| Subcribe via RSS

Doom: Annihilation av J

januari 6th, 2020 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Nevada vid en hemlig forskningsanläggning ägt av företaget United Aerospace Corporation (UAC) förbereder man en volontär att gå igenom en av de två uråldriga teleportrarna man kallar för ”Gates”, för att i nästa sekund befinna sig på forskningsanläggningen belägen på den större och inre av Mars månar, Phobos, där den andra teleporten är belägen. Experimentet lyckas, men till ett pris; volontären kommer ut vanställd och förändrad ur teleporten. Mot sin kollega Dr. Ahmed Kahn’s (Hari Dhillon) önskningar bestämmer sig Dr. Malcolm Betruger (Dominic Mafham) att han själv ska gå igenom teleporten på Phobos för att dyka upp i Nevada, vilket resulterar i en mörkläggning av basen.

Samtidigt anländer en grupp UAC marinkårssoldater till Phobos på uppdrag att vakta basen efter att deras löjtnant, Joan Dark (Amy Manson), motsatt sig order, varpå hela gruppen ska göra vakttjänst som straff. De upptäcker ganska omgående vid deras ankomst att någonting inte står rätt till vid basen och väl inne inser de snart att någonting har gått fruktansvärt fel där.

DOOM är en franchisé med spel som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat igenom varje spel i serien och väntar nu på att DOOM Eternal äntligen ska släppas så jag återigen får axla rollen som The Doom Slayer. Men i och med att 2016 års DOOM vart en braksuccé bland både fans och kritiker var det väl föga förvånande att vi skulle få en ny film baserad på universumet, dessvärre skulle vi få vänta ända till i slutet av förra året innan den kom i form av Doom: Annihilation – lagomt i tid för att casha in inför DOOM Eternal.

Doom: Annihilation är en direkt-till-video produktion som inte har någonting att göra med filmen från 2005 med Dwayne Johnson och Karl Urban, vilket så klart gör filmen till en reboot. Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att filmen är okej för vad den är och för vad den försöker att göra. Hela filmen är ett enda stort kärleksbrev till spelfranchisén med tonvis av referenser både till spelen och gubbarna på id Software (skaparna av DOOM, för dig som inte är påläst eller bryr dig), samtidigt som det finns en handfull referenser till spelfranchisén Wolfenstein också. Filmen är en B-film och att man kan ganska omgående se att det är en direkt-till-video produktion, men den levererar å andra sidan en hel del action och är man ett fan av spelen kommer man känna igen antagligen varenda referens de bränner av här. Det märks att regissören och manusförfattaren Tony Giglio är ett fan av spelen och att han här har försökt att visa sin kärlek till dem så gott han har kunnat trots en knaper budget.

Skådespelarinsatserna varierar något. Den som gör bäst prestation här är nog Dominic Mafham skulle jag tro, som mot slutet av filmen tuggar frenetiskt på dekorerna. Amy Manson är okej i huvudrollen, men jag tycker personligen att James Weber Brown i rollen som Captain Hector Savage borde ha innehaft den rollen då snubben inte bara liknar DOOM Guy från DOOM spelen, han använder även ett av DOOM Guy’s mest ikoniska vapen i filmen (vilket i och för sig Manson också gör, men you get my point). Men som med många andra filmproduktioner har så klart filmmakarna även här vikit sig för den vedervärdiga SJW-skaran (som inte ens är målgruppen för den här filmen) för att inkludera en ”stark och självständig” kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig, som det är i originalmaterialet. Det är inte lika skitnödigt uppenbart med vad filmmakarna försöker göra här som i exempelvis Terminator: Dark Fate (recenserad här), men det är samtidigt en onödig förändring i storyn som inte alls behövdes. Nåja, SJW-vinkeln i filmen märks inte av supermycket även om den är där och Manson gör som sagt en okej insats, så det är egentligen ingenting som direkt stör även om jag tycker att det hade varit trevligt om de hade varit trogna originalmaterialet lika mycket på den punkten som de försökt vara med det mesta andra i filmen.

Effekterna ser överlag ganska bedrövliga ut och jag misstänker att de blåste större delen av budgeten på de sista tio minuterna av filmen som, faktiskt, ser ganska bra ut. Men även om effekterna ser rätt taskiga ut överlag så var det samtidigt något jag hade räknat ganska kallt med – och jag är okej med det. Filmen var aldrig menad att gå upp på vita duken och det märks att de gjort vad de kunnat med den tighta budgeten de haft. Jag hade givetvis hellre sett att filmen hade fått en stor budget och haft välgjorda effekter, med lite mer välkända ansikten framför kameran men man kan väl inte få allt antar jag.

