Helt Perfekt Glob

The Last Boy Scout av J

Joe Hallenbeck (Bruce Willis) är en utbränd detektiv som får ett nytt jobb på sitt bord; att skydda en strippa vid namn Cory (Halle Berry). När Cory blir mördad av några torpeder blir han tvungen att slå sig ihop med Cory’s pojkvän, ex-footballspelaren Jimmy Dix (Damon Wayans), för att lösa fallet. De inser emellertid snart att fallet går betydligt djupare än vad de till en början trott.

Jag hade inte sett The Last Boy Scout sedan jag var barn så att sätta sig och se filmen på nytt var ungefär samma sak som att se den för första gången då jag inte mindes ett skit av den. En bit in i filmen sa jag till morsan, som tittade på filmen tillsammans med mig; ”Det här är ju Die Hard 2.5”. Efter att ha googlat lite snabbt kom jag fram till att jag hade rätt – på sätt och vis.

Produktionen av The Last Boy Scout var tydligen väldigt svår och en hel del problem och bråk förekom under inspelningen. Manusförfattaren, Shane Black, vart tvungen att göra flera omarbetningar av manuset och pressen på att få med Bruce Willis och göra filmen till en Die Hard uppföljare från studion var tydligen stor. Originalmanuset som The Last Boy Scout var baserat på hade även titeln Die Hard, som Joel Silver (producent av Die Hard) fick ta av Shane Black till filmatiseringen av romanen Nothing Lasts Forever, som Die Hard är baserad på.

Att filmen släpptes ett år efter Die Hard 2 och det faktum att Bruce Willis i stort sett spelar John McClane även i den här filmen – även om karaktären har ett annat namn – gör det ganska svårt att inte göra jämförelserna. Så, på sätt och vis kan man säga att The Last Boy Scout är en inofficiell Die Hard film, typ. Om man känner för det.

Med allt det sagt så kan jag väl säga att jag gillar filmen – mycket. Filmen håller bra och är en skön 90-tals actionrykare och att det varit problem under produktionen märks inte av nämnvärt. Jag hade inte klagat över att ha sett en uppföljare eller två på den här filmen med samma karaktärer men det är ju å andra sidan ganska förståeligt att det aldrig kom någon tyvärr.

Hur som helst kommer jag definitivt se om den här – kanske i kombination med Die Hard filmerna. Rekommenderas.

Trauma Center av J

Under ett kvällspass går servitrisen Madison Taylor (Nicky Whelan) ut med soporna till containern bakom fiket hon jobbar på och blir vittne till hur en polisman blir ihjälskjuten av två oidentifierade män – och blir också träffad i benet av en kula. Hon blir snabbt inlagd på sjukhus och tvingas övernatta där.

Polisveteranen Steve Wakes (Bruce Willis), som var den ihjälskjutnes partner, begär att Madison ska placeras på en öde avdelning av sjukhuset under polisbeskydd för att minimera risken att gärningsmännen ska kunna komma åt henne i väntan på att få ut kulan ur hennes ben, som kan visa vem som låg bakom dådet. Problemet är bara att gärningsmännen är två korrupta poliser som inte kommer sky några medel för att döda Madison och säkra kulan ur hennes ben.

Jag var på den lokala ICA Maxi butiken för några dagar sedan och tittade efter en TV att eventuellt köpa till sovrummet. Men istället för att gå därifrån med en TV kom jag istället hem med Trauma Center, från 2019.

Till att börja med tycker jag att premissen i filmen är suverän – mycket tack vare att den påminner en del om slasherfilmer som utspelar sig på sjukhus, vilket är något jag älskar. Utförandet är det dock lite sisådär med. Uppbyggnaden är hyfsat lång och vissa av skådespelarinsatserna är styltiga på sina ställen – i synnerhet Bruce Willis’ skådespel, som bitvis känns extremt trött och ointresserad av att egentligen vara med i filmen. Nicky Whelan gör troligtvis den bästa insatsen av allihop i filmen och får de scener som är menade att vara spännande att funka överlag.

Trauma Center är inte dålig, men den är å andra sidan ingen kioskvältare heller. Hade filmen varit tio, femton minuter kortare och haft en lite snabbare uppbyggnad och mindre styltigt skådespel bitvis så hade den nog fungerat bättre än som vilken dussinthriller som helst. Det är en okej film överlag, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.

Ocean’s Twelve av J

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

Glass av J

Tre veckor har gått sedan Kevin Wendell Crumb (James McAvoy) lyckades undslippa lagens långa arm och har sedan dess varit på en mordturné runt om i Philadelphia. David Dunn (Bruce Willis) – som besitter övermänskliga krafter – och hans nu uppväxte son Joseph (Spencer Treat Clark) driver nu mer en butik som är inriktad på säkerhet för hemmet – och på sidan av i hemlighet bekämpar de brott. Tillsammans börjar David och Joseph att söka efter Kevin och finner honom ganska snart, men den efterföljande striden mellan de två männen blir abrupt avbruten då polisstyrkor – ledda av Dr. Sarah Staple (Sarah Paulson) – dyker upp och griper dem.

Dr. Staple är en psykiater som är specialiserad på att behandla människor som tror att de är superhjältar, varpå David och Kevin skickas till Raven Hill Memorial; samma institution där Elijah Price (Samuel L. Jackson) sitter inspärrad, efter de sinnessjuka dåd han genomförde nitton år tidigare. Allt medans Staple försöker att övertyga de tre männen att de inte är de seriefigurer de tror sig själva vara, tar Elijah tillfället med David’s och Kevin’s ankomst i akt för att sätta sin egen plan i rullning; en plan som äntligen kommer att tvinga världen att se att superhjältar faktiskt existerar.

Om man inte har sett Unbreakable och Split vid det här laget kan jag tycka att man får skylla sig själv när det kommer till spoilers, speciellt med tanke på att Glass knappast försöker dölja att den ingår i samma universum som bägge de filmerna. Hur som helst har jag nu sett den tredje och sista delen i M. Night Shyamalan’s superhjälte trilogi och personligen blev jag faktiskt inte besviken – till större delen i alla fall.

Den första timmen består till större delen av att bygga upp allting till filmens klimax och går ganska långsamt, vilket givetvis är behövligt för filmens story. Det börjar röra på sig en hel del under den sista timmen och jag tycker att klimaxet fungerade för filmen (trots att det var ganska snabbt överstökat), speciellt med tanke på att de här filmerna inte är i närheten av samma popcornaction som Marvel’s och DC’s superhjältefilmer – även om något sådant inte behövs i någon av de här filmerna. Skådespelarinsatserna är, likt de två tidigare filmerna, fantastiska – i synnerhet McAvoy, som i flera scener får lov att byta mellan flera olika personligheter inom några sekunder mellan dem.

Filmen är inte felfri och det finns säkerligen de som tycker att filmens andra halva är en besvikelse efter de två första filmernas uppbyggnad av karaktärerna, men samtidigt måste man ha i åtanke att de här filmerna aldrig har handlat om stenhård popcornaction. Jag håller fortfarande Unbreakable högst av de tre, men jag tycker Glass är en värdig uppföljare och faktiskt bättre än Split helt ärligt. Rekommenderas – till de som sett de två första filmerna.

Läs gärna mina recensioner på Unbreakble och Split också.

Unbreakable av J

Säkerhetsvakten David Dunn (Bruce Willis) försöker finna någon form av mening i sitt liv. Han gav upp en lovande karriär inom football under sin collegetid för att gifta sig med Audrey (Robin Wright) efter att de var involverade i en bilolycka. Deras äktenskap är nu emellertid på upphällningen till deras unga son Joseph’s (Spencer Treat Clark) stora förtret.

Men på väg hem till Philadelphia från en arbetsintervju i New York inträffar något; tåget David är med på, Eastrail 177, spårar ur och kraschar, med 131 personers död som resultat. Den enda som överlever kraschen är David, som dessutom inte ådragit sig några skador överhuvudtaget. Han blir snart kontaktad av den minst sagt underlige Elijah Price (Samuel L. Jackson), som driver ett galleri dedikerat till serietidningar och som lider av en sjukdom som gör att alla ben i hans kropp är extremt sköra. Price lägger hur som helst fram en mycket långsökt teori om vad som pågår i David’s liv, vilken det möjligen kan ligga någonting i…

Jag minns att jag såg trailern för Unbreakable när jag var på bio år 2000, men tack vare att jag rätt nyligen hade klivit in i tonåren hade jag inget som helst intresse för den här typen av film, det intresset dök inte upp förrän några år senare. Varför jag inte gick tillbaka och såg Unbreakable i mina senare tonår begriper jag inte riktigt då jag gjorde det med The Sixth Sense – som även den är en M. Night Shyamalan film. Jag hade troligtvis älskat den här filmen redan då, men av någon anledning blev det som sagt aldrig av. Så efter att ha väntat arton år med att se Unbreakable var det väl dags antar jag. Jag ångrar inte en sekund att jag nu har sett Unbreakable. Det är en snuskigt välspelad, gripande och intressant film som, även om den inte är actionpackad, lyckades fängsla mig från början till slut, ett slut jag dessutom inte alls var beredd på.

Har du, likt mig, missat eller bara struntat i Unbreakable tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

Sin City: A Dame To Kill For av J

Marv (Mickey Rourke) vaknar upp på en motorväg omgiven av kroppar utan något som helst minne av vad som har hänt varpå han börjar att pussla ihop vad han har gjort sedan han lämnade Kadie’s bar i Basin City. Tidigare under kvällen steg den kaxige spelaren Johnny (Joseph Gordon-Levitt) in på Kadie’s bar och lyckades utan några större problem få jackpot på två av spelautomaterna där för att sedan spela poker med den mäktige Senator Roark (Powers Boothe). Han vann spelet men fick betala konsekvenserna för sin arrogans. Privatdeckaren Dwight (Josh Brolin) blir kontaktad av sin ex-älskarinna Ava (Eva Green) som ber honom att möta henne på Kadie’s bar. Ava ber om hans förlåtelse för att hon lämnade honom och gifte sig med den snuskigt rike Damian Lord (Marton Csokas),  men hennes avsikter är emellertid av en helt annan natur än att bli förlåten av Dwight. Samtidigt håller strippan Nancy (Jessica Alba), som jobbar på Kadie’s pub, på att koka ihop en plan för att utkräva hämnd på Senator Roark för John Hartigan’s (Bruce Willis) död.

Jag vill minnas att Sin City: A Dame To Kill For var planerad att släppas redan 2007 (då under titeln Sin City 2) men åren gick och vi fick aldrig någon film – förrän 2014. Jag vet inte vad andra tycker om uppföljaren till 2005 års Sin City men jag själv gillar den, till en viss del i alla fall. Huvudstoryn kring Dwight och Ava är tyvärr långdragen på sina ställen och emellanåt tappade jag fokuset lite grann på filmen. Det är inte jätteintressant hela tiden och berättelsen känns väldigt klyschig och återanvänd. De kortare berättelserna före och efter som knyts ihop med huvudstoryn är emellertid top notch och väldigt actionfyllda, vilket lyfter ganska ordentligt.

Jag hade inte räknat med att Sin City: A Dame To Kill For skulle vara lika bra som sin föregångare och fick ungefär det jag trodde att jag skulle få. Hade de kortat ned huvudstoryn lite grann och förlängt de andra hade nog filmen faktiskt hamnat jämsides med sin föregångare – men icke. Det är hur som helst en bra film och jag tycker att man gott kan se filmen om man har sett den föregående filmen (vilket på sätt och vis nästan är ett måste). Rekommenderas.

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

Basin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

Armageddon av J

Det är en vanlig dag vid National Aeronautics and Space Administration (NASA). Några astronauter håller på att reparera en satellit när en plötslig skur av asteroider kraschar in i skytteln och förstör den. Asteroiderna fortsätter ner mot Jorden och ödelägger flera delar av New York. Kort därpå upptäcker NASA att en asteroid i ungefär samma storlek som Texas är på väg rakt mot Jorden och om den träffar Jorden kommer både planeten och dess invånare att utplånas, vilket kommer ske om 18 dagar. Tillsammans med amerikansk militär och forskare formar NASA en plan; de ska spränga asteroiden inifrån. Enda problemet är att det finns bara en grupp som kan slutföra uppdraget och det är Harry Stamper (Bruce Willis) och hans grupp med oljeborrare.

Jag såg Armageddon för en så där 15 år sedan när den kom ut på VHS och tyckte att det var en bra film. Nu när jag har sett om den för första gången på 15 år tycker jag faktiskt samma sak fortfarande, även om det är en blockbuster rulle som troligtvis alla redan har glömt för flera år sedan. Skådespelarna är bra och effekterna ser fortfarande jävligt bra ut samtidigt som storyn har sina gripande stunder har den några komiska inslag också (exempelvis Peter Stormare’s karaktär). Hur som helst, har man inte sett Armageddon tycker jag att man kan ta och spana in den.

A Good Day To Die Hard av J

Några månader efter att Live Free Or Die Hard (eller Die Hard 4.0 som den hette i Sverige) hade gått upp på bio släpptes informationen om att en femte film i serien redan var under produktion. Åren gick och när de för nån månad äntligen släppte information om att den femte filmen – A Good Day To Die Hard – äntligen skulle gå upp på bio var mina förväntningar ganska höga då jag är ett die hard (heh..) fan av Die Hard filmerna.

Under oroligheter i Ryssland blir John McClane’s (Bruce Willis) son, Jack (Jai Courtney), gripen för mordförsök på presidentkandidaten Chagarin (Sergei Kolesnikov). John bestämmer sig för att resa till Ryssland för att försöka hjälpa sin son men upptäcker snabbt att saker och ting är betydligt mer komplicerade än vad de till en början verkade vara.

Personligen tycker jag att A Good Day To Die Hard är en bra film, om än inte en av de bästa i serien. Storyn är ganska tunn om än plottwistarna finns där och karaktärerna känns inte riktigt ordentligt utvecklade, men det är rätt bra med action och det är härligt att få se Bruce Willis häva ur sig oneliners och sparka arsle i rollen som John McClane igen.

Det största problemet filmen egentligen har är speltiden. Filmen ligger på runda 97 minuter, men hade lätt behövt sig en 30 minuter extra speltid för att utveckla karaktärerna lite bättre och ge lite mer bakgrund till allt som händer i filmen – likt de fyra första filmerna i serien.

Nåja. Jag tyckte hur som helst om A Good Day To Die Hard, även om den kanske är den svagaste i serien så är det så pass mycket puckoaction i den att det förnöjer mitt actionsug en stund. Rekommenderas.

Läs gärna mina tidigare recensioner på de fyra första filmerna också; 1, 2, 3, 4.