Helt Perfekt Glob

House Of Wax av J

Professor Henry Jarrod (Vincent Price) är en sann konstnär som gör skulpturer av vax som är väldigt naturtrogna och har specialiserat sig på historiska personligheter, så som Marie Antoinette och Jeanne D’arc. Affärerna går dock inget vidare och hans affärspartner, Matthew Burke (Roy Roberts), vill ha avkastning på sina investeringar och då Jarrod har hittat en ny investerare i Sidney Wallace (Paul Cavanagh) verkar han ska få det också, men först om tre månader. Burke har inte råd att vänta så pass länge och sätter eld på Jarrod’s studio i hopp om att kunna få ut pengar på försäkringen.

Jarrod tros ha omkommit i branden men dyker plötsligt upp ett och ett halvt år senare när han öppnar en ny utställning. Den här gången har han börjat fokusera på det makabra, men har fortfarande inte hunnit återskapa sitt mest omhuldade verk, Marie Antoinette. Men efter att han har mött sin nya assistents vackra vän, Sue Allen (Phyllis Kirk), vet han att han har hittat den perfekta modellen. Det ingen vet är att Jarrod har ett väldigt speciellt sätt att skapa sina vaxfigurer…

Jag tror inte House Of Wax behöver någon närmare introduktion egentligen. Många håller den som en klassiker och en av de bästa 3D-filmerna som gjorts (eller åtminstone den bästa som gjordes under 50-talet), vilket jag kan förstå med tanke på hur många saker som kommer flygande mot kameran. Tittar man på en 2D-print av filmen får alla kastade saker istället en nästan komisk effekt då flera scener dedikeras nästintill helt saker som slängs mot kamerans lins, men som tillför absolut ingenting rent handlingsmässigt.

Filmen är hur som helst en okej uppdatering av Mystery Of The Wax Museum. Premissen är i mångt och mycket den samma men med en del ändringar här och där, samtidigt som den har tagit scener (och repliker) direkt från originalfilmen. Den största ändringen är väl att det inte riktigt finns någon karaktär som ska vara sarkastiskt komisk här, vilket antagligen inte hade passat in heller när jag tänker efter. Något jag gillade riktigt mycket med House Of Wax som egentligen inte fanns med i dess förlaga var att den hade grava proto-slasher vibbar i sig. Den går inte riktigt hela vägen, men den är samtidigt inte långt ifrån att beträda den marken.

Vincent Price är bra i sin roll och är väl i mångt och mycket det stora dragplåstret här. Karln kunde i alla fall skådespela, det är ett som är säkert. Även en hyfsat ung Charles Bronson dyker upp i en mindre roll som en av Price’s assistener – vilket jag inte förstod förrän efter att jag hade sett klart filmen då jag inte kände igen honom alls.

House Of Wax är hur som helst en okej film. Det är, likt originalfilmen från ’33, en imponerande film i många avseenden och även om jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid (om ens överhuvudtaget) så är jag ändå glad att jag äntligen har sett den. Gillar man skräckfilmer och har något som helst intresse för filmhistoria så tycker jag definitivt att man ska se den.

10 To Midnight av J

När en man och en kvinna hittas mördade i en park sätts den erfarne kriminalaren Leo Kessler (Charles Bronson) på att lösa fallet tillsammans med den nya och oerfarne kriminalaren Paul McAnn (Andrew Stevens). Kessler inser snabbt att kvinnan var en barndomsvän till hans egen dotter Laurie (Lisa Eilbacher).

Efter att barndomsvännens rumskamrat också hittas mördad börjar polisens misstankar att riktas mot de bägge mordoffrens underlige arbetskamrat, Warren Stacy (Gene Davis). Stacy blir gripen men släpps i brist på bevis, men Kessler är övertygad om att Stacy är den skyldige och är fast besluten att sätta stopp för honom – om så på fel sätt.

Om man samlar på äldre filmer som får nya releaser på dvd och bluray av bolag så som Arrow Films, Scream Factory, Criterion eller 88 Films för att nämna några, så finns det säkert en chans att man sett att 88 Films har inkluderat 10 To Midnight i deras Slasher Classics Collection. När jag nåddes av den nyheten kliade jag mig en aningen i huvudet och undrade varför de inkluderat en Bronson film i den kollektionen, även om jag visste att de har tagit en del friheter med en del av deras tidigare släpp så trodde jag inte att 10 To Midnight skulle vara i närheten av en slasherfilm utan mer en vanlig standard thriller. Jag hade fel.

10 To Midnight doppar inte bara tårna i slashergenren, utan hela fötterna. Filmen är i första hand en thriller och är uppbyggd som en sådan, men den lånar å andra sidan hejvilt från slashergenren med blodiga knivmord – och en näckande mördare…

Skådespelarinsatserna är suveräna. Charles Bronson är benhård och Gene Davis tuggar på scenografin i nästan varenda scen han är med i och är filmens största behållning. Andrew Stevens är skön nybörjarpartner och Lisa Eilbacher är lätt på ögat.

Även om jag tycker att de hade kunnat göra vissa saker i filmen lite annorlunda för att driva upp spänningen ytterligare ett par snäpp så är filmen en nagelbitare bitvis så som den är. 10 To Midnight är överlag en stabil thriller med grava slashervibbar som håller fint så här nära fyrtio år efter dess release.

Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Death Hunt av H

En fin liten film vid namn ”Death Hunt” med Charles Bronson och Lee Marvin, recenserad av jag på DVDKritik. Läs! Snälla?

Death Wish 1-5 av H

Dags att se om hela surven. Charles Bronson in the house. Börjar förstås ifrån början med Death Wish nummer ett.

Paul Kerseys fru blir rånmördad samtidigt som dottern blir brutalt misshandlad och våldtagen av bl.a. Jeff Goldblum. Paul och hans svärson kämpar för att komma över händelsen, men det är svårt och New Yorks gator är så fulla av brottslighet att det ständigt gör sig påmint. En kväll blir Paul utsatt för ett rånförsök, men han chansar på ett knytnävsslag och rånaren flyr. En idé formas hos Paul, som sätts i praktiken när han får en pistol som gåva av en kund…

En välgjord, detaljrik och genomtänkt film som var oerhört hård 1974, och är stark än idag. En synnerligen brutal överfallsscen som var klippt i England ända fram till 2006, men oväntat nog inte fick de svenska censorerna att sätta kaffet i vrångstrupen, kanske på grund av filmens seriositet och avsaknad av typiska spekulativa exploationsgrepp. Detta skulle dock ändras till seriens senare filmer…

Death Wish II tar vid ett antal år efter händelserna i ettan. Exakt när är svårt att fastställa, då de olika filmerna motsäger sig själva. Ettan gjordes 1974 och tvåan 1982, men i tvåan säger man att det var ”fyra år sen”, vilket gör att ettan skulle utspela sig 1978. I fyran säger man senare att tvåans händelser utspelade sig 1981, vilken gör att ettan skulle utspela sig 1977 – men samtidigt säger man att hans första fru dog 1975, vilket backas upp i trean från 1985 där det hände ”för tio år sen”. Anyway.

Paul bor numer i Los Angeles, med en ny flickvän och hans dotter börjar repa sig mentalt. När de är ute en dag blir dock Paul bestulen på sin plånbok, och gänget (med bl.a. Laurence Fishburne) som stal den tar sig till hans lägenhet och våldtar hushållerskan brutalt. Paul och dottern kliver in genom dörren mitt i alltihop, varpå de slår ner honom och kidnappar henne. Paul köper en pistol.

Uppföljaren som åtminstone filmades åtta år senare är lite mer av ett hafsverk. Man kliver inte i några klyschor direkt, men man får inte samma känsla från Pauls upplevelser och hans återsteg in i hämnarvärlden. På det hela taget inte en nämnvärt underhållande eller tänkvärd film.

Den svenska censuren fick dock spader denna gång och vässade saxarna. Först ville man göra inte mindre än 14 klipp på nästan sju minuter! Man ville ta bort i stort sett alla actionscener ur filmen, även enkla slagsmål. Dock överklagade filmbolaget och man lyckades få ner klippen till fem, varav 65 sekunder var ur våldtäktsscenen. I England fick man ännu mer spader och valde att ta bort nästan fyra minuter av våldtäkten, dock försvann inte all denna tid ur filmen då man använde tamare ”alternativa tagningar” för att fylla ut. Den senaste releasen av filmen i England återställde de flesta av klippen, dock saknas fortfarande 26 sekunder av ”sexualiserat våld”. Själv satt jag sadistiskt och kommenterade till min flickvän: ”Det var en dålig porrfilm, det här.”

Jag tappade kollen på hur många gånger jag sett Death Wish 3 för länge sedan. Jag hade den på piratkopierad VHS när filmen var relativt ny i mittenslutet av 80-talet, och filmer av den actionkalibern var inte lätta att hitta i Sverige.

Paul åker tillbaka till New York av nån anledning, där hans kompis blir rånmördad direkt. Paul anländer bara sekunder innan polisen, som förstås häktar honom. Polischefen känner dock igen honom som hämnaren från den första filmen, och släpper honom fri att knäppa gängmedlemmar bara han rapporterar tillbaka. Gängledaren, som mött Paul i häktet, blir putt När Paul så sakteliga börjar minska på antalet elakingar på gatorna.

Vid den här punkten i filmserien har drama-aspekten helt försvunnit. Vi talar enkelspårig, billig, hård och barnförbjuden action. Så pass hård att den än idag inte blivit godkänd av den svenska censuren, som förbjöd filmen tre gånger trots att distributören själv klippt bort 14 minuter! Även i USA hamnade man i censurtrubbel, då MPAA först ville ge filmen ett X (som numer ersatts av NC-17, och fortfarande är en ekonomisk dödsdom för en film) men detta ändrades till ett R vid överklagande.

Men detta var 1985, och jag är väl inte lika lättimponerad längre. Har man dessutom sett filmen ett tiotal gånger så blir helbilden av filmen lite annorlunda. Det är egentligen först 69 minuter in i filmen som skjutandet börjar på allvar, före det puttrar filmen mest på med allehanda underhållande scener. Vem glömmer spikmattan under fönstret, plankan med tänderna, eller för den delen scenen där Paul går ut och vevar tydligt med en kamera så att han ska kunna testa sin nya pistol på en rånare?

De skådisar man känner igen är dock inte av samma kaliber som Goldblum och Fishburne skulle gå vidare att bli. Istället får vi nöja oss med Martina Sirtis (från Star Trek: The Next Generation) och Alex Winter (Bill S. Preston, esq. från Bill & Ted-filmerna) och birolls-veteranerna Ed Lauter och Martin Balsam.

Avståndet kortas ner, och bara två år senare kom Death Wish 4: The Crackdown. En ny regissör har tillsatts eftersom Bronson och de tidigare filmernas regissör Michael Winner bråkat. Winner hade smygfilmat extra blodiga scener och klippt in i trean, vilket inte Bronson gillade. Istället tog man in den då 73-årige (!) regissören J. Lee Thompson, som tidigare jobbat med både Bronson och Chuck Norris.

Paul är tillbaka i Los Angeles, och har återigen skaffat sig en tjej trots att alla han dejtar dör. Tjejens dotter dör av en överdos, och Paul ”tar hand” om knarklangaren. Efter detta kontaktas han av en gubbe, som berättar att hans dotter också dött av droger. Han övertalar Paul att ge sig på knarklangarmaffian. (Spoiler: Gubben är egentligen också knarklangare som vill bli av med konkurrensen.)

En uppfriskande sak är att Pauls tjej inte våldtas, utan bara mördas rakt av liksom. Som vanligt ser vi några kända ansikten bland skurkarna. Den här gången är det bl.a. Danny Trejo i en av sina första roller, samt Mitch Pileggi (Skinner från Arkiv X).

Tyvärr är filmen ganska tråkig. Actionscenerna är inte spännande, trots mycket skottlossning och explosioner. När jag sist såg filmen var det den klippta svenska videoutgåvan, som efter två totalförbud var klippt med nio minuter för att censuren skulle godkänna den. Jag tror faktiskt inte det finns så mycket action i filmen. Videoutgåvan måste vara ett rent drama.

Det skulle dröja hela sju år innan Death Wish V: The Face Of Death kom, 1994. Att man under så lång tid inte kunde komma fram med nåt bättre än det här är förbluffande, och det hade nog varit lika bra att lägga av.

Givetvis har Paul skaffat sig en ny tjej, dock med en psykopatisk ex-man som använder hennes modebolag till att tvätta pengar. Efter att hon givetvis blivit misshandlad och sedan mördad så plockar Paul fram pistolen igen. Väldigt lite action följer.

Del fem i serien är ganska tråkig. Det är inte skådisarnas fel i alla fall, och Michael Parks som spelar skurken är precis lagom mycket vidrig. Dock är redigeringen väldigt tråkig och vi bjuds på ett flertal långa, långa tagningar där det egentligen inte händer någonting. Actionscenerna är mycket taffliga och ingen verkar kunna träffa nånting med sina vapen. Tre personer med automatvapen misslyckas med att träffa Paul på mindre än en meters avstånd, och kliver sen in i ett rum där någon klättrar ut genom takfönstret – och skjuter hejdlöst MOT VÄGGEN. Skräpfilm. Dessutom Bronsons sista film att ha biopremiär. What a way to go.

Summering då: Death Wish 1 är en bra och hård seriös film, och Death Wish 3 är en bra och hård puckoactionfilm. Ignorera resten.

12 Fördömda Män av H

(1967) Hårdingen Lee Marvin får i uppdrag att samla ihop 12 livstids- eller dödsdömda fångar och ge dom en sista chans. De ska bli expertsoldater och bege sig till ett tyskt slott för att nita så många officerare som möjligt. De som överlever blir benådade. En klassisk krigsfilm med Charles Bronson, Telly Savalas, Donald Sutherland, Jim Brown, George Kennedy och Ernest Borgnine. Remake kommer 2008…

Mr. Majestyk av H

Bland filmer om meloner är Mr. Majestyk den bästa. Ingen annan film har en hjälte som kämpar med sitt liv som insats enbart för melonernas skull. 70-talet bjöd på ett par filmer med melontema, mest noterbart Contos Eroticos, en kortfilmssamling baserad på Playboy-historier där en man blir upphetsad av och har sex med en melon.

Charles Bronson är hr. Majestyk, en melonodlare med en jätteskörd. Han får problem med en lokal gangster som försöker tvinga på Majestyk billig arbetskraft. Majestyk har större respekt för sina meloner och vill att de vanliga arbetarna ska få plocka dom. Gangstern blir arg och Majestyk hamnar i finkan för ”handarbete med gangster”. Majestyk blir lessen för han vill ju plocka sina meloner! I en fångtransport möter han Farbror Elak, och när de rymmer från transporten försöker Majestyk byta Farbror Elak mot sin frihet med polisen, så han kan åka och plocka melonerna. Farbror Elak blir jättearg och går ihop med Gangstern, och så skjuter de ihjäl massor av meloner för att hämnas. Majestyk blir sketaarg och i slutet nitar han allihop.