Ocean’s Eight av J
Debbie Ocean (Sandra Bullock), Danny Ocean’s yngre syster, har precis blivit släppt från fängelset och söker upp sin gamla kumpan Lou (Cate Blanchett) för att övertala henne att ingå i en kupp Debbie har planerat under sin fängelsevistelse. Duon sätter ihop ett brokigt team av vänner och bekanta som besitter de färdigheter de behöver för jobbet. Planen? Att slå till vid New York City’s stjärnspäckade Met-galan och stjäla det berömda Toussaint-halsbandet – som är värderat till hundrafemtio miljoner dollar.
Har man följt debatterna på nätet – och med debatterna menar jag skitkastande – de sista fem eller så åren så har man antagligen snappat upp att det finns ganska gott om folk som ställer sig emot reboots av filmfranchisér där majoriteten eller samtliga huvudkaraktärer är spelade av kvinnor. En av de största anledningarna till att det finns en hel del motståndare till den här typen av reboots, om jag får säga vad jag tror, beror nog främst på att de bakom filmerna ofta inte bryr sig ett skit i om filmen är välskriven, välgjord och välspelad, utan allting handlar om att man ska tvinga på andra sina politiska åsikter – i det här fallet i filmformat.
Den som har mer än två hjärnceller begriper ju givetvis att stora filmproduktioner med miljoner i budget inte ska användas som politiska slagträn, hur välmenande de än må vara. Ett bra exempel på detta är Terminator: Dark Fate (recenserad här), som jag förvisso tyckte var en underhållande och bombastisk popcorn actionfilm utan någon större hjärna, men som en Terminator film föll den – om inte hårt, så landade den åtminstone väldigt obekvämt. Åtminstone med tanke på hur hårt den tankade under dess öppningshelg högst troligen på grund av att det fanns ett politiskt budskap – som var så genomskinligt att det nästan var skrattretande – inbakat bakom all action. Folk vill inte ha andras åsikter nedkörda i halsen när de går på bio.
Så, med andra ord hatade jag Ocean’s Eight då det är en ”feministisk reboot” av Ocean’s filmerna? Va? Nej, absolut inte. Jag gillade Ocean’s Eight. Den hade på ett ungefär samma ton som de tre första filmerna, med sarkastiska och sluga karaktärer man faktiskt kunde fatta tycke om, som var gestaltade av en väldigt bra cast. Jag har alltid varit knäsvag för Sandra Bullock och jag lär alltid vara det, men samtidigt som jag tycker att hon är en väldigt vacker kvinna tycker jag också att hon är en väldigt duktig skådespelerska. Utöver Bullock och Blanchett ser vi även bland annat Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway i betydande roller och samtliga gör bra prestationer här. Sångerskan Rihanna dyker även upp i en roll som uppkäftig hacker – och hon gör den bra.
Handen på hjärtat så kan jag säga att jag förstår de som faktiskt bojkottar den här typen av reboots. Det handlar inte om att det är incels som sitter i mammas källare och hatar kvinnor för att de inte får ligga, det handlar om att en del (eller överlag de flesta) filmtittare (både män och kvinnor) inte vill ha någon annans politiska åsikt påtvingad i ansiktet när de sätter sig för att titta på film. Jag personligen bryr mig inte nämnvärt egentligen (så länge som de inte står och bankar deras budskap över skallen på mig, that is) men med tanke på hur de här ”feministiska reboot” filmerna har överlag tankat rätt stenhårt på deras öppningshelger – Ghostbusters rebooten som kom 2016 är ju även den ett bra exempel på just det här fenomenet – så säger väl ändå det någonting, inte sant?
Ocean’s Eight är hur som helst en bra film – oavsett om den är menad att vara feministisk eller inte. Den är välspelad, smart (på ett sånt där korkat filmsätt), kul och underhållande. Jag hade en kul stund i soffan och jag kommer definitivt att att se om den så småningom – tillsammans med de tre första filmerna, givetvis. Rekommenderas.
No Comments
