| Subcribe via RSS

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret (bok) av J

december 1st, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2033 Universum - Resan Till MörkretDet har gått en månad sedan den ökände stalkern Taran och hans nu mer adopterade styvson Gleb begav sig iväg med en tungt beväpnad trupp av stalkrar till marinbasen Kronstadt, en bit utanför Sankt Petersburg, för att undersöka mystiska ljussignaler som hade observerats. Taran och Gleb upptäckte att ett helt orört område från atombombskriget fortfarande existerade i den Finska viken, kallat Mosjnyj.

Men när en atombomb detonerar i Mosjnyj överlever en handfull sjömän som befinner sig på fartyget Babylon. Sjömännen tar sin tillflykt till en övergiven station i utkanten av metron och anklagar metroinvånarna för att ligga bakom attentatet och hotar att utplåna allt liv på stationerna. Taran får uppdraget att finna de skyldiga och dra dem inför rätta. Då försvinner Gleb spårlöst från deras bunker…

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret är inte bara den andra boken i spin-off serien till Metro 2033, utan är också den andra boken i Andrej Djakov’s trilogi om stalkern Taran och hans styvson Gleb. Den första boken är Resan Till Ljuset och den tredje boken, som ännu inte har släppts i Sverige, vars titel kan översättas till Över Horisonten.

Resan Till Mörkret är likt sin föregångare uppdelad i tre delar men är betydligt längre än den, vilket dessvärre märks fläckvis. Den första och tredje delen är bäst av boken, då det oftast är spännande och det händer nästintill hela tiden någonting. Den andra delen (som troligtvis är den längsta av dem) är den svagaste delen av boken. Även om det nästan hela tiden händer något fastnar jag inte för händelseförloppet. Jag tycker det inte är speciellt spännande utan mest tradigt och långdraget, så när som på något enstaka kapitel.

Medan Resan Till Ljuset hade en mer head-on och action orienterad stil rakt igenom har Resan Till Mörkret en mer delad stil. Bitvis är det mycket action och fart, för att i nästa stund bli långsammare och mer… gaggig. Det är inget fel med ett lägre tempo, men när flera kapitel i rad går ut på att samma sak inträffar på olika platser så tappar jag ganska snabbt intresset.

Boken börjar starkt och avslutas starkt, men mittenpartiet känns väldigt svagt för att vara en Metro 2033 bok och jag hoppas att nästa installation (om nu den släpps i Sverige) återgår till att vara mer actionfylld, likt den första boken i trilogin. Med det sagt; Resan Till Mörkret är inte en uselt skriven bok. Problemet jag har med den är att jag hade andra förhoppningar på den än vad den gav mig. Trots att jag blev lite smått besviken på boken vill jag ändå ge den en lite svagare rekommendation, för den är välskriven och trots att den har sina söliga partier så finns det fortfarande en del läsvärde i den – om man har läst Resan Till Ljuset alltså.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033, Metro 2034 och Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset också.

No Comments

Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset (bok) av J

juli 15th, 2014 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, Övrigt

2033 Universum - Resan Till LjusetSnett efter att jag hade läst klart Metro 2034 upptäckte jag att i Ryssland är Metro en franchise; det finns en hel serie med böcker och ännu fler korta berättelser och noveller ute på internet, skrivna av fans, som utspelar sig i samma universum som Dmitrij Gluchovskij’s böcker utspelar sig i. Resan Till Ljuset, skriven av Andrej Djakov, är den första boken i serien Metro 2033 Universum som släppts i svensk översättning, vilken jag nu har läst klart.

Året är 2033. Jordens yta har varit obeboelig i 20 år efter atomvapenkriget år 2013 och den ryska populationen har tagit skydd nere i de ryska tunnelbanesystemen. Gleb, en föräldralös pojke boendes på Moskovskaja, blir en dag utplockad av stalkern Taran efter att denne har utfört ett jobb för ledningen på stationen. Tillsammans med sin mästare påbörjar Gleb en hård och utmattande träning inför vad som komma skall…

En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt som ligger på en ö utanför staden. Taran, Gleb och en grupp stalkrar får i uppdrag att bege sig till Kronstadt och undersöka saken. Ett uppdrag som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort…

Resan Till Ljuset är en värdig första bok i Metro 2033 Universum serien. Den är riktigt spännande och har många twistar igenom sig (speciellt i slutet), för att inte tala om cliffhangers i nästan varje kapitel vilket får mig som läsare att vilja fortsätta läsa även om jag kanske borde släcka lampan och lägga mig och sova. Det märks dessutom att det är en annan författare, även om boken utspelar sig i samma universum. Medan Metro 2033 och 2034 hade en mer krypande spänning har Resan Till Ljuset en mer head-on och action orienterad stil.

Gillar man sci-fi och action (i bokform) så är Resan Till Ljuset ett givet val i mitt tycke; det händer nästan hela tiden någonting och jag har stora svårigheter att lägga ifrån mig boken även om jag borde. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033 och Metro 2034 också.

No Comments

Metro 2034 (bok) av J

juni 23rd, 2013 | Postad i Sci-Fi, Thriller, Övrigt

Metro 2034På stationen Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem väntar man spänt på patrullerna som skickats iväg till Hansan stationen Serpuchovskaja för att hämta hem förnödenheter. Dagarna går på Sevastopolskaja och inte ett ljud hörs ifrån patrullerna som skickats ut. Ammunitionen börjar sina tack vare otaliga attacker mot en av gränsposteringarna och stationens framtid ser mörk ut. I ett desperat försök att ta reda på vad som hänt patrullerna bestämmer sig stationsledningen för att skicka ut en mindre trupp på en handfull stridsdugliga män; den unge fadern Ahmed, den gamle metroinvånaren Homeros – som kan metron och dess legender bättre än någon annan – och den mystiske ”brigadören” som dök upp på stationen för en tid sedan. Trion beger sig iväg in i metron för att leta reda på svaret, vilket snart visar sig vara mer fasansfullt än vad de hade kunnat ana…

Äntligen har jag läst klart Metro 2034 och jag kan säga att jag inte är ett dugg besviken, faktiskt helt åt det andra hållet. Till skillnad från dess föregångare, Metro 2033 (recenserad här), är det inte alls många partier i boken där det känns gaggigt eller utfyllt utan storyn rullar på och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Det enda klagomålet jag har på boken är att en av karaktärerna är totalt blåst och blir mer ett irritationsmoment än behövlig för storyn. Nåja…

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om Metro 2034. Det är en bra sci-fi bok som är jäkligt spännande och intressant och personligen drogs jag med ganska ordentligt under vissa partier. Det är hur som helst en bok jag kan varmt rekommendera. Nu ska jag invänta Metro 2035, som tydligen ska följa samma story som Metro 2033 spelets uppföljare, Metro: Last Light. Det kommer troligtvis tyvärr dröja något år då det tog dem 2 år att översätta Metro 2034 till svenska, så..

Om du, som jag, gillar Metro böckerna har jag funnit lite intressant information ute på internet om att i Ryssland har Metro blivit en franchise – med runt 20 (!) böcker i Metro 2033 universumet. I Sverige finns det tyvärr dock bara två av dessa böcker utgivna; Resan Mot Ljuset och Resan Mot Mörkret. Så, fram tills det att 2035 släpps får vi nog gott suga på dessa två.

No Comments

H talar ut av H

juni 19th, 2013 | Postad i Film, Övrigt

Hej. Jag har inte skrivit någon recension här sedan nyår, och snart har det gått sex månader. Kommer jag sen att börja recensera igen? Vem vet? Det märks.

Tills dess tänkte jag att jag snabbt skulle avhandla de filmer jag lade in som utkast på bloggen innan jag tog en paus, så jag liksom kan rensa min backlogg och bli av med lite bagage. Då kör vi!

The Giant Mechanical Man (svensk titel ”Kärlek i Detroit”): Romantiskt drama om en man som målar sig i silver och står på stan, och en tjej som pratar med honom. Helt okej.

Frankenweenie: Bra, men inte alls lika bra som ParaNorman som kom samtidigt.

Crossfire / Pyrokinesis: Japansk skräckis om en tjej med förmågan att sätta eld på saker. Duglig, men verkar ibland inte riktigt veta vad den vill. Givetvis lite för lång.

Accident: Kinesisk rulle om ett specialgrupp som tar ihjäl folk genom att orkestrera olyckor. Sen börjar de själva dö i olyckor. Vem är skyldig – är någon skyldig? Helt okej rulle som jag köpte för en spottstyver på DVD i Nya Zeeland.

Extracted: Ej att förväxlas med Mike Judge-komedin ”Extract”. En scifi-rulle i vilken man uppfunnit en maskin som kan ta in folk i andras minnen. En man går in i en knarkares minnen för att se om han är skyldig till ett mord, men fastnar givetvis där. Helt okej.

ParaNorman: stopmotion-animerad rulle om en pojke som kan prata med spöken och tvingas ta hand om en häxa som återuppstår för att förstöra staden. Mer än lovligt spännande för barnen, och är faktiskt belagd med 11-årsgräns i Sverige. Snygg, rolig och spännande. Flummar kanske ut lite mycket i slutet.

Men In Black 3: Ja, vad tror du?

Repeaters: Tre knarkare i rehab hamnar i Groundhog Day. Börjar bra, men glider över i förutsägbar högskolepsykologistandard. Undvik.

Excision: En av 2012 års bästa rullar. En suverän svart komisk psykologisk thriller med bl.a. en underbar Traci Lords som bekymrad familjemor. Originell och grym.

Lenny Bruce: Swear To Tell The Truth: Gammal dokumentär om ståuppkomikern/samhällskommentatorn Lenny Bruce. Intressant, men inte tillräckligt djuplodande.

A Fantastic Fear Of Everything
: Brittisk indiekomedi med Simon Pegg om en barnboksförfattare som är rädd för allting men verkligen måste gå och tvätta ett par byxor. Okej, men inget speciellt. Recension av J här.

The Woman In Black (1989): Originalet till nyinspelningen med Harry Potter. Creepy som bara gamla brittiska tv-rysare kan vara. Helt okej.

Lorax: Datoranimerat baserat på en bok av Dr. Seuss. Inte särskilt bra faktiskt.

Snake in the Eagle’s Shadow: Jackie Chan-klassiker. Minns inte så mycket. Lite slagsmål gissar jag på.

One In The Chamber: Dolph och Cuba Gooding Jr skjuter och slåss. Dolph är skön som ”I don’t give a fuck”-hitman och Cuba-Cola… ja, han grinar lite ibland. Kul film så länge Dolph är i bild.

Some Guy Who Kills People: En svart komedi om en mobbad kille som kanske eller kanske inte har ihjäl folk. Plus för sheriffen spelad av Barry Bostwick, borgmästaren från ”Spin City”. Kul och knepig.

No Strings Attached
: En tjej och en kille är KK för de vill ju inte ha nåt förhållande, men GUESS WHAT?! Du har just snubblat in i samma romantiska komedi IGEN! LURAD!

Cube, Cube²: Hypercube & Cube Zero: Såg om de här i HD. Tyckte inte Zero var lika bra som förra gången. Du lär ju ska ha sett åtminstone ettan.

The Prodigal Son: Yuen Biao tror sig vara kungfu-expert, men egentligen mutar hans farsa alla motståndare så de lägger sig. Hyfsat. (1981)

Förstås har jag ju sett ett antal filmer under första halvåret 2013, men de kommer jag troligen inte att skriva om här ändå. Tills det blir 1:a juli får du nöja dig med de här DVDKritik.se-recensionerna som jag skrivit den senaste tiden. Mors!

This Must Be The Place: Drama med Sean Penn.

Love And A .45: Actionthriller med Reneeee Zwelllwellgeller.

Chop: Skräckkomedi av Troma-räven Trent Haagas.

Castle: Säsong 3: Säsong 3 av Castle.

Red Dawn: Remaken av en bättre film.

Maximum Conviction: Steven Seagal och Steve Austin nitar skurkar.

In Their Skin: Idéfattig rysare.

The Fog (Dimman): Carpenters gamla skräckis.

Tags: ,
No Comments

Remakes 2008-2010, uppföljning av H

mars 31st, 2012 | Postad i Film, Övrigt

I början av 2008 så skrev jag en lista över kommande remakes. Låt oss ta en titt på vad som hänt med dessa filmer, såhär fyra år senare.

A Nightmare On Elm Street. Kom, gick, ingen brydde sig.

Scanners. Det blev inget, men Dimension har sagt att de håller på att utveckla en tv-serie.

Escape From New York. Fortfarande på gång, men inga nyheter kring filmen har kommit sedan november 2010.

The Thing visade sig bli en prequel med exakt samma handling som Carpenters film.

Dirty Dozen är nerlagd. Kanske.

Logan’s Run ska filmas under 2012 med Ryan Gosling och regissören Nicolas Winding Refn. Japp, samma killar som gjorde ”Drive”.

I Dream of Jeannie, fortfarande på gång, kanske med Katherine Heigl.

Clash of the Titans kom ut, och glömdes bort. Uppföljaren ”Wrath of the titans” har precis haft premiär.

Meatballs gjordes aldrig av Lionsgate, och när rättigheterna löpte ut köpte Paramount dem och planerar nu en familjevänlig film av materialet.

Death Wish med Sylvester Stallone hände inte, men regissören Joe Carnahan jobbar nu med en egen remake.

Magnum P.I.… verkar död.

Cannibal Holocausts ”companion piece” som skulle heta ”Cannibals” lades ner, troligen av ekonomiska skäl.

The Evil Dead är i full sving, med regissören Fede Alvarez och ingen Bruce Campbell. Premiär april 2013.

Kiki’s Delivery Service verkar död.

Child’s Play (Den Onda Dockan) blir två filmer, både remake och spinoffen ”Revenge of Chucky”. Läs mer på Moviehole.

Howard Stern’s Porky’s har stött på problem, då någon annan nu hävdar att de köpte rättigheterna till filmserien först. Dessutom gjordes en Porky’s-uppföljare 2009, men då man inte kunde komma överens med rättighetshavarna slängde man ut den under titeln ”Pimpin Wee Wee” och ingen har någonsin sett den.

Piranha blev Piranha 3D och följs inom kort av Piranha 3DD.

The Birds verkar stå still, inga nyheter sedan december 2009.

The Wolf Man kom ut, och glömdes bort.

Friday the 13th kom ut, och glömdes bort.

Hellraiser… ja, vem fan orkar hålla koll på alla vändningar där? På gång, i vilket fall. Men det har den ju alltid varit.

The Warriors verkar död, The Taking Of Pelham 123 kom ut med Denzel Washington och John Travolta.

It’s Alive kom ut, nästan ingen märkte nåt. Utom J.

Footloose kom ut, ingen brydde sig.

The Fly blev inget, men gjordes till en opera 2008 och Cronenberg själv har skrivit manus till en uppföljare som han gärna filmar.

The Driller Killer fick inga pengar och gick hem.

The Seven Samurai är fortfarande på gång, och ska utspela sig i Thailand.

The Day the Earth Stood Still kom ut och alla pekade och skrattade, Get Smart kom ut och väldigt få skrattade.

Där har ni ett facit (med några luckor i). Ja.

Tags: , ,
No Comments

Vad är widescreen? av H

januari 6th, 2012 | Postad i Övrigt

Dagens samhälle är i princip helt widescreen. Styggelser som ”pan-and-scan” och ”open matte” är nästan eliminerat, men allt är ändå inte riktigt som det ska. Det finns också många som fortfarande inte riktigt förstår allt kring widescreen. Det finns mycket att säga om ämnet, men jag ska försöka sammanfatta det så kort och enkelt men omfattande som möjligt.

Det magiska ordet är ”aspect ratio”, förkortat AR. Det berättar om filmens bildformat, och är en multiplikator för bildens bredd gentemot höjd. Här är en bild som förklarar skillnaden i AR på de vanliga TV-apparaterna.

Film görs i många olika AR. Här är en bild på de vanligaste formaten.

Du förstår ju förstås att ”widescreen” innebär bredbild, alltså att filmens format är bredare än hög, men även om 4:3 egentligen är widescreen så särskiljer man det som ”fullscreen”. Ibland benämner man 16:9 som ”16:9 Fullscreen”, något jag tar upp längre ner.

Det som avgör ifall en film visas i widescreen eller inte är två faktorer: var filmen ska visas och filmmakarnas intention.

Den första faktorn är idag nästan helt satt ur spel, då widescreen-TV har blivit normen. De flesta har inte ”tjock-TV” längre, och du kan inte ens köpa en fullscreen-TV i affären. Dock så har ju just såna apparater varit standard ända sen begynnelsen, vilket förstås påverkat filmvisningar i TV och på hemvideo. Där har man oftast valt att visa filmer i 4:3. Anledningar till detta pratar vi mer om nedan.

Filmmakarnas intention är oftast ett konstnärligt val, men det kan också vara ett praktiskt val. Någon som gjort en film för TV, väljer ofta att filma i en AR som hör därtill. Då kan man få en film som inte har någon widescreen-version alls.

Film som görs för bio görs däremot nästan uteslutande i widescreen. Filmmakarna lägger då ofta möda på att välja ett widescreen-format som passar filmen, och komponerar bildens innehåll så det som syns i rutan är precis rätt. När man sen vill visa filmen på TV eller hemvideo, då kan det hända flera olika saker.

Det finns förstås flera sätt att filma på. Det absolut vanligaste i filmhistorien är att man filmar på 35mm-film, som i sig kan användas på flera olika sätt. Exemplet nedan (från widescreen.org) visar hur Super35 använts till filmen ”Terminator 2”. Skillnaden i bildinformation mellan filmad bild, widescreen-version och 4:3-versionen är tydlig.


Här har du också ett praktexempel på just filmmakarnas intention, vad som kallas ”IAR” (Intended Aspect Ratio). Här är IAR 2.35:1. Visst finns det mer bild att se på negativet, och kanske föredrar du 4:3-bilden personligen, men widescreenbilden är den som filmmakarna arbetat fram. Det är så filmen är skapad, och enda formatet då filmen är ”rätt”.

Du kanske hört termen ”OAR” (Original Aspect Ratio). Den används ofta för att påvisa vilken AR en film haft vid sin originalvisning på bio eller TV. Det är viktigt att inte blanda ihop OAR och IAR, då t.ex. en film i 4:3 mycket väl kan ha filmats med widescreen som mål och vice versa. Ett exempel är den tecknade ”The Secret of NIMH” av Don Bluth, där man uppmanar tittarna att se 4:3-versionen för att få se all den animation man jobbat så hårt med. En jämförelse nedan:


Widescreen-versionen här är 1.78:1, och du ser att skillnaden mellan wide och full inte är lika stor som med Terminator 2-exemplet ovan. Många tycker att det är en försumbar skillnad, och vill hellre ha en bild som passar deras skärm snarare än en bild som reflekterar filmmakarnas önskan.

Utanför den estetiska aspekten så kan fler problem uppstå när man ändrar en från widescreen till fullscreen. Inte bara mikrofoner som kan doppa ner i överkant, utan andra saker som till och med förstör filmen. Här är två exempel: I ”En fisk som heter Wanda” står John Cleese naken när en familj plötsligt kommer in genom dörren, men i 4:3-versionen ser vi tydligt att han egentligen har byxor på sig….


Mel Brooks klassiker ”Det våras för rymden” fanns länge bara i en 4:3-version på VHS och DVD. Ett av skämten är ganska beroende av den komiska timingen i kameraföringen:


I fullscreen-versionen förstörs effekten då vi som tittare får veta direkt hur det ligger till:


Varför visas då inte alltid filmer i sin korrekta AR? Vad är det som gör att såna här förändringar görs? Det har oftast sin bakgrund i okunskap och ren ovilja hos konsumenterna. Många stör sig på de svarta ränder som uppstår då en film som är bredare än skärmen visas. Andra tror att det är nåt slags fel på filmen och att man inte får se hela bilden. För att tillmötesgå dessa konsumenter så visar man dessa bildformat. Det retar gallfeber på entusiasterna, men ”Svensson” verkar nöjd med att bara se halva filmen. Här är ett exempel från ”Sagan om ringen” som visar hur mycket du slipper se i 4:3.


Men nu har ju alla widescreen-TV. DVD och blu-ray är alltid i widescreen. Livet är underbart. Eller? Mjae, inte nödvändigtvis. Film med en AR större än 16:9 ger ju fortfarande svarta ränder på skärmen. ”Svensson” klagar igen: Nu har jag ju köpt en widescreen-TV och det är ändå inte bra! Då kommer TV-bolagen med ”16:9 Fullscreen”. Här ett exempel på filmen ”Love Actually” i jämförelse mellan DVD och TV-sändning:


Nåväl, det här beteendet är nästan helt begränsat till TV-sändningar (även om undantag finns) så man får väl härda ut. Men fler problem uppstår. Gamla TV-program och äldre filmer är ju inte gjorda i widescreen alls. Då blir problemet bakvänt, eftersom 4:3 på en widescreen-skärm istället skapar svarta fält på sidorna om bilden.


Hur löser man det? Disney tog fram en kreativ lösning: Man tog in en konstnär som fick måla passande sidor som tittaren kan välja att slå på. Såhär:


Tidigare nämnde jag att material vars OAR är 4:3 inte nödvändigtvis filmats på det sättet. Här är ett exempel på tv-serien ”Vänner” som nyligen remastrats till widescreen från originalfilmen.


Äh, nu orkar jag inte skriva mer om det här. Några frågor?

Tags:
5 Comments

Metro 2033 (bok) av J

september 20th, 2011 | Postad i Sci-Fi, Skräck/Rysare, Thriller, Övrigt

År 2013 inträffade en apokalyptisk händelse som ödelade jordens yta och utplånade större delen av mänskligheten. Jordens yta förvandlades inom loppet av ett par sekunder till en giftig ödemark där nya livsformer sakta men säkert började födas. I en av mänsklighetens nordligaste utposter, Ryssland, lyckades överlevande att ta sig ner i det gigantiska tunnelbanesystemet under Moskva – vilket var det första steget in i en ny mörk tidsålder för det mänskliga släktet.

20 år senare, år 2033, har mänskligheten fortsatt sitt liv under ytan i det ryska tunnelbanesystemet och en hel generation av nya människor har blivit födda och uppfostrade i de mörka och fuktiga tunnlarna under Moskva. Artyom, född dagarna innan den apokalyptiska händelsen 20 år tidigare men uppvuxen i metron, lever sitt liv på stationen VDNCH i utkanten av metron tillsammans med sin styvfar. Artyom har aldrig rest utanför sin stations gränser, men när ett hot ifrån ytan försöker tränga sig in – endast känt som De Mörka – i metron får Artyom ett uppdrag av stalkern, tillika hans styvfars vän, Hunter; om inte Hunter är tillbaka morgonen därpå ska Artyom bege sig in i hjärtat av metron för att kontakta styrkorna i stationsstaden Polis, för att varna om det annalkande hotet från ytan. Hunter återvänder aldrig och Artyom måste nu bege sig iväg på en lång och farofylld resa igenom metron…

Första gången jag fick höra om Metro 2033 var när spelet, som är baserad på den här boken, släpptes förra året (recension av spelet finner ni här). Efter att ha plöjt igenom spelet (som jag var hyfsat kritisk till första vändan igenom det, men som jag efter lite mer spelande lärt mig att älska) införskaffade jag boken och.. ja, det har tagit lite tid att läsa den, mest tack vare att jag haft dåligt med tid och ork till att göra det.

Hur som helst, Metro 2033 är en intressant grej faktiskt. Redan år 2002 dök boken upp på internet och blev senare ett interaktivt experiment, som drog tusentals läsare runt om i Ryssland. 2005 blev boken slutligen tryckt av en etablerad utgivare och blev en storsäljare i hemlandet. 2009 hade 400 000 exemplar av Metro 2033 sålts enbart i Ryssland.

Med det sagt kommer här min åsikt om boken. Boken är jävligt bra i min mening. Det rör på sig väldigt mycket i den och nästintill varje kapitel har någon form av nagelbitare, men samtidigt finns det rätt gaggiga och sega partier i boken där vi får läsa om exempelvis Artyom’s tankar som ofta är viktiga för bokens handling, men som lika ofta också, tyvärr, bara känns som utfyllnad. Men samtidigt som boken kan plötsligt bli rätt långdragen så kan den lika plötsligt bli hur jävla spännande som helst och ganska ofta har jag faktiskt svårt att lägga ifrån mig boken.

Metro 2033 är en suverän bok i min mening och jag kommer säkerligen att plöja igenom den flera gånger. Nu ska jag bara införskaffa uppföljaren, Metro 2034, och plöja igenom den tills det att uppföljaren till spelet Metro 2033 har släppts.. som, enligt källor, inte ska vara baserad på Metro 2034 utan följa en egen storyline. Hur som haver; Metro 2033 boken rekommenderas varmt till sci-fi älskare.

1 Comment

1 Bok Du Inte Måste Läsa Innan Du Dör av H

september 11th, 2011 | Postad i Övrigt

Börjar bli seriöst trött på den här boken jag läser nu, ”101 Skräckfilmer du måste se innan du dör”. Inte nog med att han spoilar slutet på varenda film (tar inte det liksom bort syftet med bokens titel?), recensionen av ”Don’t Look Now” (sv. ”Rösten från andra sidan”) är något av det mest skitnödiga jag någonsin läst. Några väl valda exempel ur texten:

—–

”Att två världar kolliderar är ett typiskt scenario inom science fiction-filmen, medan man inom skräckgenren i stället brukar spränga tidens gränser och låta nuet på något sätt samexistera med det förflutna och/eller framtiden. […]

Trots en del groteska karaktärer och några korta stunder av ren och skär skräck är Rösten från andra sidan i första hand ett slags dikt i bilder. I förgrunden placerar filmen den känsla av förfall och melankoli som Venedig utan tvekan kan ge upphov till, och i den miljön tycks rött vara det enda starka inslaget i en annars ganska dov färgskala. I större utsträckning än någon annanstans används blodets färg här dock på ett tvetydigt sätt – den kan förstås symbolisera både livet och döden, och tyvärr förmår John inte göra rätt val mellan de två alternativen.

[…] Vi måste tränga bortom det uppenbara, inte låta oss bedras av illusioner och tolka tecknen som finns överallt omkring oss. […] Ända från öppningssekvensen lägger Nicolas Roegs experimentella klippteknik grunden till ett tidsöverskridande berättande. En kärleksscen mellan man och hustru korsklipps med bilder där de redan är i färd med att klä på sig. Samtidigt som den tidsmässiga glidningen visar på den spänning som finns mellan makarna, trots deras uppenbart passionerade relation, förmedlar den en ledtråd till filmens stora gåta: Framtiden är nära knuten till andra tidsdimensioner.

Kulmen framstår som ett för skräckfilmen centralt ögonblick. Varenda liten detail går upp i en hisnande montagesekvens, även om allt inte får sin fulla förklaring. Ända till slutet framstår världen åtminstone delvis som ett mysterium – och detsamma gäller själva filmen.”

——

Det är en jävla tur att jag inte betalade mer än 7:50 för boken (true story) så jag kan kasta den i soporna med gott samvete. Här är för övrigt min egen recension av filmen, som förstås är ofattbart mycket bättre.

Tags:
No Comments

TV-kanaler av H

augusti 25th, 2011 | Postad i TV, Övrigt

Ni kanske har lagt märke till TV4s kampanj angående det stundande namnbytet av TV4+. Av någon fullständigt outgrundlig anledning ska man byta namn på kanalen till ”Sjuan”. Den officiella anledningen är att kanalen ändå ligger på plats 7 på många digitalboxar.

Man verkar totalt ovetande om att det redan finns en ”sjua”, vilket är än mer förbluffande om man tänker på att det nyligen faktiskt funnits två. Den nuvarande ”TNT7” började sitt liv som Aftonbladets kanal 2006, då kallat ”Aftonbladet TV” men byttes till ”TV7” efter bara några månader. I mars i år bytte man till ”TNT7”.

2001 startade kanalen ”DTU7”, ett idiotiskt namn som höll i sig till 2006 då man bytte till ”Canal 7”. Man tvistar än idag med TNT7 om rättigheterna till siffran 7, men än så länge vinner TNT7 varför ”Canal 7” numer heter ”Kanal Global”.

Varför TV4 gör ett sånt här drag när ordet ”TV4” är så otroligt etablerat? Man har ju dessutom en hel räcka kanaler som ”TV4 Komedi”, ”TV4 Sport” och så vidare. Ett liknande drag gjordes i början av året när man ”lade ner TV400” och ”nylanserade TV11” – fast med exakt samma innehåll. Oförståeligt.

När jag ändå håller på – är ni medvetna om att det finns två tior just nu? Jodå, ”TV10” är en underhållningskanal som hör ihop med TV3 och TV6 (uppenbarligen) men det finns också en ”Kanal 10” som enbart sänder kristet material. Tjing!

Tags: ,
No Comments

2.000 inlägg av H

april 4th, 2011 | Postad i Övrigt

Kära älskade och älskvärda läsare av Helt Perfekt Glob. Ni är så underbara. Är du ny till siten, så vill vi önska dig högst och varmt samt hjärtligt välkommen!

Siten har nu passerat 2.000 inlägg (detta är nr 2.041) och det är så trevligt att H och J skrivit strax över 1.000 st vardera. Underbart och fint.

Vi vill tacka DIG för att du läser. Det gör vi genom att bjuda på fotot nedan. Sen kan du återuppleva dina mest mysiga stunder här genom att använda den finurliga länken ”Slumpvis recension” i menyn till höger, eller genom att klicka på en skön tagg i taggmolnet bredvid – till exempel taggen ”skräp”. (Jaja, en dag ska vi tagga alla gamla inlägg också. Som om.)

Tags:
1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud