| Subcribe via RSS

God Of War (bok) av J

februari 25th, 2019 | Postad i Action, Äventyr/Fantasy, Övrigt

I tio långa år har den Spartanske krigaren Kratos tjänat gudarna i Olympus. Plågad av mardrömmar från sitt förflutna och med en längtan efter frihet från sin ständiga tortyr är han – Spartas Spöke – villig till att göra vad som helst för att återbetala sin skuld till gudarna. Ståendes på branten till att tappa allt hopp får han så en sista uppgift av gudarna för att avsluta hans slaveri; han måste förinta Ares – Krigets Gud.

Men vilken chans har en blott dödlig mot en gud? Beväpnad med de dödliga Kaosklingorna, guidad av gudinnan Athena och driven av sin omättliga törst efter hämnd beger sig Kratos iväg för att leta reda på den enda relik som är tillräckligt stark för att förinta Ares – Pandoras Ask.

2005 släpptes det första God Of War spelet till PlayStation 2 och nu fjorton år senare är God Of War ett husnamn för Sony’s Santa Monica Studio – och en av mina absoluta favoritserier i spelvärlden. Fem år efter att spelet släpptes kom så en bok baserad på det första spelet, som jag äntligen har orkat läsa klart (det har tagit ett tag, om vi säger så).

Till skillnad från spelet som är väldigt fokuserat på blodiga och actionpackade strider (men som samtidigt har en djup story som blir framförd i cutscenes) har författarna Matthew Stover och Robert E. Vardeman valt att ta boken i en lite annorlunda riktning. Boken går lite djupare in på storyn och istället för att allt fokus ligger på Kratos får man även läsa om vad gudarna gör samtidigt som Kratos är ute på sitt uppdrag, vilket ger storyn ett ytterligare djup. Med det sagt så är inte boken barnvänlig, tvärtom. De flesta av nyckelstriderna – samt en del av de mindre striderna – som är med i spelet är även med här (om än i vissa fall en aningen nedkortade). Att de gjort så är ganska förståeligt då jag har svårt att tro att någon hade orkat sitta och läsa om hur Kratos slaktar en odöd legionär för hundrafemtioelfte gången.

Jag gillade hur som helst boken. Den är välskriven och fördjupar det första spelets story en aning samtidigt som den är trogen sitt källmaterial – även om de som jag skrev här ovanför har gjort några förändringar eller kortat ner. Jag kan rekommendera boken både till fans av God Of War, men också till de som inte har något som helst intresse i spelserien då boken står bra på sina egna ben utan att man ska ha behövt spelat spelet boken bygger på.

No Comments

Near Dark Podcast – Mini-sode 001 – Quarantine & Remakes av J

mars 17th, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Sitter du och väntar på nästa episod av Near Dark Podcast? Well, då har du tur! Vi la nämligen upp den första mini-soden för podcasten för två veckor sen (ja, jag vet att jag är usel på att uppdatera om podcasten här). Så vad innebär en mini-sode med Near Dark Podcast? Det innebär helt enkelt kortare episoder där vi pratar om olika ämnen som berör skräckfilmsgenren, men som inte är regelrätta recensioner av filmer vi ser – se dem som utfyllnad mellan de vanliga episoderna helt enkelt.

I den här första mini-soden diskuterar jag och Tagger kort om skillnaderna mellan den spanska found footage skräckfilmen [REC] och dess amerikanska remake Quarantine. Och så gaggade vi något om remakes där på slutet också. Du finner länkar nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Podcasten på SoundCloud
Mini-sode 001 – Quarantine & Remakes på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Near Dark Podcast – Episod 002 – Dead Alive aka Braindead av J

mars 2nd, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Av någon outgrundlig anledning har jag helt glömt av att skriva ett inlägg om att episod två av Near Dark Podcast är ute – och har varit det i snart tre veckor, i skrivande stund.

Den här gången pratade tre av oss (den fjärde kunde inte medverka av olika anledningar) om Peter Jackson’s splatterklassiker Braindead – eller Dead Alive som den hette i staterna. Du finner länkar till podcasten och episoden här nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Episod 002 – Dead Alive aka Braindead på youtube
Podcasten på SoundCloud
Episod 002 – Dead Alive aka Braindead på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Near Dark Podcast – Episod 001 – Graveyard Shift av J

januari 13th, 2018 | Postad i Film, Övrigt

Även om jag inte har skrivit några recensioner här på Globen efter det nya årets intrång så har jag ändå inte legat på latsidan. Jag, tillsammans med tre andra herrar, har startat en ny podcast som vi kallar Near Dark Podcast – en podcast om skräckfilmer.

Den första filmen vi diskuterade var 1990’s filmadoption av Stephen King novellen Graveyard Shift. Du finner länkar till podcasten och episoden här nedanför – enjoy!

Podcasten på youtube
Episod 001 – Graveyard Shift på youtube
Podcasten på SoundCloud
Episod 001 – Graveyard Shift på SoundCloud

Önskar du kontakta oss kan du göra det här på sidan i kommentarerna eller på följande vis:
Skriv på vår Facebook-sida: https://www.facebook.com/neardarkpodcast
Skriv till våran mail: neardarkpodcast@gmail.com
Hoppa in på våran Discord kanal: https://discord.gg/z2wgw3K

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret (bok) av J

december 1st, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2033 Universum - Resan Till MörkretDet har gått en månad sedan den ökände stalkern Taran och hans nu mer adopterade styvson Gleb begav sig iväg med en tungt beväpnad trupp av stalkrar till marinbasen Kronstadt, en bit utanför Sankt Petersburg, för att undersöka mystiska ljussignaler som hade observerats. Taran och Gleb upptäckte att ett helt orört område från atombombskriget fortfarande existerade i den Finska viken, kallat Mosjnyj.

Men när en atombomb detonerar i Mosjnyj överlever en handfull sjömän som befinner sig på fartyget Babylon. Sjömännen tar sin tillflykt till en övergiven station i utkanten av metron och anklagar metroinvånarna för att ligga bakom attentatet och hotar att utplåna allt liv på stationerna. Taran får uppdraget att finna de skyldiga och dra dem inför rätta. Då försvinner Gleb spårlöst från deras bunker…

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret är inte bara den andra boken i spin-off serien till Metro 2033, utan är också den andra boken i Andrej Djakov’s trilogi om stalkern Taran och hans styvson Gleb. Den första boken är Resan Till Ljuset och den tredje boken, som ännu inte har släppts i Sverige, vars titel kan översättas till Över Horisonten.

Resan Till Mörkret är likt sin föregångare uppdelad i tre delar men är betydligt längre än den, vilket dessvärre märks fläckvis. Den första och tredje delen är bäst av boken, då det oftast är spännande och det händer nästintill hela tiden någonting. Den andra delen (som troligtvis är den längsta av dem) är den svagaste delen av boken. Även om det nästan hela tiden händer något fastnar jag inte för händelseförloppet. Jag tycker det inte är speciellt spännande utan mest tradigt och långdraget, så när som på något enstaka kapitel.

Medan Resan Till Ljuset hade en mer head-on och action orienterad stil rakt igenom har Resan Till Mörkret en mer delad stil. Bitvis är det mycket action och fart, för att i nästa stund bli långsammare och mer… gaggig. Det är inget fel med ett lägre tempo, men när flera kapitel i rad går ut på att samma sak inträffar på olika platser så tappar jag ganska snabbt intresset.

Boken börjar starkt och avslutas starkt, men mittenpartiet känns väldigt svagt för att vara en Metro 2033 bok och jag hoppas att nästa installation (om nu den släpps i Sverige) återgår till att vara mer actionfylld, likt den första boken i trilogin. Med det sagt; Resan Till Mörkret är inte en uselt skriven bok. Problemet jag har med den är att jag hade andra förhoppningar på den än vad den gav mig. Trots att jag blev lite smått besviken på boken vill jag ändå ge den en lite svagare rekommendation, för den är välskriven och trots att den har sina söliga partier så finns det fortfarande en del läsvärde i den – om man har läst Resan Till Ljuset alltså.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033, Metro 2034 och Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset också.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset (bok) av J

juli 15th, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

2033 Universum - Resan Till LjusetSnett efter att jag hade läst klart Metro 2034 upptäckte jag att i Ryssland är Metro en franchise; det finns en hel serie med böcker och ännu fler korta berättelser och noveller ute på internet, skrivna av fans, som utspelar sig i samma universum som Dmitrij Gluchovskij’s böcker utspelar sig i. Resan Till Ljuset, skriven av Andrej Djakov, är den första boken i serien Metro 2033 Universum som släppts i svensk översättning, vilken jag nu har läst klart.

Året är 2033. Jordens yta har varit obeboelig i 20 år efter atomvapenkriget år 2013 och den ryska populationen har tagit skydd nere i de ryska tunnelbanesystemen. Gleb, en föräldralös pojke boendes på Moskovskaja, blir en dag utplockad av stalkern Taran efter att denne har utfört ett jobb för ledningen på stationen. Tillsammans med sin mästare påbörjar Gleb en hård och utmattande träning inför vad som komma skall…

En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt som ligger på en ö utanför staden. Taran, Gleb och en grupp stalkrar får i uppdrag att bege sig till Kronstadt och undersöka saken. Ett uppdrag som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort…

Resan Till Ljuset är en värdig första bok i Metro 2033 Universum serien. Den är riktigt spännande och har många twistar igenom sig (speciellt i slutet), för att inte tala om cliffhangers i nästan varje kapitel vilket får mig som läsare att vilja fortsätta läsa även om jag kanske borde släcka lampan och lägga mig och sova. Det märks dessutom att det är en annan författare, även om boken utspelar sig i samma universum. Medan Metro 2033 och 2034 hade en mer krypande spänning har Resan Till Ljuset en mer head-on och action orienterad stil.

Gillar man sci-fi och action (i bokform) så är Resan Till Ljuset ett givet val i mitt tycke; det händer nästan hela tiden någonting och jag har stora svårigheter att lägga ifrån mig boken även om jag borde. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033 och Metro 2034 också.

No Comments

Metro 2034 (bok) av J

juni 23rd, 2013 | Postad i Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2034På stationen Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem väntar man spänt på patrullerna som skickats iväg till Hansan stationen Serpuchovskaja för att hämta hem förnödenheter. Dagarna går på Sevastopolskaja och inte ett ljud hörs ifrån patrullerna som skickats ut. Ammunitionen börjar sina tack vare otaliga attacker mot en av gränsposteringarna och stationens framtid ser mörk ut. I ett desperat försök att ta reda på vad som hänt patrullerna bestämmer sig stationsledningen för att skicka ut en mindre trupp på en handfull stridsdugliga män; den unge fadern Ahmed, den gamle metroinvånaren Homeros – som kan metron och dess legender bättre än någon annan – och den mystiske ”brigadören” som dök upp på stationen för en tid sedan. Trion beger sig iväg in i metron för att leta reda på svaret, vilket snart visar sig vara mer fasansfullt än vad de hade kunnat ana…

Äntligen har jag läst klart Metro 2034 och jag kan säga att jag inte är ett dugg besviken, faktiskt helt åt det andra hållet. Till skillnad från dess föregångare, Metro 2033 (recenserad här), är det inte alls många partier i boken där det känns gaggigt eller utfyllt utan storyn rullar på och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Det enda klagomålet jag har på boken är att en av karaktärerna är totalt blåst och blir mer ett irritationsmoment än behövlig för storyn. Nåja…

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om Metro 2034. Det är en bra sci-fi bok som är jäkligt spännande och intressant och personligen drogs jag med ganska ordentligt under vissa partier. Det är hur som helst en bok jag kan varmt rekommendera. Nu ska jag invänta Metro 2035, som tydligen ska följa samma story som Metro 2033 spelets uppföljare, Metro: Last Light. Det kommer troligtvis tyvärr dröja något år då det tog dem 2 år att översätta Metro 2034 till svenska, så..

Om du, som jag, gillar Metro böckerna har jag funnit lite intressant information ute på internet om att i Ryssland har Metro blivit en franchise – med runt 20 (!) böcker i Metro 2033 universumet. I Sverige finns det tyvärr dock bara två av dessa böcker utgivna; Resan Mot Ljuset och Resan Mot Mörkret. Så, fram tills det att 2035 släpps får vi nog gott suga på dessa två.

No Comments

H talar ut av H

juni 19th, 2013 | Postad i Film, Övrigt

Hej. Jag har inte skrivit någon recension här sedan nyår, och snart har det gått sex månader. Kommer jag sen att börja recensera igen? Vem vet? Det märks.

Tills dess tänkte jag att jag snabbt skulle avhandla de filmer jag lade in som utkast på bloggen innan jag tog en paus, så jag liksom kan rensa min backlogg och bli av med lite bagage. Då kör vi!

The Giant Mechanical Man (svensk titel ”Kärlek i Detroit”): Romantiskt drama om en man som målar sig i silver och står på stan, och en tjej som pratar med honom. Helt okej.

Frankenweenie: Bra, men inte alls lika bra som ParaNorman som kom samtidigt.

Crossfire / Pyrokinesis: Japansk skräckis om en tjej med förmågan att sätta eld på saker. Duglig, men verkar ibland inte riktigt veta vad den vill. Givetvis lite för lång.

Accident: Kinesisk rulle om ett specialgrupp som tar ihjäl folk genom att orkestrera olyckor. Sen börjar de själva dö i olyckor. Vem är skyldig – är någon skyldig? Helt okej rulle som jag köpte för en spottstyver på DVD i Nya Zeeland.

Extracted: Ej att förväxlas med Mike Judge-komedin ”Extract”. En scifi-rulle i vilken man uppfunnit en maskin som kan ta in folk i andras minnen. En man går in i en knarkares minnen för att se om han är skyldig till ett mord, men fastnar givetvis där. Helt okej.

ParaNorman: stopmotion-animerad rulle om en pojke som kan prata med spöken och tvingas ta hand om en häxa som återuppstår för att förstöra staden. Mer än lovligt spännande för barnen, och är faktiskt belagd med 11-årsgräns i Sverige. Snygg, rolig och spännande. Flummar kanske ut lite mycket i slutet.

Men In Black 3: Ja, vad tror du?

Repeaters: Tre knarkare i rehab hamnar i Groundhog Day. Börjar bra, men glider över i förutsägbar högskolepsykologistandard. Undvik.

Excision: En av 2012 års bästa rullar. En suverän svart komisk psykologisk thriller med bl.a. en underbar Traci Lords som bekymrad familjemor. Originell och grym.

Lenny Bruce: Swear To Tell The Truth: Gammal dokumentär om ståuppkomikern/samhällskommentatorn Lenny Bruce. Intressant, men inte tillräckligt djuplodande.

A Fantastic Fear Of Everything
: Brittisk indiekomedi med Simon Pegg om en barnboksförfattare som är rädd för allting men verkligen måste gå och tvätta ett par byxor. Okej, men inget speciellt. Recension av J här.

The Woman In Black (1989): Originalet till nyinspelningen med Harry Potter. Creepy som bara gamla brittiska tv-rysare kan vara. Helt okej.

Lorax: Datoranimerat baserat på en bok av Dr. Seuss. Inte särskilt bra faktiskt.

Snake in the Eagle’s Shadow: Jackie Chan-klassiker. Minns inte så mycket. Lite slagsmål gissar jag på.

One In The Chamber: Dolph och Cuba Gooding Jr skjuter och slåss. Dolph är skön som ”I don’t give a fuck”-hitman och Cuba-Cola… ja, han grinar lite ibland. Kul film så länge Dolph är i bild.

Some Guy Who Kills People: En svart komedi om en mobbad kille som kanske eller kanske inte har ihjäl folk. Plus för sheriffen spelad av Barry Bostwick, borgmästaren från ”Spin City”. Kul och knepig.

No Strings Attached
: En tjej och en kille är KK för de vill ju inte ha nåt förhållande, men GUESS WHAT?! Du har just snubblat in i samma romantiska komedi IGEN! LURAD!

Cube, Cube²: Hypercube & Cube Zero: Såg om de här i HD. Tyckte inte Zero var lika bra som förra gången. Du lär ju ska ha sett åtminstone ettan.

The Prodigal Son: Yuen Biao tror sig vara kungfu-expert, men egentligen mutar hans farsa alla motståndare så de lägger sig. Hyfsat. (1981)

Förstås har jag ju sett ett antal filmer under första halvåret 2013, men de kommer jag troligen inte att skriva om här ändå. Tills det blir 1:a juli får du nöja dig med de här DVDKritik.se-recensionerna som jag skrivit den senaste tiden. Mors!

This Must Be The Place: Drama med Sean Penn.

Love And A .45: Actionthriller med Reneeee Zwelllwellgeller.

Chop: Skräckkomedi av Troma-räven Trent Haagas.

Castle: Säsong 3: Säsong 3 av Castle.

Red Dawn: Remaken av en bättre film.

Maximum Conviction: Steven Seagal och Steve Austin nitar skurkar.

In Their Skin: Idéfattig rysare.

The Fog (Dimman): Carpenters gamla skräckis.

Tags: ,
No Comments

Remakes 2008-2010, uppföljning av H

mars 31st, 2012 | Postad i Film, Övrigt

I början av 2008 så skrev jag en lista över kommande remakes. Låt oss ta en titt på vad som hänt med dessa filmer, såhär fyra år senare.

A Nightmare On Elm Street. Kom, gick, ingen brydde sig.

Scanners. Det blev inget, men Dimension har sagt att de håller på att utveckla en tv-serie.

Escape From New York. Fortfarande på gång, men inga nyheter kring filmen har kommit sedan november 2010.

The Thing visade sig bli en prequel med exakt samma handling som Carpenters film.

Dirty Dozen är nerlagd. Kanske.

Logan’s Run ska filmas under 2012 med Ryan Gosling och regissören Nicolas Winding Refn. Japp, samma killar som gjorde ”Drive”.

I Dream of Jeannie, fortfarande på gång, kanske med Katherine Heigl.

Clash of the Titans kom ut, och glömdes bort. Uppföljaren ”Wrath of the titans” har precis haft premiär.

Meatballs gjordes aldrig av Lionsgate, och när rättigheterna löpte ut köpte Paramount dem och planerar nu en familjevänlig film av materialet.

Death Wish med Sylvester Stallone hände inte, men regissören Joe Carnahan jobbar nu med en egen remake.

Magnum P.I.… verkar död.

Cannibal Holocausts ”companion piece” som skulle heta ”Cannibals” lades ner, troligen av ekonomiska skäl.

The Evil Dead är i full sving, med regissören Fede Alvarez och ingen Bruce Campbell. Premiär april 2013.

Kiki’s Delivery Service verkar död.

Child’s Play (Den Onda Dockan) blir två filmer, både remake och spinoffen ”Revenge of Chucky”. Läs mer på Moviehole.

Howard Stern’s Porky’s har stött på problem, då någon annan nu hävdar att de köpte rättigheterna till filmserien först. Dessutom gjordes en Porky’s-uppföljare 2009, men då man inte kunde komma överens med rättighetshavarna slängde man ut den under titeln ”Pimpin Wee Wee” och ingen har någonsin sett den.

Piranha blev Piranha 3D och följs inom kort av Piranha 3DD.

The Birds verkar stå still, inga nyheter sedan december 2009.

The Wolf Man kom ut, och glömdes bort.

Friday the 13th kom ut, och glömdes bort.

Hellraiser… ja, vem fan orkar hålla koll på alla vändningar där? På gång, i vilket fall. Men det har den ju alltid varit.

The Warriors verkar död, The Taking Of Pelham 123 kom ut med Denzel Washington och John Travolta.

It’s Alive kom ut, nästan ingen märkte nåt. Utom J.

Footloose kom ut, ingen brydde sig.

The Fly blev inget, men gjordes till en opera 2008 och Cronenberg själv har skrivit manus till en uppföljare som han gärna filmar.

The Driller Killer fick inga pengar och gick hem.

The Seven Samurai är fortfarande på gång, och ska utspela sig i Thailand.

The Day the Earth Stood Still kom ut och alla pekade och skrattade, Get Smart kom ut och väldigt få skrattade.

Där har ni ett facit (med några luckor i). Ja.

Tags: , ,
No Comments

Vad är widescreen? av H

januari 6th, 2012 | Postad i Övrigt

Dagens samhälle är i princip helt widescreen. Styggelser som ”pan-and-scan” och ”open matte” är nästan eliminerat, men allt är ändå inte riktigt som det ska. Det finns också många som fortfarande inte riktigt förstår allt kring widescreen. Det finns mycket att säga om ämnet, men jag ska försöka sammanfatta det så kort och enkelt men omfattande som möjligt.

Det magiska ordet är ”aspect ratio”, förkortat AR. Det berättar om filmens bildformat, och är en multiplikator för bildens bredd gentemot höjd. Här är en bild som förklarar skillnaden i AR på de vanliga TV-apparaterna.

Film görs i många olika AR. Här är en bild på de vanligaste formaten.

Du förstår ju förstås att ”widescreen” innebär bredbild, alltså att filmens format är bredare än hög, men även om 4:3 egentligen är widescreen så särskiljer man det som ”fullscreen”. Ibland benämner man 16:9 som ”16:9 Fullscreen”, något jag tar upp längre ner.

Det som avgör ifall en film visas i widescreen eller inte är två faktorer: var filmen ska visas och filmmakarnas intention.

Den första faktorn är idag nästan helt satt ur spel, då widescreen-TV har blivit normen. De flesta har inte ”tjock-TV” längre, och du kan inte ens köpa en fullscreen-TV i affären. Dock så har ju just såna apparater varit standard ända sen begynnelsen, vilket förstås påverkat filmvisningar i TV och på hemvideo. Där har man oftast valt att visa filmer i 4:3. Anledningar till detta pratar vi mer om nedan.

Filmmakarnas intention är oftast ett konstnärligt val, men det kan också vara ett praktiskt val. Någon som gjort en film för TV, väljer ofta att filma i en AR som hör därtill. Då kan man få en film som inte har någon widescreen-version alls.

Film som görs för bio görs däremot nästan uteslutande i widescreen. Filmmakarna lägger då ofta möda på att välja ett widescreen-format som passar filmen, och komponerar bildens innehåll så det som syns i rutan är precis rätt. När man sen vill visa filmen på TV eller hemvideo, då kan det hända flera olika saker.

Det finns förstås flera sätt att filma på. Det absolut vanligaste i filmhistorien är att man filmar på 35mm-film, som i sig kan användas på flera olika sätt. Exemplet nedan (från widescreen.org) visar hur Super35 använts till filmen ”Terminator 2”. Skillnaden i bildinformation mellan filmad bild, widescreen-version och 4:3-versionen är tydlig.


Här har du också ett praktexempel på just filmmakarnas intention, vad som kallas ”IAR” (Intended Aspect Ratio). Här är IAR 2.35:1. Visst finns det mer bild att se på negativet, och kanske föredrar du 4:3-bilden personligen, men widescreenbilden är den som filmmakarna arbetat fram. Det är så filmen är skapad, och enda formatet då filmen är ”rätt”.

Du kanske hört termen ”OAR” (Original Aspect Ratio). Den används ofta för att påvisa vilken AR en film haft vid sin originalvisning på bio eller TV. Det är viktigt att inte blanda ihop OAR och IAR, då t.ex. en film i 4:3 mycket väl kan ha filmats med widescreen som mål och vice versa. Ett exempel är den tecknade ”The Secret of NIMH” av Don Bluth, där man uppmanar tittarna att se 4:3-versionen för att få se all den animation man jobbat så hårt med. En jämförelse nedan:


Widescreen-versionen här är 1.78:1, och du ser att skillnaden mellan wide och full inte är lika stor som med Terminator 2-exemplet ovan. Många tycker att det är en försumbar skillnad, och vill hellre ha en bild som passar deras skärm snarare än en bild som reflekterar filmmakarnas önskan.

Utanför den estetiska aspekten så kan fler problem uppstå när man ändrar en från widescreen till fullscreen. Inte bara mikrofoner som kan doppa ner i överkant, utan andra saker som till och med förstör filmen. Här är två exempel: I ”En fisk som heter Wanda” står John Cleese naken när en familj plötsligt kommer in genom dörren, men i 4:3-versionen ser vi tydligt att han egentligen har byxor på sig….


Mel Brooks klassiker ”Det våras för rymden” fanns länge bara i en 4:3-version på VHS och DVD. Ett av skämten är ganska beroende av den komiska timingen i kameraföringen:


I fullscreen-versionen förstörs effekten då vi som tittare får veta direkt hur det ligger till:


Varför visas då inte alltid filmer i sin korrekta AR? Vad är det som gör att såna här förändringar görs? Det har oftast sin bakgrund i okunskap och ren ovilja hos konsumenterna. Många stör sig på de svarta ränder som uppstår då en film som är bredare än skärmen visas. Andra tror att det är nåt slags fel på filmen och att man inte får se hela bilden. För att tillmötesgå dessa konsumenter så visar man dessa bildformat. Det retar gallfeber på entusiasterna, men ”Svensson” verkar nöjd med att bara se halva filmen. Här är ett exempel från ”Sagan om ringen” som visar hur mycket du slipper se i 4:3.


Men nu har ju alla widescreen-TV. DVD och blu-ray är alltid i widescreen. Livet är underbart. Eller? Mjae, inte nödvändigtvis. Film med en AR större än 16:9 ger ju fortfarande svarta ränder på skärmen. ”Svensson” klagar igen: Nu har jag ju köpt en widescreen-TV och det är ändå inte bra! Då kommer TV-bolagen med ”16:9 Fullscreen”. Här ett exempel på filmen ”Love Actually” i jämförelse mellan DVD och TV-sändning:


Nåväl, det här beteendet är nästan helt begränsat till TV-sändningar (även om undantag finns) så man får väl härda ut. Men fler problem uppstår. Gamla TV-program och äldre filmer är ju inte gjorda i widescreen alls. Då blir problemet bakvänt, eftersom 4:3 på en widescreen-skärm istället skapar svarta fält på sidorna om bilden.


Hur löser man det? Disney tog fram en kreativ lösning: Man tog in en konstnär som fick måla passande sidor som tittaren kan välja att slå på. Såhär:


Tidigare nämnde jag att material vars OAR är 4:3 inte nödvändigtvis filmats på det sättet. Här är ett exempel på tv-serien ”Vänner” som nyligen remastrats till widescreen från originalfilmen.


Äh, nu orkar jag inte skriva mer om det här. Några frågor?

Tags:
5 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud