| Subcribe via RSS

Inferno av J

maj 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InfernoRose Elliot (Irene Miracle) är en poet som bor i en excentrisk New York byggnad som har kommit över en bok som heter ”The Three Mothers”, skriven av en alkemist vid namn Varelli. När hon läser i boken får hon veta att Varelli byggt tre hus som ska kunna tygla De Tre Mödrarna; Mater Suspiriorum (den äldsta) som regerar i Freiburg, Mater Lachrymarum (den vackraste) som dominerar Rom och Mater Tenebrarum (den yngsta och elakaste av mödrarna) uppehåller sig i New York – diaboliska häxor som kan styra världen med Sorg, Tårar och Mörker.

Skrämd av en upptäckt i byggnadens källare skriver Rose ett brev till hennes bror Mark (Leigh McCloskey), en musikstudent i Rom, och ber honom att komma till New York. Efter ett avbrutet telefonsamtal med sin syster beger sig Mark iväg till New York och när han väl har kommit dit finner han att hon har försvunnit tillsynes spårlöst.

Inferno är den tematiska uppföljaren till Dario Argento’s Suspiria och är den andra filmen i hans Three Mother’s Trilogin. Den tredje filmen heter La terza madre (aka Mother Of Tears) och kom 27 år efter Inferno. Alla tre filmerna härstammar delvis från konceptet om ”Our Ladies Of Sorrow”, som skapades av Thomas De Quincey i hans bok Suspiria de Profundis som gavs ut för första gången i en fragmenterad form 1845.

Så som jag har förstått det delar Inferno upp Dario Argento’s fans till en viss del. Många tycker att Suspiria är överlägsen Inferno och andra tycker vice versa. Själv förstår jag inte hur i helvete någon kan tycka att Inferno (eller Suspiria) är en bra film. När det tar mig över tre timmar att se klart en film som är i runda slängar 100 minuter på grund av att den inte bjuder på någonting intressant överhuvudtaget (bortsett från en scen som gjorde mig ganska förvånad) så har jag svårt att förstå hur någon överhuvudtaget, som är vid sina sinnes fulla bruk, kan tycka att en sån här rövsmörja är bra.

Jag köper inte skitsnacket om att filmen känns som en mardröm eller att ljussättningen är fantastisk. Det är förvisso en mardröm att ta sig igenom den här skiten, men det är en annan femma. Ljussättningen (som består av blåa och röda nyanser) som används under majoriteten av filmen tillför inte speciellt mycket. Manuset, som är erkänt tunt då Argento koncentrerade sig på att skapa ”stämning” i filmen, känns bitvis rörigt och jag fick lov att läsa mig till i efterhand vilka karaktärer som var vilka och vad som egentligen pågick i filmen – vilket sänker en films värde avsevärt i mina ögon. Jag har dessutom läst att många tycker att skådespelarna är ganska usla i den, men det var ett av få bekymmer jag märkte av märkligt nog.

Jag gillar italiensk skräckfilm, men att Dario Argento hålls så högt av många begriper jag inte. Hans filmer (tills större delen) är halvtaskigt ihopsnickrade kalkonrullar som känns mer som taskiga art house filmer än någonting annat. Inferno kan brinna i ett inferno. Skippa.

Läs gärna min extremt gamla sågning av Suspiria också.

No Comments

Dèmoni 2: L’incubo ritorna av J

april 10th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Födelsedagen blev inte riktigt som Sally (Coralina Cataldi- Tassoni) hade tänkt sig. Mitt under hennes fest går hon undan då hon får veta att en gammal pojkvän är på väg dit och sätter sig och tittar på en dokumentär som går på TVn. Dokumentären visar hur en grupp med ungdomar tar sig in i den ”förbjudna zonen” där det släpptes lös demoner (händelserna i den första filmen). Under dokumentärens gång hittar gruppen en demons livlösa kropp och lyckas, så klart, återuppväcka denne av misstag.

Sally’s födelsedag tar en tvär vändning då demonen tar över hennes kropp och den trevliga festen övergår till ett blodbad, som sedan sprider sig som en löpeld igenom lägenhetshuset där hon bor…

Dèmoni 2: L’incubo ritorna – eller bara Demons 2 – kom året efter den fina kultskräckisen från 85 och är inte riktigt lika bra som den första. Hela filmen är betydligt cheesigare än sin föregångare på mer eller mindre alla plan. Skådisarna är ungefär lika stela som i föregångaren och effekterna är lite sämre och bitvis ser de, i ärlighetens namn, ganska löjliga ut (så som en barndemon som dyker upp mot slutet av filmen). Och tycker man att den första filmens story är osammanhängande och har många obesvarade frågetecken i sig efter att sluttexten börjat rulla upp så, håll i hatten; Dèmoni nummer 2 har så många luckor i händelseförloppet och storyn att jag emellanåt sitter och kliar mig i huvudet och funderar hur i helskotta vissa saker egentligen kunde inträffa (t ex när Sally blir besatt).

Nåja. Tar man Dèmoni nummer 2 för vad den är så är det en okej B-skräckis som inte riktigt når ända fram till sin föregångare. Och jag kallar fortfarande demonerna för zombies – så det så.

No Comments

Dèmoni av J

april 10th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En mystisk man med en mask av metall (Michele Soavi) delar ut gratisbiljetter till en film utan titel på den nya biografen Metropole. Filmen handlar om en grupp ungdomar som stjäl en bok ur Nostradamus gravkammare, varpå demoner invaderar deras värld i filmen. Dessvärre inträffar även samma sak inne i biosalongen då en av kvinnorna lyckats skära sig på en mask som är identisk med en mask som ses i filmen. Ganska snart vänder den trevliga biokvällen till ett blodbad där samtliga besökare måste slåss för sitt eget liv mot de blodtörstiga demonerna.

Demoner och demoner… ärligt talat så vet jag inte riktigt om jag vill kalla de regelrätta demoner, utan mer som Deaditesen i Evil Dead filmerna; dvs zombie/demoner. Eller nåt. Jag kallar de för zombies. Nuff said.

Dèmoni – eller Demons som den kanske är mer känd som – är en riktigt fin italiensk slaskfilm från 85 som jag högst personligen älskar. Våldet flödar och vi bjuds här på stora varbölder som exploderar, stora rivsår, blodstänk och annat äckel som förgyller den våldskåtes blöta drömmar och.. well.. jag fucking älskar det. För regin stod Lamberto Bava och en av de tre herrarna som stod för screenplayet var ingen mindre än Dario Argento – som jag allt som oftast skriver en massa skit om.. fast, eeeh.. den här gången var det ju faktiskt en bra film. Argento agerade även som producent för filmen.

Skådespelarna är härligt stela och dubbningen av dem är desto mer stel. Storyn har flera stora frågetecken i sig och vissa av dessa besvaras faktiskt aldrig, märkligt nog. Men, vem bryr sig i det, bara det är en massa våld och folk som där i filmen? Effektmässigt är filmen sjukt imponerande för att ha över 25 år på nacken och vissa saker ser faktiskt riktigt jävla bra ut måste jag säga. Såatteeee…. jag rekommenderar den här rullen – åtminstone till de som vill se något blodigt och små äckligt i gammal fin italiensk B-skräckis anda.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud