| Subcribe via RSS

Grabbers av J

juli 9th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

GrabbersPolisassistenten Lisa Nolan (Ruth Bradley) anländer till den lilla irländska ön Aran Island från Dublin för att vikariera för en av de lokala polisinspektörerna i två veckor. I samma veva spolas döda valar upp på stranden och kort därefter börjar lokalbefolkningen att försvinna under mystiska omständigheter. Tillsammans med några av ortsbefolkningen och hennes alkoholiserade kollega Ciarán O’Shea (Richard Coyle) upptäcker de att två utomjordiska och blodtörstiga vattenvarelser kraschlandat strax utanför ön – och lokalbefolkningen står på menyn. Med en annalkande storm barrikaderar sig poliserna och lokalbefolkningen inne i den lokala puben då de lyckats luska ut ett säkert försvar mot de blodtörstiga varelserna; höga halter alkohol i blodomloppet.

Grabbers är en brittisk-irländsk samproduktion som följer ungefär samma formel som Tremors. Det blir alltså aldrig direkt läskigt men är å andra sidan skojigt och underhållande under majoriteten av speltiden. Skådespelarna är bra och jag kunde inte hjälpa att tänka på Brad Dourif när jag såg Richard Coyle. En något yngre Brad Dourif alltså. CGI-effekterna i filmen ser förvånansvärt bra ut och i vissa sekvenser påminner de väldigt starkt om praktiska effekter.

Vad mer finns det att säga om Grabbers? Umm… inte mycket tror jag. Den lär knappast bli en klassiker som Tremors är, men den underhåller gott under dess speltid och är absolut värd åtminstone en titt. Rekommenderas.

No Comments

Alien: Covenant av J

maj 20th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien - CovenantÅret är 2104. Koloniseringsskeppet Covenant, med två tusen kolonisatörer och tusentals embryon ombord, är på väg till den avlägsna planeten Origae-6 på den andra sidan galaxen när de plötsligt blir träffade av en neutrinostråle som orsakar kraftiga skador på skeppet. Under reparationerna av skeppet mottar besättningen en mystisk radiosignal som verkar vara av mänsklig härkomst från en intilliggande planet som verkar vara bättre för en kolonisering än deras målplanet. De inser dock snart att den tillsynes vackra planeten besitter ett hot bortom deras fantasier…

Ridley Scott återvänder efter fem år till Alien universumet med den nya Alien: Covenant, som verkar vara en engelsk-australiensisk-nyzeeländsk-amerikansk samproduktion. Hur som helst var det här den första Alien filmen jag fick beskåda på stora duken och, well, jag tänker inte sticka under stolen med det; filmen har en hel del problem och hål i sin plot. Karaktärerna är inte speciellt intressanta egentligen och gör det ena korkade beslutet efter det andra, vilket i stort sett är nödvändigt för att filmens berättelse ska röra sig framåt. Actionscenerna är hyfsade i mitt tycke. Det är dock lite mycket snabba klipp på sina ställen och det är ärligt talat ganska långt mellan dessa scener med bland annat en del onödiga utfyllnadsscener.

Att jämföra Alien: Covenant med 1979’s Alien vore ett rent skämt, likt att jämföra Terminator: Genisys med The Terminator. Tyvärr verkar många göra just den jämförelsen. Bara för att Ridley Scott stått för regin av bägge filmerna innebär det inte att allt karln tar i blir guld. Alien: Covenant är en stendum popcornfilm, ingenting annat. Av den anledningen gillade jag den. Den är långt ifrån felfri och kan säkerligen ses som ett rent hån mot Scott’s mästerverk från 1979, men den hade tillräckligt med idiotunderhållande scener för att jag skulle ryckas med i den.

Det största problemet jag personligen hade med filmen var dess slut. De hade lätt kunnat gjort slutet så mycket mer spännande än vad de gjort här. Några enkla modifieringar av manuset hade kunnat skapa ett riktigt nagelbitande slut likt det i Alien, men istället blev det ett väldigt generiskt och sjukt förutsägbart sådant.

Alien: Covenant må vara en idiotisk film (troligtvis på gränsen till kalkon), men jag var åtminstone inte uttråkad när jag såg den och i mitt tycke är väl det ett godkänt betyg – trots att filmen har en hel del problem.

Om du är sugen på mer läsning kan du alltid klicka dig vidare och läsa följande recensioner:
Mina 9 (!) år gamla recensioner av de fyra första Alien filmerna, där jag recenserar både bioversionen och director’s cut/assembly cut av filmerna. Ni finner dem här, här, här och här.
H’s recension av special edition versionen av Alien: Resurrection.
H’s recension och min recension av Prometheus.
H’s recension och min recension av AVPR: Aliens vs Predator – Requiem.
Min recension av Alien rip-offen Alien 2 sulla Terra (aka Alien 2: On Earth).
Min recension av Alien rip-offen Contamination.

No Comments

The Autopsy Of Jane Doe av J

maj 7th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Autopsy Of Jane DoeNär en okänd kvinna hittas mördad utan några som helst tecken på vad som var dödsorsak i en småstad i Virginia får den lokala obducenten Tommy Tilden (Brian Cox) och hans son Austin (Emile Hirsch) jobbet att ta reda på den. De finner snart tecken på kvinnans kropp som talar för att hon har blivit utsatt för tortyr och allt eftersom de fortsätter med obduktionen börjar de inse att någonting är mycket, mycket fel med kroppen…

Jag hade hört en hel del bra om den engelsk-amerikanska samproduktionen The Autopsy Of Jane Doe innan jag såg den och för en gångs skull håller jag med de röster som sa att filmen är bra – för det är den. Den bjuder egentligen inte på några jättestora överraskningar och återanvänder en del gamla klyschor, men den har samtidigt en tät och ruskig atmosfär som håller i sig under majoriteten av speltiden trots dess enkla manus och berättelse.

Jag skulle nog vilja påstå att det här är en av de bästa skräckfilmerna som kom förra året och är trots sin enkelhet en av de bästa skräckfilmerna som kommit på senare år. Det är dock inte en film man ska läsa om, utan se. Så gör det nu. Rekommenderas.

No Comments

Underworld av J

maj 6th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

UnderworldI århundraden har ett krig mellan vampyrer och Lycans – varulvar – pågått och vampyrerna är nära att lyckas med deras mål; att utrota de sista Lycans. Under ett skuggningsuppdrag upptäcker dock den unga vampyrkrigaren Selene (Kate Beckinsale) att Lycans har någonting i görningen och när hon börjar undersöka saken närmare inser hon att Lycans’ ledare Lucian (Michael Sheen), som trots ha varit död sedan länge, har funnit en lösning på deras problem i form av människan Michael (Scott Speedman). Men allt eftersom Selene börjar komma närmare sanningen börjar mörka hemligheter från det förflutna involverande hennes herre, Viktor (Bill Nighy), att komma fram i dagsljuset…

Jag minns när den amerikansk-engelsk-tysk-ungerska samproduktionen Underworld släpptes. Alla pratade om den. Om hur actionpackad den var och hur bra effekterna var. Och Kate Beckinsale i latex också givetvis. Så här fjorton år efter dess release står sig filmen ganska bra än. Manuset är välskrivet, actionscenerna är fortfarande ganska spektakulära och de praktiska effekterna ser fortfarande bra ut (CGI effekterna, not so much…).

Jag har dock ett problem med filmens tempo. Manuset är som sagt välskrivet och ett stort fokus på storyberättande finns här, vilket dessvärre gör att filmen släpar lite på sina ställen. Jag förstår att filmens manus kräver alla twistar och avslöjanden men efter att tredje twisten avslöjats börjar det kännas smått löjligt. Med det sagt; Underworld är en bra actionfilm, men jag kände under den här titten att mitt tålamod inte höll riktigt hela vägen och när den femtioelfte dialogscenen där en stor twist ska avslöjas inträffar rullade jag mest med ögonen.

Som många andra stora produktioner fick givetvis Underworld uppföljare och jag skulle tro att gänget bakom filmen redan hade bestämt sig för att åtminstone en uppföljare skulle göras med tanke på slutet på den här filmen. Det blev desto fler uppföljare än så…

För att avrunda; jag gillar Underworld, men tycker samtidigt att den lider av problem med dess tempo. Den får dock en marginell rekommendation. Jag menar, Kate Beckinsale i latex är väl bara det en selling point – am I right?

No Comments

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

mars 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och FörsvannDen gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Jag och min mor skulle gå och se Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann på den lokala bion under premiärveckan i slutet på December 2013. När vi väl kom till biografen insåg vi att det var ovanligt mycket folk där och när vi kom fram till entrén sa personalen inne i biografen att filmen var fullsatt. Jag hade aldrig varit med om en sådan sak häromkring och har inte varit med om det sedan dess heller.

Hur som helst har jag (och min mor) nu alltså sett filmen (bättre sent än aldrig, right?) och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

No Comments

Eden Lake av J

december 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

eden-lakeFörskolefröken Jenny (Kelly Reilly) och hennes pojkvän Steve (Michael Fassbender) har bestämt sig för att åka iväg för att tillbringa en romantisk helg tillsammans. Steve, som planerar att fria, har hittat en idyllisk plats; en avsides belagd sjö omringad av skog och som tillsynes är övergiven. Deras lugna och sköna helg tar ett abrupt slut när ett gäng irriterande ungar börjar omringa deras campingplats. Genom att roa sig med att provocera paret stjäl gänget deras tillhörigheter och deras bil, vilket lämnar dem helt strandade. När Steve slutligen konfronterar dem tappar han besinningen, vilket leder till oanade konsekvenser…

Eden Lake är en sån där film som undkommit mig i flera år även om jag hört från flera håll att det är en sevärd skräckfilm. Nu när jag slutligen har sett den så är jag halvnöjd med titten. Filmen i sig är välspelad och har några riktigt nagelbitande stunder (för att inte tala om våldsamma), men filmen är ganska förutsägbart och när den börjar närma sig slutet är det extremt uppenbart vart det hela är på väg så den sista chocken filmen försöker leverera faller platt. Jag tycker inte filmen är dålig, men den känns överlag ganska medioker och mest som en axelryckning.

Jag kan ge Eden Lake en svag rekommendation hur som helst. När den väl är bra så är den bra, när den är förutsägbar och medioker så är den väldigt mycket det.

No Comments

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-night-the-homecomingWilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

No Comments

My Little Eye av J

november 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-little-eyeFem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slowburn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

No Comments

The Final Conflict av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Final Conflict (Omen III)Efter att den amerikanske ambassadören i Storbritannien plötsligt begår självmord överlåts tjänsten till den nu trettiotvå år gamle Thorn Industries’ VD, Damien Thorn (Sam Neill). Efter att ha helt anammat hans oheliga härstamning och drivit sitt företag i sju år har Damien nu satt siktet på att försöka omforma sitt öde genom att stoppa Kristi återkomst. Samtidigt har Fader DeCarlo (Rossano Brazzi), en präst från Subiaco klostret som har observerat Damien på håll i många år, lyckats förvärva De Sju Heliga Dolkarna av Megiddo – de enda vapnen på Jorden som kan förinta Antikrist, Damien. Tillsammans med sex andra präster planerar DeCarlo att söka efter reinkarnationen av Jesusbarnet och samtidigt försöka att döda Damien, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Den brittisk-amerikanska samproduktionen The Final Conflict (som senare marknadsfördes som Omen III: The Final Conflict och hette De Sju Knivarna – Omen III i Sverige) var menad att vara den sista och avslutande delen i Omen sagan – och var det fram till 1991. Hur som helst är det en otroligt svag installation (för att inte tala om avslutning). Manuset är stentrist och det känns mer som att de har koncentrerat sig på att banka in så många citat ur bibeln de bara kunnat än att de försökt göra en atmosfärisk och kuslig rysare. Det är långt mellan händelserna och filmens tempo är löjligt långsamt vilket resulterar i att den överlag aldrig blir nämnvärt spännande eller intressant, ända fram till slutet där filmen snubblar och trillar på sitt eget ansikte i en av de töntigaste slutkonfrontationer som gjorts på vita duken.

Skådespelarinsatserna är överlag ganska bra i alla fall och Sam Neill gör i synnerhet ett fenomenalt jobb i rollen som Damien, men tvingas samtidigt i flera scener stå och ha monologer där han citerar bibeln och spottar ur sig skitnödiga repliker som fick mig att himla med ögonen. Effektmässigt finns det inte mycket att skriva hem om då det har snålats in på just sånt till det allra yttersta (om man bortser ifrån det ganska grafiska självmordet i början på filmen).

Filmens idé är det väl inget större fel på egentligen men utförandet är så jävla tråkigt och utdraget att jag var nära att få lov att hämta en gaffel och hugga mig i benet med den för att hålla mig vaken. Sam Neill må vara en bra skådespelare, men inte ens han kan hålla intresset uppe hela vägen igenom den här snarkfesten. Jag skulle säga att The Final Conflict är enbart till för dem som vill ha en avslutning på berättelsen om Damien (mest för att man måste ha sett de två första filmerna för att begripa något av den här filmen). Ni andra kan se något underhållande istället.

No Comments

The Omen av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The OmenRobert (Gregory Peck) och Katherine Thorn (Lee Remick) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat, men de vill inget hellre än att få barn. Under ett besök i Rom, Italien, den 6 Juni 1966, klockan 6 på morgonen, föder således Katherine deras son – som dessvärre visar sig bli dödfödd. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

Efter att Robert fått tjänsten som den amerikanska ambassadören i Storbritannien flyttar familjen Thorn till London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Harvey Stephens) oskyldiga ansikte…

Jag såg den brittisk-amerikanska samproduktionen The Omen för runt tjugo år sedan för första gången efter att jag hade spelat in den på en VHS-kassett under natten (vilket jag alltid gjorde när det gick skräckfilm på de TV-kanaler vi hade då, vilket inte var speciellt ofta tyvärr). Jag minns så klart inte vad jag tyckte om den då men det är ändå en film som har lyckats hänga kvar hos mig sedan dess och jag vill minnas att jag såg om den för runt en femton eller så år sedan. Hur som helst var det nu dags att återigen titta på den här klassiska skräckfilmen och även om den har fyrtio år på nacken i år så håller den sig faktiskt väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra (även om jag tycker det är lustigt att Gregory Peck har samma ansiktsuttryck igenom hela filmen oavsett situation) och filmen har en fin stämning rakt igenom, även om det aldrig blir nämnvärt läskigt. Effekterna är helt okej och ganska standard för en film från 70-talet, även om de används ganska sparsamt.

Även om jag i regel brukar springa skrikande från filmer där citat ur bibeln och en massa snack om hallelujah står i fokus så tycker jag om The Omen och anser, likt många andra, att det är en klassiker som man måste se minst en gång innan man går i graven. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud