| Subcribe via RSS

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Don’t Open Till Christmas av J

december 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är juletider i London – en tid för firande, en tid för familjen, en tid för presenter. Det här året är det också tid för en hänsynslös och maskerad galning att löpa amok på Londons gator. Hans utvalda offer är slumpmässiga men har en sak gemensamt; de är utklädda till jultomten. Scotland Yard står handfallna inför det märkliga fallet allt eftersom dödssiffrorna ökar och med bara tre dagar kvar till julafton börjar tiden bli knapp att fånga mördaren…

Don’t Open Till Christmas är en brittisk slasherfilm och trash-klassiker från 1984 som producerades av Stephen Minasian och Dick Randall – duon som finansierade trash-klassikern Pieces från 1982 och som två år efter den här filmen även producerade en tredje trash-klassiker, Slaughter High. Filmen tog nästan två år att få klar efter att Edmund Purdom – som medverkade i Pieces och som ställde som krav att få regissörsjobbet här för att överhuvudtaget medverka – sa ifrån sig jobbet vilket resulterade i att Derek Ford – som troligtvis var mest känd för sina sexploitationfilmer under 70-talet – tog över jobbet men fick sparken efter bara två dagar. Det blev slutligen Ray Selfe som avslutade regijobbet tillsammans med Alan Birkinshaw, som skrev om delar av manuset – under pseudonymen Al McGoohan – och mycket av det material som redan filmats spelades in på nytt. Vi får även se Caroline Munro sjunga en otroligt cheesig 80-tals poplåt då hon, som jag har förstått det, försökte sig på en sångkarriär. Jag misstänker att det gick sådär för henne…

Don’t Open Till Christmas är hur som helst inte en bra film, men den är å andra sidan jävligt underhållande. I sann Pieces-anda är filmen befriad från någon som helst intelligens och likt den filmen blir man förvånad över hur lite de brytt sig i filmens kontinuitet. Jag menar, klippningen är något av det hattigaste jag har beskådat i filmväg. Scener byts av efter varandra utan något som helst mönster eller sammanhang. Även tittaren blir idiotförklarad flera gånger under filmens gång då exempelvis i en scen där mördaren (som det är extremt uppenbart att lista ut) pratar med ett av sina tilltänkta offer frågar om hon lovar att inte försöka fly om han lossar på kedjorna hon sitter fast i – hon svarar ja, varpå de bokstavligt talar visar hur hon korsar fingrarna. Det är ungefär den nivån igenom hela filmen.

Det låter troligtvis som att jag hatar filmen, men det är snarare tvärtom. Som jag skrev här ovanför så är inte filmen bra, men den är underhållande just tack vare hur intelligensbefriad och oavsiktligt rolig den är. Är man ett fan av Pieces och Slaughter High (eller någon annan cheesig 80-talsslasher) så är Don’t Open Till Christmas ett givet val att bänka sig framför i december månad. Rekommenderas.

No Comments

Mil gritos tiene la noche (aka Pieces) av J

januari 25th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag har skrivit om den här recensionen då min inställning till filmen har förändrats sedan jag skrev recensionen och för att ge filmen en rättvis recension beslöt jag mig således att skriva om den.

Polisinspektören Bracken (Christopher George) och hans kollegor får det hett om öronen i Boston då ett psycho plötsligt dyker upp och börjar slakta unga kvinnor med en stor motorsåg och tar vissa kroppsdelar från varje offer. Bracken gör en överenskommelse med skolans dekan (Edmund Purdom) och skickar in agenten Mary Riggs (Lynda Day George), för att infiltrera skolan som en tennislärare. Poliserna försöker, tillsammans med eleven Kendall James (Ian Sera), att luska ut vem den skyldige är.

Mil gritos tiene la noche – eller Pieces – är en slasherfilm och trash-klassiker från 1982 – producerad av duon Stephen Minasian och Dick Randall, producenterna bakom de två trash-klassikerna Don’t Open Till Christmas och Slaughter High, som kom två respektive fyra år efter den här. Det finns ganska mycket att säga om Pieces egentligen, men jag tänker å andra sidan inte bli långrandig. Pieces är inte en film man ska läsa om, utan se med egna ögon då det är den typen av film man knappt kan tro att den existerar om någon berättar om den.

Pieces är inte en bra film, men den är å andra sidan helt fantastiskt underhållande tack vare hur intelligensbefriad, absurd och oavsiktligt komisk den är. Jag menar, när såg du en film sist då polisen väljer att låta en elev, som borde vara misstänkt för morden, medverka och hjälpa till i utredningen? Ja, bland annat det händer i Pieces. Den engelska dubben av filmen är styltig som fan och många av dialogerna är skrattretande (och innehåller bland annat den legendariska ”BASTARD! BASTARD! BASTARD!” repliken som levereras av Lynda Day George), vilket givetvis tillför till underhållningsvärdet i filmen.

Om du är ett fan av slasherfilmer och av någon outgrundlig anledning inte sett Pieces – vad väntar du på? Pieces är en legendarisk guldgruva av cheese och trash och bör falla de flesta entusiaster av slasherfilmer i smaken. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud