| Subcribe via RSS

Paranormal Activity: Next Of Kin av J

oktober 31st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Margot (Emily Bader), en ung kvinna som blev adopterades bort av hennes mor som bebis, får av en slump kontakt med hennes enda kända släkting, Samuel (Henry Ayres-Brown) och bestämmer sig för att göra en dokumentär om hennes återförenande med hennes Amish släkt.

Tillsammans med kameramannen Chris (Roland Buck III) och ljudteknikern Dale (Dan Lippert) reser hon tillsammans med Samuel till hans gård för att söka svar om hennes mor och släkt. Men väl på gården börjar Margot, Chris och Dale att se tecken på att allting inte riktigt står rätt till och att det avskilda lilla samhället ruvar på en mörk hemlighet.

Jag har aldrig varit och kommer antagligen aldrig bli ett fan av Paranormal Activity filmerna. Den enda av de tidigare filmerna i serien jag tyckt varit något så när sevärd har varit del fyra, medan resten har varit mer miss än hit. Paranormal Activity: Next Of Kin är den senaste delen i serien och herrejävlar vilken dum film. Klyschorna haglar stenhårt filmen igenom, karaktärerna gör det ena mer korkade beslutet efter det andra och filmen är ungefär lika läskig som man kan förvänta sig av en dussinskräckfilm (i det här fallet med ett större skräckfilmsnamn knutet till den); det vill säga inte alls.

Karaktärerna har ingen som helst anledning till att börja snoka runt och ta reda på vad som pågår på gården och även om de finner sig i flera situationer där de borde bara vända på klacken och dra därifrån fort som fan så fortsätter de, utan någon som helst anledning, att undersöka saken vidare.

Men med allt det sagt tyckte jag filmen på sätt och vis ändå var okej på det stora hela. Till skillnad från snarkfesterna som varit de tidigare Paranormal Activity filmerna så händer det saker titt som tätt här – hur dumma de än må vara.

Paranormal Activity: Next Of Kin är inte ett dugg läskig och en överlag medioker skräckfilm, men den höll åtminstone mitt intresse uppe under hela speltiden – till skillnad från flera av de tidigare filmerna i serien. Filmen är en okej engångstitt hur som helst. Fast, vad Next Of Kin har med Paranormal Activity att göra vet jag inte riktigt…

Läs gärna mina recensioner av Paranormal Activity 1, 2, 3, 4, The Ghost Dimension och The Marked Ones, samt The Asylum’s Paranormal Activity rip-off Paranormal Entity. Nästa Paranormal Activity film verkar ska komma nästa år.

No Comments

As Above, So Below av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Arkeologisten Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) söker efter den legendariska filosofstenen, som sägs besitta kraften att förvandla basmetaller till guld och beviljar evigt liv. Hon finner snart en ledtråd i Iran som pekar på vart den legendariska artefakten kan finnas. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) beger hon sig till Paris där hon möter upp sin före detta pojkvän George (Ben Feldman) varpå de snart drar slutsatsen att artefakten måste finnas under katakomberna under Paris.

De slår sig ihop med guiden Papillon (François Civil), hans flickvän Souxie (Marion Lambert) och deras vän Zed (Ali Marhyar) för att hitta stenen, vilket snabbt leder dem in i de outforskade delarna av katakomberna. Det de inte vet är att de precis har tagit det första steget in i Helvetet…

As Above, So Below från 2014 är en av de där filmerna som fick slinka med i min kundvagn hos någon av de svenska filmbutikerna jag besöker och handlar hos nästan varenda månad när jag beställde några andra filmer – vilka det var har jag ingen aning om då filmen har stått i hyllan här hemma i runt två år. Hur som helst så är filmen regisserad och skriven av bröderna Dowdle (John Erick Dowdle och Drew Dowdle) som ligger bakom bland annat The Poughkeepsie Tapes från 2007, [REC] remaken Quarantine från 2008 och M. Night Shyamalan producerade Devil från 2010 – och det här måste vara deras svagaste film de har gjort hittills.

Filmens första timme är helt okej och bitvis faktiskt ganska creepy, men när man kommer in i filmens tredje akt ballar allting ur och helt ärligt förstod jag knappt vad som pågick – fram tills det att jag satte mig och läste om filmen på internet. Nu kanske det var jag som var en total idiot som inte förstod vart de ville komma med filmen, men då allting kändes inslängt bara för att fick jag känslan av att det inte fanns någon sammanhållning överhuvudtaget under de sista trettio minuterna medan jag satt och såg filmen. Slutet är dessutom ett av de största meh-sluten jag har beskådat i en found footage film. Jag hade hellre tagit ett av de klyschigare sluten där den sista karaktären blir bortdragen från kameran eller dylikt över slutet som inträffar här.

As Above, So Below är långt ifrån den sämsta found footage filmen jag har sett givetvis, men även om den första timmen var helt okej så känns filmen överlag som ganska meh. Det finns givetvis sämre filmer i den här subgenren, men det finns samtidigt betydligt bättre också.

No Comments

Bigfoot: The Lost Coast Tapes av J

september 14th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sean Reynolds (Drew Rausch) var en högt beaktad undersökande reporter – som trodde starkt på paranormala fenomen – fram tills det att han raserade sin karriär då den mest sedda episoden av hans reality show, som var baserad på paranormala fenomen, visade sig vara en bluff. Men efter att ha sett en nyhetsrapport om en ”Storfotsjägare”, Carl Drybeck (Frank Ashmore), trodde sig Reynolds ha hittat ett guldläge för att återuppliva sin döda karriär; Drybeck utgav sig nämligen för att ha kvarlevorna av en ”Storfot” i sina ägor och Reynolds var övertygad om att gubben var en bluff, vilket passade perfekt till Reynolds’ nya programidé om en show där folks paranormala utsagor avslöjades som bluffar.

Reynolds’ satte ihop sitt gamla team och begav sig iväg till norra Kalifornien’s ”Lost Coast” för att träffa och intervjua Drybeck. Väl där började det sakta men säkert att gå upp för dem att det kanske låg en gnutta sanning i Drybeck’s påstående trots allt…

Jag skulle nog säga att found footage subgenren har börjat dö ut på senare år och det är väl på sätt och vis egentligen lika bra då många av dessa filmer – tyvärr – är ren skit. Bigfoot: The Lost Coast Tapes från 2012 är dock ett undantag och även om den egentligen inte bjuder på någonting nytt varken då eller nu i subgenren så är det ändå en stabil film – även om den är lite av en slow burn. Jag brukar i regel spy galla över slow burn filmer men i det här fallet fungerade det långsamma tempot (antagligen tack vare den täta atmosfären som genomsyrade majoriteten av speltiden). De sista tio, femton sekunderna av filmen fick mig att rycka till och när jag väl insåg vad jag hade beskådat lämnade filmen mig med knottrig hud – vilket inträffar extremt sällan.

Jag gillade Bigfoot: The Lost Coast Tapes kort och gott. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans – speciellt om du gillar found footage skräckisar. Rekommenderas.

No Comments

388 Arletta Avenue av J

april 30th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

388 Arletta AvenueDet äkta paret James (Nick Stahl) och Amy (Mia Kirshner) bor tillsammans i ett mysigt radhus ovetandes om att någon iakttar dem med kameror som riggats överallt; i hemmet, i bilen, på deras arbetsplatser. En dag kommer James hem till ett tomt hus och en kryptisk lapp signerad hans fru, men han vägrar tro att hon är den verkliga avsändaren tack vare underligheter som inträffat dagarna innan…

Jag gick in i 388 Arletta Avenue utan att veta någonting som helst om den och blev överraskad att det var en found footage film. Att jag dessutom kände igen två skådespelare i den – Nick Stahl och Devon Sawa (Final Destination) – gjorde mig ännu mer förvånad. Hur som helst visade sig filmen vara helt okej. Det är en slow burn film som håller ett lågt tempo filmen igenom och även om slutet var briljant så ökade inte min puls nämnvärt under filmens ca åttiofem minuters speltid. Det är väl egentligen det enda jag har att klaga på när det gäller filmen; det finns inte riktigt något att bli exalterad över som gör filmen spännande, även om den är välskriven och bra skådespelad.

Nåja. Jag har sett betydligt sämre filmer i den här subgenren så mina klagomål är ganska små. Jag kommer inte springa benen av mig för att se om 388 Arletta Avenue, men det var en okej engångstitt i alla fall.

No Comments

Blair Witch av J

februari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Blair WitchEfter att han snavade över en video på youtube som verkade vara bevis på att hans syster Heather, som försvann för runt tjugo år sedan i skogarna kring Burkittsville i Maryland, fortfarande var i livet bestämde sig James (James Allen McCune) för att bege sig dit tillsammans med sin flickvän Lisa (Callie Hernandez) och några vänner för att undersöka saken och för att förhoppningsvis få svar på alla frågor han har. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag…

Vems briljanta jävla idé var det att återuppliva en franchisé som kom och gick vid sekelskiftet? Vem det än var så bör vederbörande få sparken då Blair Witch är en av de sämsta skräckfilmerna som har haft en större form av release de senaste femton åren. Likheterna med den första filmen är ganska slående och de har återanvänt en del saker från den filmen här och det är föga imponerande. Vad som inte fungerade 1999 fungerar knappast bättre 2016.

Kameraarbetet är fullständigt värdelöst. Man ser knappt någonting överhuvudtaget igenom hela filmen tack vare att de kastar den fram och tillbaka under de scener där det uppenbarligen ska vara läskigt. För att citera en nära vän som såg filmen på bio: ”Det är ungefär som att de satt en kamera i näven på Usain Bolt och skickat ut honom på en löptur i skogen i 70 minuter.” De som skrivit manus verkar även ha trott att falska jumpscares som kommer med två minuters mellanrum i tjugo minuter är något som ska höja pulsen på tittaren också. Jag undrar om de överhuvudtaget har sett en skräckfilm tidigare? Vilket för oss till nästa sak som är fel med det här skräpet.

Manuset är bedrövligt. När gruppen man ska följa har kommit ut i skogen börjar underligheter hända givetvis, men det finns ingen som helst röd tråd att följa när detta väl börjar inträffa. Det hela känns bara jävligt taffligt skrivet och det hela blir jävligt tråkigt, förutsägbart och gammalt jävligt fort. Den enda delen i hela filmen som jag personligen tyckte var smått obehaglig var i slutet på filmen, involverande en väldigt, väldigt trång tunnel…

Skådespelarna är däremot ganska bra, men deras karaktärer är å andra sidan en bunt idioter. Jag menar, vem fan väntar tjugo år på att få ett livstecken från en försvunnen släkting innan man beger sig iväg för att leta? Dessutom inträffar det flera gånger under filmen då karaktärerna säger en sak men gör någonting helt annat.. eller så springer de ut i skogen och tappar bort sig, varpå en fladdrig kamera följer med en massa oväsen och skrikande.

Blair Witch är en jävla skitfilm kort sagt och är troligen förra årets största fiasko. Jag kan inte komma på någon annan film som sög lika hårt som den här i alla fall.

No Comments

The Blair Witch Project av J

februari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Blair Witch ProjectI Oktober 1994 begav sig tre filmstudenter ut i skogarna kring Burkittsville, Maryland för att spela in en dokumentär om en lokal legend, Blair-häxan. De återvände aldrig. Ett år senare hittades deras inspelningar, men frågan kvarstår; varför kom de aldrig tillbaka?

Jag minns fortfarande när The Blair Witch Project kom. Hur folk pratade om den och hur de trodde att filmen i sig var verkliga inspelningar. Jag minns även hur jag varje morgon, på väg till skolan, gick förbi en anslagstavla där den lokala biografen hade smäckat upp postern för filmen och hur jag så gärna ville se filmen då jag, likt många andra, inbillade mig att filmen var verkliga inspelningar. Jag var emellertid för ung för att se filmen på bio och fick gott vänta tills det att den lokala videobutiken hade fått in filmen på VHS.

När så filmen hade släppts på VHS dröjde det något år innan jag faktiskt hyrde den då mitt intresse för den hade svalnat ganska ordentligt – troligtvis mycket tack vare besvikelsen då jag insåg att det faktiskt inte handlade om riktiga inspelningar, utan om en lågbudgetfilm vars marknadsföring bakom var ganska påkostad. Jag visste hur som helst att filmen hade fått ganska bra betyg och att den hade blivit lite av en kassasuccé, så en viss förväntan på att filmen skulle vara bra fanns ju absolut där. Men nä. Filmen var skit.

Jag kunde verkligen inte förstå vad folk såg i den här filmen. Det hände ju ingenting i den. Två år senare såg jag motvilligt om den då min käre gamle far lånade den och en bunt andra filmer av en dåvarande arbetskompis till honom. Mitt tycke om filmen förändrades inte vad jag minns.

Nu när jag har sett filmen för tredje gången i mitt liv kan jag inte direkt påstå att min åsikt har förändrats speciellt mycket, bortsett från att jag tycker att slutet är väldigt passande för filmen – vilket var något jag inte tyckte under mina första två tittar av filmen (troligtvis mest för att jag inte begrep det). Jag tycker inte att tre idioter som springer runt i en skog i sextio minuter (de första femton går åt till introduktion innan de beger sig in i skogen) och gapar och skriker åt varandra är speciellt läskigt. Att de lagt på lite ljudeffekter här och där mot slutet av filmen höjde knappast min puls heller, varken då eller nu.

Även om The Blair Witch Project populariserade och kickstartade found footage genren så är den långt ifrån en bra film i sig. Det har gjorts bättre found footage filmer både före och efter det här skräpet. Men om du mot förmodan har missat den här filmen (vilket jag har väldigt svårt att tro) kan jag ändå tycka att du bör slå dig ner framför den och beskåda den film som satte igång found footage subgenren på allvar – om du sen tycker den är bra eller inte hör inte hit.

No Comments

The Burningmoore Incident av J

januari 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Burningmoore IncidentDen 22 December 2005 mottog operatörerna på 911 ett obehagligt samtal som de lyckades spåra till Selden, New York. Vid en undersökning av huset fann polisen kropparna efter Anne Parrish och hennes tre söner. Hennes man, James Parrish, var spårlöst försvunnen, men kunde tack vare DNA-prover kopplas till dådet som gärningsmannen. Man lyckades aldrig hitta James Parrish och frågetecken kring hans tillhåll kvarstod.

Den 8 Mars 2010 fick polisen till slut svar på sina frågor om vart James Parrish hade tagit vägen när ett renoveringsteam påbörjade sitt jobb med att spela in pilotavsnittet för det kommande husrenoveringsprogrammet Gettin’ Hammered vid 132 Burningmoore Lane, Bayside Queens…

The Burningmoore Incident (som också har släppts under titlarna Reality Kills och Reality Kills: The Burningmoore Incident) är en found footage/mockumentär med ett slashertema som släpptes 2010. Filmen är bra för vad den är och jag gillar att de valt att ha ett slashertema istället för de uttjatade och trötta spök-, besatthet- och zombieteman de flesta found footage filmer har. Även om jag alltid varit skeptisk till att baka ihop slasherfilm och found footage så fungerar det ganska bra här, även om jag kan tycka att de gott hade kunnat visat lite mer än vad de gjorde.

Filmen är inte felfri och har ett och annat problem här och där, men jag gillar den överlag. Den är klart värd en titt.

No Comments

?: A Question Mark av J

januari 15th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

A Question MarkSju mediastudenter har bestämt sig för att spela in en skräckfilm som deras sista projekt innan de tar studenten. De beger sig ut till ett hus ute i skogen för att göra det men märker ganska snart att de inte är ensamma där ute.

?: A Question Mark är en indisk found footage film från 2012 och är en av de tråkigaste filmerna jag har sett från den här subgenren. Den levererade förvisso två, tre jumpscares som fick mig att hoppa till, men det tog lång tid innan någonting överhuvudtaget hände och filmen använde sig till större delen av förutsägbara klyschor som överraskade föga. Kort sagt var filmen till större delen jävligt tråkig. Att den lyckades få mig att hoppa till ett par gånger berodde nog på det höga ljudet de lagt in… eller så höll jag bara på att somna. Vad vet jag.

En lite lustig (och samtidigt jävligt irriterande) grej med filmen var att de har lagt in som två svarta borders i filmen som rörde på sig så fort kameran rörde sig. Varför de gjort så begriper jag verkligen inte men det var smått skrattretande de första minuterna av filmen, sen blev det bara irriterande.

Hur som helst är det här en tråkig nybörjarfilm som man kan skippa med gott samvete.

No Comments

The Poughkeepsie Tapes av J

januari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

the-poughkeepsie-tapesI September 2001 genomförde polisen i den lilla staden Poughkeepsie, New York en razzia mot en villa i ett försök att sätta stopp för en seriemördare som hade fått benämningen ’The Water Street Butcher’. Väl där inne hittade de över åttahundra videokassetter – samtliga inspelade av mördaren själv.

Jag hörde talas om The Poughkeepsie Tapes igenom slasherfilmspodden The Hysteria Continues då de körde en av sina topp tre listor. Vad ämnet var minns jag inte, men det är inte heller viktigt. Hur som helst har det tagit mig närmare ett år att införskaffa filmen och nu när jag gjort det ångrar jag det verkligen inte.

The Poughkeepsie Tapes är den mest stötande mockumentär/found footage filmen jag någonsin har sett (och kanske till och med en av de mest stötande filmerna överhuvudtaget). Filmen är inte speciellt grafisk, men är å andra sidan väldigt autentisk och det material man får beskåda hade lika gärna kunnat varit riktiga inspelningar – vilket gör hela filmen.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om The Poughkeepsie Tapes utan råder dig som läser det här att söka upp den och se den. Det läskiga med den här filmen är inte om det här har hänt på riktigt, utan att det kan hända…

Rekommenderas.

No Comments

The Bell Witch Haunting av J

januari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

the-bell-witch-hauntingFamiljen Sawyer har nyligen flyttat in i sitt nya hem i Tennessee. Det dröjer dock inte länge förrän underligheter börjar inträffa i och kring deras nya hem. Sonen i familjen får snart veta av en bekant till honom att det kan handla om att de är hemsökta av ’The Bell Witch’, ett beryktat väsen som sägs ha hemsökt marken intill där familjen Sawyer’s villa står på. Han bestämmer sig således för att sätta upp kameror i huset för att se om han kan fånga något på film. Det här är deras berättelse…

The Bell Witch Haunting är en found footage film från 2013 och är en produktion av skräpbolaget The Asylum, vilket i sig borde säga precis vad det här är för dynga.

Hela filmen är ett enda stort clusterfuck. Dels har de försökt göra en spin på den amerikanska folksägnen om The Bell Witch samtidigt som de gjort en film som i stort sett är en ripoff på Paranormal Activity filmerna. Inte nog med det har de även försökt få in element av både The Amityville Horror och The Exorcist här också. En salig röra med andra ord – och inte fan är det bra. Inte alls. Inte på något som helst sätt.

Filmen har så många hål i sitt händelseförlopp att det är fantastiskt. Det bästa exemplet är att sonen i familjen som sagt väljer att sätta upp kameror runt om i huset för att han ska spela in och titta på materialet dagen efter om det har hänt något, vilket aldrig följs upp igen. Det är ungefär som att han har glömt att han har satt upp kamerorna. Varför samma polisman skickas ut för att undersöka samtliga oroligheter som rapporteras ska hända kring huset förstår jag inte heller. Dessutom, vem fan är det som ringer in dem? Ingen av karaktärerna verkar speciellt bekymrade om att kroppar börjar dyka upp lite varstans kring huset heller för den delen. Inte ens när familjemedlemmarna börjar bete sig underligt verkar de begripa att de borde ta sig ifrån huset utan lallar på ungefär som att ingenting hänt.

En av de mest meningslösa sakerna som inträffar i hela filmen måste nog vara när morsan i familjen ringer larmnumret tre gånger och slänger på luren varenda gång, utan någon som helst anledning överhuvudtaget. Jag menar.. va? Och varje gång det ska till och hända något hör man ett dovt mullrande sekunderna innan, vilket fick mig att undra om det skulle störta in ett godståg framför kameran vilken sekund som helst.

Skådespelarinsatserna är bedrövliga och de flesta i filmen ser ut som att de undrar vad fan de gör där. Effekterna består till stor del av usla kameraeffekter där bilden flimrar, uppenbara CGI-grejer och bilder som sticks in för att emulera jumpscares (som givetvis faller platt på sitt ansikte varje gång). Produktionsvärdet ligger, i sedvanlig ordning när det kommer till Asylum filmer, i samma priskategori som en kopp kaffe och bulle vid valfri bensinstation.

Jag vet inte om jag gick in i den här filmen med fel förväntningar, kanske hade jag uppskattat den mer som en pilsnerfilm än som en seriös skräckfilm? Kanske hade jag kunnat få ut några sköna gapflabb ur den om jag sett den i gott sällskap? Vem vet, jag hade kanske kunnat acceptera den för vad den är; en sunkig skitfilm som försöker vara mer seriös än vad den egentligen är. Svaren på alla dessa frågor lär jag emellertid aldrig få svar på då jag aldrig kommer återvända till det här skräpet. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud