Helt Perfekt Glob

Slasher – Season 1 & 2 av J

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

Exam av J

Åtta kandidater är på det sista steget för att bli en chefsassistent på ett läkemedelsföretag och har blivit insläppta i ett rum för det sista testet. En ”skrivvakt” kommer in i rummet och förklarar för dem att de har tre regler att följa, annars blir de diskvalificerade; de får inte försöka att ta kontakt med honom eller den beväpnade vakten som finns i rummet, de får inte förstöra pappret de har blivit tilldelade och de får inte gå ut ur rummet. De har åttio minuter på sig att besvara frågan som finns framför dem, men när så kandidaterna vänder på pappret står det ingenting på det…

I och med att jag var och såg Escape Room på bio tidigare ikväll vart jag sugen på att se något mer ur samma smala subgenre och en av mina vänner jag hade med mig på bion rekommenderade Exam från 2009 – som jag sedan tidigare hade hört lite, lite grann om. Sagt och gjort fick det bli att se den och.. jag gillade den. Det är en hyfsat intensiv och väldigt välspelad thriller som inte bjuder på så mycket våld, men som å andra sidan bjuder på ett spännande och intressant händelseförlopp.

Gillar man den här smala subgenren precis som mig så är det här en film värd att spana in. Rekommenderas.

Bloody New Year av J

En grupp brittiska ungdomar går på grund med sin segelbåt och blir tvungna att simma i land till en ö. Väl på ön hittar de ett tillsynes övergivet hotell som är dekorerat för nyårsafton – det som gör det hela ännu märkligare är att det är mitt i sommaren…?! Det dröjer inte speciellt länge innan underligheter börjar inträffa i hotellet och gruppen inser att de svävar i livsfara.

Jag har alltid varit ett fan av Norman J. Warren sedan jag såg Alien klonen Inseminoid (recenserad här), från 1981, för första gången på sönderklippt hyr-VHS för omkring tjugo år sedan (vilket är en film jag tittar om till och från på min brittiska oklippta dvd). Sedan dess har jag även kommit över hans övernaturliga protoslasher Terror, från 1978, som jag gav ett halvljummet betyg i min recension. Så nu när det är nyår och allt så tyckte jag att det var dags att spana in Warren’s Bloody New Year från 1987, som var den sista filmen han gjorde innan han drog sig tillbaka fram till 2007.

Bloody New Year är en fullkomligen bonkers och underlig mash-up av slasher, hemsökt hus och zombies. Vill man beskriva filmen på ett extremt enkelt sätt kan man även säga att filmen är en Evil Dead rip-off med vissa små element ur slashergenren instoppat här och där. Filmen är i stort sett nittio minuter nonsens och skäms inte över det heller. Filmen är bitvis extremt cheesig och underhållande, men dippar på sina ställen och blir lite långdragen och tappar gnistan lite grann.

Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om direkt, men fungerar med hur resten av filmen är i åtanke. Effekterna är, förvånansvärt nog, ganska bra när de väl är i bild, men tack vare att de fegat ur (antagligen tack vare att budgeten inte tillät dem) så försvinner vissa sceners punch-line lite grann (så som när en person får huvudet slafsat med en båtmotor, vilket är helt off-screen).

Bloody New Year är en märklig film, men den lyckas samtidigt underhålla så pass att filmens nittio minuter svischar förbi utan några större bekymmer. De stunder då filmen blir långdragen känns mest som fartgupp och är över innan man tappat intresset för vad som händer i filmen. Det är inte en bra film, men den är så pass genomkorkad och dum att det är svårt att inte sitta och fnissa till den. Rekommenderas med vissa reservationer.

Wind Chill av J

I ett försök att ta sig till Delaware över jullovet liftar en college student (Emily Blunt) med en klasskamrat (Ashton Holmes) hon inte känner. De hamnar så småningom på en mindre isolerad väg och kraschar med bilen efter att nästan ha krockat med en mötande bil. Strandade i en allt mer tilltagande snöstorm börjar de inse att kylan inte är deras största bekymmer…

Jag gick in i den amerikansk-brittiska skräckfilmen Wind Chill (som är producerad av bland annat George Clooney) med ljumna förväntningar då jag för några månader sedan fick höra av en bekant att filmen skulle vara sisådär; att det var en film jag gott kunde låta stå kvar i hyllan och samla damm ett tag till. Döm hur som helst av min förvåning när jag faktiskt tyckte det var en riktigt hygglig film. Ja, jag tyckte rent av att den faktiskt var riktigt bra.

Med det sagt betyder det inte att filmen är speciellt nyskapande eller ens oförutsägbar, snarare tvärtom. Det är ganska enkelt att klura ut vad som kommer hända och filmen skjuter väl av en handfull klyschor här och där, men tack vare filmens täta stämning och skådespelarinsatserna lyckades filmen hålla mitt intresse uppe rakt igenom (att Emily Blunt är behaglig att beskåda gjorde ju inte filmupplevelsen sämre heller).

Jag ger hur som helst Wind Chill en rekommendation om man vill ha en mysryslig skräckfilm att kika på så här i juletider.

No One Lives av J

På väg igenom landet stöter ett par (Laura Ramsey & Luke Evans) på ett gäng tjuvar när de stannar till vid en sylta ute på vischan. I tron om att de kan vara välbärgade och för att gottgöra för en stöt han tjabblade till bestämmer sig en av medlemmarna, Flynn (Derek Magyar), för att kidnappa och förhöra paret för att pressa dem på pengar. Det borde han inte ha gjort. Mannen i paret är nämligen inte riktigt som alla andra…

No One Lives är en amerikansk-brittisk slasherfilm från 2012 och är regisserad av den japanske regissören Ryûhei Kitamura – som fyra år tidigare regisserade The Midnight Meat Train. Filmen är välspelad, våldsam, har en gnutta nattsvart humor och är sjukt underhållande. Den föll mig helt och hållet i smaken och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag har inte så mycket mer att skriva om filmen egentligen. Jag hade en kul stund i soffan med den och jag kommer definitivt att se om den fler gånger. Jag ger den en rekommendation och dig som läser ett varningens finger; se inte filmens trailer, den spoilar i stort sett hela filmen.

Virus av J

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

Baywatch av J

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

Ghost In The Shell (2017) av J

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.

Alan Partridge: Alpha Papa av J

Den lilla radiostationen North Norfolk Digital i Norwich har köpts upp av en multinationell konglomerat. Rykten om varsel når de anställda, men DJen Alan Partridge (Steve Coogan) är inte bekymmrad. Hans DJ kollega, Pat Farrell (Colm Meaney), är emellertid det och ber Alan att övertyga ledningen att inte sparka honom. Alan får hur som helst reda på att det står mellan att ge honom eller Pat sparken, vilket givetvis gör att han gör det totalt motsatta. Pat får således sparken, men tar inte det hela speciellt bra…

Under en företagsfest stövlar Pat in på stationen beväpnad med ett hagelgevär, tar alla som gisslan och kräver att Alan ska agera förhandlare mellan honom och polisen. Alan kliver in som förhandlare mellan de två parterna och en från början absurd situation utvecklar sig snabbt till det sämre.

Har du någonsin fått en film i julklapp som du inte har en aning om vad det är för något? Nå, Alan Partridge: Alpha Papa är just en sån film för mig. Jag fick den för några år sedan i julklapp och den har stått i filmhyllan – till nu. Ska jag vara helt ärlig hade den nog faktiskt kunnat stå kvar där i hyllan ett tag till utan att jag hade lidit av det. Filmen är rolig och levererar ganska många bra gapskratt, men ungefär halvvägs igenom började jag tappa intresset tack vare att det kändes som att de körde samma typ av skämt om och om igen och att filmen stannade av. Det blev helt enkelt tröttsamt och under de sista tjugo minuterna satt jag mest och väntade (med undantag för ett och annat garv) på att sluttexterna skulle börja rulla – vilket är synd i mina ögon då jag älskar brittisk humor.

Överlag är det en okej film och den kanske gör sig bättre i gott sällskap, men det är ingenting jag kommer ha någon brådska att se om i alla fall.

Tomb Raider (2018) av J

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension