Helt Perfekt Glob

Affair av J

Reta (Sigi Wimala) och Santi (Garneta Haruni) är barndomsvänner, men har inte träffats på flera år när de återigen träffar varandra på högskolan de bägge går på. Reta blir hur som helst snart förälskad i David (Dimas Aditya), som Santi har ett förhållande med. Men då Reta har en allvarlig sjukdom bestämmer sig Santi för att hålla hennes och David’s förhållande hemligt, samtidigt som hon kräver av David att han ska genomgå ett skenförhållande med Reta så att hennes sista tid i livet ska bli så bra som möjligt.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning och det till en början oskyldiga triangeldramat spårar snart ur och får oanade konsekvenser för de inblandade…

Affair från 2010 är en något märklig hybrid av klassisk asiatisk skräck (läskiga kvinnor med långt svart hår) och våld som påminner en del om något ur en fransk skräckfilm från 2000-talet. Filmen börjar väldigt märkligt och osammanhängande; vi som tittare blir i stort sett bombarderade med jumpscares som slängs i ansiktet på oss ungefär varannan minut – vilka många jag inte ens förstod vad som skulle vara läskigt med dem.

Hur som helst så jämnar filmen ut sig trettio minuter in och saker och ting börjar så småningom att falla på plats när förklaringen till vad som pågår kommer och ska jag vara helt ärlig så hade jag varit okej med att filmen hade bara varit fyrtiofem, femtio minuter lång då det kändes som att dess klimax kom då. Istället rullar filmen på i ytterligare trettio minuter till, vilket i sin tur gjorde att slutet kändes extremt påklistrat bara för att få in lite mer våld och biffa upp speltiden. Även om jag inte har något problem med att de valt att inkludera mer våld så kändes den sista halvtimmen inte nödvändig. Filmen hade fungerat bra utan den extra speltiden, helt enkelt. Nåja…

Affair är överlag okej i min bok. Dess första akt må vara märklig, men den får som sagt förklaringar och även om jag personligen tycker att filmen hade kunnat varit kortare så är inte slutet uselt, men i mitt tycke onödigt för vad filmen försöker berätta. Det enda som egentligen drar ner på betyget en aning för min egen del är den hattiga klippningen och shaky camen som använts under de mer intensiva delarna av filmen.

Affair är inget mästerverk, men med en speltid på i runda slängar sjuttiofem minuter så är det en snabb titt om man vill avnjuta någonting både konstigt och blodigt.

The Raid 2: Berandal av J

The Raid 2: Berandal tar vid strax efter den första filmen och efter att ha nitat varenda jävel i lägenhetshuset får rookie snuten Rama (Iko Uwais) ett erbjudande från polisen Bunawar (Cok Simbara) att gå med i ett hemligt antikorruptionsteam, för att skydda sin familj. Rama accepterar erbjudandet och får veta av Bunawar att han är ute efter att avslöja den korrumperade polischefen Reza (Roy Marten) som gör affärer med gangsterbossarna Bangun (Tio Pakusodewo) och Goto (Ken’ichi Endô), men behöver bevis för att göra det.

Rama får i uppgift att spöa på sonen till en politiker så att han blir satt i fängelse så att han kan komma Bangun’s son, Uco (Arifin Putra), nära och få ett förtroende av honom, så att Rama kan komma över den information som behövs för att sätta åt Reza – vilket så klart kommer bli lättare sagt än gjort.

Det som gjorde den första filmen så jävla bra var att den utvecklade sina karaktärer så pass att vi som tittare fattade vad de gjorde där, filmen hade ett ruskigt högt tempo och var nästan rakt igenom spännande samtidigt som filmen erbjöd högklassig och stundtals jävligt brutal action. Tvåan har inte alls samma tempo i sig. Det är mer snack och fler scener där man mest sitter och väntar på att nästa slagsmål ska inträffa (det skjuts knappt alls i filmen faktiskt) och karaktärerna utvecklas mer än vad de behövs egentligen. Actionscenerna är dock snabba och intensiva (speciellt biljaktsscenen som fick mig att ropa högt) och sjukt underhållande, men filmen i sig blir aldrig nämnvärt spännande trots öset som läggs på under actionscenerna. Filmen är alltså på tok för lång och med sina 150 minuter märks det tyvärr ganska väl.

