Helt Perfekt Glob

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

No Comments

Terminator: Dark Fate av J

Närmare tre decennier har gått sedan Sarah Connor (Linda Hamilton), hennes son John (Edward Furlong) och en omprogrammerad Cyberdyne Systems T-800 terminator (Arnold Schwarzenegger) stoppade Domedagen, ändrade framtiden och skrev om mänsklighetens öde. Den 29 Augusti, 1997 kom och gick utan att någonting speciellt inträffade.

Året är nu 2022. Platsen, Mexio City. Daniella ’Dani’ Ramos (Natalia Reyes) lever ett enkelt och lugnt liv tillsammans med sin bror och deras far. Den enkla och lugna tillvaron tar emellertid ett abrupt slut när Dani och hennes bror blir attackerade av en Rev-9 (Gabriel Luna) – en avancerad och högst dödlig ny terminator – som rest tillbaka i tiden för att döda henne. Efter att ha blivit räddad av den mystiska Grace (Mackenzie Davis) stöter hon snart på Sarah Connor som genom åren har jagat terminatorer som dykt upp, även om de aldrig borde ha existerat. Trion beger sig till de koordinater Grace har fått intatuerade på sin kropp och finner där kanske det enda hoppet de har för att stoppa Rev-9 terminatorn de har efter sig…

Jag har alltid varit ett gigantiskt fan av Terminator franchisén och växte upp med The Terminator och Terminator 2: Judgment Day, som jag till denna dag fortfarande är ett gigantiskt fan av. Terminator 3: Rise Of The Machines, Terminator Salvation och Terminator Genisys är inte i närheten av de två första filmerna, vilket är helt okej för mig. De är underhållande och till en viss del ganska korkade sci-fi actionfilmer som fungerar bra med en skål snacks och lite gott dricka. TV-serien – med den löjligt långa titeln Terminator: The Sarah Connor Chronicles – var en suverän, om än orättvist behandlad, kortlivad serie i Terminator-universumet. Med allt det sagt, hur är Terminator: Dark Fate?

Jag var lite osäker på vad jag tyckte om Terminator: Dark Fate precis när jag kom ut från biografen och väntade således med att skriva den här recensionen. Du vet, för att låta mig själv smälta filmen lite grann och reflektera lite grann över den innan jag skulle knappra ihop en text som ingen kommer läsa ändå. Hur som helst så tycker jag att filmens action är riktigt bra; det är fullt ös, mycket förstörelse och full-on action. Det är även trevligt att se Linda Hamilton som Sarah igen och Arnie i hans paradroll som en terminator går aldrig ur tiden för mig. Gabriel Luna var även han riktigt grym som den nya terminatorn, vars design var riktigt cool. So far, so good.

Vad jag inte gillade med filmen var dels de två nya huvudkaraktärerna – Grace och Dani – men också den extremt skitnödiga dialogen som förekom emellanåt. Till att börja med vill jag säga att jag älskar starka kvinnliga karaktärer – som exempelvis (för att inte tala om ironiskt nog) Sarah Connor – men när karaktärernas dialog är skriven på ett sånt sätt att de lika gärna hade kunnat stannat upp mitt i en dialogscen (eller kanske till och med en actionscen), tittat rakt in i kameran och sagt ”I’m a strong independent woman and I don’t need help from any man” börjar jag nästan att gnissla tänder på grund av cringe. Visa att de är starka genom deras handlingar istället för skitnödig dialog för fan.

Grace är stundtals skriven exakt så och varenda gång det inträffar håller mina ögonglober på att fastna uppe i pannan på grund av hur mycket jag himlar med ögonen. Dani i sin tur är mestadels irriterande och hysterisk igenom större delen av filmen för att mot slutet bli ”bad ass” i en handvändning bara för att manuset säger att hon måste bli det. Skådespelerskorna var bra i sina rollsättningar, men karaktärerna var inte speciellt välskrivna i mitt tycke.

Nåja. Terminator: Dark Fate är en överlag en bra actionfilm. Jag förväntade mig att få en bombastisk actionfilm med mördarrobotar och jag fick en bombastisk actionfilm med mördarrobotar. Rekommenderas.

Länkmaffian:
Mina recensioner på;
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day (Theatrical Version) / Terminator 2: Judgment Day (Director’s Cut Version)
Terminator 3: Rise Of The Machines
Terminator Salvation
Terminator Genisys
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1 och 2

H’s recensioner på:
The Terminator / Terminator 2 (Bluray)
Terminator Salvation
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 1
Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Säsong 2

4 Comments

The Abyss (Special Edition) av J

Under Kalla Kriget sjunker den amerikanska atomubåten USS Montana, som är bestyckad med atombomber, under mystiska omständigheter ner i en svåråtkomlig havsavgrund. I tron om att ryssarna ligger bakom det hela skickas en grupp Navy SEALS soldater in för att med hjälp av en grupp undervattens oljeborrare leta reda på vraket och undersöka orsaken till att ubåten gick under. Men efter flera oförutsedda händelser blir gruppen strandade långt under ytan utan att kunna kontakta omvärlden och de inser snart att de inte är ensamma där nere i mörkret…

Jag har alltid varit ett stort fan av James Cameron ända sedan jag såg The Terminator för första gången. Filmer som den, Aliens, Terminator 2: Judgment Day och True Lies har alltid legat mig varmt om hjärtat och är filmer jag har sett oräkneliga gånger och är filmer jag ser om titt som tätt. The Abyss var en av de filmer han gjort som hade undsluppit mina ögon trots att jag hade sett fodralet hos den (nu mer nedlagda) lokala videobutiken. Jag visste inte så mycket om filmen egentligen mer än att det var någon form av sci-fi film och jag hade väl i början vissa förhoppningar att få se en film i ungefär samma anda som Leviathan (som kom samma år) fast större och mer påkostad, vilket jag givetvis inte alls fick.

Istället för en actionfylld sci-fi skräckfilm fick jag istället ett nära tre timmar (som special edition versionen av filmen är, bioversionen av filmen är kring tjugofem minuter kortare än den versionen och då jag i regel tycker att Cameron’s filmer är bättre i de förlängda versionerna valde jag således den versionen över bioversionen) långt halvsegt drama-äventyr med influenser av sci-fi. Jag tycker att filmen i sin helhet var helt okej, men sci-fi delen (som var den största anledningen till att jag ville se filmen från första början) känns otroligt tunn och nästan bortglömd under stora delar av filmens speltid. Inte förrän i sista akten av filmen började det kännas som en sci-fi film, men då var det ungefär 20 minuter kvar av filmen och det kändes helt enkelt för lite med tanke på att Cameron hade gjort Aliens tre år tidigare…

Jag fick aldrig någon direkt wow-känsla heller när jag såg på filmen. De delar som skulle vara spännande kändes ganska förutsägbara och höll inte min puls uppe nämnvärt. Det kändes bara väldigt platt. Utöver det tycker jag att filmen tog lite för många vändningar också, vilket gjorde att det kändes som att filmen inte riktigt visste vad den skulle vara. Jag förstår tanken bakom filmen och dess samhällskritiska meddelande, men även om det är ganska klart och tydligt så lämnade det mig oberörd och faktiskt ganska uttråkad – vilket får mig att undra om jag inte valde fel version att se?

Skådespelarna är dock förbannat bra och de effekter som förekommer i filmen är imponerande för sin årgång och lär ha varit ganska mäktiga vid dess biopremiär 1989. Men det gör inte filmen per automatik till ett mästerverk som tydligen många ser den som. Jag själv tycker (som jag skrev här ovanför) att den är okej, men den är underlägsen Cameron’s Aliens och T2 utan några som helst tvivel och är ingenting man behöver springa benen av sig för att få tag i och se, även om man är ett Cameron fan.

1 Comment

True Lies av J

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) bor tillsammans med sin fru Helen (Jamie Lee Curtis) och hans dotter Dana (Eliza Dushku) i ett hus i en förort till Washington D.C och jobbar som en försäljningsrepresentant för ett datorföretag. Eller det är vad alla tror iaf. Harry är egentligen en hemlig agent för en privatägd organisation som stoppar hot mot USA – vilket han har hemlighållt för sin familj.

När fyra stycken atombomber försvinner riktas misstankarna mot en mellanöstisk terroristgrupp kallad Blodröd Jihad. Samtidigt börjar Helen ha en affär med en annan man – vilket Harry får reda på av en slump. Harry, som blir utom sig av svartsjuka, börjar att använda sig av organisationens utrustning för att övervaka Helen.

Det här kommer bli en kort en. True Lies är Arnie när det är som bäst; det är stort, det är högljutt, det är kul och det är actionfyllt. Och i mina ögon ligger True Lies i samma liga som James Cameron’s tidigare mästerverk Aliens, The Terminator och Terminator 2: Judgment Day – och inte som hans senaste sunkrulle, Avatar.

Andra namn som syns framför kameran som jag inte nämnt är exempelvis Tom Arnold, Bill Paxton (som både jobbat med Arnie och Cameron innan i The Terminator och Aliens), Tia Carrere och Art Malik – och lite andra personer som jag inte orkar nämna.

Som sagt, det här blir en kort en, så jag avslutar med; True Lies är en mycket bra film och det var innan Cameron började trycka ur sig halvdana, samt sunkiga, filmer. Gillar man Cameron eller Arnie, då gillar man True Lies.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0111503/

No Comments

Avatar av H

Det behövs ju knappast ännu en Avatar-recension, men jag vill ju få säga mitt!!

Som en av skeptikerna inför James Camerons storskaliga återkomst till sci-fi satte jag upp motstånd inför den överdimensionerade hypen som långsamt ökat i styrka och krossat allt likt en ångvält i ett par år. Allt man sa under lång, lång tid var bara: Detta kommer att förändra allt. Yeah, right.

När teasern slutligen kom så kände jag en viss lättnad. Det här var ju inte alls särskilt imponerande. Nu kommer luften allt gå ur alla ja-sägare. Många var på min sida: Usch, det där ser ju inte alls hyperrealistiskt ut. Vad handlar filmen ens om? Nej, fy.

När den långa trailern senare kom så späddes min negativa inställning på. Är det här storyn? Klyscha på klyscha, skapade enkom för att ha nåt att hänga effekterna på, designade att överväldiga tittaren och få den att glömma den veka ställning de är byggda på. Nej, det här kommer tokfloppa. Absolut.

Filmen började förhandsvisas och recensionerna tråcklade fram. Jag gnuggade mina händer. Nu skulle alla elaka recensenter slipa sina stenar och vräka fram sina mest finurligt formulerade sågningar. Nej, istället kom mestadels positiv kritik. Från folk som, likt mig, försökt motstå filmen men inte kunnat. Vad är det här nu då? Har jag missbedömt allt?

Filmen har premiär, fler prisar filmen. Några säger att den är snygg, snyggare än trailern visar, men att storyn är tunn. Det låter rimligt. Jag får en viss känsla för filmen ändå. Ser den väl på blu-ray sen eller nåt.

Två dagar efter premiär dyker filmen upp på nätet i en hyfsat sebar telesync-kopia. Jag tankar och sätter mig för att titta. 30 minuter in så inser jag att jag behöver se den på bio. Det är ju det filmen är gjord för – att tittas på ordentligt. Så vi bokar biljetter och färdas till Filmstaden. Vi ser den förstås på salong 2 – inte 1 – för att få bästa ljud.

Nästan tre timmar senare kan jag kallt svara på två frågor.
Är det de snyggaste specialeffekterna jag någonsin sett i hela mitt liv? Japp.
Är det den bästa film jag någonsin sett? Hell no.

Specialeffekterna är helt fantastiska… förstås blir jag sällan övertygad om att det jag ser finns i verkligheten (även om det händer) men det är lik förbannat det bästa inom specialeffekter. Tveklöst. Filmen är dessutom befriad från den samtida plågan Shakycam. Kameran är visserligen väldigt aktiv, men du kan alltid se vad som händer.

Det räcker konstigt nog aldrig till att jag tappar andan. Det finns inga wow-ögonblick någonstans. Manuset är skurken, och storyn är som en enorm raksträcka genom klyschornas land. Det finns inte en enda överraskning någonstans, och förmodligen har även du förutsett varje händelse i filmen redan innan du kliver in i biografen. Antingen det, eller så har du bara sett Helgmålsbön i hela ditt liv.

Och det är det som förstör hela filmen. Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt.

För all del, se Avatar, och se den på bio (eller åtminstone i HD senare) – men glöm storyn och titta på alla fina bilderna.

1 Comment

Piranha Part Two: The Spawning av J

Direkt-till-video-uppföljaren som James Cameron till en början regisserade. Ovidio G. Assonitis, filmens producent, var emellertid inte nöjd med Cameron’s arbete och tog över regissörstolen.

Anne Kimbrough arbetar som dykinstruktör på en semesterort någonstans i Karibien. Under en dykningslektion omkommer en av hennes elever under mystiska omständigheter. Kort därpå bryter sig Anne och en av hennes elever, Tyler Sherman, sig in på det lokala bårhuset för att titta på kroppen.

Med den annalkande fiskgrillningen på stranden intill hotellet går det upp för Anne att skeppsvrakets invånare är blodtörstiga pirayor som är genetiskt förändrade.. och kan flyga.

Jag minns så väl när jag var liten och stod på den lokala videobutiken för att hyra en skräckfilm. Efter en stunds tittande hittade jag den här filmen. Jag brydde mig inte ett skit i vad filmen egentligen hette eller vad den handlade om, den såg blodig ut. Så jag plockade med mig den till disken för att betala och hyra den. Jag gillade den, vill jag minnas.

Ett par år senare (när jag var runt 14 eller 15) såg jag återigen om den. Och något år senare såg jag den för tredje gången. Nu har jag alltså återigen sett den och min åsikt har förändrats lite grann.

Jag har givetvis överseende med att filmen är av klass B och att den är av årgång 81, men det hindrar inte mig från att gnälla på ett par grejer. Filmens manus och händelseförlopp är emellanåt ett stort ”Vad fan?”. Igenom filmen inträffar det diverse olika saker som fick mig att lyfta på ögonbrynet, gapskratta eller fråga min polare M som jag tittade på den med ”Hur kunde det hända?”.

Effekterna är rent av bedrövliga stundtals. En lite rolig grej jag reagerade på den här gångeng jag såg filmen var att när pirayorna zoomades in när de bet någon, men tittaren får inte se några som helst bitmärken under själva.. bitandet. Smått skrattretande.

Storyn var väl rätt ok, men kändes mycket som en efterapning av den första klassiska filmen. Och att pirayorna flyger är lite smått freaky också. Uppfinningsrikt, men småuselt framfört. Tyvärr.

Skådespelarna (däribland Lance Henriksen) funkar emellertid ganska bra och gör det dom ska. Om vi bortser ifrån några enstaka idioter som borde ha sparkats ut ur studion samma dag som det var audition.

Den andra Piranha filmen har, utöver en löjligt lång titel, dock ett par ljusa sidor också, till exempel att den är underhållande om man bokar sig framför den för att se en B-film. Förväntar man sig någonting i klass med Dante’s första film så kommer man gråta floder av blod.

Att filmmakarna har valt att lägga nästan alla intressanta händelser i slutet av filmen blir emellertid ett minus, då första delen av filmen är ungefär bara en massa prat om egentligen meningslösa saker. Detta medför stora snarkningar.

Det sista jag har att säga är att jag började fundera om filmen bitvis var dubbad, då vissa karaktärer hade röster som inte passade dem överhuvudtaget. Med tanke på att italienare (om jag inte misstar mig) har varit och härjat i det här filmprojektet så är inte det helt omöjligt.

Sammanfattningsvis säger jag följande: Om du är ute efter en något så när underhållande B-film, utan att ha några direkta krav på effekter, skådespelare, story etc., se den. Är du ute efter någonting storslaget, väl genomtänkt, något så när bra effekter och mycket goda skådespelare, se den första istället.

God B-underhållning.

http://www.imdb.com/title/tt0082910/

1 Comment

The Terminator / Terminator 2 (Blu-Ray) av H

Som uppvärmning inför Terminator: Salvation släppte man Terminator 2 på blu-ray i en finfin Skynet Edition. Jag är inte sämre än att jag hänger på och klämmer ettan och tvåan i HD.

Om jag måste berätta för dig vad filmerna handlar om så är du en omätbart enorm tönt som jag aldrig vill ha med att göra mer. Jag lägger förstås bara tyngdpunkten på kvalitén hos utgåvorna.

The Terminator från 1984 finns i dagsläget endast utgiven på Blu-Ray i USA. Extramaterialet är okej, men snålt i jämförelse med den Ultimate Edition som finns på DVD. Bilden är bra och skarp, men någon extensiv restaurering kan knappast ha skett då flera bakprojektioner och speciellt stopmotion-sekvenserna på slutet har massvis med skräp kvar. Dock ger jag bilden godkänt med tanke på filmens låga budget och förmodade usla grundmaterial. Ljudet är mycket bra med en aktiv surroundmix, med kanske en något för hög dynamik (för tyst i lugna partier, för högt i aktiva partier). Troligen det bästa sättet att se T1 – komplettera med UE på DVD då extramaterialet är mycket bra.

Terminator 2 från 1991 fanns tidigare utgiven på DVD runt om i världen, dock aldrig med svensk text. Dessutom hade USA bara bioversionen, och England bara Director’s Cut. Den nya Skynet Edition fixar allt. Bioversion, Director’s Cut, ytterligare en specialversion, DTS 6.1, och mängder av extramaterial som är både nytt och gammalt: picture-in-picture-kommentarer, storyboards, manus, spel och fan och hans moster.

Bilden är felfri. Dock kan jag inte påstå att jag fick nån direkt wow-känsla när jag såg den. Missförstå mig inte, den är jättebra men inte så att man reagerar på skärpan eller detaljer i texturer. Vissa CGI-klipp är softare än andra, men kan relateras till den tidiga tekniken som använts. På det hela taget troligen så bra T2 kan se ut, men jag hade hoppats på mer.

Ljudet presenteras i DTS-MA 6.1 och lider av en oerhört hög dynamik. Lugnare dialoger kan låta som små viskningar, och ibland vräker man på nåt enormt som t.ex. vid atombombssekvensen. Halvvägs genom filmen verkar man dessutom ha glömt bort surrounden som håller sig mestadels tyst därefter. Ljudkvalitén i sig är dock mycket hög, och det kanske låter bättre hemma hos dig.. Jag tycker flera filmer på sistone haft ljudproblem så det kanske ligger hos mig? Oh, well.

Jag kollade bara lite snabbt över extragrejerna, eftersom jag tidigare grundligt gått genom Extreme Edition DVD:n. Jag kan bara säga att det är sjukt bra skit. Trivialäget är inte bara små popuprutor med text som kommer här och där under filmens gång, utan detaljerade texter och pilar och linjer och skit som visar en massa information du aldrig tänkt på. Det är enkelt sagt en T2-fans våta dröm.

Har du en tusenlapp till övers kan du köpa ett stort jävla Terminator-huvud med en massa skivor i – själv nöjde jag mig med den vanliga skivan. Som har ett sjukt fult omslag. Vi tar en titt.

Man misslyckas redan med filmtiteln – den klassiska logotypen har helt fel typsnitt och borde se ut som nedan. Sen slösar man bort 10% av utrymmet med en massa jävla åldersgränser?! Vem fan bryr sig? Det är dessutom SAMMA ålder på alla länder så det hade ju faktiskt räckt med en liten ”15” i hörnet om man nu nödvändigtvis måste sabba framsidan på det sättet. Vi är ju faktiskt befriade från de sjuka lagarna man har i England och Australien där man MÅSTE ha åldersgränsen tydligt utsatt på 52 olika platser. Australien är faktiskt värst. Där ändrade man lagen bara för några år sen så att åldersgränsmärkningen blev STÖRRE…

Baksidan är rent patetisk. Jag räknar till 14 logotyper, återigen dessa åldersgränser, en ”detta är en Blu-Ray”-ruta, liten text om bild och ljud-format, samt en knappt läsbar liten ruta med historiens minsta text där man räknar upp allt extramaterial. Hallå? Universal? Har ni den minsta aning om vad ni håller på med? Troligen inte, eftersom ni till och med stavar fel på filmtiteln. Suck.

Lite om själva Blu-Rayen då. Efter discens istoppande får man vänta c:a 24 minuter, sen får man välja sitt land. Sen får man vänta 294 minuter till och se en Studio Canal-logga. Efter 2841 minuter till kommer faktiskt filmens meny, där man via olika dropdown-menyer kan välja filmversion, ljudspår och extramaterial. Här konstaterar min flickvän att hon aldrig skulle lyckas få på filmen på egen hand. Jag avslutar min recension här.

No Comments