Helt Perfekt Glob

Mortal Kombat (2021) av J

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

Endzeit av J

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

God Of War (bok) av J

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

Escape From Tomorrow av J

Jim (Roy Abramsohn) är en otillfredsställd medelåldersman som är på semester tillsammans med sin familj i Disney World. Medan hans familj strosar runt och tar in alla syner och intryck som parken har att erbjuda finner sig Jim oförklarligt besatt av två franska tonårsflickor. Snart börjar den familjevänliga parken att förändras inför Jim’s ögon till någonting betydligt mer hotfullt allt eftersom han uppdagar dess hemligheter.

Escape From Tomorrow är en av de märkligaste filmerna jag någonsin har sett tror jag. Hela filmen är som att beskåda någons totala snedtripp på LSD och ska jag vara helt ärlig satt jag i stort sett bara och kliade mig i huvudet under majoriteten av speltiden. Slutet förklarar i stort sett ingenting och för att begripa vad filmen överhuvudtaget egentligen gick ut på vart jag tvungen att prata med honom jag såg den med, som inte heller var helt säker på vad filmen egentligen ville säga.

Hur som helst så behöver inte alltid märkliga filmer vara bra heller och Escape From Tomorrow lutar väl lite grann åt det hållet för min del. Den är hyfsat välgjord för att vara en guerilla-inspelad independentfilm med hyfsade skådespelarinsatser och så, men tack vare den totala bristen på förklaringar och ett manus som är fullkomligen befriat från logik tappade jag intresset och blev uttråkad timmen in i filmen och slutade i stort sett att bry mig de sista tio minuterna av speltiden – dels för att jag inte begrep något av filmen och dels för att de valt att fylla ut speltiden med en hel del onödiga utfyllnadsscener där karaktärerna bara vandrar runt i parken, äter mat, tittar på föreställning eller åker attraktioner. Hade istället filmen gått den vägen jag och min polare trodde att den skulle gå – att animatronikerna i parken skulle börja jaga Jim eller dylikt – hade nog filmen kunnat hålla intresset uppe bättre.

Escape From Tomorrow är inte en tripp jag kommer ta igen och om du inte diggar mindfuck filmer avråder jag dig att se den här.

Underworld: Blood Wars av J

Lycans är nära att vinna kriget och vampyrerna är på gränsen till att bli utrotade. Den ambitiösa vampyren Semira (Lara Pulver) lyckas övertala den högt ansedde vampyren Thomas (Charles Dance) att vädja till Cassius (James Faulkner) och resten av rådet vid den östra vampyrförsamlingen att förlåta den skickliga Selene (Kate Beckinsale), som nu mer är utstött och jagad, för att träna deras nya Death Dealers inför en kommande Lycansoffensiv. Allting är emellertid inte vad det verkar vara och Selene blir, tillsammans med Thomas och hans son David (Theo James), snart förrådda och måste återigen fly. Samtidigt är Lycans nya ledare, Marius (Tobias Menzies), Selene på spåret då han behöver henne för att hitta den enda rena hybriden, vars blod kan sätta stopp för kriget en gång för alla…

Storyn i varje ny Underworld film blir bara rörigare och rörigare att förklara utan att spoila, men spelar samtidigt ingen jättestor roll i sig då filmerna går ut på en sak; att tittaren får se vampyrer och varulvar ha ihjäl varandra i nittio till hundratjugo minuter. Hur som helst…

Underworld: Blood Wars (vars arbetstitel var Underworld: Next Generation, vilket hade varit en rätt skitdålig titel) röjer vidare som den femte installationen i serien och även om storyn i filmen är så basic det bara går att få i den här typen av film så fungerar den bra. Det är bra action, det är våldsamt, det är blodigt, det är högljutt och det är underhållande. CGI effekterna sticker fortfarande ut som en sårig tumme i mitt tycke även om de är nödvändiga för en hel del av actionscenerna som förekommer även här.

Även om Underworld: Blood Wars inte är perfekt kan jag ursäkta en hel del av dess brister (det är trots allt den femte filmen i en serie som gjort samma sak i fem filmer, duuh..). Den underhöll mig gott under de knappa nittio minuter den brummade på under och det är det som räknas i mina ögon. Vill man ha något sofistikerat och välskrivet får man nog dessvärre ursäkta den här filmen och titta på något annat. Jag själv rekommenderar den likt de fyra tidigare filmerna i serien.

Kate Beckinsale har tidigare sagt att det här skulle bli hennes sista film i Underworld serien, men efter att ha sökt runt lite verkar det vara en sjätte film planerad inom några år där Beckinsale möjligen kan reprisera hennes roll som Selene en sista gång. Den som lever får se…

Underworld Awakening av J

Mänskligheten har upptäckt vampyrers och Lycans existens och startar ett krig mot dem för att utrota raserna. När Selene (Kate Beckinsale) möter upp Michael (Scott Speedman) i hamnen i ett försök att fly blir de träffade av en granat och Selene svimmar…

Selene vaknar upp från en kryogen sömn i företaget Antigen’s laboratorium. Hon får snart veta att hon har varit där i tolv år och att hon på något sätt är ihopkopplad med ett annat forskningsexperiment, som hon tror är Michael. Hon följer synerna hon får tack vare kopplingen och möter snart den unga vampyren David (Theo James), som berättar att vampyrer och Lycans nästintill är utrotade. De två hinner snart ikapp det andra forskningsexperimentet och finner en ung och rädd flicka (India Eisley) – som snart kommer spela en stor roll i det fortsatta kriget mellan vampyrer och Lycans…

Underworld Awakening dundrar vidare i Underworld franchisén och är både högljudd, actionpackad och våldsam. Som en fantasyfilm fungerar den inte så värst bra. Som en regelrätt actionfilm med vampyrer och varulvar tuffar den på ganska bra och personligen gillade jag det lite mer ösiga tempot den här fjärde filmen erbjöd. Med det sagt finns det så klart brister i filmen…

Storyn börjar intressant och ger en twist på Underworld berättelsen, men återgår senare till det gamla vanliga temat som genomsyrat de tre tidigare filmerna – vilket troligtvis är det största problemet jag har med filmen. Jag vet att det Underworld filmerna är vampyrer mot varulvar filmer, men jag tycker att de kunde gott ha provat en ny vinkel för att fräscha upp serien. Jag menar, det är trots allt den fjärde filmen. Effektmässigt är filmen en ren CGI-fest och några praktiska effekter kunde jag inte urskilja. Å andra sidan är det skit samma då filmen kräver just CGI för att genomföra de actionscener som förekommer här.

Hur som helst gillar jag den här bristfälliga fjärde filmen i serien. Den är inte perfekt, men den underhåller gott, vilket är anledningen till att jag rekommenderar den.

Läs gärna H’s motsatta åsikt om filmen också.

Underworld: Rise Of The Lycans av J

Någon gång under den mörka medeltiden föder en varulv en mänsklig son i en cell i en vampyrklans fängelsehålor. En av klanens ledare, Viktor (Bill Nighy), bestämmer sig för att skona varelsens liv och ger honom namnet Lucian. Under hans uppväxt tvingas Lucian att transformera andra människor till en ny ras – Lycans; hälften människor, hälften varulvar. Allt eftersom åren går växer Lucian (Michael Sheen) upp till en modig krigare som har inflytande över de andra Lycans och ses som deras ledare samtidigt som han försvarar de aristokratiska vampyrerna under dagtid från de blodtörstiga och smittosamma varulvarna, som inte kan förvandla sig till människor igen.

Utan hans vetskap har Viktor’s dotter, Sonja (Rhona Mitra), och Lucian inlett en kärleksaffär och träffas i hemlighet då och då – vilket skulle ses som en vedervärdig handling bland de andra vampyrerna. När så Lucian transformerar sig själv till en varulv för att rädda Sonja’s liv i ett slag mot varulvarna fängslas han av Viktor och planeras att bli avrättad. Lucian och Sonja gör upp en plan för att fly tillsammans, vilket snart får oanade konsekvenser för båda blodslinjerna…

I Underworld: Rise Of The Lycans har de alltså tagit flashbackscener ifrån den första Underworld och dragit ut det till cirka nittio minuter film. Och det fungerar ganska bra. Faktiskt. Det är hyfsat spännande, blodigt och berättelsen är ganska fängslande. Bill Nighy som ond vampyr är filmens starkaste kort och varje scen han är med i erövrar han fullständigt. Gubben är helt enkelt suverän. Övriga skådespelare (speciellt Michael Sheen) gör även de bra prestationer.

Filmens största problem är just dess story. Har man sett den första filmen vet man precis vad som kommer hända vilket dödar spänningen ganska ordentligt. Filmens känns lite grann som en filler för del fyra i serien, Underworld Awakening, som kom tre år senare. Effektmässigt fungerar filmen för vad den är. CGI-effekterna ser okej ut men jag hade gärna sett lite praktiska effekter också utöver dem.

Hur som helst blev jag ändå överraskad över hur väl filmen ändå fungerar då den berättar en berättelse vi redan har sett i en flashbackscen i den första filmen. Mitt råd är dock att se den här först innan man ser de två första filmerna i serien då det faktiskt är en bra film. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

Underworld: Evolution av J

Som jag skrev i min recension av Underworld misstänker jag att gänget bakom den filmen redan visste när de gjorde den att de skulle göra en uppföljare. Tre år efter Underworld släpptes kom således dess uppföljare, Underworld: Evolution, som tar vid precis där den första filmen slutar – vilket medför att vissa spoilers av den första filmen kommer att vara inkluderade i den här recensionen, you have been warned.

Selene (Kate Beckinsale) och Michael (Scott Speedman) är på flykt från vampyrerna. Selene har emellertid avsikt att avslöja sanningen bakom Viktor’s (Bill Nighy) död till den första riktiga vampyren, Marcus (Tony Curran), som hon tror fortfarande hibernerar. Det visar sig dock snart att Marcus redan har vaknat och har för avsikt att befria sin Lycan broder, William, från hans flera hundra år gamla fångenskap. Med kort om tid måste Selene och Michael försöka pussla ihop de sista ledtrådarna för att låsa upp deras blodlinjers hemligheter och sätta stopp för Marcus innan det är för sent…

Så.. Underworld: Evolution. Ska jag vara ärlig tycker jag den här är bättre än den första filmen. Manuset är inte lika välskrivet och det är väldigt många hål i storyn, men det skiter jag i. Filmen är mer actionpackad, mer högljudd, blodigare och har färre dialogscener där twistar ska slängas i ansiktet på tittaren. Med andra ord; God Underhållning. Enda problemet jag har med filmen är att många effekter ser väldigt utdaterade ut tack vare den förlegade CGI-teknologin som används under majoriteten av filmen, vilket bara påvisar att praktiska effekter fungerar så mycket bättre.

Underworld: Evolution är inte en perfekt film och den har en del rätt grova brister på sina ställen, men den underhåller och min åsikt har definitivt förändrats sen jag såg den för första gången; den är bättre än den första, underhållningsmässigt. Jag ger den här filmen en definitiv rekommendation, även om man bör ha sett den första innan.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

Underworld av J

I århundraden har ett krig mellan vampyrer och Lycans – varulvar – pågått och vampyrerna är nära att lyckas med deras mål; att utrota de sista Lycans. Under ett skuggningsuppdrag upptäcker dock den unga vampyrkrigaren Selene (Kate Beckinsale) att Lycans har någonting i görningen och när hon börjar undersöka saken närmare inser hon att Lycans’ ledare Lucian (Michael Sheen), som trots ha varit död sedan länge, har funnit en lösning på deras problem i form av människan Michael (Scott Speedman). Men allt eftersom Selene börjar komma närmare sanningen börjar mörka hemligheter från det förflutna involverande hennes herre, Viktor (Bill Nighy), att komma fram i dagsljuset…

Jag minns när den amerikansk-engelsk-tysk-ungerska samproduktionen Underworld släpptes. Alla pratade om den. Om hur actionpackad den var och hur bra effekterna var. Och Kate Beckinsale i latex också givetvis. Så här fjorton år efter dess release står sig filmen ganska bra än. Manuset är välskrivet, actionscenerna är fortfarande ganska spektakulära och de praktiska effekterna ser fortfarande bra ut (CGI effekterna, not so much…).

Jag har dock ett problem med filmens tempo. Manuset är som sagt välskrivet och ett stort fokus på storyberättande finns här, vilket dessvärre gör att filmen släpar lite på sina ställen. Jag förstår att filmens manus kräver alla twistar och avslöjanden men efter att tredje twisten avslöjats börjar det kännas smått löjligt. Med det sagt; Underworld är en bra actionfilm, men jag kände under den här titten att mitt tålamod inte höll riktigt hela vägen och när den femtioelfte dialogscenen där en stor twist ska avslöjas inträffar rullade jag mest med ögonen.

Som många andra stora produktioner fick givetvis Underworld uppföljare och jag skulle tro att gänget bakom filmen redan hade bestämt sig för att åtminstone en uppföljare skulle göras med tanke på slutet på den här filmen. Det blev desto fler uppföljare än så…

För att avrunda; jag gillar Underworld, men tycker samtidigt att den lider av problem med dess tempo. Den får dock en marginell rekommendation. Jag menar, Kate Beckinsale i latex är väl bara det en selling point – am I right?

Warcraft av J

Det fredliga kungadömet Azeroth är på kanten till ett krig då dess civilisation står inför en fruktansvärd ras av inkräktare: orcher, krigare som flyr från sin döende värld för att kolonisera en annan. Medan en portal öppnas mellan de två världarna med en mörk magi som hotar att förinta allting den vidrör står de två armérna inför total tillintetgörelse. Från bägge sidor är två hjältar inställda på en kollisionskurs som kommer att bestämma ödet för deras familjer, deras folk och deras hem.

Jag har alltid varit ett fan av Warcraft spelen (fram till World Of Warcraft som aldrig har intresserat mig överhuvudtaget) och är än idag det. Det är gamla men ack så underhållande och bra real time strategy spel som står sig än idag. Rykten om att en film baserad på det universumet flöt runt redan kring 2005, 2006 vill jag minnas och nu har den alltså släppts. Uppenbarligen.

Jag har sett en del arga recensioner på den där folk tvärsågar den och påpekar bland annat att den har på tok för mycket platt CGI och att de mänskliga karaktärerna känns betydligt mindre levande än CGI-karaktärerna och så vidare. Själv hade jag inga direkta problem med CGI-delen. Jag menar, det är trots allt en CGI-blockbuster där CGIn står mycket i fokus. Rent av otroligt mycket. Men med det sagt vill jag också säga att jag kan tycka att de gott hade kunnat gjort filmen till en 100% datoranimerad långfilm istället, speciellt med tanke på vilka fläskiga cutscenes och videos Blizzard Entertainment (skaparna av Warcraft universumet, för dig som inte är insatt) har skapat i sina spel så tidigt som 90-talet.

Det jag personligen hade problem med var att storyn kändes som att den var skriven över en kafferast. Klyschorna haglar under hela filmen och kan man inte förutse huvudpunkter i filmen tusen år innan de händer kan jag börja undra under vilken sten den tittaren har legat de senaste tjugo åren. Det blev hur som helst helt enkelt att jag satt och väntade på att allting skulle hända i filmen och spänningen som ska finnas där fes ur sig ganska snabbt. Jag är inte imponerad.

Men trots att jag tycker att den var otroligt klyschig så vill jag inte kalla den för dålig heller. Filmen har sina ljusa stunder och är man bekant med spelen känner man igen många namn och platser där filmen utspelar sig, vilket är ett rätt gott tecken på att filmen är gjord för fansen och har man inte spelat spelen eller är ett fan av dem så har jag väldigt svårt att tro att man skulle gilla den här filmen överhuvudtaget.

Warcraft är inget mästerverk i mina ögon, men kan man se förbi alla klyschor och om man är ett die hard fan av spelen så bör man absolut se filmen.

Ingen uppföljare är annonserad i skrivande stund, men jag skulle tro att det nästan är skrivet i sten att en eller flera sådana kommer dyka upp med tanke på hur den här filmen utspelade sig…