Helt Perfekt Glob

Playback av J

Julian Miller (Johnny Pacar) håller på att spela in en kortfilm som ett skolprojekt tillsammans med sin flickvän och några av deras vänner. Kortfilmen ska bli baserad på en fruktansvärd händelse som inträffade femton år tidigare i den lilla staden de bor i, då en tonårskille mördade i stort sett hela sin familj.

Julian tar även hjälp från den lite underlige Quinn (Toby Hemingway), som jobbar på den lokala TV-stationen. I sitt försök att hjälpa Julian lyckas Quinn släppa lös någonting ondskefullt som snart sätter siktet på Julian och hans vänner.

När jag satte mig för att se Playback trodde jag att jag skulle få en sunkig found footage film. Jag hade fel. Playback är en live action film med ett possession tema och undertoner ifrån slashergenren, med en en handfull scener som är inspelade med handkamera. Så filmen är lite av ett mish-mash, skulle jag säga.

Filmen i sig är helt okej. Skådespelarna funkar, den har lite gore och har en del vändningar här och där (även om man kan se dem komma på ungefär tjugo mils avstånd). Den är knappast nyskapande, men den underhöll under de cirka nittio minuterna den puttrade på under.

Jag plockade upp filmen för en tia eller nåt sånt hos Ginza för två, tre år sen på bluray så jag hade knappast några högre förväntningar. Det jag fick var i alla fall godkänt och fungerade helt okej.

Hollow Man II av J

Efter att en forskare blivit mystiskt mördad på en fest blir kriminalarna Frank Turner (Peter Facinelli) och Lisa Martinez (Sarah Deakins) satta på att skydda dennes kollega, Dr. Maggie Dalton (Laura Regan). Lisa blir dödad medan hon skyddar Maggie och Frank pressar henne för att få veta anledningen bakom vad som hänt. Hon berättar för honom om det senaste projektet hon var involverad i; en veteransoldat vid namn Michael Griffin (Christian Slater) blev antagen till ett experiment med målet att skapa det ultimata nationella säkerhetsvapnet, en osynlig soldat. Experimentet misslyckades och gav horribla sidoeffekter tack vare skador på cellerna från strålningen. Michael jagar nu Maggie då hon är den enda som kan framställa samma medel som gjorde honom osynlig till att börja med, för att överleva.

När jag fick nys om att Hollow Man hade fått en uppföljare för ett par år sedan jublade jag. En uppföljare till en av mina (dåvarande) favoritfilmer? Jag kunde inte missa chansen att se den! Ooooooch vilken jävla let-down det blev. Hollow Man II var och är ett jävla hån mot den första filmen. Skådespelarna och effekterna (de få som är med) är det inget större fel på egentligen, men karaktärerna är värdelösa och manuset i sig är ett skämt. Medan den första filmen byggde upp sig sakta men säkert, på ett intressant sätt, bygger uppföljaren upp sig så jävla sakta och så ointressant att man är på vippen till att somna när som helst. När det väl börjar hända något har man tappat intresset för länge sen och när sluttexterna rullar upp på skärmen känner man ett inre jubel.

Hollow Man II är ett gigantiskt fiasko och en totalt onödiga uppföljare till en film som stod jävligt bra på egna ben; en ren jävla cash-in alltså. Man kan ju börja undra om Gary Scott Thompson satt på stolen bredvid och petade näsan när han och Andrew W. Marlowe skrev manuset till den första filmen, då han varit involverad i skrivandet av storyn till den här sunkiga uppföljaren. Skräp.

Läs gärna H’s kommentar av filmen från release året också.

Bullet To The Head av J

Efter att ha genomfört ett jobb blir New Orleans torpeden James Bonomo (Sylvester Stallone) och hans partner förrådda, varpå partnern blir dödad. Dagen därpå anländer den hederlige Washington DC snuten Taylor Kwon (Sung Kang) till New Orleans för att utreda sin f.d kollegas död – som var Bonomo’s måltavla. Efter ett kort möte mellan de två herrarna slår de sig ihop för att ta reda på vem som ligger bakom beställningsjobbet.

Klyschig story, javisst. Underhållande action, absolut. Bullet To The Head är ett fint stycke film där Stallone skjuter folk till höger och vänster utan att ens blinka och dumpar oneliners och uppkäftiga repliker till Kang större delen av filmen vilket fick mig och mitt filmsällskap att skratta rätt bra. Bullet To The Head är en regelrätt hämnd-action-rulle där inga större överaskningar väntar, men är samtidigt en underhållande film för vad den är. Jag gillar den och rekommenderar den. Såatteh. Mm.

El Gringo av H

Scott Adkins är en av aktuell films obesjungna actionhjältar. Han sågs senast som Van Dammes hantlangare i ”Expendables 2”, och har gett folk på nöten i fina filmer som ”Undisputed 2” och ”Undisputed 3”. En av hans nya rullar heter ”El Gringo” och jag klarade ungefär tio minuter innan jag funderade på att stänga av. Jag motstod frestelsen, och klarade hela ytterligare fem minuter innan jag stängde av på riktigt. Inte för att det är Adkins’ fel. Jag gissar bara, men troligen har regissören en klassisk musikvideobakgrund, ett kraftigt Tarantino-komplex och betydligt mer ambition än talang. Låtsas som om den här filmen inte finns. Det gör jag. Vilken film? Vet inte.

Hard Rain (Blu-ray) av H

Christian Slater är en värdetransportväktare som jobbar ihop med sin farbror. De har precis lastat bilen full med pengar och när de kör genom ett rejält regnväder i en småstad blir bilen ståendes i översvämningen. Inte blir det bättre av att en bil med fyra rånare (varav en är Morgan Freeman) dyker upp och av misstag skjuter farbrorn. Slater greppar alla pengarna och undflyr rånarna, men de jagar honom alltmedan vattennivån bara stiger. Polisen med Randy Quaid i spetsen ger sig också in i situationen, och det obligatoriska kvinnotyget spelas av Minnie Driver.

”Hard Rain” är en helt okej actionthriller med en sjuhelvetes massa vatten. Regisserad av dansken Mikael Salomon som höll i kameran i t.ex. ”The Abyss”, men sedan dess hållit sig till att regissera tv-avsnitt i t.ex. ”Band of Brothers”. Manuset skrevs av Graham Yost som även skrivit t.ex. ”Broken Arrow” och ”Speed”.

Bildkvalitén är sådär, det blir aldrig riktigt skarpt och i början av filmen trodde jag nästan det var en dålig DVD jag såg på – vilket gjorde öppningsscenens specialeffekter klart mindre övertygande. Ljudet är dock alldeles toppen, fast som med ”The Bank Job” envisas man med att defaulta till Dolby-spåret istället för DTS.

Blu-rayen är kemiskt fri från alla typer av extramaterial (trailers för andra filmer räknades inte förr, inte nu och aldrig i framtiden som extramaterial) vilket är rätt pissigt med tanke på att den tidigare DVD-releasen i Sverige åtminstone hade en liten behind-the-scenes.

Broken Arrow (Blu-Ray) av H

Broken Arrow har jag ju redan recenserat för två år sen, men nu har jag sett på den svenska Blu-ray:en, och det är inte någon fantastisk upplevelse direkt. Bilden är ganska soft och är inte nämnvärt mer detaljrik än en bra DVD. Ljudet har mycket ball surroundeffekter, men är ganska tunn på basen och mullrar inte särskilt mycket ens när man bränner av en atombomb.

Det första som händer när man stoppar i BD:n är att filmen startar direkt, utan en meny eller språkval. Detta gör att du måste klicka fram popup-menyn allt medan filmen rullar för att gå in i språkmenyn och välja textning/dubbning. Mycket användarvänligt. Någon vanlig meny finns inte att tillgå, och när filmen slutar tvingas du i klassiskt Fox-manér att se flera minuter med varningstexter innan du kan gå vidare till det otroliga extramaterialet som består av trailers för Broken Arrow, Predator och Eragon.

Nu finns det ju inget extramaterial på någon utgåva av Broken Arrow, vare sig på DVD eller BD, men jag tycker allt att jag kastat 200 kr i sjön eftersom jag inte fått någon nämnvärd uppgradering från DVD:n. Specialutgåva sökes.

Broken Arrow av H

Det är nog dags för ett Christian Slater-retrospekt. Efter Broken Arrow ska jag nog ta Kuffs och Pump Up The Volume, varefter jag kanske dristar mig till att se Alone In The Dark och Hollow Man 2.

John Woos andra USA-film är en underhållande liten sak med explosioner och John Travolta som psykopat (han är bäst så). DVD:n är en ”special edition” i ordets absolut svagaste läge. Man kan ju undra hur det kommer sig att en DVD som saknar extramaterial (trailer räknas ej) och bara innehåller filmen kallas det, men såhär ligger det till: Den första utgåvan av filmen var en s.k. flipper, man fick knalla fram och vända på skivan för att se andra halvan av filmen. En effekt av ren dumsnålhet, då man hellre la pengarna på att tillverka en billigare dubbelsidig skiva med enkla lager, än en ensidig dubbellagers sådan.

Face/Off av H

Hong Kong-regissören John Woo tog sig fram den långa vägen. Han regisserade ett otal filmer åt filmbolaget Golden Harvest med löfte om att till slut få göra sin egen film på sitt eget sätt. Till slut tröttnade han och tillsammans med Tsui Hark gick de vidare och gjorde film på sina egna villkor, vinna eller försvinna. 1986 gjorde han A Better Tomorrow med Chow Yun-Fat i huvudrollen. Man gjorde succe direkt och John Woo blev världsberömd för sina ”bullet-ballet”-filmer.

1993 bjöds han in till Hollywood för att göra Hard Target med Jean-Claude Van Damme, med breda löften om att ha full kontroll över filmen. Givetvis klev feta affärsmän in och la korvfingrarna i smeten, och filmen blev långt ifrån vad Woo ville. Förkrossad återvänder Woo till Hong Kong och lägger av med att göra film.

Tre år senare lockar Hollywood igen. Den här gången ska han göra Broken Arrow med John Travolta och Christian Slater. Woo satsar återigen allt, och flyttar hela familjen till USA. Filmen går bra, men Woo är fortfarande osäker. Han får inte de erbjudanden han hoppats på.

John Travolta däremot berättar vitt och brett för alla om hur fantastisk Woo var att jobba med. Han gillar honom så mycket att han kräver att Woo gör Face/Off, och lyckas övertala finansiärer, skådespelare och producenter för att få det att gå i lås. Face/Off blir en succe, John Woo jobbar slutligen på sitt eget sätt i Hollywood, och allt är tack vare Danny Zuko.