| Subcribe via RSS

Ghost In The Shell (2017) av J

maj 30th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.

No Comments

Alan Partridge: Alpha Papa av J

maj 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi

Den lilla radiostationen North Norfolk Digital i Norwich har köpts upp av en multinationell konglomerat. Rykten om varsel når de anställda, men DJen Alan Partridge (Steve Coogan) är inte bekymmrad. Hans DJ kollega, Pat Farrell (Colm Meaney), är emellertid det och ber Alan att övertyga ledningen att inte sparka honom. Alan får hur som helst reda på att det står mellan att ge honom eller Pat sparken, vilket givetvis gör att han gör det totalt motsatta. Pat får således sparken, men tar inte det hela speciellt bra…

Under en företagsfest stövlar Pat in på stationen beväpnad med ett hagelgevär, tar alla som gisslan och kräver att Alan ska agera förhandlare mellan honom och polisen. Alan kliver in som förhandlare mellan de två parterna och en från början absurd situation utvecklar sig snabbt till det sämre.

Har du någonsin fått en film i julklapp som du inte har en aning om vad det är för något? Nå, Alan Partridge: Alpha Papa är just en sån film för mig. Jag fick den för några år sedan i julklapp och den har stått i filmhyllan – till nu. Ska jag vara helt ärlig hade den nog faktiskt kunnat stå kvar där i hyllan ett tag till utan att jag hade lidit av det. Filmen är rolig och levererar ganska många bra gapskratt, men ungefär halvvägs igenom började jag tappa intresset tack vare att det kändes som att de körde samma typ av skämt om och om igen och att filmen stannade av. Det blev helt enkelt tröttsamt och under de sista tjugo minuterna satt jag mest och väntade (med undantag för ett och annat garv) på att sluttexterna skulle börja rulla – vilket är synd i mina ögon då jag älskar brittisk humor.

Överlag är det en okej film och den kanske gör sig bättre i gott sällskap, men det är ingenting jag kommer ha någon brådska att se om i alla fall.

No Comments

Tomb Raider (2018) av J

mars 17th, 2018 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension

No Comments

Slice And Dice: The Slasher Film Forever av J

februari 9th, 2018 | Postad i Dokumentär

Slice & Dice - The Slasher Film ForeverSlice And Dice: The Slasher Film Forever är en cirka sjuttiofem minuter lång dokumentär där personer som varit involverade i subgenren slasherfilm på ett eller annat sätt blir intervjuade. För ett slasherfilmsfan som mig själv fanns det inte jättemycket här att hämta då det mestadels var det gamla vanliga tugget, men det var ändå kul att höra lite mer om vad folk som varit inblandade i den här typen av filmer har för tankar om genren.

Efter att jag hade sett klart dokumentären beslutade jag mig för att ta mig igenom allt extramaterial som följde med på de bägge diskarna som följde med i 88 Films utgåva av dokumentären. Först ut var kommentarspåret för dokumentären med dess regissör, Calum Waddell, och Justin Kerswell från The Hysteria Continues (som även producerat den här dokumentären), vilket troligtvis var det mest intressanta med den första skivan. Waddell, som tillsammans med sin partner spelar in extramaterial för filmbolaget Arrow, hade en del intressanta saker att berätta om och då jag är en riktigt stor fanboy av The Hysteria Continues var det kul att även höra herr Kerswell diskutera och prata med Waddell.

Utöver dokumentären följde det även med en handfull ”outtakes” med några av dem de intervjuat. Dessa ”outtakes” hade jag hellre sett att de inkluderat i den faktiska dokumentären då en del av det som det pratas om var intressant – däribland en förlängd intervju med Kevin Tenney, där han pratar kort om Night Of The Demons filmerna.

Vidare följer det med tre korta klipp från introduktionerna vid tre premiärvisningar av den här dokumentären och ett lite längre klipp med en Q&A med James Moran och Norman J. Warren vid Glasgow Film Theatre, 24 Mars 2013. Alla dessa klipp var föga intressanta. En musikvideo av The Acid Fascists till deras låt All Kinds Of Twisted (Theme From Slice & Dice) och tio stycken trailers följer även med på den första skivan.

Skiva nummer två innehåller en trettiosju minuter lång bonusdokumentär – Don’t Go In The Backwoods. Här pratas det om en av de mest återkommande miljöerna i slasherfilmer; skogen och landsbygden. Det är ungefär samma upplägg som Slice And Dice dokumentären med folk som varit involverade på ett eller annat sätt i subgenren där de pratar kort om deras tankar om slasherfilmer överlag och så. Återigen; inte speciellt givande för ett slasherfilmsfan, men ändå kul att höra vad folk som varit på plats när filmerna spelades in har att säga om dem.

Det sista i den här dubbeldisken som följer med är en ”trailer park” med slasherfilmstitlar från 1960 till 1988 med en totalspeltid på cirka fyrtiofem minuter, som man kan välja att titta på med eller utan kommentarspår av Waddell och Kerswell. Personligen såg jag dem med kommentarspår, because fanboy.

Är man ute efter att lära sig mer och fördjupa sig i slasherfilmsgenren så finns det inte så mycket att hämta här egentligen, men är man inbiten och bara vill ha något att slötitta på utan att behöva använda huvudet så är Slice And Dice en okej dokumentär att spana in, som jag personligen tycker blev bättre med kommentarspåret av Waddell och Kerswell.

No Comments

Under The Skin av J

februari 8th, 2018 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Thriller

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber‘s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

No Comments

The Hallow av J

februari 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att miljövårdaren Adam (Joseph Mawle) och hans fru Clare (Bojana Novakovic) flyttat från London med deras nyfödde son till den irländska landsbygden för att han ska undersöka traktens mark och dess möjligheter för framtida bebyggelser blir paret kontaktade av grannen Colm Donnelly (Michael McElhatton), som varnar dem för att beträda den intilliggande skogen. Adam struntar hur som helst i varningarna och fortsätter sitt arbete, men inser snart att han kanske borde ha lyssnat på dem ändå då han omedvetet lyckats störa skogens urinvånare…

The Hallow är en engelsk-amerikansk-irländsk samproduktion från 2015. Filmen är en take på de klassiska vandringssägnerna om troll och skogsfolk, fast berättelsen är placerad i modern tid. Hur som helst fungerar filmen okej. Effekterna ser väldigt bra ut och filmen är välspelad, men jag blev aldrig direkt engagerad i den. Den kändes väldigt ”by the numbers” och mest som en axelryckning än något jag skulle vilja se igen.

Det finns säkert de som skulle kunna se den här filmen i en loop, jag är dessvärre inte en av dem. Filmen är inte dålig, utan fungerar som en engångstitt – i alla fall för mig. Helt okej underhållning, skulle jag säga.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

Don’t Open Till Christmas av J

december 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är juletider i London – en tid för firande, en tid för familjen, en tid för presenter. Det här året är det också tid för en hänsynslös och maskerad galning att löpa amok på Londons gator. Hans utvalda offer är slumpmässiga men har en sak gemensamt; de är utklädda till jultomten. Scotland Yard står handfallna inför det märkliga fallet allt eftersom dödssiffrorna ökar och med bara tre dagar kvar till julafton börjar tiden bli knapp att fånga mördaren…

Don’t Open Till Christmas är en brittisk slasherfilm och trash-klassiker från 1984 som producerades av Stephen Minasian och Dick Randall – duon som finansierade trash-klassikern Pieces från 1982 och som två år efter den här filmen även producerade en tredje trash-klassiker, Slaughter High. Filmen tog nästan två år att få klar efter att Edmund Purdom – som medverkade i Pieces och som ställde som krav att få regissörsjobbet här för att överhuvudtaget medverka – sa ifrån sig jobbet vilket resulterade i att Derek Ford – som troligtvis var mest känd för sina sexploitationfilmer under 70-talet – tog över jobbet men fick sparken efter bara två dagar. Det blev slutligen Ray Selfe som avslutade regijobbet tillsammans med Alan Birkinshaw, som skrev om delar av manuset – under pseudonymen Al McGoohan – och mycket av det material som redan filmats spelades in på nytt. Vi får även se Caroline Munro sjunga en otroligt cheesig 80-tals poplåt då hon, som jag har förstått det, försökte sig på en sångkarriär. Jag misstänker att det gick sådär för henne…

Don’t Open Till Christmas är hur som helst inte en bra film, men den är å andra sidan jävligt underhållande. I sann Pieces-anda är filmen befriad från någon som helst intelligens och likt den filmen blir man förvånad över hur lite de brytt sig i filmens kontinuitet. Jag menar, klippningen är något av det hattigaste jag har beskådat i filmväg. Scener byts av efter varandra utan något som helst mönster eller sammanhang. Även tittaren blir idiotförklarad flera gånger under filmens gång då exempelvis i en scen där mördaren (som det är extremt uppenbart att lista ut) pratar med ett av sina tilltänkta offer frågar om hon lovar att inte försöka fly om han lossar på kedjorna hon sitter fast i – hon svarar ja, varpå de bokstavligt talar visar hur hon korsar fingrarna. Det är ungefär den nivån igenom hela filmen.

Det låter troligtvis som att jag hatar filmen, men det är snarare tvärtom. Som jag skrev här ovanför så är inte filmen bra, men den är underhållande just tack vare hur intelligensbefriad och oavsiktligt rolig den är. Är man ett fan av Pieces och Slaughter High (eller någon annan cheesig 80-talsslasher) så är Don’t Open Till Christmas ett givet val att bänka sig framför i december månad. Rekommenderas.

No Comments

Dreams Of A Life av J

augusti 13th, 2017 | Postad i Dokumentär

Dreams Of A LifeVem var Joyce Vincent? Antagligen ställde sig den brittiska filmskaparen Carol Morley sig den frågan då hon spårade upp och intervjuade ex-pojkvänner, ex-kollegor och vänner till Joyce för att försöka kartlägga och pussla ihop hennes liv fram till hennes död i December 2003. I Dreams Of A Life är det just intervjuerna och dramaturgiska ”rekonstruktioner” av händelser i Vincent’s liv vi får beskåda.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag slog igång den här dokumentären. Jag tror jag hade hoppats på att det skulle pratas mer om hennes död och efterföljderna (exempelvis utredningen om hennes död) än om hennes liv och vem hon var. Hur som helst väckte inte dokumentären något större intresse hos mig. Det är inte en dålig dokumentär, det är bara det att jag finner hennes död betydligt mer intressant (och kuslig) än hennes liv. Varför? Jo, det som gör fallet med Joyce Vincent så speciellt är det faktum att hennes kvarlevor inte hittades förrän den 25 Januari, 2006 – med TVn fortfarande påslagen och med inslagna julklappar spridda runt henne…

Man brukar ju säga att det alltid finns anhöriga som bryr sig om en person – jag skulle säga att Joyce Vincent är ett bevis på motsatsen, oavsett om det var medvetet eller ej.

Vill du läsa mer om Joyce Vincent kan du klicka här.

No Comments

The Redwood Massacre av J

juli 31st, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Redwood MassacreFem vänner beger sig ut på en campingtur för att besöka det ökända Redwood Huset, där en bonde blev galen och massakrerade hela sin familj för att slutligen hänga sig själv tjugo år tidigare. Det går upp för dem, en efter en, att det kan ha legat mer sanning i legenden om Redwood Huset än vad de till en början trott då de ställs öga mot öga med en yxbeväpnad galning.

The Redwood Massacre är en skotsk lågbudget slasher från 2014 med en budget på cirka 50 000 pund (i runda slängar 570 000 svenska kronor). Filmens effekter är förvånansvärt välgjorda med tanke på dess budget medan skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Överlag är de som står framför kameran inget vidare och vissa replikleveranser är skrattretande – och med det menar jag således inte att deras insatser är cheesiga utan enbart usla. Den som gör bäst jobb är väl troligtvis Benjamin Selway som jag åtminstone misstänker spelade mördaren i filmen då hans prestation påminner lite grann om Kane Hodder’s porträttering av Jason Voorhees i Friday The 13th filmerna han medverkade i.

Hur som helst är inte skådespelarinsatserna filmens enda problem heller då den verkar knappt veta vad den vill vara för något. Den går från att vara en slasherfilm till en form av torture porn för att slutligen återgå till att vara en slasherfilm. Resultatet blir inte bara rörigt utan även ganska ointressant och överlag tråkigt. Å andra sidan har filmen en del ljuspunkter på sina ställen också vilket gör att filmen inte känns som ett fullständigt magplask.

Det bra med filmen väger upp en del av det dåliga och filmen känns okej i mitt tycke. Jag har svårt att tro att det här är något jag kommer att se om inom någon närmare framtid men det är samtidigt inte något jag har lust att kasta i soptunnan heller.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud