Helt Perfekt Glob

Lånaren Arrietty av H

Ghiblis senaste, som jag tidigare kort recenserat här på bloggen, har jag nu recenserat ordentligt för DVDKritik.se här. Läs den.

Mina Grannar Yamadas av H

I min recension på DVDKritik.se av Ghibli-filmen ”Mina Grannar Yamadas” konstaterar jag att den är lika ”rolig” som serien Laban.

Prinsessan Mononoke av H

En recension av Studio Ghiblis bästa film ”Prinsessan Mononoke” kan du nu läsa på DVDKritik.se. Så gör det.

Laputa – Slottet I Himlen av H

”Underbart fantasifull, fartfylld och tänkvärd” anser jag om nästa Ghibli-film, ”Laputa – Slottet I Himlen” som jag recenserat på DVDKritik.se. Läs den.

Nausicaä Från Vindarnas Dal av H

Den första av fem recensioner av nya Ghibli-utgåvor: ”Nausicaä från vindarnas dal” på DVDKritik.se.

Kari-gurashi no Arietti aka The Borrowers av H

Ghiblis nya dyker upp, och ehh… ja, det är helt klart en besvikelse. Storyn om småfolket Arietti och hennes föräldrar som bor under ett hus är gammal, förutsägbar, tråkig och inte spännande. Mary Nortons böcker om ”Lånarna” har filmats ett flertal gånger och aldrig blivit särskilt bra. Varför Miyazaki valt att skriva och producera denna långfilm kan jag verkligen inte förstå. Troligen den sämsta Ghibli-film jag sett.

Pompoko av H

Jag har sett en hel del anime, och är fullständigt medveten om att japaner är helt sjuka i huvudet. Ändå var jag inte förberedd på Pompoko.

Mårdhundarna lever i skogen. De mår gott på det skogen ger dem och resterna från en lantgård i närheten. En dag kommer grävmaskinerna när man bygger ut Tokyo och skogen blir mindre och mindre. Mårdhundarna måste stoppa människans framfart så deras hem inte försvinner.

Redan här inser man att det är nåt skevt med filmen. Eller ja, det är redan på DVD:ns meny. Alla manliga mårdhundar är tecknade med tydliga pungar. Två tydliga testiklar. Som syns i princip hela tiden medan en manlig mårdhund är i bild.

Men det är här filmen blir riktigt vrickad. Tydligen i enlighet med klassiska japanska sagor kan mårdhundarna ändra form. För att demonstrera detta förvandlar en av dem sin pung till en stor filt som de andra kan stå på. De ger sig i alla fall ut för att försöka skrämma bort byggarbetarna och få byggherrarna att lämna marken i fred. Mårdhundarna firar genom att sjunga en sång om hur de svänger pungkulorna från sida till sida.

I’m not making this shit up. Mot slutet av filmen kastar sig ett gäng kamikaze-mårdhundar till attack. De använder pungen som fallskärm och när de landar blåser de upp pungen till en jätteboll som de mosar polisen med.

Nåväl, filmens 110 minuter känns på tok för långa och historien går inte alltid framåt i en nöjsam takt. Vi såg den i tre 40-minutersstötar och hade absolut inte orkat den i ett sträck. Hade det inte varit för denna fängslande pungfixering hade jag förmodligen aldrig ens nämnt för någon att jag sett den. Som det är nu är det bara en fascinerande rulle som bara japaner skulle kunna gjort. I den engelska dubbningen har man givetvis helt raderat alla referenser till pungar och testiklar, men den svenska utgåvan blinkar inte en sekund utan kör hårt. Kling, klong, våra kulor svänger fram och tillbaka!

Vill du veta mer om mårdhundar (tanuki) och deras pungar i japansk folklore så kan du läsa här. Vill du se mer av pungarna i Pompoko så kan du se fler bilder här.

Jag Kan Höra Havet (Ocean Waves) av H

Det finns mer hos Studio Ghibli än Hayao Miyazakis filmer. Till exempel The Cat Returns som gjordes av Hiroyuki Morita (nej, det är inte en sam-pseudonym av Cary-Hiroyuki Tagawa och Pat Morita) och Tales from Earthsea av Hayaos son Goro. Därmed inte sagt att de också är kvalitetsfilmer.

Ocean Waves från 1993 är en tv-film om två killkompisar och en tjej som går i gymnasiet. Det händer lite grejer men i allmänhet är det hela ganska tråkigt och oftast är man bara irriterad på hur störd tjejen är. Nej, det här är 70 minuter som Ghibli inte behöver vara särskilt stolta över.