| Subcribe via RSS

My Little Eye av J

november 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-little-eyeFem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slowburn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

No Comments

The Final Conflict av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Final Conflict (Omen III)Efter att den amerikanske ambassadören i Storbritannien plötsligt begår självmord överlåts tjänsten till den nu trettiotvå år gamle Thorn Industries’ VD, Damien Thorn (Sam Neill). Efter att ha helt anammat hans oheliga härstamning och drivit sitt företag i sju år har Damien nu satt siktet på att försöka omforma sitt öde genom att stoppa Kristi återkomst. Samtidigt har Fader DeCarlo (Rossano Brazzi), en präst från Subiaco klostret som har observerat Damien på håll i många år, lyckats förvärva De Sju Heliga Dolkarna av Megiddo – de enda vapnen på Jorden som kan förinta Antikrist, Damien. Tillsammans med sex andra präster planerar DeCarlo att söka efter reinkarnationen av Jesusbarnet och samtidigt försöka att döda Damien, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Den brittisk-amerikanska samproduktionen The Final Conflict (som senare marknadsfördes som Omen III: The Final Conflict och hette De Sju Knivarna – Omen III i Sverige) var menad att vara den sista och avslutande delen i Omen sagan – och var det fram till 1991. Hur som helst är det en otroligt svag installation (för att inte tala om avslutning). Manuset är stentrist och det känns mer som att de har koncentrerat sig på att banka in så många citat ur bibeln de bara kunnat än att de försökt göra en atmosfärisk och kuslig rysare. Det är långt mellan händelserna och filmens tempo är löjligt långsamt vilket resulterar i att den överlag aldrig blir nämnvärt spännande eller intressant, ända fram till slutet där filmen snubblar och trillar på sitt eget ansikte i en av de töntigaste slutkonfrontationer som gjorts på vita duken.

Skådespelarinsatserna är överlag ganska bra i alla fall och Sam Neill gör i synnerhet ett fenomenalt jobb i rollen som Damien, men tvingas samtidigt i flera scener stå och ha monologer där han citerar bibeln och spottar ur sig skitnödiga repliker som fick mig att himla med ögonen. Effektmässigt finns det inte mycket att skriva hem om då det har snålats in på just sånt till det allra yttersta (om man bortser ifrån det ganska grafiska självmordet i början på filmen).

Filmens idé är det väl inget större fel på egentligen men utförandet är så jävla tråkigt och utdraget att jag var nära att få lov att hämta en gaffel och hugga mig i benet med den för att hålla mig vaken. Sam Neill må vara en bra skådespelare, men inte ens han kan hålla intresset uppe hela vägen igenom den här snarkfesten. Jag skulle säga att The Final Conflict är enbart till för dem som vill ha en avslutning på berättelsen om Damien (mest för att man måste ha sett de två första filmerna för att begripa något av den här filmen). Ni andra kan se något underhållande istället.

No Comments

The Omen av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The OmenRobert (Gregory Peck) och Katherine Thorn (Lee Remick) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat, men de vill inget hellre än att få barn. Under ett besök i Rom, Italien, den 6 Juni 1966, klockan 6 på morgonen, föder således Katherine deras son – som dessvärre visar sig bli dödfödd. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

Efter att Robert fått tjänsten som den amerikanska ambassadören i Storbritannien flyttar familjen Thorn till London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Harvey Stephens) oskyldiga ansikte…

Jag såg den brittisk-amerikanska samproduktionen The Omen för runt tjugo år sedan för första gången efter att jag hade spelat in den på en VHS-kassett under natten (vilket jag alltid gjorde när det gick skräckfilm på de TV-kanaler vi hade då, vilket inte var speciellt ofta tyvärr). Jag minns så klart inte vad jag tyckte om den då men det är ändå en film som har lyckats hänga kvar hos mig sedan dess och jag vill minnas att jag såg om den för runt en femton eller så år sedan. Hur som helst var det nu dags att återigen titta på den här klassiska skräckfilmen och även om den har fyrtio år på nacken i år så håller den sig faktiskt väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra (även om jag tycker det är lustigt att Gregory Peck har samma ansiktsuttryck igenom hela filmen oavsett situation) och filmen har en fin stämning rakt igenom, även om det aldrig blir nämnvärt läskigt. Effekterna är helt okej och ganska standard för en film från 70-talet, även om de används ganska sparsamt.

Även om jag i regel brukar springa skrikande från filmer där citat ur bibeln och en massa snack om hallelujah står i fokus så tycker jag om The Omen och anser, likt många andra, att det är en klassiker som man måste se minst en gång innan man går i graven. Rekommenderas.

No Comments

Generation Kill av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Drama, Krig, TV

Generation KillGeneration Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright‘s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

No Comments

The Woman In Black 2: Angel Of Death av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black 2 - Angel Of DeathLondon, 1941. Tyskarna har bombat sönder stora delar av London varpå en grupp föräldralösa barn blir ivägskickade tillsammans med skötarna Eve (Phoebe Fox) och Jean (Helen McCrory) till den brittiska landsbygden. Gruppen anländer snart till den sedan länge övergivna Eel Marsh House herrgården som ska användas som barnhem tills det att det är säkert att återvända till London igen. Men det dröjer inte länge förrän Eve börjar ana att någonting är fel med den gamla herrgården. När flera underliga incidenter inträffar börjar hon inse att de inte är ensamma och att herrgårdens mörka förflutna har vaknat igen…

Daniel Radcliffe filmen The Woman In Black som kom 2012 drog tydligen in så pass med pengar att en uppföljare var nödvändig i form av den engelsk-amerikansk-kanadensiska samproduktionen The Woman In Black 2: Angel Of Death. Givetvis var den inte nödvändig överhuvudtaget och bara en ren cash-in på föregående film. Hur som helst så är den här andra filmen inte speciellt bra. Den är förvisso välspelad, effekterna ser ganska bra ut och idéen bakom manuset är det väl inget större fel på egentligen. Problemen filmen har är att alla jumpscares och alla läskigheter som inträffar i filmen går att förutse timtal innan de inträffar, däremellan är det en rena jävla transportsträckor. Det blir helt enkelt aldrig spännande utan bara jävligt tradigt. De har även tvingat in en helt onödig subplot kring Phoebe Fox’s karaktär Eve som lätt hade kunnat klippts bort utan att det hade gjort någon som helst skillnad för filmens story mer än att filmen hade blivit knappt tio minuter kortare.

The Woman In Black 2: Angel Of Death är ett rejält magplask efter dess föregångare som åtminstone höll intresset uppe majoriteten av filmen trots att även den hade ett ganska långsamt tempo. Vill du ha en riktigt långtråkig och inte speciellt spännande skräckfilm, med större influenser ifrån drama-kategorin än skräck-kategorin, så är det här ett givet val. Ni andra som vill bli underhållna eller skrämda kan leta vidare.

No Comments

The Woman In Black (2012) av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black (2012)London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

No Comments

The Woman In Black av J

juli 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Woman In BlackNär en gammal änka utan vänner eller släkt dör strax utanför den lilla havsbyn Crythin skickas den unge advokaten Arthur Kidd (Adrian Rawlins) iväg av sin byrå för att gå igenom huset hon har lämnat efter sig. Arthur märker dock snabbt vid sin ankomst att lokalbefolkningen inte är speciellt sugna på att prata om eller gå i närheten av den bortgångna kvinnans ödsliga hem. Ingen verkar heller vilja berätta vem den mystiska kvinnan i svart som Arthur har skymtat ett par gånger är. Han ignorerar lokalbefolkningens kryptiska varningar och beger sig ut till det öde huset och finner snart dess ohyggliga historia och blir själv indragen i dess hemska arv…

Den brittiska rysaren The Woman In Black från 1989 är en adoption för TV av Susan Hill’s novell från 1983. Jag har inte läst novellen och har inga planer på att göra det heller, men vad jag har kunnat läsa mig till skiljer sig den här adoptionen lite grann från novellen – vilket är troligtvis både på gott och ont. Att titta på den här adoptionen av novellen är hur som helst som att sitta och titta på färg som torkar. Det händer inte speciellt mycket alls bortsett från några ljudeffekter, en småcreepy scen mot slutet av filmen och själva avslutningen av filmen (som verkar vara betydligt mörkare än det slut som novellen fick). Det är helt enkelt mördande tråkigt, vilket är synd då filmen faktiskt är väldigt välspelad och berättelsen i sig har potential till att bli en ganska kuslig spökhistoria – vilket de fumlade till ordentligt.

Nej, The Woman In Black kanske ses som en klassiker för den brittiska publiken som såg den vid dess premiär den 24 December 1989, men för en fjant som mig som tittar på den för första gången tjugosju år efter dess release är hela filmen ett stort meh. När jag nästan måste sitta och hugga mig i benet med en gaffel för att hålla mig vaken under en film så spelar det ingen roll hur stor ”klassiker” filmen än är, är den tråkig så är den. Punkt.

2 Comments

Rogue av J

juli 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

RoguePeter McKell (Michael Vartan) är en amerikansk resejournalist som anländer till Kakadu nationalpark, Australien, för att åka med på en flodtur för turister. När båten är på väg tillbaka ser gruppen en nödraket som skjuts upp. Guiden, Kate (Radha Mitchell), bestämmer att de ska undersöka saken och det dröjer inte länge förrän den idylliska flodturen förvandlas till en mardröm då båten blir attackerad av en gigantisk saltvattenskrokodil. I paniken som uppstår åker de till en liten ö i den undangömda sjön de befinner sig på och upptäcker nästa problem; tidvattnet håller på att stiga och kommer dränka hela ön inom ett par timmar…

Jag gick in i den australisk-amerikansk-engelska samproduktionen Rogue (som hette Territory i Sverige när den kom, men släpptes sedan under titeln Dark Waters på dvd – även om de inte ändrade titeln i filmens förtexter) med inga större förväntningar och blev måttligt förvånad då den visade sig vara en riktig nagelbitare – i alla fall fram till de sista tjugo minuterna då det känns som att filmen fiser ur sig. Skådespelarna är bra, spänningen är bra under den andra tredjedelen av filmen och även om filmen gör ett mindre magplask mot slutet så håller den sig ganska stadigt igenom. Den får definitivt en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Prowl av J

juni 4th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ProwlAmber (Courtney Hope) drömmer om att flytta ifrån den lilla hålan Farmfield och övertalar sina vänner att göra henne sällskap när hon ska resa till Chicago för att hyra en lägenhet där. På väg dit går deras bil sönder mitt ute i ingenstans och när lastbilschaffisen Bernard (Bruce Payne) stannar till med sin långtradare lyckas gruppen övertala honom om att få åka med i släpet då han ändå ska till Chicago. Men när Bernard vägrar att stanna och de upptäcker att lasten består av hundratals lådor med blod får de panik, vilket snabbt övergår i ren terror då lastbilen plötsligt stannar och släpper ut dem i en mörk och övergiven lagerlokal – men gruppen är inte ensamma där inne.

Den amerikansk-brittisk-bulgariska samproduktionen Prowl är sisådär. Den är ganska välgjord effektmässigt och skådisarna gör ett ganska bra jobb med det de har att jobba med, men filmens handling är inte speciellt spännande eller engagerande och kameraarbetet är under all kritik. I varenda actionscen i Prowl skakas kameran hejvilt och i flera scener såg jag knappt vad som hände tack vare det. När fan ska filmskapare lära sig att skakiga kameror INTE gör filmer mer spännande utan är bara jävligt irriterande?

Hade det inte varit för det genomusla kameraarbetet hade jag nog kunnat ursäkta det ganska generiska manuset och kallat filmen för medioker, men när jag nästan blir åksjuk av kameraarbetet så sjunker filmens värde för en återtitt långt ner på botten. Om du har någonting annat att titta på så skulle jag råda att se det istället.

No Comments

Howl av J

maj 29th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

HowlAlpha Trax konduktören Joe (Ed Speleers) anländer lagomt till Waterloo Station för ett påtvingat nattskift ombord på nattåget till London. En timme efter avgång åker tåget igenom en avsides och skogsbevuxen del av den engelska landsbygden när föraren plötsligt blir tvungen att stanna tåget då de har kört på någonting som sprang upp på spåret. Föraren hoppar ut för att kontrollera vad som hänt och försvinner strax därpå. När Joe inte får någon kontakt med föraren och inte hittar honom bestämmer sig gruppen för att hoppa av tåget för att gå tillbaka till den senaste stationen de passerade. De inser emellertid ganska snart att anledningen till förarens försvinnande fortfarande är där ute och är nu ute efter dem också…

Jag minns inte hur jag fick nys om den brittiska skräckfilmen Howl men jag ångrar verkligen inte att jag bestämde mig för att se den. Med Howl bevisar engelsmännen återigen att de är kompetenta och vet hur man snickrar ihop en bra och stämningsfull skräckfilm med läskiga monster. Med bra skådisar (som talar med härlig brittisk engelska), bra effekter och riktigt ruskig makeup och ett fläckvis spännande och intressant manus gör Howl till en tiopoängare i mina ögon. Jag kommer utan tvekan att komma tillbaka till den här filmen fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud