Helt Perfekt Glob

Beckoning The Butcher av J

Chris Shaw (Damien E. Lipp) var en blivande internetsensation då han spelade in videos där han provade ritualer han kom över på webben för att pröva deras legitimitet i att kalla på andar. Hans sista video laddades hur som helst aldrig upp – fram till nu…

Chris, hans flickvän Tara (Stephanie Mauro), deras vänner Brent (Tristan Barr), Lorraine (Tilly Legge) och Nicole (Sophie Wright) begav sig iväg till Brent’s semesterhus som är belagt ute på vischan för att prova den senaste ritualen Chris hade kommit över; Beckoning The Butcher, en ritual som ska locka in ett paranormalt väsen till vår värld. Dagen efter var alla som medverkade i ritualen spårlöst försvunna och det enda som fanns kvar var Chris’ inspelningar.

Beckoning The Butcher är en australiensisk mockumentär/found footage skräckis som blev släppt 2014 och hade en budget på cirka tretusen australiensiska dollar (cirka tjugotusen svenska kronor i skrivande stund). Filmen lånar uppenbart en hel del ifrån The Blair Witch Project och det märks ganska väl att de fått stor inspiration därifrån, men det gör samtidigt inte filmen dålig. Visst hade väl kameraarbetet kunnat varit lite bättre (kameran blir ganska skakig till och från) och visst hade den kunnat varit lite läskigare än vad den är, men överlag är det en ganska bra found footage film. Den har några genuint kusliga scener och ett par jumpscares som överraskar samtidigt som den inte stannar längre än vad den behöver. Med knappt sjuttio minuter i speltid är filmen över innan man ens vet ordet av det och även om inledningen är hyfsat långsam så börjar det hända saker så pass snabbt att det inte är något som egentligen stör.

Det enda manusmässigt jag kan tänka mig att gnälla över är att manusförfattaren av någon konstig anledning tyckte det var en bra idé att lägga in korta ”intervjuer” mitt i händelsernas centrum för att förklara vad som pågår i filmen. Jag fick känslan av att bli skriven på näsan och idiotförklarad, speciellt då de upprepar att informera tittaren om vad som händer fem minuter senare. Att de förklarar de här sakerna för tittaren är dessutom totalt onödiga då man måste vara en total idiot för att inte begripa dem själv – speciellt med tanke på att det har använts i flertalet andra filmer innan den här.

Slutligen vill jag säga att min storybeskrivning av filmen inte är helt sann. Hade jag å andra sidan skrivit den mer sanningsenlig hade jag spoilat slutet helt och hållet, vilket jag inte tänker göra då jag tänker ge Beckoning The Butcher en svag rekommendation. Den är grov runt kanterna, men den får jobbet hyfsat gjort – en sevärd found footage film i mitt tycke.

Delivery av J

Rachel (Laurel Vail) och Kyle Massy (Danny Barclay) väntar sitt första barn och har bestämt sig för att ställa upp i en reality show inriktad på blivande föräldrar. Men efter att deras barn mirakulöst återhämtar sig efter ett tillsynes missfall börjar underliga saker att inträffa kring paret, vilket får Rachel att tro att hennes ofödda barn har blivit besatt av den ondskefulla demonen Alastor. Eller har det…?

Delivery (eller Delivery: The Beast Within, som den verkar vara släppt som) är en mockumentär med influenser från found footage subgenren som släpptes 2013. Det är inte en regelrätt found footage film men den har så pass mycket influenser från den genren att jag gott stoppar in den där. Hur som helst är det en otroligt långsam och händelselös film. Ärligt talat händer det inte något speciellt förrän i slutet då filmen levererar ett ordentligt ”wtf”-moment som jag inte alls var beredd på. På sätt och vis gillar jag idéen bakom filmen, men tack vare att den släpar så pass mycket som den gör händelsemässigt känns det som att de åttiofem minuterna speltiden ligger på snarare är trehundrasextio minuter.

Jag skulle inte kalla filmen för dålig, men inte heller okej eller bra. Man skulle kunna säga att den faller mellan stolarna. Hade de ansträngt sig lite mer med manuset och faktiskt försökt göra filmen läskig (eller åtminstone gjort den mer händelsefull) så hade jag troligen kunnat acceptera det långsammare tempot den har, men som den är så icke. Skippa den här filmen och se något annat.

Always Watching: A Marble Hornets Story av J

I jakten på en intressant story följer ett nyhetsteam med en grupp som inspekterade återtagna hus. Inne i ett speciellt konstigt hus finner gruppen en låda med videoband i en låst garderob. I tron om en story bestämmer sig de för att ta med sig banden tillbaka till studion för att undersöka dem närmare. De upptäcker snart att familjen som bodde i huset inte alls blev utsparkade av banken utan att de flydde för sina liv.

I sina försök att tolka storyn de har framför sig uppmärksammar de att en ansiktslös figur, iklädd en svart kostym dyker upp i bakgrunden på flera av banden och med honom följer underliga störningar i bilden. Det dröjer hur som helst inte länge förrän de börjar se samme man i deras egna kameror…

Always Watching: A Marble Hornets Story är en spin-off film på Youtube webserien Marble Hornets (som ni finner här), som i sin tur är en spin på karaktären Slenderman (här kallad The Operator). Slenderman är, som jag tror många vet, en ikon inom creepypasta och skräckberättelser på internet. Hur som helst är filmen en riktig slow burn och även om det händer saker nästan hela tiden filmen igenom blir det aldrig så att man sitter på soffkanten och biter sig på naglarna. Visst har filmen en och annan scen som blir småcreepy (speciellt i slutet), men överlag känns filmen mest riktad till fans av Slenderman creepypastorna. Har man ingen relation till de berättelserna har jag svårt att se att man skulle uppskatta den här filmen (eller webserien den är spunnen ifrån).

Skådespelarinsatserna är hur som helst riktigt bra och de effekter som förekommer är helt okej. De ligger över standard för den här typen av film om vi säger så.

Always Watching: A Marble Hornets Story är en helt okej tappning av Slenderman berättelsen och är en helt okej found footage film i det stora hela, i alla fall om man ska jämföra med mycket av den skit som släppts de senaste åren. Det är en långsam film ja, men den håller ändå intresset uppe och slutet knyter ihop säcken på ett fint (och ganska oväntat) sätt.

The Feed av J

Den väldigt populära realityshowen Ghost Chasers ska påbörja sitt fjärde år på TV och för att fira detta har gänget i Ghost Chasers bestämt sig för att sända deras jubileumsshow live från den beryktade Brenway biografen i Chatham, Pennsylvania – en biograf med ett tragiskt och våldsamt förflutet som sägs vara hemsökt.

Gänget låser in sig i byggnaden, släcker ned ljusen och påbörjar sina paranormala undersökningar, vilket snart visar sig vara ett stort misstag…

The Feed är en skräckfilm med en budget på cirka femtontusen dollar som släpptes 2010 i form av en mockumentär/found footage film. Hela filmen är uppbyggd som ett riktigt spökjägarprogram och har även då och då fejkade reklamavbrott, vilket är en kul idé som gjorts både före och efter den här filmen. Alla lär väl veta att de flesta av dessa program är fejk och billig underhållning, men vad skulle hända om ett riktigt team med spökjägare plötsligt kom ansikte mot ansikte med riktiga, ursinniga andar som vill dem ont? På riktigt? Det är den frågan filmen ställer och idéen bakom den är både intressant och underhållande – till en början.

Ungefär halvvägs igenom dyker en effekt upp som förstörde hela filmen för mig. Jag förstår att de gjorde det bästa de kunde med de pengarna de hade, men var det verkligen nödvändigt att ha med en så pass uppenbar effekt? Den sticker ut som en sårig tumme och gör att hela filmen faceplantar ordentligt för att sedan tappa momentumet fullständigt fram till de sista två minuterna av speltiden (som faktiskt blir ganska creepy). Skådespelarinsatserna kan jag emellertid inte klaga på då de faktiskt var ganska bra för att vara en så pass liten produktion som det faktiskt är.

Överlag skulle jag säga att The Feed är.. eh.. okej, antar jag. Det finns sämre filmer i den här subgenren, även om den här står och vickar på kanten.

Chasing The Devil av J

Patrick McCord (Tim Phillipps) är övertygad om att hans systers mystiska dödsfall inte alls var självmord. Han bestämmer sig för att slå sig ihop med ett gäng paranormala undersökare för att försöka hitta svaret på vad som egentligen hände med hans syster. Gängets undersökningar leder dem från den ena bisarra och skrämmande ledtråden till den andra och de finner sig snart vara måltavlor för ett ondskefullt väsen…

Chasing The Devil som släpptes 2014 är en found footage film som följer de flesta standarder inom den här subgenren och lånar ett och annat element ifrån mer kända filmer (så som Paranormal Activity filmerna). Med det sagt skulle jag inte kalla filmen för dålig, men inte heller speciellt bra. Manuset är halvdassigt och föga intressant, men skådespelarinsatserna är å andra sidan överlag ganska bra och filmen innehåller även en del grafiska saker som man sällan ser i den här typen av film. Slutklämmen går att räkna ut med arslet om man sett found footage filmer förr och slutet kommer knappast som en överraskning.

Överlag skulle jag kalla den för okej för vad den är. Den är knappast felfri och manuset hade nog behövt ett par utkast till innan de började filma men den är sjuhelsikes mycket bättre än många andra filmer i den här subgenren.

WNUF Halloween Special av J

31 Oktober, 1987. Halloween. TV-stationen WNUF TV28 sänder ett specialinsatt program för kvällen kallat ’WNUF Halloween Special’ där TV-ankaret Frank Stewart (Paul Fahrenkopf), tillsammans med de paranormala undersökarna Dr. Louis (Brian St. August) och Claire Berger (Helenmary Ball) och prästen Fader Joseph Matheson (Robert Long II), beger sig in i det beryktade och ökända Webber Huset – där två fasansfulla mord ägde rum tjugo år tidigare. Tillsammans undersöker gruppen de mörkaste delarna av det förmodade hemsökta Webber Huset för att försöka bevisa att det existerar ett demoniskt väsen innanför väggarna. Hittade de den hemska sanningen eller la de helt enkelt vidskepliga rykten till vila?

WNUF Halloween Special är en intressant film. Inte för att den bjuder på något speciellt egentligen utan för att den är uppbyggd som ett inspelat program på en VHS-kassett från USA anno 1987, med inspelade reklamer och tillhörande VHS-kvalité och störningar i spelningen. Idéen bakom filmen är riktigt kul och den bjuder på en del gapskratt, men de hade kunnat skurit ner på reklambitarna. Jag vet att det är så här pass mycket reklamavbrott i amerikansk TV, men efter att ha sett samma reklam tre gånger börjar jag sakta men säkert att tappa intresset – speciellt med tanke på att det inte händer så mycket förrän mot slutet av filmen.

Filmens största problem är att den är inte spännande överhuvudtaget och utfyllnaden med en massa reklamavbrott gör filmen bara ännu tråkigare. Det som räddar filmen från ett totalt haveri är de sista tio eller så minuterna av den. Upplösningen är inte speciellt överraskande direkt men den lyfter filmen lite grann och gör åtminstone att tiden man har lagt på filmen inte känns helt bortkastad. Hade jag sett filmen utan att veta någonting överhuvudtaget om den (exempelvis om jag trott att det faktiskt var en riktig inspelning från 80-talet) hade jag kanske tyckt att den varit mer intressant, även om man under flera bitar klart och tydligt kan se att det är en spelfilm i sunkig VHS-kvalité – vilket för mig till nästa sak…

Flera månader innan filmens officiella release försökte sig skaparen bakom filmen och dess producenter en ”viskningskampanj”, det vill säga att de exempelvis la ut 50 VHS kopior av filmen på ett VHS-konvent i Pennsylvania och kastade ut kopior från ett bilfönster medan de åkte runt i Baltimore, i hopp om att folk skulle börja prata om filmen. Hur kampanjen gick har jag ingen aning om då det var det enda trivia jag har orkat rota reda på.

WNUF Halloween Special är en i mängden av alla found footage filmer (även om den inte är en regelrätt sådan) där ute som funkar sisådär. Den har sina ljusa stunder men är på det hela ganska tråkig (när det kommer till spänning och läskighet) fram till de sista tio minuterna. Den kommer säkert nå någon form av kultstatus om några år tack vare dess koncept och idé, men det är ingenting jag tänker rekommendera eller så om inom närmare framtid i alla fall.

Ghostwatch av J

31 Oktober, 1992. Den brittiska TV-kanalen BBC sänder live från Northolt, Storlondon för det extrainsatta TV-programmet Ghostwatch. Syftet med livesändningen är att de ska undersöka ryktena om ”det mest hemsökta huset i England”, där en mor med två barn bor. I tron om att bli lättsamt skrämda en gång eller två och troligen avslöja en bluff beger sig TV-teamet in i huset. Nittio minuter senare inser de sitt misstag…

Under ett avsnitt av podcasten The Hysteria Continues nämnde en av talarna, britten Justin, Ghostwatch. Han berättade kort om vad den handlade om och om hur folk som zappade in på kanalen en bit in i filmen trodde att det hela var en direktsändning, vilket är ett faktum. Det roliga är dock att filmen inte alls var menad att lura folk, vilket märks tydligt i början på filmen då bland annat ”by Stephen Volk” dyker upp direkt efter titeln. BBC fick emellertid en hel del skit för projektet och blev nedringda av arga och rädda tittare och blev kritiserade av brittiska kvällstidningar och andra nyhetsblaskor dagen efter för ”de obehagliga scenerna som förekom i filmen”. Själv tycker jag att filmen är ganska frän. Idéen bakom den är riktigt cool och för mina tankar till found footage genren (speciellt med tanke på slutet). Men filmen har samtidigt en del problem…

För det första; skådespelarna som utgör familjen i filmen är knappast top-notch och känns emellanåt inte övertygande. För det andra; filmen är otroligt långsam. Det tar kring en timme för filmen att komma igång ordentligt, men när den väl gör det blir det hela väldigt intressant och rent av lite spännande. Jag förstår tanken bakom det hela, men jag menar att man inte behöver bygga upp en film i samma takt som färg torkar.

Ghostwatch är en udda film helt klart. Det är inget mästerverk, men den har samtidigt en frän och rolig idé och la en av de första stenarna för found footage genren. En återtitt längre fram kommer troligen att förekomma, då troligtvis med gott sällskap.

The Ouija Experiment av J

Fem vänner filmar ett experiment under en seans med en ouija-bräda för att skapa en video som ska göra dem berömda världen över. Men tack vare problem inom gruppen tappar de snabbt fokus på seansen och de regler som måste följas, vilket gör att de lämnar dörren öppen för någonting ondskefullt…

Jag hade ingen aning om att The Ouija Experiment var en found footage film förrän jag tryckte igång den och som den sucker jag är för den typen av filmer blev jag så klart glatt överraskad… fram tills det att jag upptäckte hur irriterande och totalt stendumma karaktärerna jag skulle få lov att följa i cirka 90 minuter var. Hur som helst försökte jag ignorera det faktum att samtliga karaktärer som syntes i filmen verkade ha vakuum mellan öronen och koncentrerade mig på filmens berättelse, som snabbt visade sig vara en enda röra av klyschor och billiga jumpscares. Filmen bjuder knappast på någonting nytt och att majoriteten av filmen går åt till en massa fullständigt ointressant drama mellan karaktärerna gör inte filmen mer sevärd direkt. Jag har dessutom troligtvis aldrig sett en found footage film med så många jumpcuts som den här. Istället för långa tagningar utan pauser klipps det hej vilt i varenda scen i filmen, vilket tar bort en stor del av känslan av att materialet man tittar på är verkliga inspelningar (speciellt slutet som måste vara ett av de mest absurda slut jag någonsin har sett).

Även om filmen är skräp så måste jag ändå ge de som ligger bakom den cred för de uppenbara CGI-effekterna som dyker upp mot slutet. För att ha haft en budget på cirka 1200 dollar så ser de faktiskt helt okej ut.

The Ouija Experiment är en skräpfilm kort och gott. Hade de lagt mer krut på att göra välskrivna karaktärer och en kusligare film överlag utan allt onödigt drama hade den kanske fungerat bättre. Det lilla som väger upp filmen är på tok för lite och hela filmen faller platt på sitt ansikte väldigt snabbt. Fyra år efter dess release släpptes en uppföljare. Uppföljare ignoreras.

Paranormal Activity: The Ghost Dimension av J

Det är den 29 November 2013 och familjen Fleege har nyligen flyttat in i ett nybyggt hus. Ryan’s (Chris J. Murray) yngre bror Mike (Dan Gill) kommer på besök efter att han har blivit dumpad och Ryan’s fru, Emily (Brit Shaw), är inte speciellt förtjust i idéen att Mike ska stanna en längre tid hos dem. Några dagar efter Mike’s ankomst hittar de två bröderna en låda med en specialgjord videokamera och en bunt med VHS-kassetter som de bestämmer sig för att titta på. På kassetterna, som är daterade till 1988, bevittnar de två unga flickor som blir lärda att använda sig av övernaturliga krafter. När de provar videokameran de hittade upptäcker de att den verkar kunna snappa upp paranormala skepnader som det mänskliga ögat inte kan upptäcka och det dröjer inte länge förrän Ryan’s dotter, Leila (Ivy George), får en mystisk låtsasvän som hon kallar för Toby…

Paranormal Activity: The Ghost Dimension ska alltså vara den sista delen i serien. Jag har svårt att tro det med tanke på att de lämnar dörren helt öppen för ytterligare en film i serien. Hur som helst…

Filmen är likt majoriteten av de tidigare filmerna skräp. Det händer betydligt mer än i de tidigare filmerna i form av jumpscares och grejer som slänger sig mot skärmen (antagligen för att filmen blev inspelad i 3D) och vid ett tillfälle hoppade jag till och med till, men filmen är så nedsölad i klyschor och allting är så förutsägbart att många av jumpscaresen som inträffar går att förutse timtals i förväg. Storyn är inte speciellt engagerande heller och nu när jag tänker på det hade de här filmerna lika gärna kunnat avslutas vid film nummer tre, om de lagt upp allting annorlunda och skippat en del onödigt skit som händer i de tidigare filmerna. Fast, med tanke på vilka pengakossor de här skitfilmerna har varit så är jag inte det minsta förvånad att det har kommit totalt sex filmer med namnet Paranormal Activity.

En till sak jag inte förstår är varför de tagit bort numreringen i titeln på den här delen? Paranormal Activity 1 till 4 hette bara titeln plus en numrering. Enkelt och koncist. Att The Marked Ones inte hade en siffra förstår jag då det är en spin-off, men The Ghost Dimension är ju film nummer fem i huvudserien så varför skippa numreringen om de tidigare fyra filmerna har haft det?

Nåväl. Förhoppningsvis är Paranormal Activity: The Ghost Dimension den sista filmen i den här franchisén och även om den var mer händelserik än de tidigare delarna (troligtvis mest för att de skulle ha skit att kasta mot tittaren i 3D-varianten av filmen) så faller den väldigt platt på sitt ansikte och är överlag stentråkig. Skippa.

Länkmaffian: recensioner på 1, 2, 3, 4 och The Marked Ones, samt The Asylum’s rip-off Paranormal Entity.

Haunted Changi av J

Januari, 2010. En grupp lokala dokumentärfilmare har bestämt sig för att göra en dokumentär om Old Changi Hospital, som sägs vara den mest hemsökta platsen i hela Singapore. Projektet tar emellertid en hemsk och tragisk vändning då de snart inser att det kanske låg mer i ryktena om platsen än vad de till en början trodde…

Haunted Changi är mer eller mindre Singapore’s svar på The Blair Witch Project. Filmen är inspelad på ett liknande sätt som Blair Witch och konceptet påminner ganska mycket om den filmen också (fast, istället för en skog utspelar det hela sig i ett gammalt övergivet sjukhus här). Det hela funkar rätt hyfsat, även om filmen i sig är ganska långsam och emellanåt väldigt händelselös. Hade de skurit ner på alla tagningar av den gamla nedgångna/härjade byggnaden och slängt in lite mer läskigheter mot slutet hade nog filmen blivit mer intressant. Med det sagt; filmen har sina stunder då den är ganska obehaglig och vid två tillfällen hoppade jag till ganska ordentligt. Filmen har atmosfär (på sina ställen) och stämningen mot slutet av filmen är ganska tät, fram till det sedvanliga found footage slutet som jag inte riktigt gillade. Det hela kändes ganska billigt om jag ska vara ärlig.

Haunted Changi är bättre än mycket annat i found footage sub-genren, men den hade samtidigt kunnat varit så mycket mer intressant och läskig än vad den är. Det är en okej film skulle jag vilja påstå, men råkar du ha något mer intressant att se så ta det istället.