Chucky – Season 2 av J
Sex månader har gått sedan de tre vännerna Jake (Zackary Arthur), Devon (Björgvin Arnarson) och Lexy (Alyvia Alyn Lind) lyckades sätta käppar i hjulet för den demoniska dockan Chucky’s (Brad Dourif’s röst) planer. Jake bor nu mer med en fosterfamilj men han saknar Devon, men kan samtidigt inte riskera att visa upp deras relation inför hans nya, konservativa familj. Det stilla lugnet får dock ett abrupt slut när någon som låter som Chucky plötsligt ringer upp Jake.
När Jake har berättat för Devon och Lexy om det underliga samtalet samlas trion återigen – och går rakt i Chucky’s fälla. Men efter att ha misslyckats att röja de tre ungdomarna ur vägen och istället lyckats spränga Jake’s yngre fosterbror i luften får trion skulden för det hela och skickas iväg till internatskolan Incarnate Lord – som inte bara är en strikt religiös internatskola, utan också den som Charles Lee Ray – Chucky – gick på när han var ung…
Jag har alltid varit ett stort fan av Child’s Play och Chucky filmerna. Visst har franchisén haft sina dippar här och där men jag har aldrig ogillat någon av filmerna, vilket är ganska sällsynt. Oftast är det i alla fall en eller två filmer i en längre film franchisé som jag tycker är genuint usla, men inte här inte! Hur som helst så tillhör jag dem som älskade den första säsongen av Chucky. Den levererade en nästintill perfekt säsong (där halvtaskig CGI var egentligen det enda jag kunde tänka mig att klaga på) och fortsättning på franchisén. Så när säsong två av Chucky hade haft premiär och några avsnitt hade släppts bänkade jag mig tillsammans med en nära vän (som också är ett die hard fan av Chucky) för att avnjuta fortsättningen på franchisén – vilket skulle ta längre tid än vad vi hade tänkt oss.
Det tog snett över ett år för oss att faktiskt se säsong två från början till slut, med en omstart halvvägs igenom säsongen efter att vi inte hade tittat på den på över ett halvår. Anledningarna till varför det blev så är många men det berodde absolut inte på serien i sig, säsong två av Chucky fortsätter nämligen att leverera.
Det är kul, det är våldsamt och likt den första säsongen är givetvis även den här gjord för fansen. Det är en hel del callbacks till filmerna och karaktärer som vi inte sett i flera filmer (eller ens den föregående säsongen) dyker upp här, samtidigt som handlingen fortsätter framåt i rask takt. Effektmässigt verkar serien ha fått sig ett litet lyft (eller så är det jag som börjat acceptera halvtaskig CGI) sedan den första säsongen och jag skulle nog säga att det nästan är mer effekter nu än i föregående.
Det enda jag egentligen har något att klaga på är ett specifikt avsnitt där de försökt vara meta samtidigt som avsnittet driver handlingen framåt, vilket kändes lite som ett stort ”Titta, är vi inte för roliga? Haha!”. Visst, jag skrattade och tyckte att en del av gagsen var kul, men det hela kändes i slutändan väldigt felplacerat och något forcerat.
Bortsett från det avsnittet så har jag inte speciellt mycket annat att klaga på när det gäller den andra säsongen av Chucky. Jag hade förbannat roligt och ser fram emot att fortsätta med säsong tre, som i skrivande stund har ett juluppehåll. Är du ett fan av Child’s Play och Chucky tror jag nog att du redan sett säsong två av Chucky TV-serien, om inte så tycker jag definitivt att du ska ta och göra det. Nuuu. Rekommenderas.
Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och säsong 1 av Chucky.
