Helt Perfekt Glob

Critters Attack! av J

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

Critters av J

Familjen Brown är en vanlig amerikansk familj som lever ett stillsamt liv på deras farm någonstans i Kansas. Deras lugna tillvaro vänds upp och ner en kväll när ett utomjordiskt rymdskepp plötsligt landar på deras ägor och de snart finner sig under attack från en grupp dödliga utomjordiska varelser kallade Krites. Samtidigt anländer två intergalaktiska prisjägare till den intilliggande staden för att utrota Krites-problemet – med metoder som är allt annat än subtila…

När jag var liten hade jag en kompis som bodde i samma by som mig som brukade spela in skräckfilmer från den tyska kabelkanalen RTL 2. Det var bland annat igenom honom jag kom i kontakt med Child’s Play filmerna för första gången då han hade spelat in Child’s Play 3 från RTL 2. Kruxet var bara att filmen var för det första otextad, men också dubbad till tyska. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket i det just då då jag ändå inte hade förstått vad de sa då mina engelskakunskaper var lika med noll. Det jag brydde mig om var att det var en skräckfilm.

Vad har då detta med Critters att göra? Jo, min första kontakt med Critters franchisén var nämligen en tyskdubbad inspelning från RTL 2 av Critters 3 som min kompis hade gjort. Något år efter att jag hade fått se den tredje installationen i franchisén visade TV4 den första Critters filmen sent en natt, så jag ställde in timern på våran video och såg sedan filmen dagen därpå – och föll pladask för den.

Critters är alltså en av de filmer som har hängt med mig ända sedan min barndom och är en av många filmer jag håller mycket varmt om hjärtat, men som jag samtidigt inte har direkt sett om speciellt mycket sedan dess. Det är en film som jag återkommit till ett par, tre gånger sedan mina tidiga tonår även om det borde vara en film jag återkommer till oftare, speciellt då den tickar av alla boxar för en underhållande monsterfilm från 80-talet; den är lagomt lång, den har högt tempo, den har gapskrattsrolig humor, riktigt coola och roliga monster, bra skådespel och karaktärer och riktigt snygga effekter (för att inte tala om en Billy Zane med hår!).

Efter den här omtitten av Critters har jag förstått att det är en film som måste åka i spelaren oftare – gärna back-to-back med Critters 2. Det här är God Underhållning och ytterligare ett bevis på att film var bättre under 80-talet. Två stora tummar upp, rekommenderas varmt.

Red Christmas av J

Matriarken Diane (Dee Wallace) har bjudit in sina barn för att fira den sista julen i deras familjehem. Mitt under firandet får familjen plötsligt en mystisk, huvbeklädd och utvecklingsskadad besökare som presenterar sig som Cletus (Sam Campbell), som de bjuder in. Men när Cletus börjar att uppföra sig på ett underligt sätt bestämmer sig familjen för att slänga ut honom – vilket de inte skulle ha gjort.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle få när jag satte mig för att se Red Christmas från 2016, men jag hoppades i alla fall på något annat än vad jag fick. Förstå mig rätt här; skådespelet är överlag okej (Wallace är givetvis den bästa framför kameran här), effekterna ser överlag okej ut för den här typen av film och manuset fungerar helt okej även om det knappast är nyskapande. Det stora problemet jag har med filmen är dess kamera arbete. Jag har sett found footage filmer som har haft bättre kamera arbete än det som förekommer i den här filmen. Skakar inte kameran är bilden in-zoomad till max och ur fokus, vilket medförde att jag i flera scener satt och undrade vad fan som pågick egentligen då kameran slungades åt alla möjliga håll.

Hade kamera arbetet varit bättre i Red Christmas hade det varit en genuint bra modern lågbudget slasher, men tack vare att de tillsatte en klåpare som filmfotograf sjunker betyget avsevärt i mina ögon. Jag kan ta halftafligt filmmakeri så länge jag kan se vad fan som pågår i filmen – vilket man stundtals inte gör här. Bortser man från det är filmen okej för vad den är, men det är troligtvis inte något jag kommer att börja se om varje år kring juletid.

Exit Humanity av J

1865, Tennessee. Det amerikanska inbördeskriget är i sitt slutskede och en ny fasa har uppstått; de döda vaknar återigen till liv för att äta köttet av de levande. En av de nordstatliga soldaterna, Edward Young (Mark Gibson), överlever både kriget och den nya farsoten som sprider sig över den amerikanska kontinenten. Sex år efter inbördeskrigets slut är Edward ute och jagar, enbart för att komma hem till ett hem i kaos där han tvingas skjuta sin egen fru då hon blivit infekterad av smittan. Efteråt beger han sig ut för att leta reda på sin son, enbart för att finna ännu mer ond bråd död. Med stor sorg i hjärtat fortsätter han sin planlösa resa tills det att han stöter på Isaac (Adam Seybold), en man vars syster blivit bortrövad – och som han har för avsikt att rädda…

Exit Humanity är inte en regelrätt zombiefilm. Exit Humanity koncentrerar sig inte på våld, gore, blod och zombies som sliter folk i stycken, utan lägger mer vikt på att utveckla karaktärerna och berättelsen i filmen. Manuset är välskrivet och det blir emellanåt ganska spännande, men samtidigt väldigt segt under ett par partier. Skådespelarna är suveräna, samtidigt som både effekter och makeup ser riktigt bra ut (ett plus med effekterna är att det inte var något CGI-tjafs med i filmen).

Exit Humanity har ganska få brister i mina ögon och även om det inte var den typen av film jag trodde det var så tycker jag ändå den var bra. Enda riktigt stora problemet jag hade med den var att speltiden ligger på strax under 2 timmar, vilket gör att vissa partier känns som ren utfyllnad. Är du ute efter en blodig och våldsam zombierulle får du ursäkta Exit Humanity och se någonting annat, i annat fall kan jag rekommendera den.

Cujo – Bok & Film av J

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.