| Subcribe via RSS

Rosso sangue (aka Absurd) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Mikos (George Eastman), en ostoppbar mördarmaskin som har förmågan att hela sig själv tre gånger snabbare än en vanlig människa vilket gör honom i stort sett odödlig, går lös i en sömnig småstad i sökandet efter nya offer. Det enda hoppet verkar vara en mystisk präst (Edmund Purdom) som har jagat den här galningen världen över. Allt eftersom liken staplas på hög slår sig den desperata polisassistenten Engleman (Charles Borromel) ihop med prästen i hopp om att stoppa Mikos från att slakta fler av hans ortsbefolkning. Men hur dödar man någon som inte kan dö?

Året efter att de gjorde Antropophagus slog sig Joe D’Amato (under sitt riktiga namn och två pseudonymer, Peter Newton och Richard Haller) och George Eastman (under sitt riktiga namn och pseudonymen John Cart) ihop igen för att göra filmen Rosso sangue – som har ett antal olika aka titlar, så som Absurd (vilket den troligtvis är mest känd som), Antropophagus 2, Monster Hunter, The Grim Reaper 2, Horrible och Zombie 6: Monster Hunter. Filmen kan ses som – och anses vara – en spirituell pseudo-uppföljare till Antropophagus, även om filmerna inte har något att göra med varandra mer än att D’Amato regisserade och hjälpte till med manuset och Eastman skrev manuset och spelade psychot även här. Filmen var även – likt Antropophagus – en av de filmer som hamnade på den beryktade Video Nasties listan i England under 80-talet och blev totalförbjuden där 1984 och släpptes inte oklippt förrän 2017, då på bluray av 88 Films – vilket är den utgåvan jag äger och har tittat på.

Jag hade hört ganska mycket gott om Absurd och det var även en av de titlar jag var väldigt nyfiken på tillsammans med Antropophagus då jag aldrig hade kommit över dem tidigare (eller ens försökt komma över dem). Hur som helst visade sig filmen var lite av en besvikelse helt ärligt. Den har absolut sina stunder och de sista tjugo minuterna är åt nagelbitarhållet, men mittenpartiet av filmen är på tok för utdraget med långa tagningar där det inte händer något av intresse överhuvudtaget (exempelvis flera sekvenser där man får sitta och titta på ett sällskap som äter spaghetti framför en amerikansk fotbollsmatch.. vad fan?). Filmen hade mått bra av att klippas ned med i alla fall tio minuter utan tvekan.

Utöver det är filmen faktiskt förvånansvärt välgjord. Filmningen är snygg, skådespelarna gör ett hyfsat jobb, dubbningen är helt okej och effekterna är inte direkt sämre än någon annan italiensk trash-film vad jag kan komma på (enda problemet med effekterna är att de används på tok för lite). Filmens stora problem ligger i dess speltid och händelselöshet i mitten av den. Hade de stoppat in några fler mord i mitten av filmen hade troligtvis den här filmen kittlat mitt intresse bättre och därmed fått en stor tumme upp.

Överlag tycker jag Absurd är okej, men den hade potential till att vara så mycket bättre än vad den är – vilket jag tycker är väldigt synd.

No Comments

Antropophagus av J

september 3rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp turister som är ute på segelsemester stöter på tjejen Julie (Tisa Farrow) medan de åker linbana. Julie frågar om hon kan få lift med dem till en intilliggande ö där några vänner bor. Väl på ön finner gruppen att ön ligger öde. Men de är inte ensamma på ön. Någon betraktar dem på avstånd. Någon följer efter dem. Någon vill äta dem.

Jag hade aldrig sett Antropophagus (som har ett flertal olika aka titlar, så som Anthropophagous: The Beast, The Beast, The Grim Reaper, Man-Eater och The Savage Island) tidigare, men jag hade sett klipp från filmen och trailern i flera dokumentärer och visste filmens stora säljpunkter – vilket i stort sett dödade chocken när de scenerna äntligen spelades upp. Hur som helst blev jag ganska förvånad när jag insåg att filmen var en slasherfilm och inte en monster- eller kannibalfilm som jag hade fått för mig att det var. Synd bara att det inte var en särskilt bra slasherfilm…

Filmen är otroligt långsam och det börjar egentligen inte röra på sig ordentligt förrän strax efter en timme in i filmen. När det väl börjar röra på sig blir det inte nämnvärt intressant eller speciellt spännande heller. Jag hade svårigheter att hålla koncentrationen på filmen faktiskt då jag hela tiden började pilla med telefonen istället på grund av att filmen tråkade ut mig. Filmen är väldigt trashig (med usla effekter, en hel del gore och en dubbning som bitvis är skrattretande – speciellt med tyskarna i början av filmen där dubbningen och ljudet är fullständigt off), men inte till den grad att jag kunde sitta och skratta mig igenom hela filmen. Den hade så klart sina stunder då jag la av ett garv men överlag fann jag ingen direkt humor i den.

Skådespelarna är rätt hyfsade för att vara en trashig italiensk slasherfilm från tidigt 80-tal. Tisa Farrow (som medverkade i Lucio Fulci’s Zombi 2 aka Zombie Flesh Eaters) gjorde sin sista film med den här filmen då hon pensionerade sig från att vara skådespelerska efter att filmen var färdigfilmad. George Eastman är ganska grym i psycho-rollen här, även om han har ganska lite skärmtid (i alla fall om man ska jämföra med alla andra som är med i filmen).

Jag hade förväntat mig en betydligt trashigare film än vad Antropophagus visade sig vara då dess regissör, Joe D’Amato (som även skrev manuset under sitt födelsenamn Aristide Massaccesi tillsammans med George Eastman, som även han använde sitt födelsenamn Luigi Montefiori) är välkänd för att ha gjort riktigt trashiga filmer – samt hårdporr. Den är kompetent filmad och skådespelarna fungerar hyfsat, men effekterna ser överlag förjävliga ut och filmens manus är långtråkigt, till den grad att när det väl börjar hända saker i filmen bryr man sig inte längre. Den enda jag skulle rekommendera den här filmen till är någon som vill se alla filmer på England’s Video Nasties lista från 80-talet, ni andra kan gå och titta på något bättre.

No Comments

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Deliria av J

april 25th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

DeliriaEn grupp teaterskådespelare kämpar med att repetera inför en skräckshow de ska sätta upp och ingenting verkar gå som det ska. Produktionen lider av stora problem och på kvällen, då de ska genomföra kostymrepetitionen, låser den frustrerade regissören dörrarna in till byggnaden i ett försök att genomföra generalrepetitionen. Olyckligtvis försvinner nyckeln och gruppen blir inlåsta i den avsides belägna byggnaden. Ännu värre är att de inte är ensamma…

Deliria är en italiensk slasher från 1987 som har en hel hög med aka-titlar. Några av dem är Bloody Bird, Stage Fright, Sound Stage Massacre, StageFright: Aquarius och Aquarius. Filmen i sig är en ganska långsam slasher. Den bygger upp sig sakta men säkert och följer väl mer eller mindre varenda klyscha som finns i boken, men det hela funkar ganska bra ändå tack vare de ganska grisiga mordscenerna och de hyfsat spännande smyg- och jaktscenerna.. och twisten på slutet. Skådespelarna är bra och effekterna är superba (för att vara av årgång 87 och ifrån Italien).

Deliria är kanske inte den mest omtalade slasherfilmen som finns där ute, men det är klart en av de bättre från det sköna 80-talet. Jag gillar den och tycker att om man gillar slashers borde man ta sig en närmare titt, om man inte redan har gjort det. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud