Phone Booth av J
Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?
Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.
Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.
Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.
