Helt Perfekt Glob

Mechanic: Resurrection av J

Efter att ha fejkat sin död lever den före detta elitlönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) nu mer ett lugnt och stilla liv i Rio de Janeiro under en ny identitet – fram tills det att han blir kontaktad av mystisk kvinna som kräver å hennes arbetsgivares vägnar att Bishop ska ta ann sig ett nytt uppdrag.

Bishop tar senare reda på vem hennes arbetsgivare är; Riah Crain (Sam Hazeldine), en före detta barndomsvän till Bishop. Bishop stöter snett efter det på den vackra Gina (Jessica Alba), som blivit pressad av Crain att ta kontakt med Bishop. De två inleder snabbt ett förhållande och när så Crain lyckas ta Gina tillfånga måste Bishop genomföra det nya uppdraget; att eliminera tre mål och se till att det ser ut som olyckor, annars dödar han Gina.

Behövdes en uppföljare till The Mechanic? Nej, inte direkt, men den fransk-amerikanska samproduktionen Mechanic: Resurrection (som jag för övrigt tycker är en ganska usel titel) är ändå en underhållande popcorn action-thriller och även om den inte bjuder på några överraskningar överhuvudtaget så har den ett högt tempo, bra action och personligen tycker jag nog att den här är bättre än den första filmen (remaken alltså). Det är väldigt lite dödtid och jag är en sucker för konceptet med en torped (eller liknande) som måste genomföra dåd för att rädda någon, även om konceptet är sjukt uttjatat och gjorts tre miljarder gånger tidigare får jag aldrig nog av det (om det är välgjort givetvis).

Jag gillade remaken och jag gillade dess uppföljare ännu mer. Jag ger även den här filmen en tumme upp och en rekommendation. Se den. Nu. Nuuuuu.

Baise-moi av J

Manu (Raffaëla Anderson) och Nadine (Karen Lancaume) förlorar sina tunna förbindelser med samhället efter att Manu har blivit våldtagen och Nadine ser sin enda vän bli ihjälskjuten. Efter att de möts av en ren slump beger de sig ut på en explosiv resa av sex och mord. Kanske för att utkräva hämnd på män, kanske för att göra en revolt mot medelklass samhället, men utan tvivel i ett förnekande – nästan fröjdefullt i allt sanslöst våld – av alla koder i ett samhälle som har exkluderat, våldtagit och förödmjukat dem.

Baise-moi (vilket betyder ’Knulla mig’) är troligtvis en av de mest kontroversiella filmerna vi har fått under 2000-talet och är baserad på en bok med samma titel, som i sin tur är skriven av en av regissörerna – Virginie Despentes. Jag minns så väl när jag satt och läste om filmen i Aftonbladet och hur min enda tanke var; ”Jag ska se den här filmen”. Jag lyckades få tag på den och ung som jag var då blev jag förvånad över hur grafisk den var, både på ett sexuellt och våldsamt sätt. Jag hade aldrig sett något liknande förr. Filmen stoppades undan och föll in i glömska… fram till för ett par månader sedan då jag äntligen kom ihåg den och bestämde mig för att beställa hem Arrow’s dvd utgåva av den.

Det är en krävande film utan tvekan, med riktiga sexscener och trashigt lågbudgetvåld som många säkerligen kan se som motbjudande och stötande (speciellt våldtäktsscenen som inte lämnar speciellt mycket till fantasin). Personligen tycker jag hela filmen är otroligt trashig och att kalla den för bra vet jag inte riktigt om jag skulle göra, men det är samtidigt en film jag troligen kommer att återkomma till fler gånger nu när jag har Arrow’s dvd i mina ägor. Jag är en av de där knäppskallarna som blir smått fascinerad av den här typen av sunkiga trashfilmer som enbart är gjorda för att vara kontroversiella, skapa rubriker och få moralkärringar att sätta morgonkaffet i halsen.

Jag undrar hur mycket uppståndelse filmen hade fått om den hade blivit släppt någon gång under 70-talet, då många exploitationfilmer producerades. Jag menar, Baise-moi är i grund och botten en regelrätt exploitationfilm fast i en hyfsat modern scensättning med erotiska (pornografiska) inslag. Ska jag vara ärlig har jag svårt att tro att filmen hade blivit speciellt uppmärksammad utan hade troligtvis visats på någon sunkig biograf i utkanten av större städer för att sedan bli en kultklassiker 30 år senare – likt många andra exploitationfilmer.

Hur som helst är Baise-moi en trashig men ändock ganska underhållande exploitationfilm i modern tappning som inte lämnar speciellt mycket åt fantasin för tittaren. Vill man se någonting riktigt barnförbjudet är det här ett säkert kort och även om det är en riktigt trashig film ger jag den en rekommendation.

Urban Legends: Final Cut av J

Amy (Jennifer Morrison) studerar vid filmskolan Alpine University och kämpar med att få färdigt sin examensfilm om vandringssägner för att försöka vinna ett stipendium på 15 000 dollar och Hitchcock-priset, vilket mer eller mindre garanterar vinnaren att regissera en Hollywood-film. Saker och ting blir emellertid inte lättare när de i hennes filmteam börjar att försvinna spårlöst. Hon bestämmer sig för att undersöka saken och inser snart att någon har bestämt sig för att kamma hem stipendiet och Hitchcock-priset, även om det kommer kosta alla konkurrenterna livet…

Medan jag ångrade att jag inte hade sett Urban Legend tidigare så känner jag att jag lika gärna hade kunnat låta Urban Legends: Final Cut ligga ett tag till. Det är inte en dålig slasher, den följer alla klyschor och regler som en regelrätt slasher ska göra men konceptet som fungerade så bra i den första filmen med vandringssägner känns väldigt forcerat här. Vandringssägnerna är förvisso viktiga för händelseförloppet i filmen, men det känns mest som att konceptet är där bara för att kunna knyta ihop den med den första filmen. Kan man se förbi det är filmen hyfsat underhållande. Den är lagomt cheesig, har en och annan bra skådis (Morrison i synnerhet, som vi senare såg i långköraren House M.D.) och levererar ett och annat gapskratt avrundat med några stalk ’n slash scener, varav flera av dem dessvärre känns väldigt oinspirerade.

Hade Urban Legends: Final Cut varit klyftigare, haft fler klyftiga mord och inte känts så forcerad hade jag troligtvis rekommenderat den, men som den är så tycker jag att det är en okej dussinslasher som duger att se om man inte har någonting annat i slasherväg att tillgå för tillfället.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.

Vertige av J

En grupp vänner på semester i Kroatien bestämmer sig för att de ska bege sig upp i en led högt upp i bergen, trots att den är avstängd för reparationer. Det visar sig snabbt att klättringen är betydligt mer riskfylld än vad de till en början trodde och efter att ha blivit strandsatta uppe i bergen utan någon som helst väg ner inser de snart att de inte är ensamma…

Är det något som kan få mina händer att börja svettas så är det en film där höga höjder står i fokus. Bara tanken att sätta mig själv i en situation där jag står hundratals meter över en avgrund och ett snedsteg kan resultera i ett fall med en oundviklig död får mina armar att knottra sig. Att sedan se en film där just sådana situationer inträffar får mig att sitta som på nålar och bli helt uppslukad av vad jag ser i ren och skär skräck.

Den franska skräckfilmen Vertige (eller High Lane utanför Frankrike) börjar just så. Jag blev fullständigt paralyserad av skräck under de första trettio minuterna och kände hur mina armar knottrade sig mer och mer för var minut som gick. Efter det mynnade filmen ut i samma form som The Hills Have Eyes, Wrong Turn och The Descent filmerna har, vilket gjorde att de resterande fyrtiofem minuterna av filmen kändes ganska oinspirerade.

Överlag är det väl en helt okej film, men jag tycker att den tappar fruktansvärt mycket efter de första trettio minuterna och filmen faller således ganska platt. Hade de hållit sig till hur filmen började hade den säkerligen varit betydligt mer nervpirrande och skrämmande än vad den blev.

Transporter 3 av J

Ex-militären Frank Martin (Jason Statham) har lagt transportörsjobben på hyllan och har dragit sig tillbaka till ett lugnt och stilla liv i Marseilles, Frankrike. När han får ett erbjudande om ett transportjobb tackar han nej och hänvisar arbetsgivaren till en vän. Inte långt efter kraschar hans vän, skottskadad, in i hans vardagsrum och dör kort därpå. Frank’s väns arbetsgivare dyker strax därpå upp och tvingar honom att ta jobbet och sätter på honom ett armband som exploderar om han kommer mer än 24 meter ifrån bilen. Frank’s uppdrag blir att köra någonting som ligger i skuffen österut allt eftersom han får koordinater av arbetsgivaren, samtidigt som han har en ung och tystlåten kvinna, Valentina (Natalya Rudakova), som passagerare.

Transporter 3 är lite för lång. Hade de saxat ner speltiden med en sisådär tio minuter hade den troligtvis blivit tightare och ösigare. Actionscenerna och biljakterna är fantastiska (och till en viss del helt orealistiska, men fan så underhållande). Problemet jag har med filmen är att den, likt den första filmen, har många scener där egentligen ingenting händer. Det blir helt enkelt rena transportsträckor (heh..) mellan actionscenerna och vi som tittare får sitta och vänta, vilket är synd då filmen faktiskt är bra som de två tidigare filmerna när det väl händer någonting. En annan grej jag inte riktigt gillade med filmen är att de försöker dölja motivet bakom allting som händer i filmen, vilket är menat att förklaras mot slutet av filmen. Motivet är löjligt lätt att räkna ut för tittaren, om inte denne sov under de fem första minuterna.

Transporter 3 är en bra film i alla fall, trots att den har en del dödtid i flera scener (för att inte tala om en totalt onödig romansscen mot slutet av filmen). Hade den varit tio minuter kortare hade jag utan tvekan kunnat rekommendera den, men som den är så, nej.

Transporter 2 av J

Ex-militären Frank Martin (Jason Statham), som nu mer livnär sig på att vara en ”transportör”, har begett sig ifrån Frankrike till Miami, Florida, för att hoppa in för en vän som chaufför till den rika familjen Billings. Frank’s arbetsuppgift är att köra familjens son Jack (Hunter Clary) till och från skolan och de har under den korta tiden de känt varandra fått starka band emellan varandra. Men när Jack blir kidnappad måste Frank använda sig av sina militära erfarenheter för att rädda pojken och stoppa kidnapparnas planer, som sträcker sig betydligt längre än bara lösensumman för Jack.

Jag gillar nog den här filmen mer än den första faktiskt. Transporter 2 skruvar upp tempot rejält ifrån den första filmen och det är betydligt mer orealistisk action och tempot hålls uppe under en stor del av filmen, vilket jag tackar för. Det känns lite som att de har tagit lite större friheter med den här första uppföljaren och det har gjort filmen betydligt mer actionpackad och underhållande än föregångaren.

Bra film, bra uppföljare. Gillar man den första filmen gillar man säkert den här andra också (man kanske till och med föredrar den, likt mig).

The Transporter av J

Frank Martin (Jason Statham) är en ex-militär som nu mer lever ett tillsynes lugnt och tyst liv intill den franska kusten. Han hyr ut sig själv som en ”transportör”, som transportör av varor – lagliga som olagliga. Inga frågor ställda. Han arbetar under tre strikta regler som han aldrig bryter; ändra aldrig avtalet, inga namn och titta aldrig efter vad paketet innehåller.

Frank’s senaste transport verkar inte skilja sig från någon av hans tidigare transporter till en början, men när han upptäcker att paketet rör på sig bryter han mot sin egen regel och tittar i det, vilket resulterar i rejäla komplikationer.

Med en fjärde film (som ska vara en reboot av serien, samtidigt som det tydligen ska vara en uppföljare) på ingång (där Frank Martin spelas av Ed Skrein istället för Statham) och en femte och sjätte film under produktion samt en TV-serie som började 2012 (med hittils två säsonger, där Chris Vance spelar Frank Martin) tyckte jag att det var dags att äntligen titta på Transporter filmerna.. vilket jag inte har gjort tidigare.

Ärligt talat hade jag fått intrycket att The Transporter skulle vara non-stop action rakt igenom och inbillade mig av någon konstig anledning att den var i samma stuk som Crank filmerna, fast med en mer seriös ton. Men, nä. The Transporter må ha några rätt bra actionscener och biljakter, men överlag var det inget direkt märkvärdigt. Filmen är bra, men inte så pass bra som jag trodde att den skulle vara. Hade tempot varit lite högre hade jag troligtvis gillat den mer än vad jag gjorde.

Irréversible av J

För ett tag sedan satt jag och tittade på en live stream på Twitch varpå de i chatten kom in på ämnet film. En av tittarna nämnde den franska filmen Irréversible och sa att det var en riktigt hemsk film och som den lite udde filmtittaren jag är bestämde jag mig för att ge mig i kast med den så klart.

Irréversible är lite speciell. Filmen spelas upp baklänges; vi får alltså se filmen bakifrån och fram, från sluttexterna till inledningen på filmen i en omvänd kronologisk följd. Filmen handlar om hur en kvinna i Paris blir brutalt våldtagen och misshandlad på vägen hem från en fest, varpå hennes pojkvän och hennes ex beger sig ut i Paris för att leta reda på förövaren och utkräva hämnd. Men vi får alltså se hela händelseförloppet baklänges…

Konceptet är till en början jäkligt konstigt då man är van vid att se allt från början till slut och inte slut till början. Men när allt börjar ramla på plats inser man rätt snabbt hur mycket den här filmen följer standardmallarna för en typisk hämndfilm. Det som skiljer den här filmen från andra (bortsett ifrån baklänges grejen) är väl att våldtäktsscenen är ganska utdragen och hela scenen hamnar väl på runt 10 minuter, vilket kanske kan väcka en del avsky för känsliga tittare.. eller feminister. Vad vet jag.

Skådespelarna är bra och så, men det räddar inte resten av filmen från total undergång. Hade det inte varit för baklänges grejen hade den här filmen varit en dussinfilm som inte en jävel hade brytt sig i att se eller ens tala om. Största problemet med filmen är hur de använt sig av kameran. I början (slutet?) skakar kameran fram och tillbaka. Den används som en form av jojo och kastas fram och tillbaka, fram och tillbaka och i flera scener hinner jag inte ens med att se vad som händer. Mot slutet (början?) av filmen är den emellertid mer stilla och stabil. Varför? Jag förstår inte riktigt poängen, då filmen blir totalt ointressant under den sista (första?) halvtimmen av filmen.

Irréversible är en dussinfilm med ett unikt koncept och en ganska brutal våldtäktsscen som har fått på tok för mycket uppmärksamhet. Skippa det här skräpet.

Frontière(s) av J

Tack vare valet av en konservativ kandidat till presidentposten i Frankrike bryter ett upplopp ut i Paris. I skydd av upploppet bestämmer sig en grupp muslimska småförbrytare – Alex (Aurélien Wiik), Tom (David Saracino), Farid (Chems Dahmani), den gravida Yasmine (Karina Testa) och hennes bror Sami (Adel Bencherif) – för att fly från Paris till Amsterdam med en väska full i pengar. Sami har emellertid blivit skadeskjuten och gruppen bestämmer sig för att splittra på sig; Alex och Yasmine beger sig iväg till akuten med Sami medans Tom och Farid fortsätter mot gränsen med pengarna. Tom och Farid bestämmer sig emellertid att ta in på ett bed and breakfast ställe i närheten av gränsen, där de blir erbjudna både gratis rum och sex. De ringer Alex och Yasmine, som nu är på flykt ifrån Paris, för att säga åt dem att möta upp dem där. Det dröjer emellertid inte länge förrän det står klart för dem att de har tagit in på helt fel ställe…

Jag vet sedan tidigare att fransmännen är ena jäklar på att göra bra action- eller skräckfilm. Den senare nämnda genren brukar oftast vara jävligt blodiga dessutom. Men, precis som med typ alla andra länder, släpper de ifrån sig rätt usla filmer också; Frontière(s) är en av de filmerna. Filmen har sina stunder då det är småspännande och riktigt blodigt och grisigt, men har inte den där dragningskraften en sån här typ av film behöver för att hålla intresset uppe. Folk blir dödade på diverse olika tortyraktiga sätt och filmen följer väl ungefär de vanliga klyschorna, vilket gör att jag inte kan skaka av mig känslan under större delen av filmens speltid att jag sitter och tittar på en fransk/schweizisk version (med vissa förändringar så klart) av The Texas Chainsaw Massacre – med en nypa inspiration snott direkt ifrån Hostel-filmerna. Likt de filmerna finns även här en del dödtid som känns som en ren utfyllnad vilket gör att vissa partier blir antingen sega eller bara jävligt tråkiga att titta på. Skådespelarna är dock bra och gör trovärdiga insatser, samtidigt som effekterna i filmen imponerande nog inte är litervis med CGI-blod – vilket höjer filmen lite, lite grann.

Men i det stora hela är Frontière(s) en ganska ointressant film med på tok för lång speltid (ca 100 minuter), som borde ha kortats ner. Manuset hade behövt sig en extra koll och vissa saker borde ha blivit omskrivna eller helt borttagna i den färdiga filmen, i mitt tycke. Bättre än så här kan fransmännen, det är då ett som är säkert.