Helt Perfekt Glob

Mother’s Day (2010) av J

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

The Purge: Election Year av J

För 18 år sedan råkade Charlie Roan (Elizabeth Mitchell) ut för något hon aldrig kommer att glömma; en man som medverkade i den årliga Purge natten dödade hela hennes familj. Charlie svor att hon skulle göra allt i sin makt för att upphäva Purge natten och har nu äntligen fått chansen då hon har goda chanser att vinna det kommande presidentvalet då många amerikanska medborgare har börjat ifrågasätta det årliga eventet. Men alla är inte imponerade på Roan. Den sittande regeringen som skapade den årliga rensningen i form av The Purge, New Founding Fathers of America (NFFA), ser henne som ett hot som måste elimineras. De bestämmer sig således att införa en ny regel under årets Purge natt; ingen, inklusive politiskt valda personer, är förbjuden att ge sig på.

När Purge natten så börjar blir Roan förrådd och tvingas ut på gatorna i Washington med sin personliga livvakt, Leo Barnes (Frank Grillo), som själv medverkade under den årliga rensningen två år tidigare. Med både legosoldater inhyrda av NFFA och ”rensare” efter sig måste Leo försöka att skydda Roan till varje pris, vilket givetvis är betydligt enklare sagt än gjort.

Jag vill till en början citera mig själv från min recension av den andra Purge filmen: ”Nu ska jag vänta på del tre som, enligt vad jag har läst mig till, ska bli en prequel…”. Ja, och den idéen slängde de ju uppenbarligen ut genom fönstret. Men det gör inte speciellt mycket heller då The Purge: Election Year är en förbannat bra film. Det är mycket action, våld och en gnutta spänning här och där även om filmen kanske är lite väl uppenbar vart den ska ta vägen – som alla andra filmer i stort sett. Men det är skit samma egentligen. The Purge: Election Year är som film nummer två i serien; en stor, bombastisk actionfilm som är till för att underhålla och möjligen skrämma en och annan tittare som inte är beredd på de väldigt uppenbara jumpscaresen som dyker upp ett par gånger. Vid en närmare eftertanke finns det nog ett underliggande politiskt budskap i filmen också, men det var ingenting jag tänkte på när jag satt och tittade på filmen (och vem fan bryr sig egentligen när det gäller en sån här typ av film?).

The Purge: Election Year är en bra fortsättning (och kanske avslutning?) på The Purge konceptet och gillar man de två första filmerna är det här ett måste att se. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av The Purge och The Purge: Anarchy också.

The Purge: Anarchy av J

Året är 2023 och det är dags för den årliga The Purge igen. Ett par är på väg hem när deras bil plötsligt dör, precis innan The Purge ska börja. Samtidigt förbereder sig en polis för att bege sig ut för att delta i The Purge för att utkräva hämnd på en man som tog något väldigt dyrbart från honom ett år tidigare och en mor och dotter barrikaderar sig i sin lägenhet för att undslippa The Purge. Dessa fem personers öden sammanflätas genom en rad händelser och de måste nu samarbeta för att försöka överleva natten i Los Angeles.

The Purge: Anarchy tar storyn ut på gatorna och det är mer action, mer våld och mer logiska luckor än i den föregående filmen. Filmen är inte riktigt lika bra som den första filmen, men ligger inte långt bakom i mina ögon. Den smygande spänningen ifrån den första filmen är bortblåst och istället bjuds vi på renodlad action nästintill från början till slut och det är helt enkelt riktigt underhållande.

Vill man se en film som skiter i logik och pumpar på med bra action är The Purge: Anarchy en klar rekommendation. Nu ska jag vänta på del tre som, enligt vad jag har läst mig till, ska bli en prequel…