| Subcribe via RSS

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

Cruise Into Terror av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

No Comments

Day Of The Animals av J

december 2nd, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister, ledda av vildmarkguiderna Steve Buckner (Christopher George) och Daniel Santee (Michael Ansara), blir avsläppta med helikopter i vildmarken för att vildmarksvandra tillsammans. Det de inte vet är att ozonlagret har blivit så pass tunt att det gör djur som är 5000 fot ovanför havsnivån galna – och att djuren är ute efter dem.

Day Of The Animals (eller Vilddjuren Anfaller som den hette i Sverige) är en urbotat löjlig och stundtals seg skräckis, där skådespelarna (som är riktigt bra) får lov att arbeta med ett manus som till större delen bara känns jävligt utdraget. Filmen är i runda slängar 97 minuter lång och kunde lätt ha kortats ned med runt 20 minuter för att få ett bättre flyt i den. Det som fick mig att uthärda filmen var Leslie Nielsen, som rasistisk översittare och skitstövel. I övrigt en förkastlig film som tagit stryk av tidens gång. Undvik.

Läs också gärna H’s kommentar om filmen.

No Comments

Mil gritos tiene la noche (aka Pieces) av J

januari 25th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag har skrivit om den här recensionen då min inställning till filmen har förändrats sedan jag skrev recensionen och för att ge filmen en rättvis recension beslöt jag mig således att skriva om den.

Polisinspektören Bracken (Christopher George) och hans kollegor får det hett om öronen i Boston då ett psycho plötsligt dyker upp och börjar slakta unga kvinnor med en stor motorsåg och tar vissa kroppsdelar från varje offer. Bracken gör en överenskommelse med skolans dekan (Edmund Purdom) och skickar in agenten Mary Riggs (Lynda Day George), för att infiltrera skolan som en tennislärare. Poliserna försöker, tillsammans med eleven Kendall James (Ian Sera), att luska ut vem den skyldige är.

Mil gritos tiene la noche – eller Pieces – är en slasherfilm och trash-klassiker från 1982 – producerad av duon Stephen Minasian och Dick Randall, producenterna bakom de två trash-klassikerna Don’t Open Till Christmas och Slaughter High, som kom två respektive fyra år efter den här. Det finns ganska mycket att säga om Pieces egentligen, men jag tänker å andra sidan inte bli långrandig. Pieces är inte en film man ska läsa om, utan se med egna ögon då det är den typen av film man knappt kan tro att den existerar om någon berättar om den.

Pieces är inte en bra film, men den är å andra sidan helt fantastiskt underhållande tack vare hur intelligensbefriad, absurd och oavsiktligt komisk den är. Jag menar, när såg du en film sist då polisen väljer att låta en elev, som borde vara misstänkt för morden, medverka och hjälpa till i utredningen? Ja, bland annat det händer i Pieces. Den engelska dubben av filmen är styltig som fan och många av dialogerna är skrattretande (och innehåller bland annat den legendariska ”BASTARD! BASTARD! BASTARD!” repliken som levereras av Lynda Day George), vilket givetvis tillför till underhållningsvärdet i filmen.

Om du är ett fan av slasherfilmer och av någon outgrundlig anledning inte sett Pieces – vad väntar du på? Pieces är en legendarisk guldgruva av cheese och trash och bör falla de flesta entusiaster av slasherfilmer i smaken. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud