| Subcribe via RSS

Masters Of The Universe av J

juni 27th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Efter ett långvarigt krig på planeten Eternia har den ondskefulle Skeletor (Frank Langella) lyckats ta makten på Castle Grayskull genom att använda en kosmisk nyckel, framställd av den Thenorianske låssmeden – och uppfinnaren – Gwildor (Billy Barty). Häxan av Castle Grayskull (Christina Pickles) är nu Skeletor’s fånge och blir tömd på sin livsenergi allt eftersom Skeletor väntar på att Eternia’s måne ska ställa sig i samma position som Det Stora Ögat Av Universum ligger – vilket kommer ge honom gudomliga krafter. Det enda som står mellan Skeletor och dessa gudomliga krafter är krigaren He-Man (Dolph Lundgren).

Under en eldstrid lyckas He-Man, Gwildor och två andra motståndssoldater ta sig igenom en portal med hjälp av en andra prototyp Gwildor gjort – och hamnar på planeten Jorden. Dessvärre tappar de nyckeln och måste nu hitta den innan Skeletor’s utsända trupper gör det, för att ta sig tillbaka till Eternia och befria folket en gång för alla.

Jag hade faktiskt aldrig sett den här filmen förut och efter att ha hört namnet ett tjugotal gånger i olika recensioner så bestämde jag mig för att äntligen skaffa hem den och se den.

Till en början satt jag och undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på egentligen – och det undrar jag iofs fortfarande. Folk flänger runt och spelar över så pass att det inte längre är på ett cheesigt och roligt sätt, utan enbart pinsamt. Dialogerna varierar och kan gå från ”jag läser direkt ur manus” till ”jag spelar över för jag tar inte manuset seriöst för fem öre”.. å andra sidan kan jag inte direkt påstå att jag kan klanka ner på de som är med i filmen, för manuset är verkligen piss. Med det sagt; idéen är inte dum, men framförandet är så urbotat jävla dumt att det bara blir en pina att sitta igenom det här.

Effekterna är skrattretande, helt fantastiskt utdaterade och får troligtvis den CGI-kåte att skrika i skräck, medans makeupen ser lite bättre ut, bortsett ifrån Langella’s Skeletor makeup som ser väldigt plastig ut i närbilder av hans ansikte. Överlag ser det förjävligt ut helt enkelt. Visserligen reagerade jag på många effektgrejer filmen igenom, men scenerna där Lundgren ”flyger” på nån form av svävarplatta fick mig att tappa fattningen. Det ser helt enkelt ut som att de tagit en bild på Lundgren bakifrån, klistrat på den på en pappkartong eller dylikt och sedan satt den på plattan – som de sedan använt typ linor eller nåt för att få den att ”flyga”. Det är verkligen så det ser ut, jag skojar inte. Jag tror inte ens folk som såg filmen 1987 tyckte det såg bra ut – och jag tvivlar på att någon år 2012 gör det heller.

Och så har vi de där komiska grejerna som händer filmen igenom, som faktiskt fungerar – även om de kanske inte alltid är menade att vara roliga. James Tolkan släpper ett par riktigt sköna repliker som fick mig att gapskratta, samtidigt som vissa situationer i filmen är väldigt lustiga – däribland första scenen på ”Jorden”.

Överlag är Masters Of The Universe en jävla skitfilm och att den har en helt sanslös speltid på runt 105 minuter är helt obegripligt. Idéen om att göra en He-Man live action film var säkerligen inte dålig, men framförandet som vi fick 1987 är verkligen botten. Glöööööööööööööm den här filmen. Nu. Helst den här recensionen också. Eller nåt.

No Comments

Unknown av J

maj 6th, 2012 | Postad i Film, Thriller

Biokemisten Dr. Martin Harris (Liam Neeson) och hans fru Elizabeth (January Jones) anländer till Berlin för att delta på en konferens där en forskare och hans kontroversiella arabiska finansiär ska tillkännage ett genombrott i deras forskning. Medans hans fru checkar in på hotellet tar Martin en taxi tillbaka till flygplatsen för att hämta sin portfölj, som blev kvarglömd där. På väg tillbaka till flygplatsen blir Martin involverad i en trafikolycka och hamnar i koma i fyra dagar, enbart för att vakna upp utan någon identifikation och minnesluckor.

Martin bestämmer sig för att bege sig till hotellet där han och hans fru skulle bo för att leta reda på henne. När han anländer verkar det som att hans fru inte känner igen honom och att en annan man har tagit hans identitet. Vad är det egentligen som pågår…?

Unknown är en rätt standard thriller – plain and simple. Den har ett par twistar filmen igenom, men hänger man med under dialogerna och händelserna så kan man säkerligen pussla ihop hur allting ligger till innan upplösningen inträffar. Jag själv blev inte speciellt förvånad över upplösningen men tycker samtidigt att filmen är helt okej, även om den påminner starkt om andra filmer i samma kategori (exempelvis Flightplan, som jag recenserat här), där en person blir utsatt för något och som sedan inte blir trodd av någon i deras omgivning. Tempot i filmen är hyfsat högt och blir fläckvis smått spännande, men är samtidigt ingenting man direkt kan lyfta till skyarna för. Skådespelarna levererar och höjer filmen en aning.

Unknown är en hyfsad thriller som håller måttena rätt okej. Har man sett den här typen av thriller förr kan man troligtvis räkna ut hur den kommer sluta efter en stunds tittande, vilket på sätt och vis pajar konceptet lite grann.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud