januari 6th, 2012 |
Postad i Övrigt
Dagens samhälle är i princip helt widescreen. Styggelser som ”pan-and-scan” och ”open matte” är nästan eliminerat, men allt är ändå inte riktigt som det ska. Det finns också många som fortfarande inte riktigt förstår allt kring widescreen. Det finns mycket att säga om ämnet, men jag ska försöka sammanfatta det så kort och enkelt men omfattande som möjligt.
Det magiska ordet är ”aspect ratio”, förkortat AR. Det berättar om filmens bildformat, och är en multiplikator för bildens bredd gentemot höjd. Här är en bild som förklarar skillnaden i AR på de vanliga TV-apparaterna.
Film görs i många olika AR. Här är en bild på de vanligaste formaten.
Du förstår ju förstås att ”widescreen” innebär bredbild, alltså att filmens format är bredare än hög, men även om 4:3 egentligen är widescreen så särskiljer man det som ”fullscreen”. Ibland benämner man 16:9 som ”16:9 Fullscreen”, något jag tar upp längre ner.
Det som avgör ifall en film visas i widescreen eller inte är två faktorer: var filmen ska visas och filmmakarnas intention.
Den första faktorn är idag nästan helt satt ur spel, då widescreen-TV har blivit normen. De flesta har inte ”tjock-TV” längre, och du kan inte ens köpa en fullscreen-TV i affären. Dock så har ju just såna apparater varit standard ända sen begynnelsen, vilket förstås påverkat filmvisningar i TV och på hemvideo. Där har man oftast valt att visa filmer i 4:3. Anledningar till detta pratar vi mer om nedan.
Filmmakarnas intention är oftast ett konstnärligt val, men det kan också vara ett praktiskt val. Någon som gjort en film för TV, väljer ofta att filma i en AR som hör därtill. Då kan man få en film som inte har någon widescreen-version alls.
Film som görs för bio görs däremot nästan uteslutande i widescreen. Filmmakarna lägger då ofta möda på att välja ett widescreen-format som passar filmen, och komponerar bildens innehåll så det som syns i rutan är precis rätt. När man sen vill visa filmen på TV eller hemvideo, då kan det hända flera olika saker.
Det finns förstås flera sätt att filma på. Det absolut vanligaste i filmhistorien är att man filmar på 35mm-film, som i sig kan användas på flera olika sätt. Exemplet nedan (från widescreen.org) visar hur Super35 använts till filmen ”Terminator 2”. Skillnaden i bildinformation mellan filmad bild, widescreen-version och 4:3-versionen är tydlig.

Här har du också ett praktexempel på just filmmakarnas intention, vad som kallas
”IAR” (Intended Aspect Ratio). Här är IAR 2.35:1. Visst finns det mer bild att se på negativet, och kanske föredrar du 4:3-bilden personligen, men widescreenbilden är den som filmmakarna arbetat fram. Det är så filmen är skapad, och enda formatet då filmen är ”rätt”.
Du kanske hört termen ”OAR” (Original Aspect Ratio). Den används ofta för att påvisa vilken AR en film haft vid sin originalvisning på bio eller TV. Det är viktigt att inte blanda ihop OAR och IAR, då t.ex. en film i 4:3 mycket väl kan ha filmats med widescreen som mål och vice versa. Ett exempel är den tecknade ”The Secret of NIMH” av Don Bluth, där man uppmanar tittarna att se 4:3-versionen för att få se all den animation man jobbat så hårt med. En jämförelse nedan:

Widescreen-versionen här är 1.78:1, och du ser att skillnaden mellan wide och full inte är lika stor som med Terminator 2-exemplet ovan. Många tycker att det är en försumbar skillnad, och vill hellre ha en bild som passar deras skärm snarare än en bild som reflekterar filmmakarnas önskan.
Utanför den estetiska aspekten så kan fler problem uppstå när man ändrar en från widescreen till fullscreen. Inte bara mikrofoner som kan doppa ner i överkant, utan andra saker som till och med förstör filmen. Här är två exempel: I ”En fisk som heter Wanda” står John Cleese naken när en familj plötsligt kommer in genom dörren, men i 4:3-versionen ser vi tydligt att han egentligen har byxor på sig….

Mel Brooks klassiker ”Det våras för rymden” fanns länge bara i en 4:3-version på VHS och DVD. Ett av skämten är ganska beroende av den komiska timingen i kameraföringen:

I fullscreen-versionen förstörs effekten då vi som tittare får veta direkt hur det ligger till:

Varför visas då inte alltid filmer i sin korrekta AR? Vad är det som gör att såna här förändringar görs? Det har oftast sin bakgrund i okunskap och ren ovilja hos konsumenterna. Många stör sig på de svarta ränder som uppstår då en film som är bredare än skärmen visas. Andra tror att det är nåt slags fel på filmen och att man inte får se hela bilden. För att tillmötesgå dessa konsumenter så visar man dessa bildformat. Det retar gallfeber på entusiasterna, men ”Svensson” verkar nöjd med att bara se halva filmen. Här är ett exempel från ”Sagan om ringen” som visar hur mycket du slipper se i 4:3.


Men nu har ju alla widescreen-TV. DVD och blu-ray är alltid i widescreen. Livet är underbart. Eller? Mjae, inte nödvändigtvis. Film med en AR större än 16:9 ger ju fortfarande svarta ränder på skärmen. ”Svensson” klagar igen: Nu har jag ju köpt en widescreen-TV och det är ändå inte bra! Då kommer TV-bolagen med ”16:9 Fullscreen”. Här ett exempel på filmen ”Love Actually” i jämförelse mellan DVD och TV-sändning:

Nåväl, det här beteendet är nästan helt begränsat till TV-sändningar (även om undantag finns) så man får väl härda ut. Men fler problem uppstår. Gamla TV-program och äldre filmer är ju inte gjorda i widescreen alls. Då blir problemet bakvänt, eftersom 4:3 på en widescreen-skärm istället skapar svarta fält på sidorna om bilden.

Hur löser man det? Disney tog fram en kreativ lösning: Man tog in en konstnär som fick måla passande sidor som tittaren kan välja att slå på. Såhär:

Tidigare nämnde jag att material vars OAR är 4:3 inte nödvändigtvis filmats på det sättet. Här är ett exempel på tv-serien ”Vänner” som nyligen remastrats till widescreen från originalfilmen.

Äh, nu orkar jag inte skriva mer om det här. Några frågor?