Helt Perfekt Glob

Postmortem av J

Kriminalaren James MacGregor (Charlie Sheen) är en specialist på seriemördare som blivit berömd för sina okonventionella metoder att spåra dem. Efter att ha skrivit en bestseller om ett av sina fall flyttar han utbränd till Skottland för att komma ifrån allting. Ett halvår senare får han ett fax med en dödsruna över en ung kvinna – som dagen efter hittas död i hans bakgård.

Postmortem är en amerikansk thriller inspelad i Glasgow, Skottland 1997 som inte fick släpp förrän 1998. Den hade troligtvis flugit under min radar helt om det inte vore för att Charlie Sheen hade huvudrollen i den och egentligen hade väl inte det spelat någon större roll. Filmen i sig är inte dålig; den är välspelad och blir stundtals småspännande, men känns samtidigt som ett avsnitt ur den brittiska kriminalserien Midsomer Murders (Morden I Midsomer i Sverige). Flertalet gånger stannar filmen upp och trampar på samma ställe utan att något direkt händer. Tempot är otroligt långsamt och även om de framför kameran gör bra prestationer så känns det aldrig som att filmen kommer någon vart.

Som sagt, hade det inte varit för att Charlie Sheen hade huvudrollen i den här dussinthrillern hade jag troligtvis aldrig ens tänkt tanken på att se den. Gillar man brittiska kriminaldraman i långfilmsvariant med en amerikan i huvudrollen så går säkert det här hem, för min del dög den som en engångstitt.

The Wraith av J

Packard Walsh (Nick Cassavetes) och hans gäng terroriserar en liten stad i Arizona öknen, där de tvingar förare att köra dragracing mot dem för att de ska kunna ”vinna” deras fordon. Packard har dessutom bestämt sig för att den snygga Keri Johnson (Sherilyn Fenn) är hans och han kommer ta till vilka medel som helst för att se till att det förblir så. När tonåringen Jamie Hankins (Christopher Bradley) inledde ett förhållande med Keri blev Packard rasande och hade tillsammans med sitt gäng ihjäl Jamie. Kroppen återfanns aldrig…

Kort efter Jamie’s död och försvinnande dyker den mystiske Jake Kesey (Charlie Sheen) upp i staden och blir snabbt vän med Keri och Jamie’s yngre broder, Billy (Matthew Barry). Samtidigt börjar någon att ta livet av medlemmarna i Packards gäng genom att krascha deras bilar…

När jag var på Retrogathering i höstas mötte jag upp H och en till snubbe (som vi i den här recensionen kan kalla för L). Efter att vi hade varit på Retrogathering och tittat och handlat klart begav vi oss iväg till McDonalds för att käka lite. Väl där började vi prata om film (surprise) och vi kom in på Charlie Sheen av någon anledning, varpå L frågade H vad filmen som Charlie Sheen gjorde under 80-talet hette där han kör en racingbil hette. H svarade ”The Wraith”. Och i och med att jag är ett stort Charlie Sheen fan och för att jag inte hade sett den här filmen tidigare tog jag hem den…

Nu har jag sett den och den imponerade föga. Det är en ganska cheesig racing-actionfilm, där våldet består av att vi får se hur bilar och byggnader exploderar istället för ren skottlossning. Det är långt ifrån en Fast And Furious film om vi säger så…

Skådespelarna är dock ganska övertygande, även om karaktärerna är stereotypiska 80-talskaraktärer. Det som förvånade mig mest med hela filmen egentligen var att Sheen faktiskt inte är med så där jättemycket egentligen. Förvisso är hans karaktär med under en stor del av filmen, men han personligen syns inte till så där värst mycket. Clint Howard’s frisyr och utseende i den här filmen fick mig att gapskratta och Nick Cassavetes’ karaktär gjorde mig mest matt tack vare den klyschiga skitstövelakten som körts tre miljarder gånger förr.

Ett stort plus med filmen är dock att det nästan hela tiden händer något, från början till slut. Det blir aldrig långtråkigt och man behöver aldrig sitta och vänta på tuggande dialog som pågår i tusen år, utan filmen liksom gör det den ska göra och skippar allt (nästan i alla fall) onödigt dravel.

The Wraith var inte riktigt som jag tänkte att den skulle vara, men den fungerar ändå ganska bra. Det är en hyfsat underhållande actionrulle som duger att se en gång i alla fall. Gillar man cheesiga 80-tals actionrullar tycker jag att man ska ta sig en kik.

Anger Management – Season 2 av J

Jag tror att säsong 2 av Anger Management är slut nu… i alla fall av att döma av vad som står på IMDB. Nåja, skit samma. Det är dags för en recension av seriens andra säsong, som troligtvis är en av de längsta säsongerna någonsin för en komediserie. I vanliga fall brukar en komediseries säsong vara kring 20 – 25 avsnitt lång, Anger Management’s andra säsong säger ”Fuck that” och drar upp i 90 (!!!) avsnitt – vilket innebär att säsongens längd är ungefär tre och en halv säsonger av någon annan komediserie. Handlingen tar vid där den första säsongen (som bara låg på 10 avsnitt) slutade och handlingen har så klart förändrats under säsongens gång. Den största förändringen kom runt 35 avsnitt in då Selma Blair sa upp sig efter ett bråk mellan henne och Charlie Sheen. Laura Bell Bundy blev den som fick ersätta Blair, vilket jag personligen tycker var ett lyft för serien.

Den andra säsongen av serien är i alla fall till större delen rolig och underhållande, så när som på några avsnitt som bara känns matta och idéfattiga. De hade gott kunnat gjort en säsongsavslutning någonstans i mitten av alla avsnitt och gjort en tredje säsong istället för att plöja upp i 90 avsnitt i en säsong. Att jag inte tappade intresset efter 50 avsnitt förvånar mig själv lite grann, fast samtidigt har jag ju alltid varit en sucker för Charlie Sheen.. så det kan väl bero på det antar jag.

Bra säsong, även om de inte hade behövt göra den så förbannat lång. Om det kommer någon säsong 3 eller inte får vi se, just för tillfället finns ingen information om det.

Recension av den första säsongen hittar du här.

Navy Seals av J

Under ett räddningsuppdrag av en amerikansk helikopterbesättning finner ett Navy SEALS team bevis på att terroristgruppen Al Shu-hada har kommit över amerikanska Stinger raketer, som de planerar att använda mot civila mål. Teamet hinner emellertid inte spränga raketerna i tumultet som uppstår under aktionen och raketerna försvinner spårlöst. En jakt på de spårlöst försvunna raketerna påbörjas och det är nu bara en tidsfråga innan terroristerna slår till mot sitt nästa mål.

Det var bra jävla länge sen jag såg den här filmen på en köpt VHS farsgubben hade och ska jag vara ärlig kom jag inte ihåg ett skit ifrån den när jag satte mig för att se den. Nu när jag har sett den igen efter en så där 15 till nästan 20 år så tycker jag att den är okej, men inte så mycket mer. Charlie Sheen och Michael Biehn är båda suveräna i vanlig ordning, Bill Paxton varken hörs eller syns speciellt mycket som han brukar göra i de filmer han är med i utan får nöja sig med att stå lite halvtyst i bakgrunden. Övriga skådisar är dussinskådisar man har sett i andra produktioner, ofta såna där skådisar som får bakgrundsroller – eller nåt åt det hållet. Jag kände då inte igen speciellt många fler än de här tre herrarna jag har nämnt nu. Skådisarna är hur som helst bra ganska rakt igenom.

Det filmen faller på är tempot. Under actionscenerna är det underhållande; det skjuts, det smäller och folk dör till höger och vänster. Men under scenerna mellan actionscenerna är det trögt.. ååååh så trögt. Ett bra exempel är runt en timme in i filmen, då det kommer en runt 20-25 minuter lång sektion i filmen där det mest pratas och det händer ungefär ingenting (av intresse åtminstone). Det känns som hela filmen tvärstannar och står på tomgång fram till den sista halvtimmen av filmen då vi får se lite mer action som förnöjer och underhåller. Hade de klippt ner filmen med runt en halvtimme (och möjligtvis ändrat lite i manuset) så hade man kunnat komma undan dödtiden som infinner sig under delar av filmen, då speltiden på nästan 1 timme och 50 minuter är på tok för lång för den här typen av film.

Nåja. Navy Seals är inte dålig, men det är ingen film man säger ”Wow” åt heller. Finns bättre, finns sämre.

Scary Movie 5 av J

Efter att det gifta paret Dan (Simon Rex) och Jody (Ashley Tisdale) fått hem Dan’s sedan tidigare försvunna brorsbarn börjar underliga saker att inträffa i deras hem och det dröjer inte länge förrän de förstår att de börjat bli hemsökta av en ondskefull demon.

Det var ju ett par år sedan Scary Movie 4 kom ut och med tanke på hur lång tid det tog för dem att få ut Scary Movie 5 inbillade jag mig av någon anledning att den skulle vara hysterisk. Men nej.. nej, den här filmen är ren dynga. Jag skrattade ungefär 10 gånger totalt under hela filmens gång och 95% av alla skämt i hela filmen kändes ungefär lika utdragna som i ett avsnitt av Family Guy, vilket bara gjorde mig matt. Det är verkligen inte kul att sitta och titta på något där skämten ska dras ut i fem minuter bara för att och idéerna är så jävla klyschiga att när de väl kommer till poängen bryr man sig inte längre.

En rolig fun fact är att Marlon Wayans (en av skaparna av Scary Movie serien) blev tillfrågad om han och hans bröder (som också var med och skapade serien) ville komma tillbaka och göra del 5 i serien. De tackade nej och Marlon skapade istället en ny skräck-spoof/parodi (som jag redan recenserat); A Haunted House.

Scary Movie 5 fungerar helt enkelt inte, även om den har några stora skådespelarnamn med i rollistan (som till större delen bara har små biroller) och några få fina gapskratt så håller det hela inte i längden. Skit i den här filmen och se A Haunted House istället.. eller de första fyra i serien som faktiskt var underhållande.

Machete Kills av J

Machete (Danny Trejo) blir kontaktad av USA’s president (Charlie Sheen) och får ett erbjudande; om han beger sig till Mexico och har ihjäl kartelledaren Mendez (Demian Bichir), som säger sig ha en missil som han planerar att skicka ner i Washington, så kommer Machete få sitt straffregister raderat och bli en amerikansk medborgare. Det visar sig emellertid ganska snabbt att uppdraget var betydligt mer komplicerat än vad det till en början verkade.

Machete Kills fortsätter i samma spår som Machete; ultravåld, orealistisk action, en lista med stora skådespelarnamn, en stor portion humor och det där medvetet billiga utseendet på effekter och bakgrunder. Och jag älskar det, från början till slut. Allt är stenhårt, överdrivet och sjukt underhållande från början till slut, även om filmen kanske inte når ända fram till sin föregångare. Machete Kills är ren popcorn-action som sin föregångare och underhåller gott från början till slut. Enklare än så blir det inte. Nu är det bara vänta på trean. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Machete, samt H’s recension av den också.

Anger Management – Season 1 av J

Charlie (Charlie Sheen) är en f.d baseball spelare, som i sin sista match ådrog sig en karriäravslutande skada då han försökte bryta ett slagträ över sitt knä i frustration. Han bestämmer sig för att byta karriär och blir en terapeut, med inriktning på vredesterapi, och driver en framgångsrik samtalsgrupp. Hans liv brevid samtalsgruppen är emellertid ganska komplicerad tack vare hans ex-fru Jennifer (Shawnee Smith) och tonårsdottern Sam (Daniela Bobadilla), som har tvångstankar, samtidigt som han försöker dölja för sin ex-fru att han har en KK-relation tillsammans med sin vän och terapeutkollega Kate (Selma Blair).

Kort efter att Charlie Sheen fått sparken ifrån Two And A Half Men kom nyheten om att han skulle dyka upp redan ett par månader senare i en helt ny och fräsch serie – Anger Management (som inte bör bli förväxlad med Adam Sandler/Jack Nicholson filmen från 2003 med samma titel). Första säsongen består av 10 avsnitt á ca 21 minuter stycket, vilket gör att första säsongen är ganska snabbt överstökad om man strecktittar. En säsong två är redan under produktion och beräknas (enligt IMDB) att släppas under 2013 någon gång.

Den första säsongen är hur som helst rätt kul, bitvis. Räknar man med att få en Two And A Half Men-kopia lär man bli ganska besviken, även om alkohol och sex är en del av humorn här också så ligger inte fokus lika tungt på det som i Two And A Half Men. Humorn består till större delen av att vi får följa Charlie och hans problem med både ex-frun, dottern, KKn och hans samtalsgrupp (som står för en stor del av gapskratten). Skådisarna är bra och har man koll på sin filmografi känner man igen många av de som är i birollerna i serien (Shawnee Smith från Saw filmerna, Michael Boatman från Spin City och Charlie’s egen farsa, Martin Sheen, från typ tusen andra filmer och serier).

Nåja. Den första säsongen av Anger Management förnöjer och håller intresset uppe alla episoder igenom och förhoppningsvis kliver de upp ett steg till under nästa säsong.

The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen av J

Efter tonvis med skandaler, överdoser, knarkorgier, sex med prostituerade och porrstjärnor och så vidare fick Charlie Sheen förra året en egen roast vid Comedy Central där olika kändisar blev inbjudna för att ”rosta” Charlie Sheen – och varandra. Bland kändisarna ser vi Seth MacFarlane, William Shatner, Kate Walsh, Jon Lovitz, Mike Tyson, Steve-O, Amy Schumer, Patrice O’Neal, Jeffrey Ross och Anthony Jeselnik – och Charlie Sheen himself!

Kändisarna slänger skit på varandra och skämtar hej vilt om varandras skandaler, alkohol- och drogproblem och slänger in en skopa dynga över varandra titt som tätt. Det hela är jävligt roligt… till större delen iaf. De flesta av kändisarna som ställt upp i roasten är riktigt roliga och levererar riktiga gapskratt-skämt, men sen har vi ju också de som egentligen inte hade något på roasten att göra heller – så som Amy Schumer exempelvis, som inte är ett dugg jävla rolig. Dessutom har jag lite svårt för Mike Tyson som rostare också, mest tack vare att han läspar så in i helvete att det bara blir mummel och gröt av det han säger – vilket så klart sabbar hans skämt. Han är säkert en skitrolig snubbe, men då jag inte hör vad en person säger under en standup så skrattar jag inte – oavsett hur kul skämtet egentligen kunde ha varit.

Nåja. The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen är till större delen riktigt kul och går att se om flertalet gånger (vilket jag personligen faktiskt har gjort innan jag behagade skriva om den). Kommer man över den tycker jag att man absolut ska se den – iaf en gång. Eller så.

Spin City – Season 1 – 6 av J

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.