| Subcribe via RSS

Edward Scissorhands (Blu-ray) av H

december 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Såg den här klassikern på blu-ray och jag måste säga att jag inte är nöjd med kvalitén. Bilden är liksom lite murrig, och färgerna känns fel. Det kunde sett mycket bättre ut. Filmen i sig håller ganska bra. Jaa… det var väl det jag ville säga.

No Comments

Prince Of Persia: The Sands Of Time av J

oktober 21st, 2012 | Postad i Film, Äventyr/Fantasy

Under ett anfall mot den heliga staden Alamut i det persiska gränsområdet lägger en av de persiska prinsarna – Dastan (Jake Gyllenhaal) – vantarna på en mystisk dolk. Dastan, som struntade i sin äldre broders order och anföll staden på egen hand med sina män, blir hyllad som en hjälte av den persiska armén och när de anländer till det persiska palatset tar deras fader emot dem med stor glädje. Men glädjen blir kort då kungen blir mördad och Dastan blir utpekad som attentatsman. Dastan flyr och tar med sig i flykten Alamut’s prinsessa, Tamina (Gemma Arterton), som de tillfångatog efter segern i Alamut.

På flykt från den persiska armén upptäcker Dastan att dolken han fick tag i Alamut besitter gudomliga krafter och kan backa tiden, för att göra saker ogjorda samtidigt som han inser vem som förrått hans familj och vad han måste göra.

När Prince Of Persia: The Sands Of Time kom brydde jag mig inte i den speciellt mycket. Jag hörde ett tag efter att den släppts att den var rätt bra, men det tog ytterligare ungefär ett år innan jag införskaffade den – och nu har jag alltså slutligen sett den. Mitt tycke är som följer:

Som en äventyrsfilm (lite i stuk med Mumien filmerna som kommit sista 13 åren) är Prince Of Persia: The Sands Of Time riktigt bra. Det är lite segt i början innan det börjar röra på sig ordentligt, men det flängs runt, det är svärdfighter, slagsmål och till och med lite blod här och där, även om det är en Disney produktion. Men som en film baserad på det första Sands Of Time spelet (det finns fyra och jag har spelat igenom alla, yes) så kraschlandar den stenhårt. Filmen har inte ett dyft med spelet att göra mer än att den handlar om en dolk och tidens sand, utöver det skiljer sig filmen och spelet avsevärt och personligen blev jag grymt besviken när jag insåg att filmen bara var löst baserad på första spelet.

För det första hade filmen troligtvis blivit mer intressant om Gyllenhaal hade slagits mot sandsoldater i sin kamp om… eh.. att fixa det han ska fixa. Så att säga. För det andra var plottwisten en sån stor klyscha att man egentligen rätt snabbt kan räkna ut den, bara man sett lite film i sin dar.

Nåja. Filmen har iaf en bra skådespelarensamblé och jag tycker att Gyllenhaal är suverän i titelrollen. Effekterna i filmen är så klart påkostade och det fläskas på med den ena effekten efter den andra och hela filmen är (så klart) en ren effektfilm (likt Mumien filmerna, igen). Storyn är okej, men känns ändå bortkastad; de hade kunnat göra så mycket bättre – som sagt.

Har man ingen erfarenhet av Sands Of Time spelen är nog filmen bättre än om man har det. Men samtidigt som jag tycker filmen faller ganska platt (storymässigt) jämtemot spelen så är det ändå en rätt okej äventyrsfilm – även om den inte riktigt passar de minsta tittarna.

No Comments

Masters Of The Universe av J

juni 27th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Efter ett långvarigt krig på planeten Eternia har den ondskefulle Skeletor (Frank Langella) lyckats ta makten på Castle Grayskull genom att använda en kosmisk nyckel, framställd av den Thenorianske låssmeden – och uppfinnaren – Gwildor (Billy Barty). Häxan av Castle Grayskull (Christina Pickles) är nu Skeletor’s fånge och blir tömd på sin livsenergi allt eftersom Skeletor väntar på att Eternia’s måne ska ställa sig i samma position som Det Stora Ögat Av Universum ligger – vilket kommer ge honom gudomliga krafter. Det enda som står mellan Skeletor och dessa gudomliga krafter är krigaren He-Man (Dolph Lundgren).

Under en eldstrid lyckas He-Man, Gwildor och två andra motståndssoldater ta sig igenom en portal med hjälp av en andra prototyp Gwildor gjort – och hamnar på planeten Jorden. Dessvärre tappar de nyckeln och måste nu hitta den innan Skeletor’s utsända trupper gör det, för att ta sig tillbaka till Eternia och befria folket en gång för alla.

Jag hade faktiskt aldrig sett den här filmen förut och efter att ha hört namnet ett tjugotal gånger i olika recensioner så bestämde jag mig för att äntligen skaffa hem den och se den.

Till en början satt jag och undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på egentligen – och det undrar jag iofs fortfarande. Folk flänger runt och spelar över så pass att det inte längre är på ett cheesigt och roligt sätt, utan enbart pinsamt. Dialogerna varierar och kan gå från ”jag läser direkt ur manus” till ”jag spelar över för jag tar inte manuset seriöst för fem öre”.. å andra sidan kan jag inte direkt påstå att jag kan klanka ner på de som är med i filmen, för manuset är verkligen piss. Med det sagt; idéen är inte dum, men framförandet är så urbotat jävla dumt att det bara blir en pina att sitta igenom det här.

Effekterna är skrattretande, helt fantastiskt utdaterade och får troligtvis den CGI-kåte att skrika i skräck, medans makeupen ser lite bättre ut, bortsett ifrån Langella’s Skeletor makeup som ser väldigt plastig ut i närbilder av hans ansikte. Överlag ser det förjävligt ut helt enkelt. Visserligen reagerade jag på många effektgrejer filmen igenom, men scenerna där Lundgren ”flyger” på nån form av svävarplatta fick mig att tappa fattningen. Det ser helt enkelt ut som att de tagit en bild på Lundgren bakifrån, klistrat på den på en pappkartong eller dylikt och sedan satt den på plattan – som de sedan använt typ linor eller nåt för att få den att ”flyga”. Det är verkligen så det ser ut, jag skojar inte. Jag tror inte ens folk som såg filmen 1987 tyckte det såg bra ut – och jag tvivlar på att någon år 2012 gör det heller.

Och så har vi de där komiska grejerna som händer filmen igenom, som faktiskt fungerar – även om de kanske inte alltid är menade att vara roliga. James Tolkan släpper ett par riktigt sköna repliker som fick mig att gapskratta, samtidigt som vissa situationer i filmen är väldigt lustiga – däribland första scenen på ”Jorden”.

Överlag är Masters Of The Universe en jävla skitfilm och att den har en helt sanslös speltid på runt 105 minuter är helt obegripligt. Idéen om att göra en He-Man live action film var säkerligen inte dålig, men framförandet som vi fick 1987 är verkligen botten. Glöööööööööööööm den här filmen. Nu. Helst den här recensionen också. Eller nåt.

No Comments

Children Who Chase Lost Voices From Deep Below av H

juni 21st, 2012 | Postad i Anime, Drama, Film, Äventyr/Fantasy

Jaha, ännu en recension att skriva om en film som jag såg för tre månader sen och följdaktligen minns otroligt lite av. Då ska vi se…

Att sammanfatta handlingen i denna japanska animefilm någorlunda kortfattat är svårt. De handlar om en flicka och en kristall och en pojke och hans bror och ett hemligt land och hennes lärare och hans döda fru och det dom gör och så. Okej?

Det är lite action och fantasy, men mestadels är det ett drama om människan och vår relation till andra och världen omkring oss. Det blir ibland lite för långsamt, och kanske har filmen inte så mycket nytt att säga, men det är vackert och det finns absolut betydligt värre anime att se. Skriven och regisserad av Makoto Shinkai som tidigare gjort recenserade ”5 Centimeters Per Second” och ”The Place Promised in Our Early Days”.

No Comments

Prinsessan Mononoke av H

maj 5th, 2012 | Postad i Anime, Film, Äventyr/Fantasy

En recension av Studio Ghiblis bästa film ”Prinsessan Mononoke” kan du nu läsa på DVDKritik.se. Så gör det.

No Comments

In The Name Of The King: A Dungeon Siege Tale & In The Name Of The King 2: Two Worlds av H

januari 11th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Kära Uwe Boll,

vi har ju redan konstaterat att du är betydligt bättre än ditt rykte, men det är så enormt svårt att sätta fingret på var ditt fel är. För något fel är det. Idag tittar vi på de två filmerna baserade på världen i spelen ”Dungeon Siege”, och även om gängse åsikt är att filmer baserade på spel automatiskt är skit så måste vi förstås bortse från det och bedöma filmerna på sina egna kvaliteter.

Den första filmen, ”In the name of the king: A Dungeon Siege tale”, presenterar kungadömet Ehb där bonden Farmer (Jason Statham) bor med sin familj. Plötsligt kommer de vanligtvis menlösa monstren Krug och ställer till med ett helvete. De har ihjäl en massa folk (bl.a. Farmers son) och kidnappar en massa folk (bl.a. Farmers fru). När kungen (Burt Reynolds) (yes, really) anländer för att samla folk till en attack, ger Farmer honom långfingret och sticker med sin polare Ron Perlman för att lösa problemet själva.

Det visar sig att Krugerna styrs via magi av Ray Liotta (det blir värre) på uppdrag av kungens idiot till brorson Matthew Lillard (jag sa ju att det skulle bli värre) som vill ta kål på kungen för att kunna ta över tronen. Liotta har förstås sina egna planer, men kungens egen magisker John Rhys-Davies ordnar så det till slut blir Statham, Perlman och en liansvingande Kristanna Loken som får lösa alltihop.

Det positiva här att filmen är bra filmad på vackra platser (västra Kanada) med hyggliga specialeffekter och hyfsade actionscener. Skådespeleriet varierar enormt, med Matthew Lillard som ett exempel på hysteriskt uselt och totalt felcastat bottennapp. Folk talar amerikanska och brittiska om vartannat, dialogen är stundtals idiotiskt såväl som lysande, och för varje grej som funkar så kommer nåt helidiotiskt som liansvingande skogskvinnor med övertydliga ekologiska repliker.

Vad som faktiskt är en ganska påkostad film som man utan tvekan faktiskt lagt lite möda på, och som borde funka alldeles utmärkt, gör det helt enkelt inte. Felet ligger dock helt klart hos manus och skådespelare. I vanliga fall ska man skylla på regissören när han inte fått det bästa ur skådisarna, men allvarligt – hur jävla nyanserat kan du få ur folk som Ray Liotta? En film att nästan halvrekommendera, men jag belastar inte Boll särskilt för dess tillkortakommanden.

Så kom nyligen ”In the name of the king 2: Two worlds” där Dolph Lundgren spelar en ex-militär (SURPRISE!) som dras från vår värld till Ehb då han förstås är The Chosen One som ska uppfylla en profetia som ingen vill riktigt berätta vad den går ut på.

Kungen (Lochlyn Munro från oräkneliga mängder dynga, en såndär kille du känner igen men inte vet från vad, och dessutom har han nästan större tänder än familjen Busey) som hämtat dit Doffe berättar att hans folk blivit fördrivna från sitt slott på grund av the Dark Ones som lallar runt i kåpor och tar ihjäl folk. Kungens sierska säger att Doffe måste ta sig till Dark Ones ledare, Holy Mother, för att lösa alltihop. Givetvis visar sig det mesta inte vara som det verkar.

En helt fristående uppföljare utan återkommande karaktärer är lite knepigt i sig, men dessutom vågar man inte satsa på fantasyvärlden helt utan piffar till det med en dimensionsresenär som ständigt refererar till vår egen värld. Doffe knallar runt som han gör i de flesta filmer och kastar oneliners omkring sig, vilket är kul förstås men jag har ju redan sett Trancers 4. Som Lochlyn Munro också är med i.

Plothål finns det en del (i början ojar sig Dolph över sin dåliga axel, never to be mentioned again) och det är väl inte världens mest övertygande CGI-drake, men skådespeleriet är bättre och storyn… är faktiskt lite knepig. Det är inte helt lätt att hålla reda på vem som gör vad varför hela tiden. Återigen har man filmat på fina platser i Kanada, men med närapå en tiondel av budgeten till förra filmen vilket leder till synnerligen frigolitliknande stenbyggnader.

”Two Worlds” blir bättre för Dolph är mer underhållande, och överskådespeleriet är betydligt mindre. Den är ändå inte mycket bättre, och båda filmerna blir aldrig mer än lättsmält skräp som man glömmer ännu lättare.

Herr Boll, du har ju en viss talang för att producera film. Du vet hur man använder en budget och du är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Dina manus varierar från ren skit till riktigt bra, och du kan få med vilken jävla skådis som helst i dina filmer. Att du låter mediokra element dra ner hyfsade filmer kan bero på påtryckningar från finansiärer, men jag tror faktiskt att det är samma sak med dig som det är med Takashi Miike – du bryr dig inte ett skit. Du plöjer bara genom ett projekt och så blir det som det blir – nästa, tack. Men det har ju funkat för B-filmsskapare i årtusenden så varför inte? Nu väntar vi på ”Bloodrayne 4”.

No Comments

Trolljägaren av H

september 19th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Som J skriver i sin egen recension av ”Trolljägaren” så är det här en finfin norsk rulle i bästa ”found footage”-stil. Tre studenter förföljer en gubbe som tros tjuvjaga björn, men som visar sig vara en statligt anställd knegare på jakt efter skogstroll som rört sig ur sina revir. Effekterna är riktigt bra och det är finurligt och ganska underhållande. Betydligt bättre än jag väntat mig. Remake från USA är förstås på väg.

No Comments

Trolljegeren av J

september 19th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

När en rad björnar hittats skjutna börjar en grupp studenter att undersöka saken och stöter på en underlig jägare, som sägs tjuvjaga björn. Gruppen bestämmer sig för att följa efter den mystiske jägaren och det dröjer inte länge förrän de inser att han är allt annat än en vanlig jägare; hans byten är troll…

Den här norska fantasy-rysaren är något över det vanliga. Effekterna är jävligt bra och är lite i samma stil som Cloverfield’s påkostade effekter – men filmen i sig är betydligt jävla mycket bättre än den skiten. Skådisarna är bra och filmen är fängslande till större delen, även om jag tycker att den kunde ha kortats ner lite grann tack vare flera partier som känns som ren utfyllnad för att göra filmen så lång som möjligt. Plus att man kan märka av lite missar här och där, exempelvis hur vissa vinklar var filmade. Dessutom störde jag mig lite grann på klippningen i filmen, istället för att ha långa tagningar klipptes det otroligt mycket vilket gav känslan av att man egentligen satt och tittade på en helt vanlig film… typ.

I stora drag är Trolljegeren en bra fantasy-rysare som imponerar, mest tack vare att produktionen gjordes i grannlandet.

1 Comment

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 av J

juli 14th, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Äventyr/Fantasy

Följande recension är skriven ur en synvinkel av en 3D-biografupplevelse – så jag har ingen aning om hur den här filmen kommer bli hemma i TV-soffan när den väl släpps på video.

För att friska upp minnet vad som hände i del 1 satte jag mig, tillsammans med familj, och tittade på den tidigare idag. Ett par timmar senare blåste vi iväg till bion där vi skulle kika på den nyaste/sista Harry Potter filmen. Lite mer än 2 timmar efter att vi entrade biografen vinglade jag ut ur biosalongen, smått yr i skallen tack vare 3D-brillorna vi blev påprackade vid entrén – och jag har nu hunnit reflektera och fundera lite över filmen.

Sista Harry Potter filmen tar hur som helst vid precis där del 1 tog slut; Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) fortsätter sin jakt på de återstående horrocruxerna, för att en gång för alla förinta Voldemort (Ralph Fiennes). Men allt eftersom de mystiska dödsrelikerna börjar blottas, och när Voldemort blir varse om deras uppdrag, påbörjas den största och slutliga striden – vilket kommer förändra allt…

Om man tyckte att del 1 av The Deathly Hallows var seg, tråkig och trög så lär man gilla del 2 betydligt bättre. Det är inte speciellt ofta det är ren dödtid utan att det händer någonting och jag måste faktiskt säga att jag blev imponerad av 3D-upplevelsen, även om filmen inte är packad till bredden med 3D-grejer…

Filmen i sig är förbannat bra också och hade faktiskt kunnat klarat sig lika bra utan 3D-grejerna som med. Filmens manus är riktigt bra och skådisarna levererar det de ska, även om händelseförloppet emellanåt blir på snudden till förutsägbart (slutet var ganska självklart, hrm). De har inte sparat på effekter heller i den här avslutande delen, utan vräker på effekt efter effekt och det hela blir en ren kavalkad av effekter som slängs (emellanåt) rakt i ansiktet på tittaren.

Ska jag vara ärlig gillar jag faktiskt Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 – och jag tycker att det är en väldigt värdig avslutning på en ganska varierande filmserie. Del 1 av Deathly Hallows känns som en ren introduktion till del 2 – nu efter att jag har sett del 2, that is. Gillar man de tidigare Harry Potter filmerna lär man inte bli besviken på den här iaf. Rekommenderas.

No Comments

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 1 av J

april 23rd, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Äventyr/Fantasy

Voldemort’s (Ralph Fiennes) kraft har blivit starkare. Han har nu tagit kontrollen över Magiministeriet och Hogwarts. Samtidigt beger sig Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) iväg för att slutföra det Dumbledore påbörjade; att finna horrocruxerna och förstöra dem för att vinna över Valdemort.

Ärligt talat minns jag knappt ett skit ifrån de tidigare Harry Potter filmerna och borde egentligen ha sett om samtliga för att få det hela lite mer sammanhängande, men.. nä. Jag orkade inte. Nåväl. Den sista delen (som är uppdelad på två långfilmer likt The Lord Of The Rings filmerna) i Harry Potter serien är i min mening inte en av de starkare delarna. Visserligen rör det på sig väldigt mycket, men bitvis blir det väldigt, väldigt långdraget. Det blir mer snack än händelser och jag känner hur rastlösheten kommer smygande. Skådisarna är så klart bra (ja, Watson lyckas hålla måttet även den här gången) och effekterna är både påkostade och snygga.

Jag tycker dock att Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 1 kunde ha varit lite mer ösig då en hel del i Harry Potter serien står på spel nu. Å andra sidan är det iofs bara första halvan av storyn. Nåja. Part 1 är inte en av de starkare delarna i serien som sagt, men den är godkänd. Bring on Part 2.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud