments

Ocean’s Thirteen av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Twelve av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

No Comments

Ocean’s Eleven av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Danny Ocean (George Clooney) har precis blivit utsläppt efter ett flerårigt fängelsestraff och är redan i full färd med att planera nästa stöt. Han bryter mot villkoren för sin villkorliga frigivning och åker runt i USA för att samla ihop en brokig grupp med småförbrytare – däribland hans högra hand Rusty Ryan (Brad Pitt) – för att utföra den perfekta kuppen; att råna tre Las Vegas casinon tillhörande den hänsynslöse Terry Benedict (Andy Garcia) på 150 miljoner dollar, samtidigt.

Kuppfilmer är egentligen inte en subgenre av filmer jag springer benen av mig för att se (såvida det inte är en ny Fast & Furious film då), men det är å andra sidan inte en subgenre jag rynkar på näsan åt heller. Ocean’s Eleven från 2001 – som är en remake av en film från 1960 med samma titel – kom under en period i mitt liv då just kuppfilmer inte intresserade mig det minsta och helt ärligt vet jag faktiskt inte om jag hade orkat sitta igenom den här filmen där och då.

Så här närmare tjugo år efter dess release kan jag väl hur som helst säga att jag faktiskt hade en kul stund i soffan. Filmen är på sätt och vis smart, men på ett sådant sätt bara en film så här pass orealistisk kan vara – likt Saw filmerna. Ju mer man tänker på upplägget och hur de lyckas med sakerna de gör i filmen desto dummare och mer långsökt blir det – vilket å andra sidan egentligen inte spelar någon som helst roll, det är ju trots allt bara en film. En extremt välspelad sådan, lär jag tillägga.

Dess underhållningsvärde är hur som helst högt och har den där komiska edgen många såna här typer av filmer har, där dialogen och humorn inte bankas över huvudet på tittaren utan är lite mer subtil… ish. Fast å andra sidan så borde väl de flesta redan veta om detta om de har något som helst intresse för kuppfilmer då filmen är – som jag skrev längre upp – närmare tjugo år gammal.

Jag gillade Ocean’s Eleven i alla fall. Det var en skön stund i soffan med några riktigt sköna garv och smarta (om än hyfsat orealistiska) vändningar hit och dit. Rekommenderas.

No Comments

Kalifornia av J

juli 9th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Storstadsparet Brian (David Duchovny) och Carrie (Michelle Forbes) bestämmer sig för att ge sig ut på en roadtrip igenom USA för att besöka berömda mordscener för att fotografera och samla material till en bok Brian håller på att skriva med en slutdestination i Kalifornien. Men då de är på gränsen till luspanka bestämmer de sig för att sätta ut en annons för att se om de kan få sällskap med sig på resan som kan dela kostnaderna med dem. Det dröjer inte länge förrän det unga paret Early (Brad Pitt) och Adele (Juliette Lewis) kontaktar dem och gruppen är snart på väg. Det Brian och Carrie inte vet är att Early är en villkorligt frigiven brottsling – och en fullblodspsykopat.

Jag såg Kalifornia när jag var liten och hade inte sett den på runt tjugo år men mindes den som bra. Det är den. Åtminstone andra halvan av filmen. Problemet med filmen, i mina ögon, är att vi som tittare vet vad Pitt’s karaktär är kapabel till, vilket i stort sett jämnar all spänning med marken. Man sitter mest och väntar på att Duchovny’s och Forbes’ karaktärer ska inse det vi som tittare redan vet om och det hela blir väldigt långdraget under den första timmen av filmen. Förvisso händer det saker igenom hela filmen, men det är först efter kring en timme som filmen faktiskt börjar bli intressant och ganska spännande. Helt ärligt tror jag filmen hade mått bra av att trimmas med en halvtimme för att korta ner build-upen under den första timmen.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag gillar den men anser samtidigt att den har en hel del problem med tempot tack vare den långa build-upen kring något vi som tittare redan vet om. Har man missat Kalifornia tycker jag hur som helst att man ska se den då det är en bra film i det stora hela, även om den har problem.

No Comments

Mr. & Mrs. Smith av J

juli 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

John (Brad Pitt) och Jane Smith (Angelina Jolie) är ett vanligt förortspar som varit gifta i fem (eller sex) år. John jobbar inom byggbranschen och Jane jobbar som datortekniker – eller det är i alla fall vad de tror att den andre jobbar med. I själva verket jobbar bägge som lönnmördare för rivaliserande organisationer. När de får i uppdrag att slå ut samma måltavla, vilket resulterar i ett fiasko för bägge parterna, upptäcker de sanningen om varandra – och de får 48 timmar på sig att döda den andra.

Det var bra länge sedan jag hörde någon prata om Mr. & Mrs. Smith från 2005 och ärligt talat hade jag nog inte sett den sedan den släpptes på dvd i Sverige, vilket måste ha varit för en tolv, tretton år sedan. Jag skulle hur som helst nog säga att den är ganska bortglömd. Det var en sån där film som kom och folk såg den, men ingen kommer ihåg den nästan femton år senare. I alla fall så har jag äntligen fått ur tummen och sett den på nytt nu och jag måste faktiskt säga att jag hade en väldigt kul stund i soffan.

Den har bra action, humorn är väldigt rolig och filmen blir aldrig tråkig. Det må vara en popcornfilm, men det är en väldigt underhållande sådan. Både Pitt och Jolie är suveräna i sina roller och har väldigt bra kemi filmen igenom och att båda deras karaktärer är sarkastiska under majoriteten av speltiden är något jag älskar. Mer sarkasm till folket!

Mr. & Mrs. Smith var knappast nyskapande när den kom och den är inte det nu heller, den återanvänder en hel del gamla klyschor och koncept men den gör det på ett kul och underhållande vis. Speltiden på strax under två timmar flyger förbi och jag kommer antagligen att återbesöka den här filmen fler gånger i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Deadpool 2 av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha förlorat det enda som någonsin har betytt något för honom – varpå han sprängde sig själv i bitar – blir Wade Wilson aka Deadpool (Ryan Reynolds), motvilligt, intagen till X-Men programmet av Colossus (Stefan Kapicic’s röst) som lärling. Saker och ting går hur som helst snabbt åt skogen när Wade tillsammans med Colossus och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) anländer till en incident involverande en ung mutant, Russell (Julian Dennison), som går berserk vid ett hem för unga mutanter. Russell och Wade blir gripna och skickade till Ice Box; ett specialfängelse för mutanter. Samtidigt anländer den mystiske Cable (Josh Brolin) från framtiden med ett specifikt mål i siktet; Russell.

Jag är inget die hard fan av Marvel’s superhjältefilmer och lär aldrig bli det heller, men tack vare att jag älskade Deadpool spelet som kom för några år sedan vart jag sjukt taggad inför den första filmen om karaktären – och den gjorde mig knappast besviken, vilket står klart om man läser min recension av den. Hur som helst var jag lika taggad inför Deadpool 2. Jag blev inte besviken den här gången heller.

Ska jag vara ärlig gillade jag nog faktiskt Deadpool 2 mer än föregångaren. Jag förstår givetvis att den första filmen behövde förklara vem Wade/Deadpool är och hur han blev den han är, men jag har ändå ofta svårt för originfilmer och även om jag älskar den första Deadpool filmen så slår Deadpool 2 den på fingrarna just på grund av att den inte behöver förklara hans bakgrund och kan således bara pumpa på med våldsam och komisk action – med någon enstaka lugnare scen för att driva storyn framåt så klart. Deadpool 2 känns hur som helst mer fartfylld och mer actionpackad än sin föregångare, samtidigt som humorn inte staplas lika mycket som i den första (det jag menar är att skämten avlöser inte varandra precis hela tiden, man får lite andrum här och där).

Skådespelarna (speciellt Reynolds så klart) är riktigt bra och bortsett från nämnda skådespelare ser vi även Bill Skarsgård och Matt Damon i mindre roller samt Brad Pitt i troligtvis filmhistoriens kortaste cameo (blinkar du missar du honom). Specialeffekterna är vad man kan förvänta sig av en Marvel film.. så det finns väl inte så mycket mer att tillägga där, antar jag.

