Helt Perfekt Glob

The Lion King (2019) av J

Jag brukar i regel skriva någon form av plot synopsis för varje film jag skriver om, men när det gäller live action remaken av The Lion King från i år känner jag att det inte finns någon anledning till det. Alla har väl sett den tecknade filmen från 1994 med samma titel, eller hur? Ja, precis. Storyn och händelseförloppet i filmen är de exakt samma som de i den tecknade filmen; har du sett den tecknade filmen har du även sett live action versionen.

På så vis kan jag tycka att filmen känns ärligt talat onödig. Visst, den är förbannat snygg och de animerade djuren ser riktigt bra ut men jag tycker att de hade kunnat gjort fler ändringar i berättelsen än vad de faktiskt gjort för att ge filmen en ny och fräsch känsla. Filmen i sig är inte dålig (med tanke på att de i stort sett gjort samma film en gång till så hade det nog varit svårt att klanta till det rent manusmässigt), det är bara det att jag hade förväntat mig fler förändringar i manuset än vad som faktiskt gjorts. Jag tror inte jag är riktigt rätt målgrupp för The Lion King remaken heller i och för sig, men med tanke på hur många gånger jag har sett den tecknade filmen och att jag växte upp med den hade jag någonstans en viss förhoppning att den här live action remaken skulle göra något nytt med originalmaterialet – vilket den överlag inte gjorde.

Nåja. Om man av någon outgrundlig anledning inte har sett originalfilmen från 1994 så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick.

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

”Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.

Stjärnornas Krig – Och Fred av H

1979, när jag var fem år gammal, gick Stjärnornas Krig – eller nåt – på tv. Förstås låter det helt orimligt att en av världens största filmer skulle gå på svensk tv redan två år efter biopremiären, men här är min berättelse.

Jag, min mor och troligen min syster befann oss hos någon bekant. Jag ber om ursäkt ifall jag är lite vag på vissa detaljer, men jag var som sagt fem år gammal. Bäst som vi sitter där på kvällskvisten börjar man visa Stjärnornas Krig på tv. Jag blir förstås helt mållös och tittar intresserat. Wow, rymdfilm på tv!

Jag hade förstås inte sett den riktiga filmen, men det hette Stjärnornas Krig. Man räddade en prinsessa ur skurkarnas våld och det hela var helt fantastiskt.

Mitt i filmen deklarerar mor att det är dags att åka hem. Mina förmodligen ljudliga protester gick ohörda och vi åkte. Jag hoppades att vi skulle komma hem snabbt så jag kunde se slutet, men det var tydligen dags att äta nånting för vi åkte till Ståkäka. Just precis, Ståkäka i Västhaga, de som hade en figur liknande Helgonets streckgubbe som symbol. Detta tog en evighet i mitt hyperaktiva femåriga sinne.

När vi kom hem var det förstås slut, och sängdags. Dagen efter pratade jag om det på dagis: Jag lovar, de körde Stjärnornas Krig på tv igår! Ingen trodde förstås på mig, det var inga av de andra femåringarna som hade varit uppe så sent och kollade på tv. Tiden gick vidare, men av någon anledning fastnade datumet hos mig: den sista maj.

Allt eftersom åren gått har jag försökt lösa gåtan. Vad var det jag såg egentligen? Jag har aldrig sprungit på det igen. Ingen jag har pratat med minns det eller vet vad jag pratar om. Har jag i själva verket inbillat mig att hela händelsen ägt rum? Nåt jag fantiserat ihop som unge, och sen blivit till ett falskt minne i huvet? Men jag har alltid kommit ihåg datumet.

Idag slog jag slag i saken. Nu får det vara nog. This is it, end of the line, let’s go motherfucker! Jag gick till biblioteket, och ner till tidningsarkivet. Upp med Nerikes Allehanda, 31:a maj 1979. There it is: ”Nu har bio-succén blivit TV-film”.

Det är sant! TV 2 har visat ”en bearbetning för TV av den stora biografsuccén”!

Wait, what? Sång, dans och underhållning? Öhhh…

Och här går det upp ett ljus. Ett ljus som borde gått upp för länge sen. Men jag slänger in Örebro-Kurirens motsvarande artiklar först:

För er som inte lurat ut det än: Japp, det är Star Wars Holiday Special! Universiellt hatad av alla, inklusive George Lucas själv som sagt att han skulle slå sönder varje kopia med en slägga om han kunde!

Varsågod: Här är hela programmet, inklusive reklamfilmerna från dess originalvisning i USA, med en speltid av nästan två timmar. Hör av dig med åsikter…