The Raid 2: Berandal är hur som helst inte en dålig film, det är bara det att den inte är fullt lika bra som den första. Trots det lägger jag ändå en rekommendation på den, då den faktiskt underhåller när den väl gör det.

Läs gärna min recension av den första filmen och H’s recensioner av båda filmerna på DVDKritik som ni finner här och här.

Merantau & The Raid: Redemption av H

En dubbel dos actionrekommendationer kan ni läsa idag på DVDKritik.se. Båda regisserade av walesaren Gareth Evans.

Först har vi ”Merantau” från 2009 som är en ”Actionrökare med Indonesisk silat-fighting”.

Sedan kommer ”The Raid: Redemption” eller ”The Raid: Uppgörelsen” som är den svenska titeln. Det är ”Årets bästa actionrulle” enligt mig.

Passa även på att läsa J:s recension av ”The Raid” genom att klicka här, samt min egen kortare, tidigare recension av ”Merantau” där du också får se trailern.

Serbuan maut av J

Slummen i Jakarta, Indonesien, har en övergiven lägenhetsbyggnad blivit ett avspärrat område, som inte ens polisen är villiga att beträda. Stället har blivit ett tillhåll för gangsters och mördare och ägs av den psykotiske knarkkungen Tama (Ray Sahetapy). I ett försök att plocka ner Tama infiltrerar ett SWAT team byggnaden, men blir snabbt upptäckta. Utan förstärkning – tack vare att deras chef genomfört tillslaget utan tillstånd – måste SWAT teamet försöka överleva attackerna ifrån byggnadens invånare…

Två ord: se filmen. Serbuan maut – eller The Raid: Redemption som den heter i övriga världen (I guess) – är en hårdnackad, våldsam och blodig actionrulle som brakar på under 90 minuter och stannar inte upp i speciellt många scener för att ge tittaren något större utrymme för att andas ut. Det rör hela tiden på sig ända fram till sluttexterna och jag tror jag räknade till runt 40 gånger under filmens gång där jag skrek ”Shiiiit!” rakt ut under någon action- eller fightscen.

Sa jag se filmen? Se filmen. Nu. Nu. Nu. Nu. Nuuuuuu. Sluta läs och se filmen. Nu.

V.I.P. av H

Den första filmen jag gav mig på ur min senast inköpta bunt med svåråtkomliga asiatiska rullar blev ”V.I.P.” helt enkelt för att den låg överst. Denna indonesiska film från 1977 hör inte riktigt till toppskiktet av kungfu-filmer, och den knapphändiga information som finns om filmen påvisar inte bara filmens nollbudgetrötter utan även det faktum att ingen verkar vilja tillkännage att de sett den. Enligt IMDb har varken regissören eller produktionsbolaget några fler filmer under bältet, och tur är väl det.

Ett skurkgäng samlas i Indonesiens huvudstad Jakarta för att utföra en stöld av nån form av.. juvel eller vad det nu var. Några poliser är dem på spåren, och försöker luska ut vem som är gängledaren samtidigt som gänget bjäbbas lite sinsemellan. Lite action följer.

Originaltiteln är ”Bandit-Bandit Internasional” och visades i USA under titeln ”The Mad, The Mean And The Deadly”. Hur knepiga de titlarna än är, så vet jag inte vad ”V.I.P.” har med saken att göra alls. Titelsättningen verkar vara nåt filmmakarna brytt sig lika mycket om som filmen själv, för är mest folk som lallar runt och tjabbar med varann, interpunkterat med några ganska långa men oftast slapphänta actionscener. Man envisas dessutom hela filmen genom med att referera till den (inte särskilt) svarta killen som ”the negro”.

Även om rollistan innehåller Wai Man Chan och Yasuaki Kurata så kan du lita på att detta är en film du inte behöver se. Trots att den är ”rare”. Kolla in trailern på den här sidan, eller en fightingscen nedan.