Hur som helst är Deadpool 2 en suverän action-komedi och är, likt sin föregångare, det här årets bästa film hittills. Rekommenderas.

No Comments

World War Z av J

juli 13th, 2013 | Postad i Action, Film

World War ZEn plötslig epidemi bryter ut runt om i världen som förvandlar de infekterade till galningar vars enda mål är att sprida vidare smittan.

Medan den f.d FN-soldaten Gerry Lane (Brad Pitt) och hans familj är fast i en trafikstockning i Philadelphia inträffar en explosion längre ner på gatan och sekunderna efter utbryter kaos, vilket snabbt förvärras då infekterade plötsligt dyker upp. Familjen Lane lyckas fly och ta sig upp till taket på ett hyreshus, där de ska bli upphämtade av en helikopter skickad av Gerry’s gamla FN-kollega, biträdande generalsekreteraren Thierry Umutoni (Fana Mokoena) – vars syfte att rädda Gerry och hans familj är av en helt annan anledning än gammal vänskap…

Jag såg en trailer (eller om det kanske var ett filmklipp?) för ett par månader sedan av World War Z och bestämde mig redan då för att gå och se den. Nu i efterhand är jag kluven kring vad jag tycker om den (och nej, jag har inte läst boken den är ”baserad” på, World War Z: An Oral History of the Zombie War). Å ena sidan tycker jag att den har ganska hyfsad action och det rör på sig nästan hela filmen, det är väldigt få dödstunder och horderna av ”zombies” (som jag nog skulle kalla för infecties) är enorma. Å andra sidan tyckte jag samtidigt att filmen hade ganska lite gore och direkt synligt våld, för att vara den här typen av film, samtidigt som vissa actionscener var löjligt skakiga (speciellt jaktscenerna), vilket fick mig att sucka djupt. Slutet var inte så värst heller i min mening.

Överlag är World War Z en okej film, men ingenting jag tänker lyfta till skyarna. Den har sina bra sidor men samtidigt en del dåliga sidor, vilket de hade kunnat undvika ganska enkelt.. men nä. Vad jag har läst nu i efterhand är att de ändrade slutet på filmen, vilket gjorde mig lite förvånad då originalslutets idé lät betydligt mycket bättre (eller iaf till en viss del) än det slutet vi fick i den slutliga filmen. Nåja. Vill man se en halvt om halvt filmatisering av Left 4 Dead spelen (likheterna är slående stundtals) så är World War Z ett givet val, annars kan man se något annat. Typ någon av Romero’s gamla zombierullar, exempelvis.

No Comments

Megamind av H

mars 12th, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI

Will Ferrell spelar Megamind i den här datoranimerade rullen. Megamind är den blåhudade, storskallade superskurken i MetroCity som till sin egen förvåning lyckas ta kål på stadens superhjälte Metro Man. En del bra skratt i en helt okej familjerulle.
Stor rollista, men det är i princip bara Will Ferrell och David Cross som hörs. Det finns också en liten bonusfilm vid namn ”Button of doom” för den som vill kolla på sånt.

No Comments

Kalifornia (Blu-ray) av H

januari 23rd, 2011 | Postad i Film, Thriller

En klassiker med Brad Pitt i mycket fin psykopat/white trashstil, och David Duchovny som David Duchovny och Juliette Lewis som Juliette Lewis. Jösses, hon är verkligen Juliette Lewis. Jag har frågat det förr, men jag undrar fortfarande om det är nån som vet om hon verkligen är helt jävla störd eller bara en jävligt bra skådis som väljer väldigt enahanda roller? Brad Pitt har iaf utvecklats sen dess, även om de båda i princip spelade samma karaktärer tre år tidigare i ”Too young to die?” (recenserad här).

Oh, well. Den här har ni ju sett. Eller hur? Duchovny och hans tjej ska köra till Kalifornien och tar med sig psykot Pitt och hans knepiga flickvän Lewis som resesällskap. Det hela går snabbt utför eftersom Pitt är ett psyko. Det kanske jag nämnde?

Blu-rayen har okej bildkvalité men inget som imponerar, och ljudet är väl dugligt det också. Extramaterialet består av EN HEL TRAILER! Ja. Moving on.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud