Helt Perfekt Glob

Southern Comfort av J

Louisiana, 1973. En grupp på nio soldater från Louisiana Army National Guard är över en helg på övning i de isolerade träskmarkerna, men det dröjer dock inte länge innan de blir desorienterade. När de finner en tillsynes övergiven campingplats med några kanotliknande båtar bestämmer de sig för att använda dem för att ta sig igenom det vattenfyllda träsket, varpå de gör en grupp lokala Cajuner arga som i sin tur börjar att jaga dem hänsynslöst genom träskmarkerna…

Southern Comfort – eller Inkräktarna, som den hette i Sverige – är en film jag har haft funderingar på att se ganska länge, då i tron om att det skulle vara någon form av slasherfilm då den nämnts ett flertalet gånger på slasherfilmspodden The Hysteria Continues. Nu när jag har sett den så har jag förstått att Southern Comfort absolut inte är en slasherfilm utan en action/thriller, även om den definitivt doppar tårna i slasher subgenren – ungefär så som The Terminator. Den är hur som helst regisserad (och delvis skriven) av legendaren Walter Hill (som bland annat producerade Alien filmerna) och har ett flertalet riktigt bra skådespelare i rollistan, så som bland annat Keith Carradine, Powers Boothe, Fred Ward, T.K. Carter, Brion James och Sonny Landham, som alla gör riktigt bra prestationer här – delvis som de jagade soldaterna, men också som de hänsynslösa jägarna.

Premissen för Southern Comfort var riktigt intressant och fläckvis spännande. På sätt och vis kan man säga att handlingen speglar Vietnamkriget, fast flera år senare och på amerikansk mark mellan Cujaner – som känner till trakterna – och amerikanska soldater – som tar sig ordentligt med vatten över huvudet.

Det enda problemet jag hade med filmen var väl egentligen att den var något lång. Jag tror filmen hade mått bra av att ha klippts ned några minuter här och där för att öka på tempot lite grann, då det känns som att filmen stannar av bitvis för att soldaterna som man får följa ska hålla på och tjafsa mellan varandra.

Trots att den har vissa problem med dess tempo så tycker jag ändå att Southern Comfort är God Underhållning. Den har en intressant premiss, riktigt bra skådespelare framför kameran och en final som är spännande. Har du missat den så tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Naked Gun 33 1/3: The Final Insult av J

Den klumpige kriminalaren Frank Drebin (Leslie Nielsen) har gått i pension sedan ett halvår tillbaka när han plötsligt blir kontaktad av sina gamla kollegor Ed (George Kennedy) och Nordberg (O.J. Simpson). De vill att han ska infiltrera ett fängelse för att ta reda på vad den välkände terroristen Rocco’s (Fred Ward) nästa terrormål är när han har rymt därifrån. Det här ser ut att bli hans hittills tuffaste och farligaste uppdrag.. och med honom följer kaoset.

Naked Gun 33 1/3: The Final Insult (dessa titlar….) är inte fullt lika rolig som de två första filmerna. Visst finns gapskratten där, absolut, men jag skrattade inte lika frenetiskt som jag gjorde under de två första filmerna och filmen känns lite ansträngd på sina ställen. Att de försöker lite för mycket helt enkelt. Ett par skämt sullas dessutom bort tack vare att det är en massa annat som händer under tiden som distraherar (i alla fall mig). Med det sagt; den här tredje (och sista) filmen är inte dålig, bara lite mindre rolig än de två första. Den får dock en rekommendation, även om den kanske inte är lika solklar som för de två första filmerna.

30 Minutes Or Less av H

Idioterna Dwayne (Danny McBride) och Travis (Nick Swardson) har en plan för att få pengar. De ska hyra en mördare att mörda Dwaynes rika pappa (Fred Ward) men behöver hundra tusen dollar för att betala mordet. För att få ihop pengarna kidnappar de Nick (Jesse Eisenberg, ”Zombieland”), ett pizzabud som bestyckas med en tidsinställd bomb och instruktionerna att råna en bank.

Den här nya komedin av regissören av ”Zombieland” är god underhållning med ett par fina asgarv. Rekommenderas!

Farewell av H

Recension av spionrullen ”Farewell” på DVDKritik.se: ”Inte en thriller, men ett sevärt drama”

Tremors II: Aftershocks av J

Spoilervarning. Efter att flera dödsfall inträffat på Petromaya’s oljefält i Mexico inser ledningen vad som är orsaken; de underjordiska monstrena – som nu kallas för Graboids. Ägarna av oljefältet ber Earl Bassett (Fred Ward) om hjälp då han en gång tidigare lyckats övervinna monstrena i den lilla hålan Perfection, Nevada. Då Earl blivit mer eller mindre blåst på pengarna som pressats ut av hans kändisskap blir han övertygad om att ta på sig ansvaret för att utrota de underjordiska monstrena då han får höra att han kommer få 50 000 dollar för varje mask han utplånar. Tillsammans med sitt största fan – Grady Hoover (Christopher Gartin) – beger han sig iväg till oljefältet för att ta sig ann det nya Graboid-hotet, som dessvärre visar sig vara betydligt större än vad de räknat med. För att få extra hjälp kallar de in Earl’s gamla polare, Burt Gummer (Michael Gross), som gladeligen kommer dit med mer sprängämnen än vad som egentligen krävs.

Dessvärre har de underjordiska monstrena ett ess i rockärmen och den vattentäta planen som Earl och gänget hade övergår till en kamp på liv och död…

Tremors II: Aftershocks är givetvis inte lika bra som den första, men den utvecklar storyn och hela konceptet till en ny nivå. Spänningen och humorn från den första filmen finns kvar, men rysarbiten är av en mindre kaliber. Gross är klockren i rollen som Burt igen och får en betydligt större roll i den första uppföljaren än vad han hade i den första filmen och Ward är återigen klockren som Earl – även om han är lite äldre och lite mer bitter. Övriga skådisar är också bra, även om Gartin emellanåt är sjukt irriterande som den överpositiva Grady – böh. Effekterna är fortfarande imponerande för att vara av låg budget och utöver animatroner ser vi även vissa CGI-effekter här och där, men som oftast ses i snabba sekvenser vilket gör att intrycket av att det är CGI inte märks av allt för mycket.

Storyn är bra och att de lyckas utveckla konceptet och fortsätta storyn från den första filmen är jävligt nice – vilket gör att det här är min favorit bland uppföljarna. Att de dessutom ger kortare förklaringar till vad som hänt med flera av de gamla karaktärerna är också bra.

Nåja. Tremors nummer 2 är, efter den första filmen, min favorit i serien och är en klart värdig uppföljare som rekommenderas. Definitivt.

Tremors av J

De två ströjobbande bondlurkarna Valentine ”Val” McKee (Kevin Bacon) och Earl Bassett (Fred Ward) har fått nog av Perfection – en liten ökenhåla i Nevada – och bestämmer sig för att ta sitt pick och pack och dra därifrån en gång för alla för att söka lyckan ute i stora vida världen. Dessvärre sätts det käppar i hjulet för dem och deras planer då det plötsligt börjar dyka upp döda kroppar i närheten av Perfection, med minst sagt underliga dödsorsaker. Det dröjer emellertid inte länge förrens det står klart för Val och Earl vad som egentligen är i görningen, varpå de måste kämpa för sin egen och övriga ortsbors överlevnad i en dödlig katt- och råttalek…

Jag har i ärlighetens namn inte den blekaste jävla aning om vad jag ska skriva om den här odödliga klassikern från 1990, mer än att.. den är grisigt bra och ligger på min topp 10 lista över bästa filmerna som gjorts. Visst, den är cheesig på sina ställen. Visst, den är gammal. Och visst, vissa scener kan diskuteras hur övertygande de är, nu 20 år efter dess produktion. Men ska man se till helheten av filmen och se till hur pass spännande och nagelbitande den är, samt hur välgjorda modellerna och de animatroniska dockorna är så.. ja.. då kan iaf inte jag mer än att lyfta på hatten och buga mig för teamet bakom filmen – som bevisade att man inte behövde/behöver en enorm Hollywood-budget för att göra en riktigt bra film.

Och så har vi givetvis filmens karaktärer också (utöver Bacon’s och Ward’s karaktärer) – däribland det gifta vapengalna paret Burt och Heather Gummer, spelade av Michael Gross och Reba McEntire, som står för en del av den komiska sidan av filmen. Gross dök dessutom upp i uppföljarna och den kortlivade TV-serien, samt prequelen som en förfader till Burt Gummer. Karaktärerna är hur som helst välskrivna (även om vissa tidstypiska klichéer infinner sig då och då) och välspelade, vilket tillför att man som tittare vill att de ska överleva. Man får ett tycke för dem och följer spännt deras kamp om överlevnad från det att allt brakar igång på riktigt tills minutrarna innan sluttexten.

Nåja. Med två uppföljare, en prequel (som räknas som nummer 4 i filmserien) och en TV-serie står sig Tremors – eller Hotet Från Underjorden som den hette i Sverige – fortfarande bra än idag och det är en sån där film jag bara måste rekommendera. Vilket jag gör. Riktigt varmt.

Armored av H

Nimród Antal, som nu har regisserat Predators, regisserade förra året Armored. En sån där typisk straight-to-video med halvdana skådisar så man inte bryr sig. Förräns regissören gör Predators. Då ser man den.

Ett gäng säkerhetsvakter som jobbar med värdetransporter beslutar sig för att råna sig själva. Inga skurkar inblandade, inget kan gå fel. Det gör det ju.

En helt okej actionrulle som inte bjuder på några direkta överraskningar. Habilt filmad och redigerad action med några kul kameraföringar som gör mig lite mer peppad på Predators.

Management av H

Romantisk dramedi med Steve Zahn och Jennifer Aniston. Humorn ligger mest i att Zahn är lika menlös som han brukar vara, så om du inte gillar honom blir nog filmen inte så värst. Så mycket humor kanske det inte är heller, det är väl egentligen mest ett romantiskt drama om… typ, folk och så. Den var rätt okej i alla fall.

The Naked Gun 33⅓: The Final Insult av H

Ytterligare tre år senare dök Den Nakna Pistolen 33⅓: Den Sista Förolämpningen upp. Den var ytterligare lite sämre än tvåan, och vid det här laget hade Hot Shots! Part Deux kommit och eftersom den var lite sämre än Hot Shots! så var den ändå lite bättre än den här.

Frank är numer pensionerad och lyckligt gift med Jane. När Ed och Nordberg dyker upp och behöver hjälp så går Frank med på det fast han lovat Jane att sluta med polisarbetet. Frank går undercover i ett fängelse för att spionera på bombmannen Rocco Dillon (Fred Ward).

Även här saknar DVD:n de extra scener som visats på tv i USA, bland annat en hel del roliga feltagningar. Specialutgåva, tack.