Helt Perfekt Glob

Underworld av J

I århundraden har ett krig mellan vampyrer och Lycans – varulvar – pågått och vampyrerna är nära att lyckas med deras mål; att utrota de sista Lycans. Under ett skuggningsuppdrag upptäcker dock den unga vampyrkrigaren Selene (Kate Beckinsale) att Lycans har någonting i görningen och när hon börjar undersöka saken närmare inser hon att Lycans’ ledare Lucian (Michael Sheen), som trots ha varit död sedan länge, har funnit en lösning på deras problem i form av människan Michael (Scott Speedman). Men allt eftersom Selene börjar komma närmare sanningen börjar mörka hemligheter från det förflutna involverande hennes herre, Viktor (Bill Nighy), att komma fram i dagsljuset…

Jag minns när den amerikansk-engelsk-tysk-ungerska samproduktionen Underworld släpptes. Alla pratade om den. Om hur actionpackad den var och hur bra effekterna var. Och Kate Beckinsale i latex också givetvis. Så här fjorton år efter dess release står sig filmen ganska bra än. Manuset är välskrivet, actionscenerna är fortfarande ganska spektakulära och de praktiska effekterna ser fortfarande bra ut (CGI effekterna, not so much…).

Jag har dock ett problem med filmens tempo. Manuset är som sagt välskrivet och ett stort fokus på storyberättande finns här, vilket dessvärre gör att filmen släpar lite på sina ställen. Jag förstår att filmens manus kräver alla twistar och avslöjanden men efter att tredje twisten avslöjats börjar det kännas smått löjligt. Med det sagt; Underworld är en bra actionfilm, men jag kände under den här titten att mitt tålamod inte höll riktigt hela vägen och när den femtioelfte dialogscenen där en stor twist ska avslöjas inträffar rullade jag mest med ögonen.

Som många andra stora produktioner fick givetvis Underworld uppföljare och jag skulle tro att gänget bakom filmen redan hade bestämt sig för att åtminstone en uppföljare skulle göras med tanke på slutet på den här filmen. Det blev desto fler uppföljare än så…

För att avrunda; jag gillar Underworld, men tycker samtidigt att den lider av problem med dess tempo. Den får dock en marginell rekommendation. Jag menar, Kate Beckinsale i latex är väl bara det en selling point – am I right?

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

Den gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Det tog tid, men nu har jag äntligen (bättre sent än aldrig, right?) sett Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

Eden Lake av J

Förskolefröken Jenny (Kelly Reilly) och hennes pojkvän Steve (Michael Fassbender) har bestämt sig för att åka iväg för att tillbringa en romantisk helg tillsammans. Steve, som planerar att fria, har hittat en idyllisk plats; en avsides belagd sjö omringad av skog och som tillsynes är övergiven. Deras lugna och sköna helg tar ett abrupt slut när ett gäng irriterande ungar börjar omringa deras campingplats. Genom att roa sig med att provocera paret stjäl gänget deras tillhörigheter och deras bil, vilket lämnar dem helt strandade. När Steve slutligen konfronterar dem tappar han besinningen, vilket leder till oanade konsekvenser…

Eden Lake är en sån där film som undkommit mig i flera år även om jag hört från flera håll att det är en sevärd skräckfilm. Nu när jag slutligen har sett den så är jag halvnöjd med titten. Filmen i sig är välspelad och har några riktigt nagelbitande stunder (för att inte tala om våldsamma), men filmen är ganska förutsägbart och när den börjar närma sig slutet är det extremt uppenbart vart det hela är på väg så den sista chocken filmen försöker leverera faller platt. Jag tycker inte filmen är dålig, men den känns överlag ganska medioker och mest som en axelryckning.

Jag kan ge Eden Lake en svag rekommendation hur som helst. När den väl är bra så är den bra, när den är förutsägbar och medioker så är den väldigt mycket det.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

Wilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

My Little Eye av J

Fem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slow burn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

The Final Conflict av J

Efter att den amerikanske ambassadören i Storbritannien plötsligt begår självmord överlåts tjänsten till den nu trettiotvå år gamle Thorn Industries’ VD, Damien Thorn (Sam Neill). Efter att ha helt anammat hans oheliga härstamning och drivit sitt företag i sju år har Damien nu satt siktet på att försöka omforma sitt öde genom att stoppa Kristi återkomst. Samtidigt har Fader DeCarlo (Rossano Brazzi), en präst från Subiaco klostret som har observerat Damien på håll i många år, lyckats förvärva De Sju Heliga Dolkarna av Megiddo – de enda vapnen på Jorden som kan förinta Antikrist, Damien. Tillsammans med sex andra präster planerar DeCarlo att söka efter reinkarnationen av Jesusbarnet och samtidigt försöka att döda Damien, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Den brittisk-amerikanska samproduktionen The Final Conflict (som senare marknadsfördes som Omen III: The Final Conflict och hette De Sju Knivarna – Omen III i Sverige) var menad att vara den sista och avslutande delen i Omen sagan – och var det fram till 1991. Hur som helst är det en otroligt svag installation (för att inte tala om avslutning). Manuset är stentrist och det känns mer som att de har koncentrerat sig på att banka in så många citat ur bibeln de bara kunnat än att de försökt göra en atmosfärisk och kuslig rysare. Det är långt mellan händelserna och filmens tempo är löjligt långsamt vilket resulterar i att den överlag aldrig blir nämnvärt spännande eller intressant, ända fram till slutet där filmen snubblar och trillar på sitt eget ansikte i en av de töntigaste slutkonfrontationer som gjorts på vita duken.

Skådespelarinsatserna är överlag ganska bra i alla fall och Sam Neill gör i synnerhet ett fenomenalt jobb i rollen som Damien, men tvingas samtidigt i flera scener stå och ha monologer där han citerar bibeln och spottar ur sig skitnödiga repliker som fick mig att himla med ögonen. Effektmässigt finns det inte mycket att skriva hem om då det har snålats in på just sånt till det allra yttersta (om man bortser ifrån det ganska grafiska självmordet i början på filmen).

Filmens idé är det väl inget större fel på egentligen men utförandet är så jävla tråkigt och utdraget att jag var nära att få lov att hämta en gaffel och hugga mig i benet med den för att hålla mig vaken. Sam Neill må vara en bra skådespelare, men inte ens han kan hålla intresset uppe hela vägen igenom den här snarkfesten. Jag skulle säga att The Final Conflict är enbart till för dem som vill ha en avslutning på berättelsen om Damien (mest för att man måste ha sett de två första filmerna för att begripa något av den här filmen). Ni andra kan se något underhållande istället.

The Omen av J

Robert (Gregory Peck) och Katherine Thorn (Lee Remick) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat, men de vill inget hellre än att få barn. Under ett besök i Rom, Italien, den 6 Juni 1966, klockan 6 på morgonen, föder således Katherine deras son – som dessvärre visar sig bli dödfödd. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

Efter att Robert fått tjänsten som den amerikanska ambassadören i Storbritannien flyttar familjen Thorn till London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Harvey Stephens) oskyldiga ansikte…

Jag såg den brittisk-amerikanska samproduktionen The Omen för runt tjugo år sedan för första gången efter att jag hade spelat in den på en VHS-kassett under natten (vilket jag alltid gjorde när det gick skräckfilm på de TV-kanaler vi hade då, vilket inte var speciellt ofta tyvärr). Jag minns så klart inte vad jag tyckte om den då men det är ändå en film som har lyckats hänga kvar hos mig sedan dess och jag vill minnas att jag såg om den för runt en femton eller så år sedan. Hur som helst var det nu dags att återigen titta på den här klassiska skräckfilmen och även om den har fyrtio år på nacken i år så håller den sig faktiskt väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra (även om jag tycker det är lustigt att Gregory Peck har samma ansiktsuttryck igenom hela filmen oavsett situation) och filmen har en fin stämning rakt igenom, även om det aldrig blir nämnvärt läskigt. Effekterna är helt okej och ganska standard för en film från 70-talet, även om de används ganska sparsamt.

Även om jag i regel brukar springa skrikande från filmer där citat ur bibeln och en massa snack om hallelujah står i fokus så tycker jag om The Omen och anser, likt många andra, att det är en klassiker som man måste se minst en gång innan man går i graven. Rekommenderas.

Generation Kill av J

Generation Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright’s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

The Woman In Black 2: Angel Of Death av J

London, 1941. Tyskarna har bombat sönder stora delar av London varpå en grupp föräldralösa barn blir ivägskickade tillsammans med skötarna Eve (Phoebe Fox) och Jean (Helen McCrory) till den brittiska landsbygden. Gruppen anländer snart till den sedan länge övergivna Eel Marsh House herrgården som ska användas som barnhem tills det att det är säkert att återvända till London igen. Men det dröjer inte länge förrän Eve börjar ana att någonting är fel med den gamla herrgården. När flera underliga incidenter inträffar börjar hon inse att de inte är ensamma och att herrgårdens mörka förflutna har vaknat igen…

Daniel Radcliffe filmen The Woman In Black som kom 2012 drog tydligen in så pass med pengar att en uppföljare var nödvändig i form av den engelsk-amerikansk-kanadensiska samproduktionen The Woman In Black 2: Angel Of Death. Givetvis var den inte nödvändig överhuvudtaget och bara en ren cash-in på föregående film. Hur som helst så är den här andra filmen inte speciellt bra. Den är förvisso välspelad, effekterna ser ganska bra ut och idéen bakom manuset är det väl inget större fel på egentligen. Problemen filmen har är att alla jumpscares och alla läskigheter som inträffar i filmen går att förutse timtal innan de inträffar, däremellan är det en rena jävla transportsträckor. Det blir helt enkelt aldrig spännande utan bara jävligt tradigt. De har även tvingat in en helt onödig subplot kring Phoebe Fox’s karaktär Eve som lätt hade kunnat klippts bort utan att det hade gjort någon som helst skillnad för filmens story mer än att filmen hade blivit knappt tio minuter kortare.

The Woman In Black 2: Angel Of Death är ett rejält magplask efter dess föregångare som åtminstone höll intresset uppe majoriteten av filmen trots att även den hade ett ganska långsamt tempo. Vill du ha en riktigt långtråkig och inte speciellt spännande skräckfilm, med större influenser ifrån drama-kategorin än skräck-kategorin, så är det här ett givet val. Ni andra som vill bli underhållna eller skrämda kan leta vidare.

The Woman In Black (2012) av J

London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.