Helt Perfekt Glob

Too Scared To Scream av J

När en rad av hiskeliga mord plötsligt börjar inträffa i det exklusiva lägenhetskomplexet Royal Arms faller poliskommissarien Alex Dinardo’s (Mike Connors) misstankar på den lite märklige Shakespeare-citerande portvakten Vincent Hardwick (Ian McShane), som lever tillsammans med sin invalida mor. Men är det rätt man? Eller är det någon annan som tar livet av komplexets boende?

Too Scared To Scream är en slasherfilm från mitten av 80-talet som levererar en del Giallo doftande vibbar samtidigt som den försöker att vara en mer tjusig och regelrätt thriller än vad den egentligen är. På pappret är det här någonting jag egentligen borde gilla, vilket jag i praktiken inte gör.

Filmen är överlag inte speciellt sevärd, utan mest utdragen och rent av tråkig. I stort sett allt våld är off screen och med en speltid på knappa 100 minuter känns det som en evighet och lite till innan sluttexterna börjar rulla. Ett flertalet scener hade kunnat kortats ned medan andra hade kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet helt och hållet då de inte tillförde nämnvärt mycket. Det enda jag egentligen gillade med filmen var dess slutkläm då man får veta vem som ligger bakom allt – mest tack vare hur bonkers dennes motiv var.

Det största problemet med filmen är som sagt dess speltid, men också att hela filmen känns extremt återhållsam på det som var slasherfilmens dragningskraft; uppfinningsrika och blodiga mord. Hade filmen följt mallarna för slasherfilmer mer – och slutat jönsa runt i dess rätt taffliga försök till att vara en mer tjusig thriller än vad den är – hade filmen nog kunnat vara mer tillfredsställande än vad den är.

Med allt det sagt så är filmen välspelad och den har en handfull intressanta (om än smått märkliga) karaktärer, med en och annan replik som fick mig att fnissa till. Saken är bara den att den begick den största synden en film kan begå; att vara tråkig.

John Wick: Chapter 3 – Parabellum av J

När jag satte mig och tittade på John Wick hade jag föreställt mig att jag skulle få se en actionfilm i stuk med filmer som Crank och Shoot ’Em Up; en film med överdriven och bitvis löjlig action. Men jag insåg så småningom att John Wick var av en annan kaliber än de filmerna. Jag gillade John Wick hur som helst och jag slog igång dess första uppföljare direkt efteråt och gillade även den. Så nu när den tredje filmen om John Wick skulle släppas var det ett givet kort för både mig och mina vänner att den skulle ses på stora duken; vilket är någonting jag nu har gjort. Då uppföljarna tar vid där föregående film slutade avråder jag dig att fortsätta läsa om du inte har sett film nummer två – eller om du helt enkelt inte kommer ihåg hur den slutade. Du har blivit varnad…

Lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) är på flykt tack vare två anledningar; han är jagad för det öppna kontraktet på hans huvud som ligger på fjorton miljoner dollar och för att han brutit mot en av de mest centrala reglerna i hans bransch – han har tagit ett liv inne på den plats som är neutral mark för alla lönnmördare, Continental Hotel. Hans offer var medlem i det internationella sällskapet för yrkesmördare – The High Table – som också beställt det öppna kontraktet på honom. Tack vare hans agerande blir John en ”excommunicado” – en utstött. Med sitt medlemskap indraget, bannlyst från alla tjänster och jagad av sina forna kollegor slåss John för att ta sig ut ur New York City.

Hade jag velat det hade jag faktiskt nog kunnat bara kopiera det jag skrev om John Wick: Chapter 2 och klistra in det här då jag känner ungefär samma sak för John Wick: Chapter 3 – Parabellum som jag gör för den filmen. Har man sett de två tidigare filmerna (vilket man bör ha gjort) så vet man exakt vad som väntar här; hård och underhållande action med sarkastiska karaktärer som man inte kan annat än att gilla. Filmen bjuder alltså inte på några som helst överraskningar (sort of), men bjuder å andra sidan på energisk popcorn-underhållning som förnöjer den actionsugne.

Jag ger John Wick: Chapter 3 – Parabellum en tumme upp. Det är God Underhållning och gillar man de två första filmerna så lär man knappast bli besviken här. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på John Wick och John Wick: Chapter 2 också.

John Wick: Chapter 2 av J

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

John Wick av J

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.