| Subcribe via RSS

Inferno av J

maj 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InfernoRose Elliot (Irene Miracle) är en poet som bor i en excentrisk New York byggnad som har kommit över en bok som heter ”The Three Mothers”, skriven av en alkemist vid namn Varelli. När hon läser i boken får hon veta att Varelli byggt tre hus som ska kunna tygla De Tre Mödrarna; Mater Suspiriorum (den äldsta) som regerar i Freiburg, Mater Lachrymarum (den vackraste) som dominerar Rom och Mater Tenebrarum (den yngsta och elakaste av mödrarna) uppehåller sig i New York – diaboliska häxor som kan styra världen med Sorg, Tårar och Mörker.

Skrämd av en upptäckt i byggnadens källare skriver Rose ett brev till hennes bror Mark (Leigh McCloskey), en musikstudent i Rom, och ber honom att komma till New York. Efter ett avbrutet telefonsamtal med sin syster beger sig Mark iväg till New York och när han väl har kommit dit finner han att hon har försvunnit tillsynes spårlöst.

Inferno är den tematiska uppföljaren till Dario Argento’s Suspiria och är den andra filmen i hans Three Mother’s Trilogin. Den tredje filmen heter La terza madre (aka Mother Of Tears) och kom 27 år efter Inferno. Alla tre filmerna härstammar delvis från konceptet om ”Our Ladies Of Sorrow”, som skapades av Thomas De Quincey i hans bok Suspiria de Profundis som gavs ut för första gången i en fragmenterad form 1845.

Så som jag har förstått det delar Inferno upp Dario Argento’s fans till en viss del. Många tycker att Suspiria är överlägsen Inferno och andra tycker vice versa. Själv förstår jag inte hur i helvete någon kan tycka att Inferno (eller Suspiria) är en bra film. När det tar mig över tre timmar att se klart en film som är i runda slängar 100 minuter på grund av att den inte bjuder på någonting intressant överhuvudtaget (bortsett från en scen som gjorde mig ganska förvånad) så har jag svårt att förstå hur någon överhuvudtaget, som är vid sina sinnes fulla bruk, kan tycka att en sån här rövsmörja är bra.

Jag köper inte skitsnacket om att filmen känns som en mardröm eller att ljussättningen är fantastisk. Det är förvisso en mardröm att ta sig igenom den här skiten, men det är en annan femma. Ljussättningen (som består av blåa och röda nyanser) som används under majoriteten av filmen tillför inte speciellt mycket. Manuset, som är erkänt tunt då Argento koncentrerade sig på att skapa ”stämning” i filmen, känns bitvis rörigt och jag fick lov att läsa mig till i efterhand vilka karaktärer som var vilka och vad som egentligen pågick i filmen – vilket sänker en films värde avsevärt i mina ögon. Jag har dessutom läst att många tycker att skådespelarna är ganska usla i den, men det var ett av få bekymmer jag märkte av märkligt nog.

Jag gillar italiensk skräckfilm, men att Dario Argento hålls så högt av många begriper jag inte. Hans filmer (tills större delen) är halvtaskigt ihopsnickrade kalkonrullar som känns mer som taskiga art house filmer än någonting annat. Inferno kan brinna i ett inferno. Skippa.

Läs gärna min extremt gamla sågning av Suspiria också.

No Comments

Rage – Furia primitiva av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Rage - Furia primitiva (aka Primal Rage)Dr. Ethridge (Bo Svenson) håller på att experimentera på en babian vid ett Florida universitet med avsikt att försöka återställa död hjärnvävnad men lyckas oavsiktligt att skapa ett sorts ”vredes-virus”. När Frank Duffy (Mitch Watson), en journalist för skoltidningen, bryter sig in i laboratoriumet för att undersöka vad Dr. Ethridge experimenterar med blir han biten av den infekterade babianen. Det dröjer inte länge förrän Duffy blir sjuk och börjar känna ett ohejdbart vrede, varpå han ger sig på allt och alla som kommer i hans väg vilket snart leder till att fler blir infekterade med det obotliga viruset.

Den italiensk-amerikanska samproduktionen Rage – Furia primitiva hette Basic Terror i Sverige, men fick sedan titeln Primal Rage – odjurets instinkt när den släpptes på video. I USA fick den titeln Primal Rage och i (dåvarande) Västtyskland fick den titeln Animal Rage. Filmen blev skriven av Umberto Lenzi (under hans pseudonym Harry Kirkpatrick) och den blev regisserad av Vittorio Rambaldi som året därpå skrev manuset till Nightmare Beach (recenserad här), som Umberto Lenzi regisserade (under pseudonymen som jag nämnde innan).

Jag minns den här filmen från min barndom. Inte för att jag såg den utan för att jag såg fodralet hos den lokala videobutiken som hade den i form av Primal Rage. Jag har ingen aning om varför jag aldrig hyrde filmen då fodralet måste ha tilltalat mig, men det är inte direkt något jag ångrar idag. Rage – Furia primitiva är äkta 80-talscheese som hade stor potential men som i slutändan faller ganska platt på ansiktet. Konceptet är suveränt, men filmen är så otroligt sävlig och under stora delar rent av tråkig att man kan börja undra om det verkligen är Umberto Lenzi (den man som gav oss blodiga B-klassiker som Nightmare City och Cannibal Ferox) som skrivit manuset. Det är på tok för många utdragna dialogscener och det känns emellanåt nästan som att filmens händelseförlopp står still. Slutscenernas potential tas inte heller vara på och hade kunnat varit betydligt mer grafiska än vad de är i den slutliga filmen.

Filmen i sig är väl egentligen inte dålig, det är bara det att jag hade förväntat mig något betydligt mer bloddrypande då Herr Lenzi suttit och skrivit ihop manuset. Istället fick jag en skräckfilm som mest känns som att den står på tomgång och puttrar. Ser man den med andra förväntningar är den säkerligen bättre, men jag kan inte komma ifrån hur långdragen den känns under en stor del av speltiden. Den må vara seg, men jag tänker inte kalla den för skit heller då den är ganska välgjord (på ett cheesigt sätt). Det som troligtvis är mest intressanta med den här filmen är nog att man kan se dess idé och koncept som en föregångare till 28 Days Later… som kom fjorton år senare.

No Comments

Non si deve profanare il sonno dei morti av J

november 5th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Non si deve profanare il sonno dei mortiAntikhandlaren George (Ray Lovelock) beger sig iväg på semester till den engelska landsbygden på sin motorcykel för att renovera ett hus han äger där ute. När han stannar vid en bensinmack för att tanka blir hans motorcykel demolerad efter att den unga kvinnan Edna (Cristina Galbó), som är på väg till sin syster för att hjälpa sin svåger att få in henne på ett behandlingshem, har backat på den.

I gengäld för att ha förstört hans motorcykel erbjuder Edna George lift och de beger sig iväg. När de väl kommit fram till Edna’s syster finner de hennes man brutalt mördad och tillkallar polis. Inspektören (Arthur Kennedy) som får fallet på sitt bord misstänker genast att Edna, hennes syster och George varit involverade i dödsfallet, ovetandes om att de nyligen avlidna har börjat vakna till liv igen tack vare strålningen som utsöndrats ifrån en ny strålningsmaskin som bönderna i området har börjat använda sig av för att förstöra insekters nervsystem och således bli av med ohyran.

Jag såg den här filmen för ganska precis tio år sedan tillsammans med en kompis en tidig sommarmorgon efter en lång natt av öl och film. Jag minns att jag trodde att det skulle vara en tråkig eller rent av trashig film från 70-talet. Det visade sig att jag faktiskt tyckte att den var riktigt, riktigt bra och bestämde mig för att jag absolut skulle se om den snart. Jag gjorde aldrig det och filmen gled in i glömskan…

Nu har jag äntligen sett om Non si deve profanare il sonno dei morti, som enligt IMDB betyder Do Not Speak Ill Of The Dead på engelska. Tittar man istället på den engelska Wikipedia sidan om filmen finner man att titeln betyder Do Not Profane The Sleep Of The Dead (vi finner även att filmen hade titeln No profanar el sueño de los muertos i Spanien, vilket ska betyda samma sak som den italienska titeln av filmen). Letar man sedan upp en vettig översättare på internet från italienska till engelska finner man att titeln betyder You Must Not Profane The Sleep Of The Dead. Så ja, lite luddigt är det. Hur som helst; filmen har fått totalt 16 olika release-titlar världen över och några av dem är Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead, The Living Dead At Manchester Morgue, Breakfast At The Manchester Morgue och den besynnerliga titeln Don’t Open The Window.

Filmen hamnade i blåsväder i England under Video Nasties eran och blev provad i domstol under ”Obscene Publications Act”. Filmen blev aldrig dömd, men släpptes 1985 med 1 minut och 53 sekunders klipp och det skulle dröja ända fram till 2002 innan den brittiska publiken kunde beskåda filmen i sin fullständiga version.

Så, hur är filmen i sig då? Inget speciellt egentligen. Hela filmen för mina tankar till Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (recenserad här) som kom fem år efter, där det egentligen inte händer speciellt mycket heller förrän mot slutet av filmen. Förväntar man sig blod, gore och splatter blir man nog ganska besviken då den här filmen, likt Zombi 2, har en långsam uppbyggnad fram till det hyfsat överraskande slutet. Skådespelarna är bra (speciellt Cristina Galbó vars känslomässiga skådespelande troligtvis var ganska autentisk då hon bara några dagar innan inspelningen förlorade sin make Peter Lee Lawrence i cancer) och för att vara en film från 1974 ser effekterna riktigt bra ut, de rent av imponerade emellanåt. Jag brukar dock oftast spy galla över filmer där man får sitta i tusen miljarder år och vänta på att någonting ska hända och det här är väl egentligen en sån film, men i det här fallet gillar jag den faktiskt. Filmens sista akt är det som får mig att omfamna den här filmen och ursäkta det långsamma tempot den haft fram till dess.

Är du ett fan av Zombi 2 faller nog Non si deve profanare il sonno dei morti dig i smaken. Den har ett långsamt tempo, men sista akten är vad som gör att filmen får ett rejält uppsving och att jag ger den en rekommendation.

No Comments

Nightmare Beach av J

september 28th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nightmare BeachDiablo (Tony Bolano) är en ledare för motorcykelgänget Demons. Han har blivit dömd till döden genom elavrättning då han blev befanns skyldig till ett mord på en ung kvinna. Strax innan sin död skriker han åt den döda kvinnans syster, Gail (Sarah Buxton), att han är oskyldig och att han kommer att komma tillbaka…

Ett par dagar efter Diablo’s avrättning är det dags för det stora Vårlovet och staden blir invaderad av festsugna ungdomar. Footballspelarna Skip (Nicolas De Toth) och Ronnie (Rawley Valverde) anländer till stadens strand för att ha några sköna dagar i solen med fest och raggning. Skip, som är besviken över sig själv tack vare en match som gick dåligt nyligen, kommer i kontakt med Gail, som jobbar som bartender vid den lokala strandbaren. Allt kul med vårlovet tar emellertid en dödlig vändning då någon iklädd motorcykelställ och hjälm börjar ha ihjäl folk med hjälp av el. Kan det vara Diablo som kommit tillbaka från de döda som han lovade…?

Fyra år efter frontalkrocken The Nail Gun Massacre kom en till slasher med motorcykeltemat i form av Nightmare Beach (som senare skulle bli, troligtvis, mer känd som Welcome To Spring Break), som blev regisserad av en viss Harry Kirkpatrick som var en pseudonym för ingen mindre än Umberto Lenzi. Jämför man Nightmare Beach med Mr. Lenzi’s andra verk så känns den otroligt tam. Morden som inträffar i filmen är inte fullt lika grafiska som i hans andra filmer och de som förväntar sig ett blodbad alá Lenzi får ursäkta den här filmen. Vad Nightmare Beach bjuder på istället är 80-tal deluxé.. jag menar, ALLT skriker 80-tal i den. Frisyrerna, musiken, de (till större delen) fullständigt okända skådisarna – you name it. Det är dock kul att se John Saxon återigen i en viktig roll från det härliga 80-talet!

Även om Nightmare Beach är ganska lätt att glömma bort gillar jag den av någon outgrundlig anledning. Den är inte speciellt spännande eller läskig, men på något sätt lyckades den greppa mitt intresse och den flöt förbi ganska problemfritt. Det är inte en film jag borde rekommendera, men jag gör det ändå. Kan man ta den för vad den är så är det en ganska kul slasher, som levererar ett av de mest oförutsägbara sluten jag har sett i en slasherfilm (eller så kanske det bara var jag som var sömnig eller något).

1 Comment

Aenigma av J

augusti 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

AenigmaUnder ett elakt skämt av hennes mobbare blir den utstötta Kathy (Milijana Zirojevic) påkörd av en bil och faller således i koma. Senare anländer den nya eleven Eva (Lara Lamberti) till samma internatskola och kommer snabbt i kontakt med tjejerna som är ansvariga för Kathy’s tillstånd. Det visar sig emellertid snabbt att Eva egentligen bara är ett redskap under kontroll av den komatösa Kathy, som är ute efter hämnd.

Jag hade inte sett Aenigma på över tio år nu när jag satte mig för att se om den och jag ville minnas att det var en bra Lucio Fulci film. Det visade sig att det var mer nostalgiska och glada minnen än något annat. Aenigma från 1987 är en långsamtgående och bitvis rent av tråkig film där morden som inträffar är ungefär lika intressanta som Björnes Magasin (för att inte tala om oinspirerade), vilket är synd då storyn hade potential till att bli något riktigt bra. Skådespelarna är hyfsade, men tack vare den usla dubbningen blir det snabbt enerverande att både se och höra dem. Det största problemet med filmen är dock att det är långt mellan händelserna och när det väl händer något så är det så utdraget och ointressant att man mest sitter och väntar på att det ska bli överstökat.

Aenigma är utan tvekan en av Fulci’s sämre produktioner och även om den inte är i närheten så usel som exempelvis Il fantasma di Sodoma (aka Sodoma’s Ghost, recenserad här), som kom året därpå, så är den inte värd att lägga någon tid på. Se om hans mästerverk från det tidiga 80-talet istället.

No Comments

Inferno in diretta (aka Cut And Run) av J

maj 16th, 2015 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Inferno in diretta (aka Cut And Run)Efter att deras TV producents son har försvunnit spårlöst börjar kameramannen Mark (Leonard Mann) och reportern Fran (Lisa Blount) att rota i det hela och spåren pekar mot de sydamerikanska djunglerna. De bestämmer sig för att bege sig dit i hopp om att hitta en stor story, men finner istället att de hamnat mitt i ett knarkkrig som hotar att ta deras egna liv.

Inferno in diretta (eller Cut And Run som den är känd som utanför Italien) är den tredje och sista filmen i Ruggero Deadato‘s kannibaltrilogi… men den har inga kannibaler i sig. Det närmsta filmen kommer kannibaler är att den har infödingar i sig, men that’s it. Men filmen är inte så värst dålig för det, nej nej. Deodato har här istället valt att göra en regelrätt actionfilm med en hel del gore och pang pang som förnöjer ganska bra. Enda problemet jag har med filmen är att den hade lite mycket utfyllnad här och där. Ett par scener var rent av onödiga faktiskt. Filmen hade säkert kunnat varit tio minuter kortare och fått ett lite tightare händelseförlopp än vad det i slutändan blev.

Nåja. Inferno in diretta är en okej actionrulle hur som helst och är troligtvis en av de våldsammaste jag har sett som blivit filmad under 80-talet.

1 Comment

Cannibal Holocaust av J

maj 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Cannibal HolocaustFyra dokumentärfilmare beger sig iväg till Colombias djungel för att dokumentera och filma de lokala kannibalstammarna som bor där. Två månader senare har de fortfarande inte kommit tillbaka. Professor Harold Monroe (Robert Kerman) blir ombedd att åka ner till Colombia för att försöka ta reda på vad som hänt dem. Med hjälp av två lokala guider träffar Monroe två av stammar, Yacumo och Yanomamo. Under besöket hos den senare stammen finner han kvarlevorna av dokumentärfilmarna och några rullar film. Väl tillbaka i New York börjar han att titta på det oredigerade materialet och får snart klart för sig vad som hände med gruppen…

Cannibal Holocaust. Behöver den verkligen någon närmare presentation? Det här är en av tidernas mest omtalade filmer (och nummer två i Ruggero Deodato‘s kannibaltrilogi) och den har god anledning till att vara det också. Det är inte bara en milstolpe inom skräckgenren, utan också en betydande film för hela kannibal-subgenren samtidigt som det är en film alla skräck-fans borde se eller ha sett även om filmen i sig är bitvis anstötande och grotesk (jag tänker på scenerna där riktiga djur blir slaktade).

Det finns ganska mycket trivia om Cannibal Holocaust. Bland annat blev filmen beslagtagen av italienska myndigheter tio dagar efter att den visats i Milan för första gången och Deodato blev arresterad, för att senare bli åtalad för att ha mördat flera av skådespelarna på film. Skådespelarna hade emellertid skrivit kontrakt att hålla sig undan i ett år för att förstärka illusionen om att de faktiskt var döda och att materialet som visas i filmen faktiskt hände på riktigt, vilket på sätt och vis gör den här filmen till den första found footage filmen. För mer trivia, klicka här.

Mer än så tänker jag inte skriva. Cannibal Holocaust är en film man ska ha sett, hur motbjudande den än må vara. Rekommenderas.

No Comments

Ultimo mondo cannibale (aka Last Cannibal World) av J

maj 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Ultimo mondo cannibale (aka Last Cannibal World)En grupp anställda från ett oljeföretag skickas iväg till den filippinska ön Mindanao för att undersöka ett nytt fynd. Efter en misslyckad landning mitt ute i djungeln finner de att lägret de skulle till ligger öde. De bestämmer sig för att övernatta i planet och försöka flyga därifrån morgonen därpå. Under natten försvinner en av dem och morgonen därpå beger de andra sig ut för att leta i den tjocka, ogenomträngliga djungeln. Dessvärre bebos området av Tashitos, en stam infödingar som lever kvar i stenåldern och som är kannibaler, vilket de snart blir varse om.

Ultimo mondo cannibale från 1977 är den första filmen i Ruggero Deodato‘s kannibaltrilogi och är känd under flera olika titlar. I Sverige hette den De sista kannibalerna, i Danmark hette den Jordens sidste kannibaler, i England hette den Cannibal och i USA har den haft flera olika titlar, The Last Survivor (som är den censurerade versionens titel), Jungle Holocaust och Carnivorus (som är återutgivningstiteln på filmen). Filmens mest kända titel är nog dock Last Cannibal World.

Filmen i sig är helt okej. Den blir lite långtråkig på sina ställen där de envisas med att visa naturbilder och scener där det egentligen inte händer speciellt mycket, men varvar samtidigt med lite spänning och gore (som bland annat involverar djurslakt av riktiga djur). Filmen är mer en (hyfsat) realistisk bild av hur farlig en djungel kan vara än en gore-fest likt många andra kannibalfilmer.

Å ena sidan gillar jag Last Cannibal World, men å andra sidan har den sina långsamma och stentrista stunder också, så den faller någonstans mitt emellan för min del. Helt okej film och en hyfsad start på trilogin, som jag egentligen inte hade några skitstora förhoppningar på.

No Comments

Deliria av J

april 25th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

DeliriaEn grupp teaterskådespelare kämpar med att repetera inför en skräckshow de ska sätta upp och ingenting verkar gå som det ska. Produktionen lider av stora problem och på kvällen, då de ska genomföra kostymrepetitionen, låser den frustrerade regissören dörrarna in till byggnaden i ett försök att genomföra generalrepetitionen. Olyckligtvis försvinner nyckeln och gruppen blir inlåsta i den avsides belägna byggnaden. Ännu värre är att de inte är ensamma…

Deliria är en italiensk slasher från 1987 som har en hel hög med aka-titlar. Några av dem är Bloody Bird, Stage Fright, Sound Stage Massacre, StageFright: Aquarius och Aquarius. Filmen i sig är en ganska långsam slasher. Den bygger upp sig sakta men säkert och följer väl mer eller mindre varenda klyscha som finns i boken, men det hela funkar ganska bra ändå tack vare de ganska grisiga mordscenerna och de hyfsat spännande smyg- och jaktscenerna.. och twisten på slutet. Skådespelarna är bra och effekterna är superba (för att vara av årgång 87 och ifrån Italien).

Deliria är kanske inte den mest omtalade slasherfilmen som finns där ute, men det är klart en av de bättre från det sköna 80-talet. Jag gillar den och tycker att om man gillar slashers borde man ta sig en närmare titt, om man inte redan har gjort det. Rekommenderas.

No Comments

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery) av J

april 24th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery)Efter att hans kollega Dr. Petersen plötsligt tagit livet av sig efter att ha mördat sin älskarinna blir Dr. Norman Boyle (Paolo Malco) satt på att fortsätta hans studie om, ironiskt nog, självmord. Norman och hans fru Lucy (Catriona MacColl), tillsammans med deras son Bob (Giovanni Frezza), packar sina väskor och flyttar från deras New York lägenhet till ett hus mitt ute i skogen strax utanför New Whitby, Boston, som tidigare ägdes av Dr. Petersen. Det dröjer dock inte länge förrän familjen börjar höra mystiska ljud i det gamla huset och efter att de har öppnat den igenspikade källardörren börjar husets mörka förflutna att uppdagas…

Quella villa accanto al cimitero (eller The House By The Cemetery som den troligtvis är mer känd som) är utan tvekan en av Lucio Fulci‘s bästa filmer. Även om filmen har sina långsamma partier så kryper den ändå in under huden på en och den besitter en kuslig stämning igenom så gott som hela filmen fram till den minst sagt märkliga twisten på slutet. Det enda jag inte gillar med den här filmen är Giovanni Frezza. Även om filmen spelades in med engelskt tal så valde de att dubba filmen efter inspelningen och dubben på Frezza låter rent utsagt förjävlig, vilket också är en trademark för den här filmen. Säger du ”The House By The Cemetery” kan du ge dig på att någon säger ”Jaha, den med den uselt dubbade ungen?”. Hade det inte varit för Frezza (både ungen i sig och dubbningen) hade den här filmen varit perfekt i mina ögon. Filmen är dock en solklar rekommendation ifrån min sida.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud