Helt Perfekt Glob

Den Blomstertid Nu Kommer av J

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

Skjelvet av J

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

Bølgen av J

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

Der Untergang av J

April, 1945. Berlin, Tyskland. Det Tredje Riket står inför sitt fall och Adolf Hitler (Bruno Ganz) och hans närmsta män står inför det faktum att kriget är förlorat.

Der Untergang – eller Undergången som den heter i Sverige och Downfall som den heter i engelsktalande länder – är en filmatisering baserad på de dagboksanteckningar Adolf Hitler’s sista sekreterare, Traudl Junge (här porträtterad av Alexandra Maria Lara), skrev under krigets sista dagar i Führerns skyddsbunker.

Der Untergang kan vara en av de mest ångestladdade filmer jag någonsin har sett. Hela filmen genomsyras av en hopplöshet och en dödsångest som tränger sig på allt mer ju längre in i filmen man kommer och även om det är väldigt, väldigt svårt att ha någon som helst sympati för karaktärerna i filmen – tack vare vad de verkliga människorna gjorde under andra världskriget – så lyckades filmen ändå göra så att det knöt sig i magen på mig några gånger.

Skådespelarensamblén i filmen är fantastisk och Bruno Ganz (som tyvärr gick bort förra året) är helt makalös i sin roll som Adolf Hitler. Han äger varenda scen han är med i och att beskåda denna historiska figur komma till liv på film med en sån övertygande prestation är snudd på magiskt.

Jag kan inte annat än att rekommendera Der Untergang. Varför jag skjutit på att se den här filmen så pass länge som jag gjort har jag ingen som helst förståelse för. Det är två och en halvtimme ren ångest, men det är å andra sidan så jävla värt att ta sig igenom. Se den.

The Mule av J

Earl Stone (Clint Eastwood) är en ensam man i åttioårsåldern, en prisbelönt hortonom och krigsveteran boendes i Peoria, Illinois. Hans ex-fru Mary (Dianne Wiest) och dotter Iris (Alison Eastwood) har tagit avstånd från honom då han alltid låtit jobbet komma före familjen. Han har fortfarande god kontakt med sitt barnbarn Ginny (Taissa Farmiga) och vid ett besök på hennes bröllopsrepetition får han ett erbjudande om jobb som chaufför, som han tackar ja till.

Det Earl inte vet är att han precis har tackat ja till jobbet som knarkkurir för en mexikansk drogkartell. I takt med att hans ekonomiska problem skingras, så börjar Earls tidigare misstag att göra sig påminda. Frågan är bara om han har tid att ställa saker och ting till rätta innan lagens långa arm eller kartellens torpeder får tag på honom…

Hade det inte varit för att jag och min syster var på affären och kollade igenom filmhyllan de hade där för några dagar sedan hade det nog dröjt lite längre innan jag hade köpt hem och spanat in The Mule från 2018. Inte för att den inte tilltalade mig, utan för att jag faktiskt hade glömt att den hade släppts.

The Mule är i grunden inte en film som hade tilltalat mig om det inte vore för det faktum att Clintan var involverad i den – och spelade huvudrollen. Jag har alltid gillat honom som skådespelare och då det här möjligen kan vara hans sista film (han är trots allt nittio år, i skrivande stund) så blir det på något sätt ändå speciell. I alla fall för mig.

Filmen är välspelad och dess premiss blir stundtals spännande (och komisk) trots den lunkande takten filmen går i. Trots en speltid på nära två timmar känns filmen aldrig seg även om den har ett hyfsat långsamt tempo.

Filmen påminde mig en hel del om Gran Torino (recension av mig här, recension av H här), mycket tack vare att Clintan spelar en liknande karaktär där som här (även om han inte är fullt lika vresig och grinig i den här filmen). Att filmen påminner om Gran Torino har jag inget problem med överhuvudtaget då det är en film jag återkommer till med jämna mellanrum.

The Mule är en fin film som i grund och botten återspeglar lite grann på hur vissa lever sina liv; att de förkastar det som betyder någonting egentligen och inser det inte förrän de är på väg att förlora det. Tänkvärt. Rekommenderas.

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

Joker av J

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) jobbar som clown i Gotham City och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han bor tillsammans med sin mor Penny (Frances Conroy) som han tvingas ta hand om, samtidigt som han kämpar med sin egna mentala ohälsa – däribland att han börjar skratta okontrollerbart när han är nervös, som ofta försätter honom i dåliga situationer. Tiderna är tuffa i Gotham och tack vare hans mentala problem har Arthur det ännu svårare än andra att klara av vardagen. De flesta i samhället avvisar och ser ner på honom, även om det enda han vill är att bli accepterad av andra. Allt medan tiden går börjar dessa problem i kombination med en rad händelser att tynga ner honom mer och mer, vilket snart slungar in honom i en nedåtgående spiral in i vanföreställningar, våld och vanvett.

I ärlighetens namn hade jag faktiskt inga planer att se Joker på bio, min tanke var att invänta dess bluray release. Största anledningen till det var väl mest för att trailern (som jag hade sett otaliga gånger vid mina tidigare biobesök) egentligen inte tilltalade mig speciellt mycket, men då en vän ville se den på stora duken innan den skulle sluta visas bestämde jag mig för att ändå följa med och se den – vilket inte är något jag ångrar nu i efterhand, snarare tvärtom.

Filmen är välskriven, extremt välspelad (i synnerhet av Joaquin Phoenix, som är nästintill förtrollande att beskåda i rollen som Arthur) och även om man kan räkna ut vart filmen ska ta vägen redan från första bildrutan så spelade inte det någon större roll, det är vad som händer på vägen som är det viktiga här. Att se hur Arthur blir behandlad och sedd på av samhället är rent av hjärtskärande och det slog mig under filmens gång hur on point filmen var med hur psykvården sköts i verkligheten; hur människor i behov av hjälp inte får någon och blir utelämnade till sina öden, vilket kan resultera i allvarliga konsekvenser för dennes omgivning.

Det finns en hel del mer att säga om Joker egentligen, men jag tror faktiskt att jag låter det vara osagt och avslutar med följande; se den. Även om filmen är en originstory i grund och botten för karaktären Joker från Batman universumet så är det samtidigt en samhällskritisk (för att inte tala om stark) film som målar upp problem som finns i vårt samhälle som behövs ta itu med, men som ingen vill prata om. Rekommenderas.

Utøya 22. juli av J

Den 22 Juli, 2011 detonerade en bomb på Grubbegata i centrala Oslo klockan 15.26. Cirka två timmar senare, vid 17.27, avlossade den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik de första skotten på ön Utøya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund Arbeidernes ungdomsfylkings hade sitt årliga sommarläger. Den norska dramafilmen Utøya 22. juli från 2018 är en inspirerad rekonstruktion om massakern på Utøya där vi får följa Kaja (Andrea Berntzen) i sitt sökande efter sin försvunna syster.

Jag tror att jag aldrig haft en så stor klump i magen som när jag satt och tittade på Utøya 22. juli. Inte för att filmen är nämnvärt grafisk, utan för det faktum att filmen är baserad och inspirerad av de verkliga händelserna som inträffade på Utøya för lite mer än åtta år sedan – att det som händer i filmen är rekonstruktioner av vad överlevande har berättat om händelserna där. Att vi som tittare får följa hela händelseförloppet i en (åtminstone tillsynes) enda tagning och att kameran följer karaktären Kaja ger känslan av att vi som tittare är där, på ön, under händelseförloppet; vilket ger filmen ytterligare tyngd.

Det finns ingen humor här och filmen är inte ett dugg underhållande, utan är mer omskakande och otäck i sin realism av skildringen av massakern på Utøya den 22 Juli, 2011. Ett datum och händelse vi aldrig får glömma. Rekommenderas.

American Psycho av J

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellis’ bok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.