Hur som helst så är Doom: Annihilation en okej direkt-till-video actionfilm, även om jag inte skulle säga att det är en direkt bra DOOM film. Å andra sidan var ju inte 2005 filmen det heller och den här filmen kommer, om man tänker efter, närmare än den. Faktum är att direkt efter att jag hade sett klart filmen var jag av den åsikten att 2005 filmen var bättre än den här, men nu när jag har fått smälta filmen lite grann och fundera så tycker jag nog att man inte riktigt kan jämföra de två filmerna heller då de är två helt olika filmer, både i stil, kaliber och action. Medan 2005 filmen var betydligt mörkare (bokstavligt talat) och lågmäld i sin action är den här filmen mer högljudd och bombastisk – om än på ett B-aktigt sätt. Med det sagt; jag tycker att bägge filmerna är okej för vad de är, även om ingen av dem är direkt bra DOOM filmer.

Nåja. Jag skulle nog inte rekommendera den här filmen till fans av spelen då många (efter vad jag har läst i alla fall) verkar hata den, men gillar man B-actionfilmer som utspelar sig ute i rymden så kan det nog vara något att sätta tänderna i.

No Comments

Sniper: Ghost Shooter av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

Elit krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) och hans grupp, ledda av Richard Miller (Billy Zane), får i uppdrag att beskydda en bensin rörledning i Georgien från arabiska terrorister som är ute efter att stationera ut ett exempel. Men när de väl hamnar i strid med fienden blir flera i deras team dödade av en fientlig krypskytt som vet deras exakta positioner…

Efter Sniper: Reloaded och Sniper: Legacy hade jag inga större förväntningar på Sniper: Ghost Shooter. Jag antog att den skulle vara som de filmerna, rätt och slätt. Tji fick jag då det visade sig att film nummer sex i Sniper serien faktiskt var förbannat bra. Den är dummare än en säck med hammare men den har jävligt bra action, även om manuset är bitvis ganska förutsägbart – vilket jag kan ursäkta här. Skådisarna är bra och karaktärerna är lite mer intressanta att följa här än i de två ovannämnda filmerna. Effektmässigt är det ganska bra, bortsett från – i alla fall vad jag kunde se – rätt usel CGI som använts på några ställen.

Vad mer finns att säga egentligen? Sniper: Ghost Shooter är en dum och högljudd action-thriller, men en fan så underhållande sådan. Rekommenderas – i alla fall till de som sett de fem första filmerna.

No Comments

Sniper: Legacy av J

januari 24th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

I och med att det kommit tre nya filmer i Sniper franchisén de senaste fem åren tyckte jag att det var dags att se om de fyra första innan jag handlöst skulle slänga mig in i de nya installationerna i serien. Den första filmen visste jag ju sedan tidigare att jag gillade, vilket jag fortfarande gör. Det är en solid action-thriller där samspelet mellan Tom Berenger och Billy Zane är så jävla bra. När jag sedan satte mig och såg om tvåan och trean blev jag faktiskt förvånad; den här gången tyckte jag att de var nästan lika bra som den första filmen. De är dummare och har en lite, lite annorlunda ton mot den första filmen men de är fan så underhållande. Sen satte jag mig och såg fjärde filmen i serien och.. mja.. den är okej för vad den är, även om jag hellre ser om någon av de tre första filmerna. Med allt det sagt, här följer plot synopsisen för Sniper: Legacy;

Efter att militära ledare har blivit lönnmördade får krypskytten Brandon Beckett (Chad Michael Collins) nyheten om att hans far, den legendariske krypskytten Thomas Beckett (Tom Berenger), var en av dem. I sitt sökande efter den ansvarige inser Brandon snart att saker och ting inte är vad de verkar vara och att han används som bete för att locka ut lönnmördaren.

Sniper: Legacy – vars arbetstitel var Sniper 5: Ghost Shooter, som två år senare blev titeln för den sjätte filmen i serien (utan femman då, alltså..) – är ett steg upp från Sniper: Reloaded, även om det inte är jättestort. Filmens actiondelar är suveräna och underhållande, men bortsett från dem känns filmens manus överlag ganska trött och klyschigt. Man blir inte jätteförvånad när filmens stora twist ungefär halvvägs in slängs i ansiktet på en och det hela resulterar mest i en stor axelryckning. Likt Billy Zane i Reloaded används Berenger här på tok för lite och putas åt sidan för att göra plats åt Collins’ karaktär som jag fortfarande inte riktigt finner speciellt intressant att följa.

Hur som helst, Sniper: Legacy är ett litet steg upp för franchisén och är överlag helt okej – även om jag saknar tonen från de tre första filmerna även här.

Läs gärna mina gamla recensioner på Sniper, Sniper 2, Sniper 3 och Sniper: Reloaded.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud