Helt Perfekt Glob

M3GAN av J

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

Malignant av J

Den gravida Madison’s (Annabelle Wallis) värld vänds upp och ned i en handvändning efter att ett mystiskt inbrott resulterat i hennes makes död och att hon återigen fått ett missfall. Inte långt efter börjar hon få paralyserande syner av brutala mord – mord som senare visar sig inträffa på riktigt…

Malignant är en av de där filmerna jag såg trailers för när jag var på bio i slutet på förra sommaren och jag hade väl egentligen inga planer på att skynda med att se den, men efter att ha hört en del bra om den hamnade den på min ”att se” lista rätt snabbt. Tyvärr hann jag aldrig se den på bio, vilket är något jag ångrar nu i efterhand då det visade sig att Malignant var en film som föll mig alldeles utmärkt i smaken.

Går man in i Malignant i tron om att se en gravallvarlig modern skräckfilm – likt de flesta andra skräckfilmer James Wan regisserat tidigare – lär man bli ganska besviken när sluttexterna väl börjar rulla. Filmen börjar förvisso på en ganska seriös not, men allt eftersom den rullar på byts den seriösa tonen ut och hela filmen blir i slutändan fullkomligen bonkers – och jag älskade det.

Kort sammanfattat; Malignant är God Underhållning och jag kan inte göra annat än att ge den en varm rekommendation. Se den innan du läser någonting annat om den. Du kan tacka mig sen.

Annabelle Comes Home av J

Demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) är fast beslutna att hindra demonen som tagit dockan Annabelle i besittning från att terrorisera fler oskyldiga offer och låser därför in den bakom heligt glas i ett särskilt rum för unika föremål i deras hem.

Ett år senare ska makarna resa iväg och lämnar deras dotter Judy (Mckeena Grace) tillsammans med sin barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman).  Den lokala tidningen ifrågasätter dock Warren’s trovärdighet kring deras undersökningar kring det paranormala, vilket gör att tonåringen Daniela Rios (Katie Sarife), som nyligen förlorade sin far, får ett intresse för dem. Efter att ha lurat Mary Ellen lyckas hon få tillträde till det låsta rummet och i tron om att få kontakt med sin döda far släpper hon ut Annabelle dockan utan att ha en aning om de konsekvenser som nu väntar…

Annabelle Comes Home är utan tvekan den mest onödiga av Annabelle filmerna. Dels för att den inte tillför någonting nytt till Conjuring universumet överhuvudtaget och dels för att den levererar exakt samma sak för en tredje gång – vilket i sig inte behöver vara något dåligt, men filmer om en besatt docka som försöker vara läskiga fungerar bara så långt…

Men med det sagt så tycker jag ändå att Annabelle Comes Home är bättre än den första filmen. Varför? Jo, för att det faktiskt rör på sig och händer saker under större delen av filmen. Jumpscaresen är billiga och man kan förutse dem ungefär tre miljoner år innan de inträffar, men jag tar hellre sådana vilken dag i veckan som helst över en skräckfilm där det knappt händer någonting alls. Förrän på slutet då. Vissa scener i filmen fungerar bra och ska jag vara ärlig så gillade jag idéen filmen har, trots att den inte tillför franchisén nämnvärt mycket – eller någonting överhuvudtaget egentligen.

Annabelle Comes Home är en generisk skräckfilm som antagligen bara gjordes för att suga ur några extra kronor ur Conjuring franchisén innan The Conjuring 3 släpps. Filmen är hur som helst i slutändan en okej stund framför TVn trots dess problem.

Annabelle: Creation av J

Dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) och hans fru Esther (Miranda Otto) öppnar sitt hem för nunnan Syster Charlotte (Stephanie Sigman) och sex föräldralösa flickor efter att deras barnhem blivit stängt. Samuel förklarar för flickorna att de får vistas i alla rum utom två; Esther’s rum och ett låst rum som tillhört makarna Mullins’ dotter Bee (Samara Lee), som omkom i en tragisk olycka tolv år tidigare.

Den funktionshindrade Janice (Talitha Eliana Bateman) vaknar en natt av oväsen och finner en lapp som säger ”Hitta mig” och lyckas smyga in i Bee’s gamla rum, som av någon anledning nu står olåst. Hon hittar där en nyckel som går till garderoben i rummet, i vilken hon finner en kuslig docka, ovetandes om att hon har precis släppt lös en ondska som i sin tur har fäst ett intresse för henne…

Har du någon gång sett en film som du avskytt så pass mycket att du antingen har undvikit att se dess uppföljare helt eller skjutit på det i flera år, trots att du fått höra från flera håll att de är bättre än originalet? Ja, klart du har. Annabelle (recenserad här) är en sådan film för mig. Jag har hört otaliga gånger att Annabelle: Creation skulle vara betydligt bättre än sin föregångare. En del har även sagt att den skulle vara läskigare. Hur som helst har jag nu alltså äntligen sett Annabelle: Creation – och det efter att ha sett om Annabelle.

Jag tycker fortfarande att Annabelle är en tråkig film, men jag hatar den inte lika mycket som vid min första titt. Den har sina stunder här och där, men är överlag på tok för händelselös och saknar dessutom ett ordentligt klimax.

Annabelle: Creation är ett ordentligt steg upp från sin föregångare i alla fall och som många sagt till mig så var den faktiskt bättre än originalet. Skräcken är mer full-on, det rör på sig ganska mycket även om det aldrig blir nämnvärt läskigt och filmen har ett ordentligt klimax på slutet som man förväntar sig av den här typen av filmer. Jumpscares, höga ljud och snabb klippning är vad som erbjuds här och det är väl föga förvånande för den som är bevandrad i genren.

Kort sagt så kan man väl säga att Annabelle: Creation är ganska standard i sitt utförande men att den samtidigt överträffar sin föregångare och tillhör en av de bättre filmerna som är anknytna till Conjurin-univsersumet. Den är inte felfri i mina ögon (däribland att dess speltid hade kunnat kortats ned en aningen), men den är så pass bra att den får sig en försiktig rekommendation.

The Curse Of La Llorona av J

Socialarbetaren Anna Tate-Garcia (Linda Cardellini) lever som änka med sina två barn Chris (Roman Christou) och Samantha (Jaynee-Lynne Kinchen) då hennes man blev dödad i tjänsten som polisman. Hon får en dag uppgiften att göra ett hembesök hos Patricia Alvarez (Patricia Velasquez) för att undersöka försvinnandet av hennes två barn och de misstankar som finns om barnmisshandel. Väl hemma hos Alvarez finner hon de två pojkarna inlåsta i en garderob, varpå de bägge pojkarna blir omhändertagna och placerade i barnskyddsnämndens lokaler trots Alvarez varningar om att det är La Llorona som är ute efter hennes söner. Senare samma natt hittas de bägge pojkarna drunknade. Det går nu upp för Anna att någonting mycket underligt är i görningen här och när hennes egna barn plötsligt får märkliga sår på armarna och börjar bete sig underligt inser hon att Alvarez kanske talade sanning…

The Curse Of La Llorona (eller The Curse Of The Weeping Woman som den också är känd som i vissa länder) är baserad på den mexikanska vandringssägnen La Llorona, som handlar om en kvinna som dränkte sina egna barn och som gråtandes söker efter dem. Om du är intresserad av att läsa mer om den här vandringssägnen kan du göra det här. Hur som helst…

Filmen i sig är ingenting att springa benen av sig för att se direkt. Den är välspelad och effekterna ser snygga ut så klart, men hela filmen följer Standardmall 12A för dagens spök- och demonskräckfilmer. Det finns i stort sett inga som helst överraskningar här och om man inte är en total räddhare finns det inte extremt mycket att bli rädd över här. Visst, de klyschiga och sjukt förutsägbara jumpscaresen finns givetvis här, men that’s about it. Jag skulle inte kalla filmen dålig dock, utan mer medioker och lättförglömlig. Det jag menar är att jag kan nästan garantera dig att du har sett det som händer i den här filmen minst tjugo gånger tidigare.

The Curse Of La Llorona är väl okej för vad den är. Den är inte ett dugg märkvärdig och gör exakt samma sak som så många andra filmer i samma kategori har gjort tidigare – varken bättre eller sämre. För dig som inte har någon koll på skräckfilmer kan jag dessutom säga att den även ingår i The Conjuring universumet tillsammans med The Conjuring, The Nun och Annabelle filmerna…

The Nun av J

Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…

Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.

Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.

Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.

Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.

Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.

Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.

Jigsaw av J

Tio år har gått sedan John Kramer (Tobin Bell) – mannen de kallade Jigsaw – dog. Men om nu John är död, hur kommer det då sig att kroppar har börjat dyka upp varstans i staden som alla tyder på att de genomgått en av Jigsaw’s lekar?

I samma veva som Saw 3D (det vill säga film nummer sju i serien) släpptes började rykten om en åttonde film i serien att stryka runt ute på internet, trots att producenterna bakom serien sagt klart och tydligt att den sjunde filmen var den sista. Vi har alltså fått vänta i sju år på att dessa rykten slutligen skulle besannas i form av Jigsaw – eller Saw VIII som den egentligen borde ha hetat (och som var en av dess arbetstitlar, den andra var Saw: Legacy).

Jigsaw fortsätter på den inslagna vägen med fällor och vändningar fram och tillbaka för att presentera nästa installation i serien och.. ja.. det är Saw, helt enkelt. Den bjuder inte på något nytt direkt egentligen och hänger man med något så när i filmen så är det ganska lätt att klura ut vart den är på väg. Men, det är inget större problem då den underhåller gott och levererar precis det jag – och troligtvis de flesta andra fans av Saw filmerna – förväntade mig och ville ha.

Det är inte så mycket nytt under solen när det kommer till Jigsaw, men det är å andra sidan en underhållande film som fortsätter serien på ett ganska snyggt sätt. Drar den här filmen in tillräckligt med pengar kan vi nog räkna med en nionde Saw film.. och kanske desto fler till. Hur som; Jigsaw rekommenderas.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

Lights Out av J

I hennes barndomsår var Rebecca (Teresa Palmer) aldrig säker på vad som var verkligt och vad som inte var det när ljusen släcktes. Någonting ohyggligt fanns där i mörkret, men hon förstod aldrig vad. När hon till slut flyttade hemifrån trodde hon att hon lämnade hennes barndomsskräck bakom sig… tills nu. När hon får veta av sin yngre bror Martin (Gabriel Bateman) att han också har börjat uppleva samma oförklarliga och fasansfulla händelser som hon gjorde bestämmer hon sig för att gå till botten med det hela. Allt eftersom hon börjar närma sig sanningen inser hon att spåren leder till en sedan länge död vän till deras mor Sophie (Maria Bello)…

2013 släpptes kortfilmen Lights Out av den svenska regissören/manusförfattaren/producenten David F. Sandberg i samband med Bloody Cuts’ tävling Who’s There? A Horror Short Film Challenge då det var ett av bidragen. Lights Out kammade hem priset för bästa regissör och blev utöver det en viral hit. Många skräckfilmfans pratade om kortfilmen och även större filmsiter, så som MovieZine, skrev artiklar om den, vilket troligtvis var anledningen till att New Line Cinema bestämde sig för att göra en långfilmsversion av den och sätta David F. Sandberg i regissörsstolen och James Wan i en av producentstolarna.

Så med tanke på att New Line och James Wan har varit involverade i produktionen av filmen borde man känna sig ganska säker på att det är en bra skräckfilm, right? Både ja och nej. Å ena sidan är idéen intressant och skådespelarna bra, å andra sidan kan man förutse vartenda jumpscare ungefär två timmar innan de händer – vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt. Det är synd då filmen hade stor potential att bli riktigt läskig. Istället känns filmen ganska oinspirerad och följer tumreglerna för hur en modern spökskräckis ska vara, vilket mest gör att filmen trillar i backen med ansiktet först.

Jag skulle säga att Lights Out är på sin höjd medioker. Den överraskar knappast den inbitne skräckfilmstittaren och skräms gör den inte särskilt väl heller, men om man vill ha en lagom lång (cirka 80 minuter) medioker skräckis för att fördriva lite tid med så passar den rätt bra. Vänta tills den har gått ner lite i pris på dvd och bluray bara.

Som med de flesta andra större skräckfilmsproduktioner verkar även Lights Out få en uppföljare – även om jag skulle tro att det beror helt på hur mycket pengar den här filmen drar in. Nåja. Den som lever får se…

Om du är intresserad av vad Bloody Cuts är kan du klicka här. Om du vill se de andra bidragen som var med i tävlingen klickar du här. Om du vill se kortfilmen den här filmen är baserad på kan du titta på den här nedanför.

The Conjuring 2 av J

1977. Brimsdown, Enfield, England. Den ensamstående modern Peggy Hodgson (Frances O’Connor) lever ett stressat och trasigt liv i ett nedgånget rådshus tillsammans med sina fyra barn som hon försöker luttra igenom livet på bästa sätt. Saker och ting tar emellertid en otrevlig vändning när underliga och tillsynes paranormala händelser börjar inträffa i det gamla huset. Efter att media ha blossat upp händelserna kontaktar kyrkan de paranormala undersökarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) och ber dem undersöka det hela, för att försöka hitta konkreta bevis på att det verkligen rör sig om en poltergeist. Väl där får de veta att vad som än är i huset verkar ha satt siktet på den yngsta dottern i familjen, Janet (Madison Wolfe), men inser snart att det inte bara är familjen som svävar i fara…

The Conjuring 2 spinner vidare på Ed och Lorraine Warren’s arkiv av verkliga fall (den här gången handlar det om Enfield Poltergeist fallet) och lyckas vara ganska creepy och fängslande rakt igenom med solida skådespelarinsatser och snygga effekter. Jag kan erkänna att ett jumpscare lyckades få mig att hoppa till, men som vanligt är det väldigt uppenbart när det är på väg ett jumpscare. Men för en gångs skull så tyckte jag att nästan mer om uppbyggnaden fram till jumpscaregrejerna än själva jumpscaresen i sig som inträffar. Filmen är genuint creepy, kuslig och många av effekterna som använts ser riktigt bra ut.

The Conjuring 2 bjöd inte på någonting nytt direkt, men den underhöll och fängslade mig gott under den tid den visades på stora duken. Att det var den första regelrätta skräckfilmen jag såg på bio gjorde nog upplevelsen lite extra speciell också då jag aldrig upplevt den här typen av film på stora duken tidigare. Höjdpunkten med att gå på filmen på bio var nog dock att några tonårstjejer som satt direkt bakom mig satt och skrek rakt ut (och vid ett tillfälle började en av dem gråta av skräck) under jumpscarescenerna, vilket fick mig att gapflabba. Underbart!

The Conjuring 2 är en bra skräckfilm hur som helst och jag kan tycka att den tar ett steg upp från den första filmen som var (enligt min egen recension) okej. En spinoff av den här filmen är även planerad och kommer gå under titeln The Nun (åtminstone i skrivande stund). Gillar man den första filmen och dess spinoff, Annabelle, så gillar man ganska troligen även den här. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första The Conjuring och min sågning av spinoffen Annabelle också.

Insidious: Chapter 3 av J

Efter att ha försökt kontakta sin döda mor bestämmer sig den unga tjejen Quinn Brenner (Stefanie Scott) för att kontakta mediet Elise Rainier (Lin Shaye) för att få hjälp. Elise avvisar henne och avråder henne att försöka kontakta sin döda mor igen. Det verkar dock som att någonting har uppmärksammat Quinn’s rop efter sin mor och det dröjer inte länge förrän underliga, paranormala händelser börjar att inträffa omkring henne.

Med tanke på hur Insidious: Chapter 2 slutade hade man väl kunnat tro att Insidious: Chapter 3 skulle ta vid där på något sätt, men icke. Film nummer tre (som lika gärna hade kunnat heta Insidious: Chapter 0) är en prequel och utspelar sig således innan den första filmen. Den här filmen är inte fullt lika bra som den andra, men ligger absolut inte långt efter. Det rör på sig nästintill hela tiden och den har likt tvåan en kuslig atmosfär nästan rakt igenom, trots att det mesta är ganska förutsägbart (bortsett från slutet som fick mig att hoppa högt). Jag gillar att Lin Shaye återvänder i sin tidigare roll igen (som hon återigen gör sjukt bra) också.

Jag rekommenderar även den här filmen faktiskt. Den här kan man dock se utan att ha sett den första, tröga filmen utan att man för den sakens skull får svårigheter att begripa allt som händer. Men har man sett ettan så besvaras en hel del frågetecken och man kan se en hel del kopplingar mellan filmerna.