Helt Perfekt Glob

Haunt av J

Harper (Katie Stevens) är fast i ett destruktivt förhållande och förnekar det för sig själv. För att få henne på andra tankar släpar hennes vänner med henne ut för att festa på Halloween varpå gruppen hittar en ”extrem” spökhus attraktion, som utlovar att pusha gränserna för vad de kommer att klara av. När saker och ting tar en dödlig vändning börjar de inse vad exakt arrangörerna menade…

Jag fick nys om Haunt igenom en sida på Facebook jag följer någon gång under förra året men har skjutit på att se den fram till nu. Det enda jag egentligen visste om filmen var att det var en slasherfilm – och att den tydligen skulle vara bra. Vilket den visade sig vara.

Filmen är en aningen trevande och långsam under den första halvan men börjar sedan växla upp i både tempo och våld. Jag brukar inte ha problem att titta på våld i filmer, men en del av det som händer här tangerade även mina gränser. De flesta av karaktärerna har spån i huvudet och manuset bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar rent handlingsmässigt, men funkar fint för den här typen av film.

Jag gillade Haunt i alla fall. Den har som sagt en liten uppförsbacke innan den kommer igång ordentligt, men när den väl gör det är den underhållande i all sin råhet. Rekommenderas.

Baywatch av J

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

Cabin Fever (2016) av J

Fem college-studenter har hyrt en stuga långt ute i skogen för några dagars avkoppling. Den fina stämningen byts dock snart ut mot ren och skär terror då ett mystiskt och aggressivt köttätande virus plötsligt börjar sprida sig bland dem…

Cabin Fever remaken från 2016 är utan tvekan en av de mest poänglösa remakes som någonsin gjorts. Varför de inte bara gjorde en fjärde film – med ett helt nytt manus – istället för en remake med ett manus som i stort sett är exakt samma film som originalet som kom enbart fjorton år tidigare övergår mitt förstånd. I mina förberedelser för att se remaken gick jag hur som helst tillbaka och såg om de tre originalfilmerna innan dess…

Originalfilmen från 2002 är fortfarande en ganska usel film. Konceptet är det absolut ingenting fel på och effekterna är ganska bra också. Det som förstör filmen är karaktärerna, som överlag beter sig som totala jävla idioter. Jag vet att man måste kunna tillåta att karaktärer beter sig korkat i skräckfilmer och att de ofta använder arslet istället för huvudet, men karaktärerna i Cabin Fever tar ett gigantiskt kliv över gränsen till vad jag kan acceptera – och då ska man också komma ihåg att jag är ett stort fan av slasherfilmer där det i stort sett är en tumregel att karaktärerna i filmerna beter sig som idioter. Att huvudkaraktärerna är jävla as också hjälper knappast filmen, snarare tvärtom. Jag menar, varför ska jag hålla på karaktärer som beter sig som narcissistiska skitstövlar så fort skiten träffar fläkten? Jag förstår att det ska föreställa att karaktärerna är livrädda, men kom igen…

Cabin Fever 2: Spring Fever – som Ti West distanserat sig ifrån – är i mitt tycke en betydligt mer underhållande film. Den är våldsammare, äckligare och är överlag en betydligt roligare film. Cabin Fever: Patient Zero – den tredje filmen – är bättre än originalet och fortsätter i samma fotspår som den andra filmen och har några riktigt vedervärdiga sekvenser. Kort sagt; jag föredrar uppföljarna över originalet vilken dag som helst. Sen har vi ju som sagt remaken…

Även om remaken är både onödig och poänglös så gillar jag faktiskt den mer än originalet. Karaktärerna beter sig fortfarande som idioter och svin och manuset är i stort sett exakt samma film som originalet (en del repliker och scener är direkt tagna ur originalet), så vad gör att remaken är bättre i mina ögon? Jo, filmens gore effekter. De är både bättre och äckligare här än i originalet. Med det sagt menar jag givetvis inte att den här filmen är bra, utan bara att den är mer sevärd än den film den är baserad på. En lustig grej som slagit mig nu efter att jag har sett remaken är att både uppföljarna och remaken slår originalet på fingrarna när det kommer till effekter och gore, vilket var en stor del av Cabin Fever; att visa en massa äcklig gore.

Hur som helst vet jag inte vem Cabin Fever remaken är menad för. Fans av originalet lär hata den och med tanke på att det överlag inte är en speciellt bra film (mycket tack vare att den är baserad på ett redan uselt manus) tvivlar jag på att nykomlingar till franchisén kommer gilla den heller. Personligen tycker jag inte att den är bra, men jag ser hellre om den än originalet.

Läs gärna mina recensioner av Cabin Fever, Cabin Fever 2: Spring Fever och Cabin Fever: Patient Zero också – även om de är till en viss del föråldrade.

The Green Inferno av J

Collegestudenten Justine (Lorenza Izzo) åker med en aktivistgrupp till Amazonas för att protestera mot regnskogsskövlingen som pågår där. De har stora planer om att kunna rädda de folkslag som riskerar att förlora sina hem. Men efter en lyckad aktion kraschar deras plan mitt i djungeln, där de snabbt får stifta bekantskap med urbefolkningen – vilket snabbt grusar deras fredliga föreställningar. De hälsas inte som frälsare utan tas om hand som jakttroféer… som byten… som stammens nästa festmåltid…

Som vanligt är jag sen till festen. Den amerikansk-chilensk-kanadensiska samproduktionen The Green Inferno var på tapeten förra året och jag såg att många skrev om den bland annat på Facebook. En del hyllade den, en del avskydde den. Filmen (som blev inspelad redan 2013 men fick ingen release förrän 2015) är ett kärleksbrev till 70- och 80-talets våg av kannibalfilmer (som även nämns i filmens sluttexter) och det märks väldigt väl att regissören Eli Roth har en viss kärlek till den subgenren av filmer. Själv tycker jag att The Green Inferno är bra, men att den samtidigt har vissa brister.

För det första tar det lång tid innan det faktiskt börjar hända något och för det andra är många av karaktärerna så stendumma (eller rövhåliga) att det är svårt att hålla på dem. Men filmen bjuder samtidigt på blod och gore med en del snygga praktiska effekter (även om några av dem slängs ut genom fönstret tack vare skakig kamera), vilket lyfter filmen – i alla fall för mig. Jag satte mig för att se en blodig kannibalfilm och jag fick en blodig kannibalfilm. Förväntar man sig att få någonting annat lär filmen sjunka ganska snabbt i värde för den tittaren.

Skådespelarinsatserna är bra och flera av de som står framför kameran var även med i Eli Roth-samproduktionen Aftershock (recenserad här). Dessa var Ariel Levy, Nicolás Martínez, Matías López, Ramón Llao, Lorenza Izzo och Ignacia Allamand (varav de två sistnämnda även var med i Eli Roth’s Knock Knock – recenserad här).

Hur som helst gillade jag The Green Inferno. Det är inget mästerverk men den gjorde det den hade utlovat och jag är nöjd över min titt. Gillar man kannibalfilmerna från 70- och 80-talet tycker jag att man absolut ska ta sig en titt. Annars inte. Rekommenderas hur som helst.

Knock Knock av J

Familjemannen Evan (Keanu Reeves) är en fyrtiotreårig arkitekt som är lyckligt gift med två barn. När hans fru, Karen (Ignacia Allamand), och deras barn sticker iväg till deras hus vid stranden över helgen stannar Evan hemma då han har fullt upp med sitt arbete. Samma kväll knackar det på dörren och utanför står två unga kvinnor som ber om hjälp då de inte vet riktigt vart de ska. Evan bjuder in dem då det spöregnar och beställer en taxi åt dem. De börjar samtala och det dröjer inte länge innan de två kvinnorna, Genesis (Lorenza Izzo) och Bel (Ana de Armas), förför honom. Det ena leder till det andra och de har sex. Morgonen därpå finner Evan att de två kvinnorna fortfarande är kvar i huset, vilket bara är början på hans värsta mardröm.

Den amerikansk-chilenska filmen Knock Knock är en remake av 1977 års Death Game och är den andra remaken på den filmen. Den första remaken var den spanska filmen Viciosas al desnudo (eller Vicious And Nude som den också är känd som) från 1980. Hur som helst skrevs Knock Knock av Eli Roth (som också både producerade och regisserade filmen), Nicolás López och Guillermo Amoedo. Dessa tre herrar jobbade tillsammans på den röriga Aftershock från 2012 (recenserad här).

Med allt det sagt; Knock Knock är inte en bra film. Det tar nära timmen innan det faktiskt börjar röra på sig och det blir inte nämnvärt spännande därifrån heller. Keanu Reeves’ karaktär känns otroligt mesig och vid flera tillfällen i filmen gör han saker som gör att jag kliar mig i huvudet. Det är inte förrän mot slutet han faktiskt verkar försöka ta sig ur situationen han sitter i, men då på ett så klumpigt sätt att jag bara blir matt av att titta på det. Lorenza Izzo’s och Ana de Armas’ karaktärer irriterar även de. Jag begriper att de ska vara någon form av skurkar i filmen, men de beter sig som riktiga rövhål och med tanke på hur filmen slutar irriterar det mig bara ännu mer hur de agerar. Slutet är dessutom fullständigt värdelöst och bortkastat.

Knock Knock är inte en bra film och gör mig inte speciellt sugen på att se originalet eller föregående remake av den. Skippa.

Aftershock av J

De tre vännerna Gringo (Eli Roth), Ariel (Ariel Levy) och Pollo (Nicolás Martínez) är i Chile på semester för att festa och ha kul tillsammans och då Pollo’s far råkar vara en välkänd miljardär kan de göra precis vad de vill och de kommer in överallt. De bestämmer sig för att bege sig iväg till Valparaiso, där en exklusiv fest på en underground klubb ska äga rum, i sällskap av halvsystrarna Monica (Andrea Osvárt) och Kylie (Lorenza Izzo) och deras vän Irina (Natasha Yarovenko). Festandet tar emellertid ett abrupt slut när en plötslig jordbävning inträffar. När de väl tagit sig ut ur klubben inser de att deras problem bara har börjat; ett närliggande fängelse har kollapsat tack vare jordbävningen och fångarna som överlevde skalvet har lyckats rymma, samtidigt som en tsunami är på väg rakt mot Valparaiso…

Jag undrar om inte manusförfattarna till den amerikansk-chilenska filmen Aftershock (däribland Eli Roth) ville göra varsin film, men istället för att göra det gjorde de alla filmerna till en enda film. Aftershock är en av de rörigaste filmerna jag har sett på bra länge. Samtidigt som den försöker vara en katastroffilm försöker den att vara en skräckfilm med en nypa action inslängt i mixen. Filmen i sig är inte dålig, men det hela blir bara jävligt rörigt när filmen drar igång ordentligt (vilket är kring 34½ minuter in) och jag sitter nu och undrar hur de egentligen tänkte när de skrev manuset. Filmen försöker lite för mycket och hade de istället koncentrerat sig på en sak istället för tjugo och gjort den längre än strax under 90 minuter hade filmen troligtvis blivit bättre än vad den blev.

Clown av J

På väg hem till sin sons 10-årskalas får mäklaren Kent (Andy Powers) ett samtal ifrån sin fru Meg (Laura Allen) att kalasets underhållare, en clown, har blivit dubbelbokad och kommer inte att komma dit. Kent, som råkar befinna sig i ett hus han ska till och sälja, hittar en clowndräkt undanstoppad i en koffert i huset och bestämmer sig för att ta på sig den och hoppa in som clown på kalaset.

Efter ett lyckat kalas somnar Kent på soffan och dagen efter får han inte av sig clowndräkten hur han än försöker. Han lyckas slutligen komma i kontakt med en viss Herbert Karlsson (Peter Stormare), som besitter en hel del kännedom om dräkten och han verkar också vara den enda som vet hur man får av sig den samtidigt som Kent sakta men säkert börjar att förändras…

Jag fick den här filmen rekommenderad av min lillasyster som tyckte att den var jävligt bra och jag kan inte annat än att hålla med henne (även om jag var skeptisk till en början då det finns en uppsjö av skitfilmer om mördarclowner). Filmen i sig är inte speciellt läskig, men idéen bakom filmen är suverän och framförandet är fängslande rakt igenom. Skådespelarna är riktigt bra (speciellt Stormare som återigen gör en minnesvärd prestation) och effekterna ser riktigt bra ut (för att inte tala om clown makeupen).

Clown är en klar rekommendation ifrån mig och det är även en film jag kommer att se om fler gånger.

Don’t Look Up av J

Under medeltiden ingick en zigenarkvinna en pakt med Beng, den zigenska djävulen, för att gifta sig med en mäktig man. I utbyte ville Beng ha hennes förstfödda barn. Hennes dotter Matya (Zelda Williams) hade djävulens märke och blev mördad av byborna. 1928 bestämde sig den hungariska regissören Béla Olt (Eli Roth) för att spela in Matya’s historia med zigenarskådespelerskan Lila Kis (Rachael Murphy). Men under inspelningen inträffade någonting och hela filmteamet försvann spårlöst tillsammans med filmen.

2009. Regissören Marcus Reed (Reshad Strik) har det tufft med en svårt cancersjuk flickvän, underliga syner och en karriär som är på väg ner i avgrunden. För att försöka rädda karriären beger han sig till Rumänien tillsammans med sin producent Josh Petri (Henry Thomas) för att göra det Olt misslyckades med; spela in en film om Matya’s historia – vilket visar sig vara svårare än vad de trott.

Jag har ingen aning om varför jag skaffade hem Don’t Look Up, men nu i efterhand tycker jag att det var ett rätt bra val. Den hade sina stunder och det hände nästan hela tiden någonting fram till det något skeva och småkonstiga slutet. Varför slutet var så konstigt fick jag emellertid rätt snabbt svar på när sluttexterna började rulla; filmen är en remake av en japansk skräckis från 1996, Joyû-rei. Huruvida jag kommer se originalet eller inte låter jag vara osagt, men det känns inte i dagsläget speciellt lockande om jag ska vara helt ärlig, i och med att jag tyckte att remaken var ganska bra.

Skådespelarna är okej och levererar det man kan förvänta sig av en spökskräckis av den här klassen. Eli Roth fans får emellertid ursäkta filmen då han är med i sammanlagt runt 1 minut i hela filmen. Effekterna håller en hyfsad nivå och är inte nämnvärt usla, bortsett från den oundvikliga CGIn som dyker upp under stora delar av filmen som lika oundvikligt inte ser speciellt bra ut.

Även om jag inte kan lyfta den till skyarna så kan jag tycka att Don’t Look Up är en bra skräckfilm även om den har vissa brister. Det är, som H brukar säga, God Underhållning.

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.