Helt Perfekt Glob

Dressed To Kill av J

Under tiden hon tar en dusch har Kate Miller (Angie Dickinson), en medelålders, sexuellt frustrerad New York hemmafru, en våldtäktsfantasi medan hennes man står och rakar sig. Senare samma dag, efter att hon tagit upp saken med sin psykolog, Dr. Robert Elliott (Michael Caine), och om hur hon är missnöjd med sin mans prestationer i sängen, möter hon en mystisk man vid ett museum och följer med honom hem där de fortsätter med det intima de började med i taxin.

På väg därifrån inser Kate att hon har glömt kvar sin vigselring och tar hissen tillbaka upp till hans lägenhet. När dörrarna öppnas blir hon överfallen och brutalt mördad av en lång, blond kvinna med svarta solglasögon. Liz Blake (Nancy Allen), en lyxprostituerad, blir det enda vittnet till mordet och hon finner sig snart inte bara som den huvudmisstänkta, utan också som mördarens nästa måltavla…

Brian De Palma har gett oss flertalet klassiker genom åren som regissör, det är någonting som inte går att ta ifrån karln, men hur någon kan ställa hans Dressed To Kill – eller I Nattens Mörker som den hette i Sverige – från 1980 till den skaran av filmer övergår mitt förstånd. Filmen tickar in på runt 105 minuter, men kunde lätt ha avhandlats på 90. Herre min skapare vilka utdragna jävla scener det är här bitvis. Det märktes att De Palma har här försökt göra en film i samma anda som Hitchcock (fast snuskigare), men bara för att man drar ut på scener i tusen miljarder år (som förvisso leder någonstans i slutändan) så betyder inte det att blir mer spännande utan bara att filmen blir längre och jävligt tråkig stundtals. Spänning bygger man inte upp genom att bara göra en scen längre än vad den behöver vara.

Men med det sagt så finns det en handfull ganska spännande scener som (märkligt nog) inte pågår i tusen miljarder år också. Det var under dessa stunder då jag faktiskt vaknade till medan jag tittade på filmen och tog bort fingret från snabbspolningsknappen som låg i riskzonen att bli använd. Dessa scener, i kombination med en handfull riktigt bra skådespelare (främst Michael Caine, Nancy Allen och Dennis Franz), var väl egentligen filmens räddning från både snabbspolningar och en eventuell avstängning (vilket jag i regel aldrig gör, men i det här fallet var den lösningen inte långt borta).

Något som dessutom slog mig medan jag tittade på Dressed To Kill var hur mycket ramaskri det hade blivit kring den om den hade släppts idag med tanke på hur de målar upp transexuella i den…

Trots bra skådespelare och en handfull spännande scener så tycker jag inte Dressed To Kill är en speciellt bra film. Även om den doppar tårna i (eller i alla fall flirtar med) slashergenren och går (klumpigt, vill jag tillägga) i Hitchcock’s fotspår så ursäktar inte det tristessen jag kände medan jag satt och tittade på den. När en film hade kunnat varit femton minuter kortare utan att det hade påverkat handlingen nämnvärt så är det för mig ett underkänt betyg.

Carrie av J

Carrie White (Sissy Spacek) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Amy Irving) att tycka synd om henne och får Tommy (William Katt), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Nancy Allen), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 1976. Mja.. här har vi väl mer eller mindre en kultklassiker som de flesta anhängare till Stephen King har sett minst en gång – och som väldigt många gillar. Jag själv tycker att det är en okej film, men tycker samtidigt att den är nästintill bedrövligt långsam. Det händer inte så där fruktansvärt mycket förrän fram mot slutet av filmen när det är i runda slängar en så där 20, 25 minuter kvar eller så. Innan dess pratas det mest och handlingen byggs upp sakta men säkert till klimaxet i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och Sissy Spacek är fantastisk som Carrie och John Travolta är härligt sliskig i en tidig roll. Effekterna ser bra ut för att vara så pass gamla som de är och emellanåt (mot slutet) imponerar faktiskt en och annan grej.

Den må vara en klassiker, men om man inte orkar sitta igenom över 60 minuter kackel så är nog inte Carrie en film att rekommendera.

Passion av H

En till recension på DVDKritik.se, den här gången thrillern ”Passion” av Brian De Palma med Noomi Rapace och Rachel McAdams. ”En okej thriller med många vändningar”, tydligen. Läs den här.

.

.

.

Blow Out av H

Jag firar 1 år som recensent på DVDKritik.se med denna recension av Blow Out! Weeeeeeeee

Phantom of the Paradise av H

Swan är en demonproducent vars like världen aldrig sett. Han har till och med uppfunnit hela musikgenrer. När den eccentriske mannen håller en audition för att hitta premiärlåten till sin nya klubb Paradise, finner han den hos artisten/kompositören Winslow Leach. Swan lurar av Leach hans noter, men när Leach avslöjar planen blir han jagad och svårt deformerad i flykten. Han återvänder bakom en mask, och de båda skriver ett demoniskt kontrakt. Leach skriver en kantat baserad på Faust till sångerskan Phoenix’ vackra röst, medan Swan i hemlighet gör om det hela till en rockopera.

Om jag inte visste det från början skulle jag aldrig i mitt liv kunnat gissa att Brian De Palma gjort Phantom of the Paradise. Det är mer som en återhållsam John Waters-film, kanske korsat med lite Terry Gilliam och lite 70-tals David Bowie. Det är smått psykedeliskt, men absolut en sevärd och underlig liten film.