| Subcribe via RSS

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery) av J

april 24th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery)Efter att hans kollega Dr. Petersen plötsligt tagit livet av sig efter att ha mördat sin älskarinna blir Dr. Norman Boyle (Paolo Malco) satt på att fortsätta hans studie om, ironiskt nog, självmord. Norman och hans fru Lucy (Catriona MacColl), tillsammans med deras son Bob (Giovanni Frezza), packar sina väskor och flyttar från deras New York lägenhet till ett hus mitt ute i skogen strax utanför New Whitby, Boston, som tidigare ägdes av Dr. Petersen. Det dröjer dock inte länge förrän familjen börjar höra mystiska ljud i det gamla huset och efter att de har öppnat den igenspikade källardörren börjar husets mörka förflutna att uppdagas…

Quella villa accanto al cimitero (eller The House By The Cemetery som den troligtvis är mer känd som) är utan tvekan en av Lucio Fulci‘s bästa filmer. Även om filmen har sina långsamma partier så kryper den ändå in under huden på en och den besitter en kuslig stämning igenom så gott som hela filmen fram till den minst sagt märkliga twisten på slutet. Det enda jag inte gillar med den här filmen är Giovanni Frezza. Även om filmen spelades in med engelskt tal så valde de att dubba filmen efter inspelningen och dubben på Frezza låter rent utsagt förjävlig, vilket också är en trademark för den här filmen. Säger du ”The House By The Cemetery” kan du ge dig på att någon säger ”Jaha, den med den uselt dubbade ungen?”. Hade det inte varit för Frezza (både ungen i sig och dubbningen) hade den här filmen varit perfekt i mina ögon. Filmen är dock en solklar rekommendation ifrån min sida.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud