| Subcribe via RSS

Atrocious av J

februari 6th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

AtrociousCristian (Cristian Valencia) och hans syster July (Clara Moraleda) åker tillsammans med sin familj iväg till deras gamla semesterhus i Sitges, El Garraf för att spendera den Heliga Veckan där. De får nys om den lokala legenden Melinda; en ung kvinna i röd klänning som sägs ha gått vilse och dött i en närliggande labyrint i början på 1940-talet. Det sägs att de som tappar bort sig i labyrinten nattetid kan få vägledning av Melinda’s vålnad.

När deras fars vän Carlos (Jose Masegosa) dyker upp frågar syskonen honom om Melinda, varpå han berättar om legenden och att det finns flera, olycksbådande versioner av den. Cristian och July beger sig in i labyrinten med varsin kamera för att dokumentera deras efterforskningar kring legenden. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara, vilket syskonen snart blir varse om…

Den spansk-mexikanska samproduktionen Atrocious har en hel del likheter med den mer välkända The Blair Witch Project. Tempot är extremt långsamt och en hel del av speltiden går åt till att karaktärerna bara knallar runt inne i labyrinten utan att någonting vettigt egentligen händer. Även om syftet är att försöka skapa en tät och otäck stämning med bilder av tillsynes oändliga stigar inne i labyrinten blir det hela bara förbannat långdraget och tråkigt. Hade de klippt ut alla scener där syskonen går eller springer runt i labyrinten hade filmen troligen blivit minst en kvart kortare, men det hade även gjort filmen mer tight och kanske mer intressant.

Filmens slut är dock det som räddar alltihop från ett fullständigt haveri. De sista 20 minuterna av filmen är ganska spännande och upplösningen (som för en gångs skull ger en förklaring till vad som hänt i filmen) gör filmen värd att se åtminstone en gång. Hade filmen varit mer händelserik och intressant fram till denna punkt hade jag utan tvekan rekommenderat den, vilket jag inte tänker göra.

No Comments

Home Movie av J

februari 5th, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Home MovieClare Poe (Cady McClain) är en psykiatriker och är gift med prästen David (Adrian Pasdar). Paret bor tillsammans med deras två tvillingbarn, Jack (Austin Williams) och Emily (Amber Joy Williams), i en avsides skog någonstans i den norra delen av New York. Clare har nyligen skaffat sig en videokamera för att dokumentera sitt arbete, men David är den som använder den mestadels för att spela in en hemmavideo. Men efter Jack’s och Emily’s tionde födelsedag börjar barnen att bete sig underligt. Till en början är det småsaker, men allt eftersom börjar det hela eskalera och det står snart klart för Clare och David att någonting är väldigt, väldigt fel på deras tvillingbarn…

Home Movie är en found footage film i form av en hemmavideo. Mer eller mindre. Tråkig är den också. Så tråkig att jag tappade fokuset på den flertalet gånger och fick lov att spola tillbaka när det väl inträffade något. Det som händer i filmen är långt ifrån intressant och även om skådespelarna är ganska bra så är deras karaktärer rakt igenom stendumma. Jag menar, hade jag varit en av föräldrarna hade jag reagerat betydligt mer än vad de här två spånhuvudena gjorde redan efter första saken satungarna hittade på. Istället lallar de på ungefär som om ingenting hänt. Jag förstår att karaktärerna fick lov att göra som de gjorde (annars hade det troligtvis inte blivit någon film överhuvudtaget), men det hela känns bara som en urdum ursäkt för att göra ytterligare en i raden av snarkiga found footage filmer där det läskiga ska ligga i att tittaren ska fantisera ihop en massa saker själv.

Jag skiter fullständigt i vad folk säger; skräckfilmer där det inte händer ett jävla skit och du som tittare är menad att sitta och fantisera ihop något eget är ren jävla skit. Jag tittar väl på film för att SE saker? Om jag vill fantisera läser jag väl för helvete en bok? Argumentet att man ska sitta och fantisera ihop själv är bara ett uselt försök att backa upp usla och händelselösa ”skräckfilmer”.

Med det sagt; Home Movie är en stentrist dynga som du bör undvika.

No Comments

Evil Things av J

februari 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Evil ThingsFem ungdomar beger sig iväg till ett hus ute i skogen för att fira en av dem på dennes födelsedag. En av dem har med sig en videokamera för att dokumentera det hela. På vägen dit stöter de på en stor svart van som till en början verkar följa efter dem vart än de åker. Vanen försvinner så småningom och väl framme vid huset börjar vännerna att festa. De inser emellertid så småningom att de inte är ensamma där ute i den ensliga skogen.

Vad i helvete var det jag precis såg…? Evil Things är något av det mest inkompetenta jag har sett i found footage väg, någonsin. Manuset är nästintill helt händelselöst fram till de sista tio minuterna av filmen (och då menar jag inte scenerna som spelas under och efter eftertexterna, som för övrigt inte tillför storyn ett piss) och inte ens då blir det speciellt intressant eller spännande. Jag vet ärligt talat inte vad som ska vara läskigt med filmen för det varken visas eller händer någonting överhuvudtaget. Det känns nästan som att det fattas trettio minuter speltid där allt läskigt inträffade.

Med tanke på att det här ska föreställa en found footage film vet man ju hur det kommer gå för alla karaktärer i den och de här karaktärerna förtjänar det mer än några andra i någon annan film, då samtliga är irriterande idioter som inte förtjänar mindre. Fast, å andra sidan får man aldrig se vad som händer dem; de bara försvinner. Man får ingen som helst förklaring eller ens en vink om vad som hände dem. Vi som tittare ska bara anta att någonting hemskt hände dem. Större delen av skådespelarna i den här filmen är enbart krediterade till den här unkna skiten, vilket för mig inte är ett dugg förvånande…

Det är såna här filmer som gör att folk faller i koma av tristess. Dominic Perez är en jävla klåpare och frågan är; är det där ljudet av mördarens cirkelsåg eller publikens snarkande jag hör? Skippa den här stentrista dyngan.

No Comments

Skew av J

januari 29th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

SkewNär Simon (Rob Scattergood), Richard (Richard Olak) och Eva (Amber Lewis) ska till att åka ut på en efterlängtad biltur tar de med sig en videokamera för att spela in deras resa. Det som började som en bekymmerslös resa börjar sakta att bli en nedstigning i det olycksbådande allt eftersom oförklarliga händelser hotar att splittra balansen mellan de tre nära vännerna. Var och en av dem måste kämpa med personliga demoner och paranoia allt eftersom vänskaperna testas och fasansfulla verkligheter börjar uppenbaras… och spelas in.

Jag fick nys om 2011 års Skew när jag (ungefär som med filmen F) lyssnade på The Hysteria Continues. Det nämndes att filmen var en typ av found footage film och då jag är en riktig sucker för såna filmer (hur usla de än kan vara) så gav jag mig ut på jakt efter filmen, som jag efter lite letande hittade.

Skew visade sig vara en otroligt långdragen film. Jag menar, många partier pågår i en evighet utan att någonting egentligen händer och man sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut. Flera andra scener var istället korta, men tillförde absolut ingenting av något som helst värde till filmens story. Hade de kortat ner filmen från alla utfyllnadsscener hade filmen troligtvis snavat ner under sextio minuter.

Filmen är långdragen på sina ställen och är överlag rätt tråkig (så när som på några rätt okej jumpscares), men dess slut är väl egentligen det som gör hela filmen. Jag tänker inte spoila det, men jag kan i alla fall säga att filmen inte är en regelrätt found footage film…

Gillar du långsamma rysare så kan den här filmen falla dig i smaken, annars skippa.

No Comments

The Gallows av J

december 6th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The GallowsFör tjugo år sedan inträffade en tragisk olycka under en uppsättning av skolpjäsen The Gallows som resulterade i att en av de deltagande eleverna dog. Men för att hedra det tragiska minnet av elevens död ska nu en ny uppsättning av The Gallows sättas upp på samma scen. En av deltagarna, Reese (Reese Mishler), har lämnat skolans football lag för att medverka i pjäsen då han har en hemlig crush på pjäsens regissör, Pfeifer (Pfeifer Brown). Reese har emellertid fått kalla fötter och när hans bästa vän, Ryan (Ryan Shoos), upptäcker att bakdörren till teatern aldrig blir låst då den är trasig gör de upp en plan; de ska bryta sig in i teatern samma kväll för att sabotera rekvisitan och därmed få pjäsen inställd.

Sagt och gjort beger de sig till teatern i sällskap av Ryan’s flickvän Cassidy (Cassidy Gifford) för att genomföra planen. Väl där blir de påkomna av Pfeifer, som av en händelse sett till Reese’s bil på parkeringen utanför. På väg ut från teatern upptäcker de att alla dörrar är låsta och det dröjer inte länge förrän de också inser att de inte heller är ensamma…

År 2012 spelade det glada gänget bakom The Gallows in… The Gallows. Va? Jo, så är det. Enligt en bekant på Facebook ska samma gäng som spelade in 2015 års The Gallows ha spelat in en found footage film med samma titel år 2012 för att visa för Blumhouse Productions, som sedan i sin tur ville göra en egen version. Enda skillnaden mellan de två versionerna ska vara att en av tjejerna byttes ut mot Cassidy Gifford då hon inte var het nog…

Nåja. Filmen i sig följer Standard Protokoll 131C och är otroligt förutsägbar. Karaktärerna är ganska over the top och Ryan Shoos’ karaktär är en av de största skitstövlarna jag någonsin har sett i en film tror jag. Dessutom beter sig karaktärerna stundtals som riktiga spånhuvuden och till en början var det hela sjukt frustrerande, men en bit in börjar filmen att klarna upp lite grann och den blir genuint creepy under flera scener.

Om jag inte missminner mig helt såg jag faktiskt trailern för den här filmen för någon månad sedan och artikeln som länkade till trailern hade titeln ”Årets mest skrämmande trailer”. Trailern väckte knappast något intresse, men tack vare inlägget av min bekant på Facebook fick jag helt enkelt lov att spana in den. Filmen i sig är inget märkvärdigt i den stadiga strömmen av found footage som kommer, men den har ett ganska bra kameraarbete och filmen blir som sagt (olikt många andra found footage filmer) stundtals genuint creepy. Jag gillar den trots klyschorna och de genomkorkade karaktärerna och tycker att den lyckas leverera det den ska hyfsat. Det finns klart mycket sämre found footage där ute än den här, utan tvekan, även om inte heller den här är helt felfri.

1 Comment

Cannibal Holocaust av J

maj 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Cannibal HolocaustFyra dokumentärfilmare beger sig iväg till Colombias djungel för att dokumentera och filma de lokala kannibalstammarna som bor där. Två månader senare har de fortfarande inte kommit tillbaka. Professor Harold Monroe (Robert Kerman) blir ombedd att åka ner till Colombia för att försöka ta reda på vad som hänt dem. Med hjälp av två lokala guider träffar Monroe två av stammar, Yacumo och Yanomamo. Under besöket hos den senare stammen finner han kvarlevorna av dokumentärfilmarna och några rullar film. Väl tillbaka i New York börjar han att titta på det oredigerade materialet och får snart klart för sig vad som hände med gruppen…

Cannibal Holocaust. Behöver den verkligen någon närmare presentation? Det här är en av tidernas mest omtalade filmer (och nummer två i Ruggero Deodato’s kannibaltrilogi) och den har god anledning till att vara det också. Det är inte bara en milstolpe inom skräckgenren, utan också en betydande film för hela kannibal-subgenren samtidigt som det är en film alla skräck-fans borde se eller ha sett även om filmen i sig är bitvis anstötande och grotesk (jag tänker på scenerna där riktiga djur blir slaktade).

Det finns ganska mycket trivia om Cannibal Holocaust. Bland annat blev filmen beslagtagen av italienska myndigheter tio dagar efter att den visats i Milan för första gången och Deodato blev arresterad, för att senare bli åtalad för att ha mördat flera av skådespelarna på film. Skådespelarna hade emellertid skrivit kontrakt att hålla sig undan i ett år för att förstärka illusionen om att de faktiskt var döda och att materialet som visas i filmen faktiskt hände på riktigt, vilket på sätt och vis gör den här filmen till den första found footage filmen. För mer trivia, klicka här.

Mer än så tänker jag inte skriva. Cannibal Holocaust är en film man ska ha sett, hur motbjudande den än må vara. Rekommenderas.

No Comments

The Pyramid av J

april 26th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The PyramidAugusti, 2013. Kairo, Egypten. En grupp amerikanska arkeologer har upptäckt en ny pyramid begravd djupt under öknen. Ett dokumentärteam anländer till platsen för att dokumentera en av de viktigaste arkeologiska upptäckterna i egyptisk historia, men tack vare oroligheter och kaos i Kairo efter den historiska upptäckten kräver regeringen i Egypten att alla forskare i området ska bege sig därifrån inom 24 timmar. För att inte hela expeditionen ska gå om intet skickar arkeologerna in en högst avancerad robot med kamera in i pyramiden, men någonting händer och uppkopplingen bryts. De bestämmer sig för att bege sig in i pyramiden för att leta reda på roboten, men väl där inne lyckas gruppen tappa bort sig. De inser dock snart att de är inte bara fångade i den mörka pyramiden, de är också jagade…

Jag såg trailern på The Pyramid i slutet på förra året och tyckte att det såg ut som en intressant film. Det verkade vara found footage så jag blev så klart nyfiken på den. När jag väl satte mig och började titta på den insåg jag ganska snart att det är en hybrid av found footage och vanlig spelfilm, vilket får mig att undra om filmmakarna bakom den ens visste vilken typ av film de egentligen ville göra?

The Pyramid (vars arbetstitel, Site 146, klingar betydligt bättre i mina öron) är till en början väldigt långsam. Det tar trettio minuter innan de har masat sig in i pyramiden och det börjar egentligen inte hända något förrän kring fyrtiofem eller så minuter in. När det väl börjar hända saker blir det hyfsat spännande och de sista tjugo minuterna är utan tvekan värda tiden att lägga på filmen. Skådespelarna är helt okej och effekterna som till större delen är CGI ser faktiskt ganska bra ut.

Jag hade förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick av The Pyramid, men det är överlag en okej skräckis som fläckvis blir spännande trots sin otroligt söliga inledning.

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

sxtape av J

december 14th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

sxtapeJill (Caitlyn Folley) är en konstnär. Ian (Ian Duncan) är en filmmakare. Tillsammans har de satt ögonen på ett gammalt övergivet sjukhus för Jill’s nästa konst show. Väl inne i den övergivna byggnaden lämnar Ian Jill ensam, fastspänd på en bädd, för att retas och skrämma henne, vilket han inte borde ha gjort…

1992 regisserade Bernard Rose en av mina favoritfilmer, som var baserad på Clive Barker’s ”The Forbidden”; Candyman (recenserad här, tillsammans med sina två uppföljare). 13 år senare återvände Rose till skräckgenren då han tog sig ann registolen till den bisarra, men helt okej, skräckfilmen Snuff-Movie. 8 år senare var det dags igen att regissera en skräckfilm för Rose i form av found footage filmen sxtape.

sxtape är en riktig skitfilm. Manuset är riktigt uselt och ointressant, för att inte tala om relativt händelselöst. Slutet känns som ett stort ”Jaha?” och trots att de försöker ge en kort förklaring till bakgrunden till händelserna i filmen blir det inte speciellt mycket mer begripligt. Karaktärerna är några av de mest pantade idioterna jag någonsin har sett i en film och man kan börja undra vad manusförfattaren tänkte med; hjärnan eller det som sitter mellan benen på denne. På något sätt känns det som att de försökt sig på att göra en halverotisk found footage rysare, med ett resultat som får mig mest att vilja titta på någonting annat.

Effekterna var helt okej, även om man knappt får se något av dem. Kameraarbetet var för en gångs skull inget större bekymmer, vilket förvånar lite grann då resten av filmen var ren dynga.

Varför Bernard Rose valde att ta sig an regijobbet för det här skräpet begriper jag inte riktigt, men en bättre comeback till skräckgenren hade han gott kunnat göra. Skippa.

No Comments

V/H/S: Viral av J

november 1st, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

V H S - ViralV/H/S: Viral fortsätter i samma anda som de två tidigare installationerna i serien och tar här steget ut i internets underbara värld. Det hela är dock ganska osammanhängande och mellansekvenserna mellan varje segment får mig mest att klia mig i huvudet och undra vad som pågår egentligen. Mitt under en polisjakt av en glassbil beger sig ett par ut på gatan för att titta på jakten, varpå tjejen försvinner. Killen drar efter glassbilen och börjar stöta på personer som blöder ur näsan och pratar osammanhängande… och i slutet förklaras absolut ingenting. Bra.

De tre segmenten i filmen är emellertid betydligt bättre och på sina ställen ganska uppfinningsrika (även om de inte ligger på samma hysteriska nivå som kult-segmentet i V/H/S/2). Skådisarna är vad man kan förvänta sig och effekterna är, otroligt nog, imponerande. Kameraarbetet är sisådär på sina ställen. Det slängs en del med kameran och de har även här insisterat på att använda sig av de där jobbiga jävla störningseffekterna på kameralinsen. SUCK….

Nåja. V/H/S: Viral är helt okej men samtidigt ganska virrig på sina ställen. Det känns som att en del av filmen är öppen för diskussion, om vad som egentligen hände och varför det hände…

Läs gärna mina recensioner av V/H/S och V/H/S/2 också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud