I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.
När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.
Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.
Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…
Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.
Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.
Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.
Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.
Streetracingföraren och mekanikern Tobey Marshall (Aaron Paul) har suttit två år bakom galler för ett dråp han inte begått och har nu släppts villkorligt fri. Han ser sin chans att utkräva hämnd på sin rival Dino Brewster (Dominic Cooper) som var den som satte dit honom och få upprättelse genom att medverka i det ultimata streetracet DeLeon – ett hemligt och högrisk race som enbart de bästa förarna får medverka i.
