Helt Perfekt Glob

Tragedy Girls av J

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

Deadpool 2 av J

Efter att ha förlorat det enda som någonsin har betytt något för honom – varpå han sprängde sig själv i bitar – blir Wade Wilson aka Deadpool (Ryan Reynolds), motvilligt, intagen till X-Men programmet av Colossus (Stefan Kapicic’s röst) som lärling. Saker och ting går hur som helst snabbt åt skogen när Wade tillsammans med Colossus och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) anländer till en incident involverande en ung mutant, Russell (Julian Dennison), som går berserk vid ett hem för unga mutanter. Russell och Wade blir gripna och skickade till Ice Box; ett specialfängelse för mutanter. Samtidigt anländer den mystiske Cable (Josh Brolin) från framtiden med ett specifikt mål i siktet; Russell.

Jag är inget die hard fan av Marvel’s superhjältefilmer och lär aldrig bli det heller, men tack vare att jag älskade Deadpool spelet som kom för några år sedan vart jag sjukt taggad inför den första filmen om karaktären – och den gjorde mig knappast besviken, vilket står klart om man läser min recension av den. Hur som helst var jag lika taggad inför Deadpool 2. Jag blev inte besviken den här gången heller.

Ska jag vara ärlig gillade jag nog faktiskt Deadpool 2 mer än föregångaren. Jag förstår givetvis att den första filmen behövde förklara vem Wade/Deadpool är och hur han blev den han är, men jag har ändå ofta svårt för originfilmer och även om jag älskar den första Deadpool filmen så slår Deadpool 2 den på fingrarna just på grund av att den inte behöver förklara hans bakgrund och kan således bara pumpa på med våldsam och komisk action – med någon enstaka lugnare scen för att driva storyn framåt så klart. Deadpool 2 känns hur som helst mer fartfylld och mer actionpackad än sin föregångare, samtidigt som humorn inte staplas lika mycket som i den första (det jag menar är att skämten avlöser inte varandra precis hela tiden, man får lite andrum här och där).

Skådespelarna (speciellt Reynolds så klart) är riktigt bra och bortsett från nämnda skådespelare ser vi även Bill Skarsgård och Matt Damon i mindre roller samt Brad Pitt i troligtvis filmhistoriens kortaste cameo (blinkar du missar du honom). Specialeffekterna är vad man kan förvänta sig av en Marvel film.. så det finns väl inte så mycket mer att tillägga där, antar jag.

Hur som helst är Deadpool 2 en suverän action-komedi och är, likt sin föregångare, det här årets bästa film hittills. Rekommenderas.

Deadpool av J

Ex-Special Forces soldaten Wade Wilson (Ryan Reynolds) har sadlat om och blivit legosoldat. En kväll när han tar sig en krogrunda på den lokala puben för legosoldater träffar han Vanessa (Morena Baccarin), som han snabbt inleder en kärleksaffär med. Det dröjer dock inte länge förrän han blir diagnostiserad med en aggressiv cancer i flera livsviktiga organ. Han blir kontaktad av en mystisk man som berättar att det finns ett botemedel mot hans åkomma; ett experiment som kan ge honom superkrafter och därmed rädda hans liv. Wade tackar till slut motvilligt ja till erbjudandet och genomgår experimentet, som ger honom förmågan att läka sår och skador betydligt snabbare än vanligt – till priset av att hans liv mer eller mindre ödelagts. Med sin nya förmåga beger han sig efter den ansvarige för det hela, Ajax (Ed Skrein), för att utkräva hämnd under sitt nya alter ego; Deadpool.

Amerikansk-kanadensiska samproduktionen Deadpool är hands down den hittills bästa filmen år 2016. Filmen stannar nästintill aldrig upp och det händer hela tiden någonting. Humorn, tempot och filmens action ligger på full gas från början till slut och gapskratten löser av varandra. Jag har aldrig varit speciellt fascinerad eller intresserad av alla dessa superhjältefilmer (bortsett från The Punisher då), majoriteten av dem är samma sak om och om igen. Deadpool går en lite annorlunda väg och är både våldsam, rolig och överdriven till max – och jag älskar det. Rekommenderas.