| Subcribe via RSS

Tremors: A Cold Day In Hell av J

maj 12th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att en grupp unga forskare har funnits döda några kilometer ifrån en forskningsstation vid Nanavutprovinsen, Kanada kallas Burt Gummer (Michael Gross) och hans följeslagare Travis (Jamie Kennedy) in av Dr. Rita Sims (Tanya van Graan) då fyndplatsen tyder på att det handlar om en Graboid-attack. På väg dit blir deras flygplan attackerat av en Ass-Blaster, som lyckas skada planets motor. Strandsatta i det kanadensiska Arktis måste nu Burt och Travis, tillsammans med personalen vid forskningsstationen, neutralisera det överhängande hotet från de gigantiska underjordsvarelserna – vilket också kan bli Burt’s sista uppdrag då han börjar visa tecken på en långt gången sjukdom, en sjukdom som enbart går att bota med antikroppar från en levande Graboid…

Jag citerar ur min egen recension av Tremors 5: Bloodlines: ”Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.” Spola sedan fram tiden nästan tre år och här står vi nu med film nummer sex i Tremors serien i form av Tremors: A Cold Day In Hell – och vilken jävla film.

Den här sjätte installationen i serien lyckas peta ner femman från tredje bästa platsen och återgår från originalkonceptet; en isolerad plats som hamnar under belägring av monster, där en handfull människor måste samarbeta för att överleva och slå tillbaka hotet. Det fungerade bra i de två första filmerna (och fyran) och det fungerar lika bra här – speciellt med tanke på alla referenser till den första filmen som klämts in.

Skådespelarna är bra och Michael Gross är som vanligt i högform som Burt. Effekterna ser bra ut trots att det, givetvis, är CGI som använts. Manuset är välskrivet och så, men det bjuder inte på jättemycket nytt egentligen. Visst, de har bytt miljö från ökenlandskap till en plats med kallare klimat men det är i stort sett samma grej som gäller som i de tidigare filmerna – inte för att det irriterar speciellt mycket, men förväntar man sig någonting nytt lär man bli besviken på den fronten.

Hur som helst så tokdiggar jag Tremors: A Cold Day In Hell och är man ett fan av de tidigare filmerna och/eller TV-serien kommer den troligtvis att falla en i smaken. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och TV-serien också.

No Comments

Scream 3 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson‘s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

No Comments

Scream 2 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

No Comments

Scream av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

No Comments

Tremors 5: Bloodlines av J

oktober 18th, 2015 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tremors 5 - Bloodlines14 år har gått sedan de första Ass-Blaster monstren dök upp och terroriserade den lilla hålan Perfection, Nevada. Överlevnadsexperten Burt Gummer (Michael Gross), som var en av de som stoppade vidundren, ägnar sig nu mer åt att spela in en TV-serie om extrem överlevnad utanför Perfection. Men när Erich Van Wyck (Daniel Janks), från Sydafrikanska Vildlivs Ministeriumet, dyker upp och ber Burt om hjälp med ett Ass-Blaster problem tar det inte lång tid innan Burt och hans nya medhjälpare, Travis Welker (Jamie Kennedy), beger sig iväg till Sydafrika för att fånga in den dödliga besten. Väl där inser de ganska snart att problemet var betydligt större än vad de till en början trodde och att deras uppdrag kommer bli betydligt farligare än vad de kunnat ana…

Tremors 5: Bloodlines (som från början skulle heta Tremors 5: The Thunder From Down Under och skulle utspela sig i Australien) är för mig en av de mest efterlängtade filmerna de senaste 15 åren och jag blev verkligen inte besviken. Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.

Filmen är inte jättespännande direkt, men den blåser på med en hel del humor, action och sparar inte på monstereffekterna (som faktiskt ser riktigt bra ut för att vara CGI), samtidigt som de har utvecklat konceptet ytterligare ett steg (vilket är tacksamt då jag var oroad över att de bara skulle göra samma grej för femte gången). Skådespelarna gör bra prestationer (speciellt Michael Gross, som är en av anledningarna till att jag älskar den här franchisén), även om jag gärna hade sett att Kevin Bacon och Fred Ward hade återvänt till sina originalroller som det var snack om i filmens tidigaste stadium.

Nåja. Är du ett fan av Tremors filmerna och/eller TV-serien är Tremors 5: Bloodlines ett givet val. Det här är en film jag kommer att se om fler gånger utan tvekan. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av film nummer 1, 2, 34 samt TV-serien också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud