| Subcribe via RSS

Pain & Gain av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Miami, 1994. Den ambitiösa kroppsbyggaren Daniel Lugo (Mark Wahlberg) jobbar som personlig tränare vid ett gym och drömmer om att leva den amerikanska drömmen, full av pengar och kvinnor. Efter att ha gått på en föreläsning om att hur man blir en ”handlingsmänniska” får han den briljanta idéen om hur han äntligen ska kunna uppfylla sin drömmar. Tillsammans med medkroppsbyggarna Adrian Doorbal (Anthony Mackie), som är impotent tack vare steroider, och ex-fången Paul Doyle (Dwayne Johnson), som är kristen och beroende av kokain, kidnappar de den colombianske entreprenören Victor Kershaw (Tony Shalhoub) för att klämma ur honom hans förmögenhet. Deras plan går dock inte riktigt som de har tänkt sig, mestadels på grund av deras egen dumhet och misstag…

Jag såg Pain & Gain på TV förra året när jag var hem till min mor för att fira jul, men det blev aldrig att jag skrev någon recension av den då. Vad jag minns att jag tyckte vid min första titt var att den var bra, vilket kanske inte är så överraskande då jag efter årsskiftet beställde hem den på bluray. Hur som så har jag nu sett om den på just bluray och jag gillar den. Det är en svart komedi baserad på verkliga händelser som verkar vara för otroliga för att vara sanna, vilket är något de påpekar flera gånger under filmens gång. Frågan är dock hur mycket frihet de tagit med materialet…

Hur som helst gillar jag den som sagt. Den levererar en hel del sköna garv men känns samtidigt aldrig flamsig utan har en underliggande seriös ton igenom sig, från början till slut. Wahlberg, Mackie och Johnson är suveräna i sina rollsättningar (speciellt Johnson som troligtvis är den roligaste karaktären här) och är underhållande att titta på medan de fumlar runt som en trio idioter. Har du missat filmen tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

The Abyss (Special Edition) av J

november 11th, 2015 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

The AbyssUnder Kalla Kriget sjunker den amerikanska atomubåten USS Montana, som är bestyckad med atombomber, under mystiska omständigheter ner i en svåråtkomlig havsavgrund. I tron om att ryssarna ligger bakom det hela skickas en grupp Navy SEALS soldater in för att med hjälp av en grupp undervattens oljeborrare leta reda på vraket och undersöka orsaken till att ubåten gick under. Men efter flera oförutsedda händelser blir gruppen strandade långt under ytan utan att kunna kontakta omvärlden och de inser snart att de inte är ensamma där nere i mörkret…

Jag har alltid varit ett stort fan av James Cameron ända sedan jag såg The Terminator för första gången. Filmer som den, Aliens, Terminator 2: Judgment Day och True Lies har alltid legat mig varmt om hjärtat och är filmer jag har sett oräkneliga gånger och är filmer jag ser om titt som tätt. The Abyss var en av de filmer han gjort som hade undsluppit mina ögon trots att jag hade sett fodralet hos den (nu mer nedlagda) lokala videobutiken. Jag visste inte så mycket om filmen egentligen mer än att det var någon form av sci-fi film och jag hade väl i början vissa förhoppningar att få se en film i ungefär samma anda som Leviathan (som kom samma år) fast större och mer påkostad, vilket jag givetvis inte alls fick.

Istället för en actionfylld sci-fi skräckfilm fick jag istället ett nära tre timmar (som special edition versionen av filmen är, bioversionen av filmen är kring tjugofem minuter kortare än den versionen och då jag i regel tycker att Cameron’s filmer är bättre i de förlängda versionerna valde jag således den versionen över bioversionen) långt halvsegt drama-äventyr med influenser av sci-fi. Jag tycker att filmen i sin helhet var helt okej, men sci-fi delen (som var den största anledningen till att jag ville se filmen från första början) känns otroligt tunn och nästan bortglömd under stora delar av filmens speltid. Inte förrän i sista akten av filmen började det kännas som en sci-fi film, men då var det ungefär 20 minuter kvar av filmen och det kändes helt enkelt för lite med tanke på att Cameron hade gjort Aliens tre år tidigare…

Jag fick aldrig någon direkt wow-känsla heller när jag såg på filmen. De delar som skulle vara spännande kändes ganska förutsägbara och höll inte min puls uppe nämnvärt. Det kändes bara väldigt platt. Utöver det tycker jag att filmen tog lite för många vändningar också, vilket gjorde att det kändes som att filmen inte riktigt visste vad den skulle vara. Jag förstår tanken bakom filmen och dess samhällskritiska meddelande, men även om det är ganska klart och tydligt så lämnade det mig oberörd och faktiskt ganska uttråkad – vilket får mig att undra om jag inte valde fel version att se?

Skådespelarna är dock förbannat bra och de effekter som förekommer i filmen är imponerande för sin årgång och lär ha varit ganska mäktiga vid dess biopremiär 1989. Men det gör inte filmen per automatik till ett mästerverk som tydligen många ser den som. Jag själv tycker (som jag skrev här ovanför) att den är okej, men den är underlägsen Cameron’s Aliens och T2 utan några som helst tvivel och är ingenting man behöver springa benen av sig för att få tag i och se, även om man är ett Cameron fan.

1 Comment

Gravity av J

juli 24th, 2015 | Postad i Film, Sci-Fi, Thriller

246181id1c_Online_Jpegs_Only__Press.inddDr. Ryan Stone (Sandra Bullock) är en briljant medicinsk ingenjör som är på hennes första uppdrag ute i rymden tillsammans med en grupp andra astronauter, ledda av veteran astronauten Matt Kowalski (George Clooney) som gör sin sista flygning innan han ska gå i pension. Men under en rutinmässig rymdpromenad blir deras rymdfärja och stationen de är ihopkopplade med träffade av skrot från satelliter som förstörts efter att en rysk satellit har exploderat. Katastrofen är ett faktum och endast ihopkopplade med varandra driver Stone och Kowalski runt i den mörka rymden, utan någon som helst möjlighet att kontakta hembasen…

Jag gillar när filmer som jag har ganska små förhoppningar på visar sig vara riktigt svinbra. Gravity är en av dem. Bullock och Clooney är suveräna i sina rollsättningar och även om det är minimalt med dialog (för att inte tala om ljud överhuvudtaget) igenom filmen funkar filmen förvånansvärt bra. Ja, ja.. filmen må inte vara helt realistisk och majoriteten av omgivningarna är gjorda i CGI, men who gives a shit? Filmen är skitspännande från början till slut och det var bra länge sen jag såg en film som fick mina armar att knottra sig så som Gravity fick dem att göra. Det här är en solklar rekommendation ifrån min sida. Se den.

No Comments

Needful Things av J

oktober 15th, 2013 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Needful ThingsCastle Rock är en småstadsidyll där alla känner alla. Men en dag kommer en främling till staden, en charmerande herre vid namn Leland Gaunt (Max von Sydow). Nyfikenheten känner inga gränser när han öppnar en antikhandel, där folk hittar just det de alltid har drömt om – till ett högre pris än vad de kunnat ana…

Jag minns att jag avskydde Needful Things (Köplust i Sverige) när jag såg den för en sisådär 16, 17 år sedan – och inte undra på det. När jag kring 8, 9 år och tittade på skräckfilm hade jag två kriterier för en film för att den skulle vara bra: det skulle vara mycket blod och hög bodycount, annars dög det inte. Needful Things har inget direkt grafiskt våld och filmen flödar inte direkt av effekter, utan förtror sig till en stark story och bra skådespelare (speciellt von Sydow som är suverän i sin rollsättning) vilket troligtvis var de största anledningarna till att jag tyckte att filmen var usel.

Nu när jag har blivit äldre och mognat i mitt filmtittande tycker jag att Needful Things är betydligt bättre, även om det bitvis känns som att filmen går på tomgång. Skådespelarna är suveräna och även om tempot är ganska långsamt tycker jag att filmen på något sätt fortfarande håller intresset uppe ända fram till slutsekvenserna, som är en riktigt bra payoff. Jag gillar den hur som helst och rekommenderar den, åtminstone om man är ute efter ett drama med rysarelement.

Filmen finns i två versioner: en video version på två timmar (den jag såg) och en TV version på strax över tre timmar. För den som vill välja, liksom.

No Comments

The Stand av J

juli 6th, 2013 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

När en incident på en forskningsbas inträffar bryter ett nytt virus ut som till en början verkar vara en starkare typ av influensa, men som snabbt visar sig ha dödliga egenskaper och inom loppet av ett par månader har större delen av världens befolkning utplånats. De överlevande börjar snart ha underliga drömmar om två figurer: en mystisk gammal kvinna som kallar sig Moder Abigail Freemantle (Ruby Dee) och en skräckinjagande man som kallar sig Randall Flagg (Jamey Sheridan). De två figurerna drar snart till sig överlevande och två läger bildas. Medan Moder Abigail och hennes följeslagare försöker återskapa samhället har Flagg andra planer…

Jag har sett The Stand (Pestens Tid i Sverige) miniserien som kom 1994 ett par gånger. Första vändan var när jag var ganska ung, runt 8 eller 9. Då tyckte jag att den var helt värdelös; det enda jag ville se i den åldern var våld, blod och mördande. Allt annat var helt ointressant. Några år senare, när jag var runt 14 eller 15 (tror jag) såg jag om serien och tyckte den var förbannat bra. I samma veva bestämde jag mig för att försöka läsa boken som miniserien är baserad på, med samma namn. Jag kom ungefär halvvägs igenom boken och gav sedan upp av någon anledning. Varför minns jag inte. Nåväl…

Att jag såg om serien återigen var mest för att jag fått hem en lunta Stephen King baserade filmer och miniserier (däribland denna). Efter att ha sett om miniserien igen kan jag säga att jag tycker att det fattas något. Att miniserien är nedbantad i jämförelse med King’s tjockisroman är förvisso förståeligt, men vissa grejer som var med i boken (av det jag kommer ihåg av det jag läste iaf) är inte där. Inledningen var exempelvis mer detaljerad kring virusets utbrott och hur sjukdomen spred sig – och så vidare. Men samtidigt som jag kan tycka att den är lite nedbantad så är den ändå ganska bra, om än svinigt lång (6 timmar totalt, 1,5 timme x 4 avsnitt).

Effekterna är förstås utdaterade å det grövsta och får troligtvis dagens tittare att skratta sig harmynta åt transformationseffekterna som inträffar då och då under seriens gång. Skådespelarna är bra, men huruvida de porträtterar sina karaktärer rätt eller inte har jag ingen aning om. Kanske borde jag läsa igenom boken till slutet? Vad vet jag…

Nåja. Överlag är miniserien faktiskt bra, men det gäller att man har lite tålamod och inte dampar ur efter en kvart per avsnitt då vissa partier är (eller åtminstone känns) långdragna och tröga. Jag gillar iaf miniserien och skulle inte ha något emot om de fick för sig att göra en uppdatering av den, med tanke på effekterna.

No Comments

A Beautiful Mind av H

november 28th, 2011 | Postad i Drama, Film

Russell Crowe spelar John Nash, som är en verklig person som lurade ut lite matematiska koncept, blev schizofren och gifte sig med Jennifer Connelly som av nån anledning tyckte det var ok att leva med en man som ser människor som inte finns. I vilket fall så är det en bra rulle som fick lite Oscar och sådär, ni vet, men SÅ jävla bra är den ju inte.

No Comments

Gone Baby Gone av H

juli 11th, 2011 | Postad i Drama, Film, Thriller

Förra/första gången jag såg Casey Affleck var i ”The Killer Inside Me”, en film så genomusel att vi slutade titta. Jag skiter i vad du säger, den var piss. ”Gone Baby Gone” var betydligt bättre, även om den inte var sådär jättebra direkt.

Affleck och nån tjej har en detektivbyrå och blir anlitade för att ta hand om ett kidnappningsfall. Diverse saker händer, däribland en del saker som alldeles för uppenbart är villospår så man kan räkna ut vad som egentligen hänt.

Hela filmen går förstås ut på att nå slutscenen där ett beslut fattas, och du som tittare ska kunna diskutera med dig själv om det är rätt eller fel. Jättebra, fint, toppen, whatever. Skippa.

No Comments

The Truman Show (blu-ray) av H

januari 30th, 2010 | Postad i Drama, Film, Komedi

Jim Carreys första dramatiska roll, bla bla bla. Blu-rayen ser ut och låter jättebra, och extramaterialet består av cirka 60 minuter dokumentärer och ett tiotal minuter bortklippta scener. På det hela taget en finemang utgåva av en finemang film. Moving on.
.

.

1 Comment

Glengarry Glen Ross av H

januari 27th, 2006 | Postad i Drama, Film

Glengarry Glen RossNästa veckas film på DVDWeeklyPodcast-forumet valdes till Glengarry Glen Ross. I 100 minuter följer vi fyra marksäljare och deras problem via många och långa konversationer, och det kanske inte låter så upphetsande men dialogen är så välskriven och skådisarna som framför den är inga nybörjare heller. Al Pacino, Jack Lemmon, Alec Baldwin, Kevin Spacey, Ed Harris och Alan Arkin sköter sitt jobb och hela filmen har en bisarr ton över sig, inte minst på grund av det ovanliga temat.

Glengarry Glen Ross är mycket tydligt ursprungligen en teater. Scenerna är få och dialogen ligger i förgrunden. Jag tycker det finns drag av den här filmen i dialogen i The Big Lebowski, långa tankeströmmar där folk ibland pratar om flera saker samtidigt.

Kan jag rekommendera den här filmen? Jag förvånades själv över att jag såg hela filmen i ett streck trots min rastlöshet, det måste bero på att filmen egentligen inte har några döda ögonblick. Den är alltid intressant även om det faktiskt inte händer särskilt mycket. Det är en kombination av bra dialog och ovanlig miljö som gör att det funkar. Kanske något om du känner dig för intellektuell för karatesparkar.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud